Träningsdagboken ljuger inte

Det här med att föra träningsdagbok kan vara nyttigt. Ibland tycker jag att jag kanske tränat dåligt men kan se att det varit tvärtom och ibland är det just tvärtom. Igår kväll satte jag mig ner och förde in sommarens pass i dagboken och det blev en ögonöppnare. Jag visste att jag tränat på så mycket jag vågat givet den fysiska status jag har och plötsligt såg det rätt bra ut givet förutsättningarna. Det såg kanske inte bra ut rent objektivt för jag har tränat mindre än vad jag normalt räknar som en rejäl återhämtningsperiod men vissa andra saker blev väldigt tydliga.

Det första var just att det såg bra ut givet ingångsvärdena men det andra var att jag tränade verkligen jättedåligt i maj och juni (och februari, mars och april). Det var ideliga avbrott och mängder av avbrutna pass och orsaken stavas pollen. Mängder av avbrott och mängder av pollen. När jag sen kom upp till Lapplandsluften och likaså på västkusten kunde jag träna på utan dom problemen men när man har obefintlig mängd med sig in i en träningsperiod är det bara att gilla läget. En gör så gott en kan. Det här har helt klart varit den jobbigaste pollenperioden i min karriär och det började ju redan i USA i april. Då är det helt naturligt att det blir pannkaka. Dessutom med sviterna av den elaka influensan jag åkte på i februari och led av i flera veckor efter det. Det såg jag i den dagbok som jag inte känt någon nytta av att läsa på länge.

Jag har känt av pollen sen jag kom hem också men det är inte alls i samma klass som april-juni och nu kommer hösten. Hösten brukar vara den snällaste tiden med varken pollen eller elak kyla så kan jag nu bara bygga vidare på sommarens träning och slippa någon dum förkylning blir det bra. Sen får vi se om det räcker för att fixa någon kvaltid till NYCM. Helt klart är att jag kommer få jobba för den men det ser jag som en rolig utmaning. Extra roligt förstås om jag också klarar av det. Det finns en viss tjusning i att börja om nästan från noll.

Men först ska jag ta mig upp för Skåla på lördag och det kommer att bli en jäkla utmaning. Mina medresenärer har skött sin träning exemplariskt och jag är övertygad om att det går bra för dom. För mig blir det en intressant utmaning. Jag var hos min supernaprapat Martin i morse och han konstaterade snabbt att jag var sjukt sned i kroppen efter när jag halkade i lördags kväll. När jag gick därifrån såg jag däremot ut som vanligt och jag var heller inte halt längre. Det är bra. Nu återstår bara att se om kroppen fungerar uppför berget. Det är liksom en nödvändighet om jag inte ska behöva slita mer än nödvändigt. Används fel muskler lär det bli en intressant krampresa uppför berget. Ja, det kan det bli ändå men upp ska jag och kul ska det bli. En sak vet jag i alla fall med säkerhet och det är att det är pollenfritt. Det tar jag varje dag i veckan och nu ska det bli skoj att bli supertrött! Tiden, den får bli vad den blir så länge jag får blir jättetrött på jätterätt sätt. Så här såg det ut senast jag och Baddaren sprang motbakkelöp samtidigt. Då vann jag min klass. Det kommer jag inte göra nu. Det har träningsdagboken avslöjat med all önskvärd tydlighet.

DSC03283

Ha det,

Mackan

Annonser

På toppen med Baddaren – norska versionen

Ursprungsplanen för vår Norgeresa var att återigen springa något motbakkelöp och sen åka ner till Loen, men efter dålig träning under våren lockade det inte riktigt utan vi valde att ta raka vägen till Loen. Eller rak och rak, det är Norge vi talar om och vi slingrade oss ner mot Loen genom ett fantastiskt landskap. Att vi valde Loen var för att Baddaren hade uttryckt ett önskemål om att få ta sig upp på Skåla och jag ville se Briksdalsbreen. Ärligt talat tror jag inte att Baddaren riktigt visste vad hon önskade sig!

DSC03635Vi anlände på lördagen och installerade oss i en stuga med galet fin utsikt över Loenvatn och med Kjendahlsbreen i horisonten. För den som inte är bekant med det norska språket är breen ordet för glaciär. På söndagen tänkte vi ta oss upp på Skåla men eftersom molnen låg på cirka 1000 meter och Skåla är 1848 möh så valde vi att göra söndagen till en heldag med glaciärer, i hopp om bättre väder. Vi läste oss till att det var cirka 4 km mellan Briksdalsstugan – där man kunde parkera – och glaciären och det såg dessutom ut att vara en hel del stigning. Perfekt för en jogg upp på berget! Efter en intressant bilfärd dit startade vi vår första lilla löptur och jag reagerade på att Baddaren sprätte iväg med en vådlig fart och hakade på. Efter några minuter visade det sig att det nog var jag som blev lite ivrig och var på väg att knäcka min käresta. Dumt. Vi lugnade oss och kom till slut upp till en fantastisk plats. En sån där man blir kär i. Jag blev så kär i den att jag var tvungen att ta ett dopp bland isbitarna till andra turisters glädje. Tyvärr blir jag dock lite deprimerad över hur påtagligt det blir med glaciäravsmältningen. Min norska kompis Marianne berättade hur glaciären låg ända nere i sjön när hon var liten och det gjorde den ju inte längre.

1544576_10206047578322104_8003390190490580893_n

DSC03676 DSC03657 DSC03679 Senare på dagen blev det en tur till vår ”hemglaciär” som vi såg från stugfönstret och det var också skithäftigt. Ordet magisk får plötsligt en innebörd av såna här upplevelser och vi var båda överens om att dagen hade varit mer än till belåtenhet och vi firade det med att åka till Olden och äta oxfilé på ett värdshus med utsikt över fjorden.DSC03687Måndag var hemresardag men även dagen vi skulle göra det vi primärt kom för. Molnen hängde tyvärr lågt även denna dag och vi hade förstått att det skulle vara mycket snö på fjället men att det gick att ta sig upp. Det skulle bli en tuff dag. Baddaren föreslog först att jag skulle springa före och vänta uppe i toppstugan men det vågade jag inte eftersom hon inte är riktigt lika van vid fjäll utan vi bestämde att jag skulle vänta ett tag och sen komma ikapp henne. På så sätt skulle hon få ta det i sin fart och jag skulle få kötta lite. Min tanke var att vänta så länge att jag skulle hinna ikapp lagom till det blev svårt och eftersom hon är duktig uppför ville jag inte vänta för länge. Hon drog iväg och kvarten efter stack jag. Det blev rätt fort skitjobbigt och jag började undra över hur mycket jag egentligen plockade på henne. Tänk om jag inte skulle hinna ikapp? Jag blev orolig och höjde till maxintensitet. Svetten rann och benen värkte när jag passerade vandrare efter vandrare utan att se henne men sen plötsligt såg jag en löpare en bit framför mig och visst var det hon.

Eftersom hon inte hade någon höjdmätare hade hon ingen aning om hur långt hon kommit utan hoppades att det var Skåla hon såg en bit framför sig. Jag förklarade att toppen hon såg snarare låg på 1000 möh i stället för nästan det dubbla. Där och då gick det upp för henne hur högt vi skulle. 1848 möh är högt när man startar vid just havet. I just det här fallet innebär det cirka 23% lutning. I snitt. När vi kom upp till nämnda 1000 möh kom snön och dimman och då blev det jobbigt. Baddaren förklarade att hon aldrig hade varit så trött i hela sitt liv och jag föreslog en gel.

Jag tror inte att du förstår hur utmattad jag är.

Med vissa medföljande svordomar över smaken intogs gelen och vi fortsatte sen uppåt. Jag tyckte att det gick riktigt bra och vi plockade höjdmeter på meter men på 1200 möh så undrade hon om hon skulle orka. Att bara ta sig upp med många timmar på sig klarar alla friska människor men vi hade löparkläder och ska man inte bli kall i dimma och kyla måste man hålla viss intensitet. Och orka hålla den intensiteten för annars blir det obehagligt och farligt även om vi hade kläder i våra löparryggor. Man vill inte bli nedkyld i sån terräng. Jag förklarade att vi kan vända om hon vill men att jag var säker på att hon skulle klara det och då fick hon nya krafter.

På 1400 möh mötte vi två vandrande norskor på väg ner och dom berättade att stugan var uppeldad och varm samt att det inte var snö hela vägen upp. Det höjde kampandan. Just där börjar det brantaste partiet på vägen upp och jag gissar på en lutning på 30-40% under det partiet. Det är mer klättring än något annat men det var fri sten under ett längre parti och nu fick Baddaren bra fart. Jag körde före för att ha koll på bästa vägen och sen väntade jag in med jämna mellanrum och det gick riktigt bra trots att det bitvis var svårt att se nästa röse. Över det sista längre snöpartiet gick det också riktigt bra och sen var det plötsligt bara ett par-tre Hammarbybackar kvar upp. Vi var så nära som 40 höjdmeter innan vi kunde se det häftiga Skålatornet och plötsligt var vi inne i en varm och skön stuga. Baddaren hade tänkt gråta en skvätt när hon kom upp men var så trött att hon inte ens orkade göra det. I stället bytte vi till torra kläder och intog en liten lunch i stugan. Vi hade gjort det! Jag har ju sprungit tävlingen men då var inte stugan öppen utan det här var mitt första besök och det var skithäftigt.

10986939_10153042706563181_7078711318036103896_o DSC03701 DSC03705 DSC03707 DSC03715 DSC03717På vägen ner kom snön till sin användning på ett bättre sätt och vi kunde åka kana på rumpan i en vådlig fart. Det blev tid för fotopauser och vi hade sån tur att det sprack upp lite så att vi kunde se fjorden och Loen från 900 möh. Det enda som var synd var att isen fortfarande låg på den vackra sjö som jag hade velat visa henne men det får vi ta nästa år när vi springer loppet. Hon förklarade på vägen upp att hon aldrig någonsin skulle springa tävlingen men det har redan hunnit revideras och nästa år är vi med båda två.  För man glömmer snabbt tröttheten och minns allt det fina. Allt det fina som får en extra krydda av att man även gjort en fysisk prestation.

DSC03726 DSC03733 DSC03735 DSC03747 DSC03759 DSC03762 DSC03764Ett möte med en flock kor gav en behaglig paus på vägen ner och tillbaka nere i byn köpte vi varsin Skåla-tisha och jag vet att någon bär sin med stolthet över sin prestation och att någon annan bär sin med stolthet över någon annans prestation.

Ha det,

Mackan