Idrottsplatsen Skogen

Det är ingen hemlighet att jag gillar skogen men nu vill jag passa på att verkligen slå ett slag för den igen. Jag ser så många löpare som nöter på inne på löpband, inomhusarenor och på asfalten så här års. Inte så många i skogen. Trots att idrottsplatsen Skogen alltid är öppen.

Jag hade en diskussion med en välrenommerad idrottsläkare för några år sedan och han undrade varför i hela friden löpare envisades så mycket att hålla sig på monotont underlag. Trots att skadebenägenheten är så mycket större av enformighet. Han menade att vi borde ut och springa i skogen och få den variation man får i varje steg när man springer på småstigar och trodde att det skulle gå att undvika många skador då. Han frågade mig lite hur jag tränade och jag berättade om mina intervallpass i skogen och hur jag gärna lägger vissa långpass inför maror just i skogen. Det gillade han. Men trots att så mycket pekar på att skogen är bra envisas många löpare med just löpband, inomhusarenor och asfalt. Och blir förvånade över att dom blir skadade.

Om man bortser från de potentiellt fysiologiska vinsterna så finns det ju dessutom de psykologiska. Studier har indikerat att vi mår bra av att vistas i naturen. Vi stressar av. Vi mår bättre psykiskt och gör vi det mår vi dessutom bättre fysiskt. Immunförsvar och sånt där gillar när man stressar av. Jag vill hävda att just för oss som bor i storstadsområden borde effekten av att gå in i ett lugnare läge mentalt i skogen borde vara väldigt avstressande och en i det närmaste total kontrast mot ett högljutt gym. Även om jag faktiskt uppskattar gymmet också någon gång då och då.

Även om jag själv helst är ute i skogen året om så måste det vara absolut bäst så här års. Det är grundträning nu och det finns ingen anledning att hetsa på med snabbhetsträning om man inte ska tävla inomhus. Skogen passar så jädra bra till att bygga upp grundstyrka och jobba på flåset på ett väldigt skonsamt sätt. Jag var själv nyss ute och körde 3×3 km intervallträning i skogen. Visst var det snö som gjorde att minsta motlut kändes som om det var dubbelt så brant som det egentligen var och visst går det långsammare än på barmark. Men vad gör det? Det är långt till tävlingar och att det går några procent långsammare gör bara att jag får jobba lite längre på den ansträngningsnivå jag valt. Vad är ”tid i ansträngning”? Träning. Kroppen vet inte om några kilometertider. Det enda den känner av är att den får jobba.

Jag skuttade fram på småstigar, obanat och över nedfallna träd och några meter av varje varv på större stigar. En väldig variation och jag blev trött. Jag blev trött i kroppen men pigg i själen. Skogen var det ja. Öppen dygnet runt och året runt.

Samma stigar som i dag men en helt annan dag för drygt fem år sedan.

Ha det,

Mackan

Annonser

Att välja skogen

Söndag.

Långpassdag.

Skogen.

Sju veckor till Frankfurt Marathon och dags att ta tag i långpassen och inte helt oväntat så ville jag ut i skogen. Just så här års tycker jag det är extra trevligt därute och jag har aldrig varit en av dom som förlagt all min maratonträning till asfalten. Alla är vi olika och det kryper i kroppen på mig bara av tanken att springa omkring i en gigantisk flock i stan tillsammans med t.ex. TSM. När man kan ge sig ut i skogen.

Visst, jag drar en del långpass även på asfalt men eftersom vintern lätt tvingar en dit så blir det färre så här års även om det vankas maratonlöpning snart. Lägger jag 65-70% av min mängd just på asfalten så räcker det bra och jag springer de flesta av mina marafartspass på asfalten och dom ligger ju trots allt ofta på 20-30 km så benen hinner vänja sig.  Då dessutom i den fart dom ska trampa maraton. Men jag är övertygad om att kroppen mår bättre av att ge sig ut i spenaten oftare än vad många gör. Inget steg är det andra likt och bålen får också en bra genomkörare. Jag har för övrigt diskuterat just det här flera gånger med en f.d. läkare för OS-truppen och han håller med. Vid närmare eftertanke så skulle han nog se oss löpare hålla oss än mer från asfaltens monotoni. För det är ofta just monotonin som ger skador. Variation rockar!

Dagens långpass gick förbi platsen där jag vann Täbymästerskapen i orientering för ganska exakt 39 år sedan. Dagens långpass gick på berg, över ängar, förbi sjöar och längs havet. Dagens långpass sprangs tillsammans med Baddaren som fick en tuff resa sista timmen, men som tog sig genom det. Dagens långpass var ett sådant som ger hopp om framtiden. Förvånansvärt lätta ben i vad som snarare kan kategoriseras som sensommar än höst. Dagens långpass gick i den kanske bästa miljön Tjockhult kan erbjuda. Ben som fick bli trötta med total variation på underlag och miljöer i skogen. Bra träning men ändå skonsam. Sånt gillar jag som snart varit löpare i 40 år och siktar på 40 till. Som avslutning badade vi i havet och sen en lunch på hamnkrogen i Vaxholm i solen. En bra dag säger jag!

2018-09-09 16.49.55

Ha det,

Mackan