Fellrunningtour18 – Dag 1-2

Då var det dags att återvända till Peak District och springa lite fell. Eller springa och springa, just det var högst osäkert givet att jag haltade rejält bara veckan innan avfärd. Träningen hade bestått av några lugna testjoggar på plant underlag för att vara snäll mot vaden men två dagar innan avfärd joggade jag ju i alla fall hela 45 minuter.

Vi anlände till Manchester på fredag morgon och hämtade ut en något skabbig hyrbil som hostade betänkligt i varje uppförsbacke när vi rullade iväg mot Macclesfield för proviantering. Eftersom det fortfarande var morgon var det inte läge för att checka in på något hotell utan i stället begav vi oss efter lunch och proviantering mot Goyt Valley för en hike. När vi anlände dit hade bilen inte bara hostat utan även börjat blinka varningslampa och att det var dags för service. Vårt resonemang var att vi kör så länge den håller. Antingen håller den eller så håller den inte. Nu skulle vi njuta!

Jag ville direkt visa Baddaren något av det jag älskar mest i den här delen av landet, nämligen kullar och hedar. Vi började med att gå uppför. Länge. Mot Shining Tor genom dalar och över heden. Den fantastiska heden där jag rätt snart hörde en grouse som jag dock aldrig fick se. Men jag fick berätta om den för några fågelintresserade britter uppe på toppen och dom verkade lite imponerade av mitt fågelöra. Det var även, hrmpf, Baddaren.

Det blev en sån där fin dag som jag hade längtat efter hela vintern och ett lagom test för vaden som visserligen kändes av lite lätt men inte mer än att jag kände att jag skulle kunna starta morgondagens lopp i Bollington. Det var dit vi for för att bo ett par nätter på Hollin Hall som visade sig vara en riktig pärla! Bra rum, strålande frukost och miljön gick inte att klaga på.

Det var med ganska mycket frukost i magen vi dagen efter vandrade ner mot starten av själva löparturnén…

2018-05-05 09.21.35

Raceday alltså. Mötte upp min Englandsvän Anne-Marie innan loppet och hann snicksnacka lite innan det var dags för uppvärmning. Näääää. Jag bara skojade. När jag just fixat att jogga 45 minuter ville jag inte norpa av vadkontot genom att värma upp. Dessutom var det högsommarväder så vi promenerade till starten och ställde oss långt bak på startviadukten. Här skulle det verkligen inte rusas utan planen var att jogga första halvan för att eventuellt börja trycka till lite i steget under andra halvan om jag var smärtfri.

Planen hölls bra men i värmen och med skyhöga pollenhalter fick jag puls så det räckte och blev över ändå. Samt ont i magen av all frukost. Det gick dock över när det började gå uppför och tempot sänktes ytterligare. Det var så fruktansvärt jobbigt uppför det första berget. Jag sprang det här loppet för sex år sedan men hade inget minne av att det var så jobbigt. Den gången sprang jag väl i cirka två min/km snabbare men ändå. Horribelt jobbigt och fruktansvärt varmt. Jag gissar på att halva tappet av fart var pollen/värme och den andra halvan var bristen på träning och då specifikt backträning. Men just där och då var orsakerna ointressanta och det viktigaste var att vaden höll. Det gjorde den. När det var dags för den andra kraftiga utförslöpningen släppte jag på och bombade. Det gillade inte vaden som började gnola lite. Men bara yttepytte så jag bombade på hela utförslöpan och det fick mina framsidor lår att halvdö. Jag plockade ändå några placeringar uppför det sista berget och vaden verkade bli fint utstretchad av att ta sig uppför så när det var dags för dagens sista långa utförslöpa bombade jag på  för fullt igen. Tog placeringar och kände mig som en klasslöpare ett tag.

Ett tag var det. För när jag kom ner var inte framsidorna halvdöda längre. Dom var heldöda. Jag har aldrig varit med om något liknande ens på slutet av maratonlopp. Benen fungerade inte. Jag formligen stapplade fram sista tio minuterna och blev passerad av en flock löpare. Det var länge sedan jag välkomnade en målgång så mycket. Vaden gnällde lite men det kändes just då som mitt minsta problem och faktiskt blev den helt glad och återställd av en lätt stretch.

Det var varmt. Det gick långsamt. Det var pollen en masse. Men jag kom i mål och snart kom även Baddaren. Jag var så otroligt glad! Vi firade med en pint av loppets eget öl och god mat till det. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle kunna bli så glad bara över att kunna genomföra ett lopp men strul ger perspektiv och när vi somnade på kvällen var det båda två med leenden på läpparna! Jag hade återuppstått med nummerlapp på brösten och Baddaren hade blivit en fellrunner.

Jag_Dag2
Före loppet – Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Annonser

Fellrunningtour17 – Summeringen

Efter att ha lämnat av El G vid flygplatsen hade jag några timmar för mig själv att slå ihjäl i Manchester. Att åka in till stan var inget alternativ med tanke på det som hände kvällen innan utan i stället for jag ut bland kullarna för en stund av reflektion. Det som lockade mest var att återvända till Goyt Valley och tänkt blev gjort. Vid lunchtid anlände jag till Errwood Hall där jag ställde min bil och styrde kosan upp mot Shining Tor. En ensam Goyt Valley Strider på utflykt i Goyt Valley.

Jag kände att jag hade lite ogjort med den toppen efter förra veckans race och att jag inte riktigt hade haft förmåga att njuta den gången. Det blev en riktigt fin tvåtimmarstur upp och ner för toppen och jag fick chansen att fotografera, betrakta banan lite mer ingående samtidigt som jag kunde fundera över veckans intryck. Det var betydligt varmare, torrare och bättre utsikt den här gången. Njut gärna av bilderna nedan!

 

Blogg11
Jag fick sällskap när jag funderade!

Vad kom jag fram till om veckan då?

  • Jag har väldigt fina vänner. Det var ett rent nöje att umgås med dom hela tiden och det var pepp, skratt och hån om vartannat. Precis som det ska vara när man är ute och tävlar. Jag är så otroligt glad över att ni hakade på !
  • Det var precis lika fint i Peak District som jag mindes det. Men även om man tror sig minnas är det lätt att bli överväldigad av den skönhet som finns i den här delen av England.
  • Folk är så otroligt trevliga. Det gäller såväl löpare som folk i allmänhet. Vi blev otroligt varmt välkomnade av så många. Både gamla bekantskaper och nya. En extra eloge till Kevin som fixade allt runt nya klubben. Det gällde både före och under resan.
  • Jag behövde tävlingsträna. Det var synd att kroppen var så bråkig från start men det blev onekligen bättre dag för dag. Och om jag inte övar upp mig att både våga och tåla en snabb start kommer det bli tufft i Skåla.
  • Jag måste stärka upp bål och höfter och jag måste sluta väga 10% över tävlingsvikt om jag ska prestera i bergslöpning. Och antagligen för att hålla mig skadefri.
  • Det gick att springa fyra tävlingar på sex dagar och må bra efteråt. Det är jag otroligt nöjd med. Jag hoppades. Jag planerade för det. Men jag räknade inte med det.
  • Sist men inte minst: Det är svårt att ångra när jag gör så här roliga saker. Visst kan man inte göra allt på en gång men sånt här som jag älskar tänker jag fortsätta att göra så ofta jag kan och vill. Rätt vad det är kanske jag inte kan och då vet jag att jag skulle förbanna mig själv för att jag inte tog chansen. Det här blev ytterligare ett roligt minne för livet.

Sist men inte minst, tack för sällskapet gubbs!

Blogg1

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 1

Jamen då sätter vi igång va? Jag brukar blogga allteftersom när jag är ute och reser men denna gången fanns helt enkelt ingen tid så nu ska jag skriva ner mina minnen så gott jag kan. Dag för dag. Men jag lovar att hålla mig till att inte posta mer än en blogg per dag.

Redan för fyra år sedan när jag och El G senast var i Peak District sa vi att vi skulle komma tillbaka och när tävlingskalendern för 2017 släpptes började jag planera. Planerna släpptes till El G och han valde ett av alternativen. Strax därefter sa Maestro att han ville med och ytterligare någon vecka senare valde Dino att haka på. Maestro fick tyvärr hoppa av men förra onsdagen vid 12-snåret var vi övriga samlade på flygplatsen i Manchester!

Jag kände mig helt slutkörd efter intensiva jobbveckor innan avfärd och en jädrigt tidig morgon men vi begav oss via lunch i Stockport mot Hayfield i vänstertrafiken och fick våra rum. Någon timme senare var det dags att byta om och bege oss mot den första tävlingen, Shining Tor. El G fick en rejäl chock när jag drog på mig tävlingslinnet för vad han inte visste var att jag hade signat upp för en lokal klubb, Goyt Valley Striders, och det var just i Goyt Valley vi skulle springa nu. Jag skrattade så att jag nästan grät över hur paff han var. Min nya klubbkompis Kevin som hade fixat allt det praktiska med klubbtillhörighet och linne åt mig skulle komma och heja men jag såg inte till honom före start, däremot träffade jag en annan bekant, Ann-Marie. Mycket trevligt!

2017-05-17 18.19.14
Gubbsen medan alla tre fortfarande var på strålande humör!

Men nu var det race det handlade om. Det skulle vara en tuff bana och regnet innan start skulle inte göra det mer lättsprunget och vi blev varnade för att det skulle vara halt på plattorna uppe på berget. Oavsett regn var det löjligt vackert nere vid sjön mellan bergen. Under den här resan hade jag planerat att springa fler tävlingar än vad jag gjort de senaste fyra åren och nu dessutom efter flygning och flera timmar av väldigt spänd bilkörning. Jag var med andra ord väldigt osäker på min status och beslöt mig för att starta kontrollerat. 10 km och några hundra höjdmeter stod på schemat. Och lera. Och halt. Det skulle bli tufft att inleda med ett A-race.

Starten gick och jag sprang kontrollerat i cirka 3:45-fart de första hundra metrarna på asfalten. Mina kompisar drog iväg snabbare och det var väntat. Planen var att om jag var stark skulle jag ta dom i utförslöpningen på vägen hem. Sen började stigningen och det var jobbigt. Det var jättejobbigt. Jag blev så fruktansvärt trött men höll ungefär samma tempo som dom runt mig och på något sjukt sätt kändes det ändå kontrollerat. Det som var oroväckande var att jag blev inte riktigt flåsig och det tydde på att jag inte fick ut kraften riktigt. När vi tog oss upp sista biten mot första toppen som var just Shining Tor såg jag dock El G’s gula linne inte så farligt långt framför mig och tänkte att det här kan nog gå.

Sen började misären. Vi skulle springa på utlagda stenplattor under lång tid uppe på en bergskam. Först lite utför och sen lite uppför mot Cats Tor. Efter bara några stenar stukade jag till vänsterfoten när jag halkade och sen blev jag jättefeg. Och med gubbasteg. Old mans shuffle. Vet inte om det var fegheten eller allt sittande i bil och flyg som gjorde det men det var en smärre katastrof. Jag fick inte ut någon kraft alls och det är inte så konstigt när jag satt och sprang. Den inre monologen handlade nu om att jag skulle inte springa några fler tävlingar efter den här. Någonsin.

ShiningTor
Katastroftempo och värsta löpsteget jag sett mig ha någonsin!

Jag tycker att jag har haft ett bra tryck i steget under mina snabbdistanser och långa intervaller den senaste månaden men nu var det helt kraftlöst. Fullkomligt kraftlöst. Folk sprang om mig och jag försökte springa bredvid plattorna. Där var det sumpigt och jag blev ännu segare. När plattorna försvann och det bar upp mot Cats Tor gick det dock plötsligt bättre igen och jag tog några placeringar. Hade det lossnat nu? Det var en kortvarig glädje. Här skulle mitt bästa parti börja och jag skulle plocka på El G och Dino. Nä. Det blev inte så. Det var inte tillräckligt brant för att kunna studsa ner utan man var tvungen att ta i för att springa fort. Det gjorde alla utom jag. Eller jo jag tog i men det hände inget alls. Det bara flög förbi folk av alla sorter. Jag sprang legendariskt dåligt. Med någon kilometer kvar kom det i alla fall en kort men ett riktigt brant parti och hoppsan, jag tog 30 meter på löparna framför mig på bara 100 meter. Jag slapp ta i och kunde utnyttja tekniken och där var den klockren. Sen blev det flackare och sista biten var platt asfalt och då var det lika segt igen. Det enda uppmuntrande den biten var min nya klubbkompis Kevin som hejade på mig så att jag kom i mål. Fem minuter efter mina kamrater. Skit. Men loppet var fantastiskt fint och skulle säkert gått bra om jag varit mer van vid att springa 250 höjdmeter konstant uppför i 10% lutning, inte varit bilstel och inte hade halkat. Sa jag att jag stukade vänsterfoten två gånger till under loppet? Den här banan har jag revansch att utkräva på.

DSC04488
Därnere på andra sidan dammen låg målet.

Prisutdelning och eftersnack var i alla fall bra. När Kevin kom till den blev El G sjövild och attackerade honom som en hök och bad att få bli medlem. Kanske kunde han ta med sig linne och hoodie till någon annan tävling? Visst kunde han det! Men mer om det i nästa inlägg. Kvällen avslutades med gigantiska kebaber och några pints och i mitt stilla sinne undrade jag hur mycket sämre jag skulle springa om jag sprang så här dåligt när jag var utvilad. Men nu var det sova som gällde, 19 timmar till nästa lopp. Dessutom tog jag med mig att jag rysligt snabb när det var tokbrant utför, alltid ta med sig minst en positiv sak. Kändes rätt kul med debut för ny klubb också även om jag närmast kände att jag dragit klubben i vanära. 🙂

Ha det,

Mackan

Till England vi rider…

…och sedan vad det lider…är det dags för race! Det har varit lite hysteriskt på jobbet senaste veckorna på grund av resor och att däremellan hinna ikapp på kontoret när jag varit där. Sista dagen före avfärd började före sju och jag hade två presentationer att bli klar med. En som jag ska köra för en ledningsgrupp första morgonen jag är hemma och sen hade jag en dragning jag skulle göra för arkitekturforum nu på förmiddagen. Allt blev färdigt och jag fick det beslut jag rekommenderade efter dagens dragning. Konsensus. Göra några rättelser och fixa underskrift och diarieföring och sen vidare på halvdagskonferens utanför kontoret. Som också gick väldigt bra.

Nu är jag hemma och slappnar av på det sättet som jag bäst slappnar av. Genom att skriva av mig lite. Då lägger jag liksom dagen bakom mig och kan fundera på närmaste dagarna utan att distraheras. För nu ska det springas! Jag känner mig utpumpad innan vi ens har kommit iväg men det lär släppa när adrenalinpåslaget kommer. Det här blir första tävlingen sen i augusti och jag är väldigt nyfiken på hur jag hanterar det. Rusar för fort i början? För defensiv från start? Jag ska börja med att springa ett lopp som heter Shining Tor och går utanför Buxton i Peak District. Det ser rätt okomplicerat ut på papperet. Först upp på en 250 meter hög topp, sen ner för den och upp på en annan topp och sen ner till mål. 10 km ska avverkas och det lär vara lerigt. Hur svårt kan det vara? Upp, ner, upp och sen ner. Oavsett om jag startar för fort, lagom fort eller för fegt så kommer jag att hinna bli jättetrött och det är väl liksom hela idén?

Sen finns det tävlingar att springa varje dag vi är i England och rimligtvis tycker jag att jag borde palla att springa i alla fall fyra av sex. Speciellt som det ska regna en del och det uppskattas när man är allergisk. Bättre löpning och bättre återhämtning när pollentrollen regnar ner i backen. Hur man än vänder och vrider på det ska det bli jädrigt najs att springa, dricka öl, umgås med gamla och nya vänner. Samtidigt som jag återhämtar mig mentalt. Är det något jag behärskar så är det att släppa jobbstress fort när jag blir ledig och nu ska batterier laddas på det sätt jag bäst gör det. Genom att springa skiten ur mig. Jobbet är gjort så gott det är möjligt givet att jag stod nära noll vid årsskiftet. Nu kommer skördeperiod nummer ett det här året! Undrar om jag rår på Ed i år?

dsc00655
Me and Ed after Mont Famine fell race. Foto: El G

Ha det,

Mackan