Nu bär det norrut!

I morse vaknade jag efter elva timmar av sömn och ärligt talat trodde jag inte att jag kunde sova så länge numera. Jag vet faktiskt inte när det blev en sån monstersömn senast men vi kan väl sammanfatta det som att det behövdes. Det beror inte på något sätt att jag är övertränad utan snarare undervilad. Det har varit en intensiv vår med nytt jobb i en för mig ny verksamhet och med galet många nya människor att interagera med. Jag gillar nya människor och jag tycker det jag jobbar med är oerhört intressant och stimulerande men det går inte att komma ifrån att hjärnan har gått på högvarv av alla nya intryck. Och när hjärnan går på högvarv så sliter det, oavsett hur roligt det är. Så, nuvarande form är mer rund än bra. Den är faktiskt uslare än den varit på mången dag men det är som det är. Det stör mig faktiskt inte särskilt mycket för det går ju att åtgärda. Det får väl ses som ett sundhetstecken att jag heller inte stör mig på att jag bombarderas av att folk springer tävlingar till höger och vänster för mitt tävlingssug kommer bara när jag är i hygglig form.

Nåväl, det om detta. Nu drar jag i alla fall norrut för att springa där jag älskar att springa allra mest – Lappland. Flåsmannen flyttar in i mitt gula lilla hus och smittar förhoppningsvis av sig av sin snabbhet medan jag är borta och jobbar på min. Det blir bra det. Nu ska jag springa bland sjöar, berg och älvar. Förutom hemmacampen i stugan så ska jag och Baddaren upp och springa i Sarek en sväng som grädde på moset. Sen avslutar vi den första sommarturnén med en sväng till Norge för att springa uppför en topp eller två. Njuta och rensa hjärnan på alla intensiva intryck och fylla den med stillsamma intryck såsom rinnande vatten och fantastiska vyer.

Inte för att jag hunnit blogga särskilt intensivt under våren men nu blir det än mer bloggfritt härifrån under en period. Min första betalda sommarsemester på fem år!

DSC02996

Ha en skön sommar,

Mackan

Att springa i Central Park

Under åtta dagar i rad har jag sprungit mina morgonpass i Central Park och haft lite tid att fundera över varför jag tycker att det är så jädra häftigt att göra just det. Att springa runt i den här enorma parken borde väl kanske mest vara att likna att ta sig till skogen när man är rest till storstan? Den första tanken är att det är lite skruvat att tycka det är så kul men jag tror mig nu har förstått varför jag älskar det. Att vara i en storstad och sen ge sig ut i en miljö med träd, gräs och vatten, vad är det för speciellt med det? Jag har ju alla de senare komponenterna runt knuten varje dag.

Turtlepond (800x533)Vy uppifrån Belvedere Castle ner mot Turtle Pond och Great Lawn

Nyckeln till att det är häftigt är nog just att jag får något från storstaden som jag inte har hemma. Människor. Ganska många människor. Och då tänker jag framförallt på andra löpare. Jag får sällskap i min ensamhet och det tycker jag är häftigt. Vän av ordning kanske påpekar att det kan jag få runt Kungsholmen eller Årstaviken också men där får jag även det oönskade sällskapet av lattemammor, cyklister och hundägare. I Central Park har man gjort det geniala att man skapat möjligheten att separera på de olika rekreationstyperna. Det finns till exempel den renodlade löpar-/gångbanan runt vattenreservoaren som är hyggligt enkelriktad. Egentligen är den enkelriktad men det finns en del element som gör fel. Dessa är dock i minoritet så det går fint att hålla maxfart runt den 1.6 mile långa banan.

Dirttack (533x800)Löparbanan runt reservoaren

Vill man springa långt och på asfalt finns det filer för löpare med löpriktningen markerad vilket gör att allt flyter. Även här finns det några som förirrar sig men de flesta har koll. Är det fint väder är det så många löpare att det känns som om man är ute och tävlar! Det finns löpare att springa om nästan hela tiden och även om man inte måste göra det så blir det så per automatik eftersom det är så många olika typer av löpare ute och springer. Det är minimalt med störningsmoment, speciellt i den norra delen av parken och uppför den långa backen mot Great Hill kan man plocka många löpare om man trycker på! Det är så himla kul. Dessutom händer det att folk börjar prata med en. Nog för att jag pratar med folk när jag springer hemma också men då är det alltid jag som börjar konversationen. Här finns det fler som jag.

MackanNär det är minusgrader är det tommare på banan

Är man bara ute efter en återhämtningsjogg kan man springa fritt i fantastiskt fina miljöer bland gräsmattor, vatten eller varför inte ge sig in i The Ramble eller North Wood. Småstigar, klippor, vattenfall och raviner. Det är så jädra häftigt. Gubben som designade den här parken för snart 150 år sen har verkligen tänkt till. Springer man fritt får man dock räkna med att stöta på lekande hundar och en och annan barnvagn men i lugn fart stör det inte utan är bara trevligt.

Backe (800x533)En skolklass kör backträning på grusbanan

Ska man turista i NYC och vill springa en hel del i Central Park är det klart lämpligt att bo nära. Vi hade cirka 24 sekunder av uppjogg för att komma till parken och då hinner man lätt springa varje morgon. Ska man ta sig till och från så försvinner kanske en del av charmen. Det är inte kul att stanna för rödljus hela tiden, tro mig, jag har provat den varianten också. Under de åtta pass jag hann med den här  vändan i New York fördelade sig träningen så här: Tre lätta joggar med utforskande av småstigar, två progressiva halvsnabbdistanser och tre riktiga träningspass uppe vid reservoaren där jag tryckte två varv per vända i maxfart. En maxfart som kanske inte var så mycket att skryta med eftersom vi dessutom promenerade 8-10 timmar per dag. Benen var liksom lite möra hela tiden. Ändå konstaterade jag att för var dag som gick med mindre jetlag gick det snabbare och den dag vi åkte hem gick det som allra snabbast. Helt klart ska jag fortsätta att åka till USA i god tid innan om jag ska tävla för det tar ett bra tag innan kroppen återhämtat sig från den långa flygresan och ställt om sig till tiden.

Fakta om några av de ”officiella” rundorna:

  • Loop Road – Markerad bana på asfalt, 6 miles
  • Bridle Trail – Grusrunda, 4.2 miles
  • Jaqueline Kennedy Onassis Running Path (Dirttrack runt reservoaren) – 1.6 miles
  • Runt Great Lawn – 0.6 miles

Det finns några till varianter av uppmätta rundor och vill man kan man titta in på New York Running Company som ligger i köpcentret vid Columbus Circle. Där finns det karta på väggen och även tips på tider då olika löpargrupper tränar!

Åker ni till New York och gillar att springa så missa inte att göra det i Central Park, det är en väldigt speciell känsla. Baddaren konstaterade att hon älskade att morgonjogga när hon fick göra det i sällskap av en massa andra människor, ekorrar, fåglar och sköldpaddor i en inspirerande miljö

Hemmabacken (533x800)Ha det,

Mackan

Amerikaförberedelser

Snart är det dags för min första betalda semester sedan 2010. Jag ska vara ledig och jag ska få betalt. Sug på den ni. Eller inte. De flesta tar det för givet att man får semesterlön men som egenföretagare så trillar det inte in några pengar när man väljer att ta ledigt. Om man nu inte väljer att bara ta halvledigt och sköta lite jobb under tiden. Men nu ska jag vara helledig, med betalning, under påskveckan och det är en resa som jag planerat sedan länge. Mitt sällskap har inte planerat den lika länge eftersom det var en present men har ändå fått sukta efter resan i ett par månader. Det blir en tripp till New York och det ska bli riktigt skoj det här. God mat, en del shopping och morgonjoggar i Central Park. Det ska bli skönt att i år få morgonjogga där utan att ha sprungit en mara ett par dagar innan.

Som vanligt när jag ska i väg blir det en del att fixa med innan jag drar och så även i år. Den här gången ska min kära mor bo i huset tillsammans med katterna och då är det säkrast att allt är i ordning och det börjar det bli nu. Kåken är städad och skurad från topp till botten, altanen är ihopskruvad efter vinterns fiberinstallation, utemöblerna står ute och grillen är på plats. Dessutom har jag varit och köpt nya möbler till uteplatsen på framsidan och dom är ihopskruvade och utställda. Snö eller inte, nu är det vår! Ja just ja, vinförrådet är även fyllt så att hon och väninnan kan smutta lite finvin om andan faller på.

Sen var det allt det andra som att skriva ut flygbiljetter, leta reda på dollares, pass, tunnelbanekort och min fina lista på var dom bästa affärerna finns. Men nu är det ordning på allt och det återstår i princip bara att packa den minimala packningen men det går fort. Om några dagar lyfter vi och då väntar en dryg vecka av återhämtning för benen. Det kan dom behöva för dom har trampat på bättre än på länge. Några dagar av mängdträning kvar och sen blir det bara mys och promenad ett tag. Dom längtar och är förberedda på en amerikatripp.

DSC02315Ha det,

Mackan

Mefjellet Opp 2014

Nu är jag åter hemma efter tre veckor av blogguppehåll och det har varit tre roliga veckor och jag får väl se vad jag skriver om och inte, men det är lika bra att börja med det senaste först. Semestern avslutades med en minisemester i Norge och det blev många mil i bil. Inte den bästa uppladdningen för att tävla men vi hade valt ut ett motbakkelöp för att få en fin anledning till att hitta till ett hörn av Norge där ingen av oss varit, Tafjord. De två dagar i bil det tog att komma dit gick fort för det var så mycket att titta på och vi hann med en massa stopp samt en middag med Floppis i Åre på vägen. Själv var jag väldigt bekymrad eftersom jag vaknade med dånande huvudvärk och tjocka bihålor två dagar i rad och en hals som sved. Det gick åt många halstabletter men på tävlingsdagens morgon vaknade jag upp utan huvudvärk och helt utan halsont. Det enda som återstod var lite heshet. Ni kan inte ana hur glad jag blev över det.

Vi bodde uppe i skuggan av Mefjellet 12 km från starten och efter en frukost utanför tältet åkte vi ner till starten och möttes av galet vackra vyer och ett högt berg. Ofta funkar det så att motionsklassen har fria starttider i ett par timmar innan den riktiga tävlingens start och vi såg förvånansvärt många vältränade löpare välja motionsklassen och springa i väg uppför. Baddaren började ifrågasätta att jag hade valt ”konkurrensklasse” även för henne, speciellt som det redan var riktigt varmt och vår start skulle gå klockan 12.00. Ifrågasättandet fortsatte när tävlingslöparna började dyka upp eftersom vi såg en total avsaknad av underhudsfett hos hela gänget. Jag förklarade att vi måste ju ändå tävla när vi åkt så långt, i den här familjen motionerar vi inte, vi tävlar.

DSC03217

Vi snicksnackade med en massa folk och speciellt med Marcus och Jenny som var från Sverige men som tävlade för Halden. De verkade riktigt vassa och det skulle senare visa sig stämma bra det. Med en halvtimme till start värmde jag upp i hettan och det tog inte mer än två minuter innan svetten rann och då hade jag inte ens satt på mig den obligatoriska ryggsäcken med sina två kg. Kroppen kändes hemsk efter bilkörningen men blev gradvis bättre när jag fick trumma igång stela muskler. Sju kilometer skulle avverkas med en snittlutning på 16.1% så jag var inte bekymrad för snabbheten men benen måste ju ändå funka och jag kände att det här skulle nog ändå kunna bli rätt bra.

12.00 började den långa stigningen och de första 500 meterna var på asfalt och det passade mig utmärkt. Efter att ha konsulterat tävlingsledningen vid invägningen av ryggan chansade jag med racing flats och dom bet fint på asfalten. Jag kom in i en fin löprytm och efter den första rusningen passerade jag några löpare innan vi skulle in på en liten stig där det brantade till sig. Mina flats nöp inte längre lika fint och nu blev jag i stället passerad av några, bland annat första dam. Höjdmeter lades till höjdmeter och när vi kommit 200 meter upp kändes det väldigt högt upp från fjorden. Att vi skulle 900 meter till kändes overkligt. Solen stekte och det var jobbigt men ändå så jävla skönt på något skruvat sätt. Den här delen av banan passade mig väldigt dåligt men jag plockade ändå några löpare. Damledaren var nu utom synhåll och det störde mig lite för jag hade inte planerat tjejdäng men efter tre km kom ett parti av platt löpning och asfalt igen och jag kunde trycka på. Jag plockade flera placeringar och massor av meter på löparna jag hade framför mig och plötsligt var jag ifatt henne igen. Inte bara ifatt utan förbi när vi kom till en liten säterväg av grus. Helt fel underlag och lutning för mig och jag fick kämpa hårt för att kunna springa där lutningen var lite svagare och det var ett par kilometer där jag ömsom blev passerad och passerade henne.

DSC03293Sista vätskan var uppe vid sätern på kalfjället och där hade jag precis kommit ifatt henne och två herrar som också hade tekniken för att gå fort i hygglig lutning och på grus men nu skulle agnarna sållas från vetet. 25% lutning de sista två kilometerna och nu var det riktigt fjäll. Mina flats var inte optimala här heller men det här var något jag hade tränat på och det fanns stenar att hitta grepp på. Jag och herrarna bildade nu en klunga och lämnade damsegraren bakom oss. Nu var det äntligen fullt tryck i benen och med 200 höjdmeter till toppen passerade jag en av herrarna och sen var det bara att mata på. Värmen var nu inte längre till besvär och jag fokuserade bara på att hålla alla bakom mig. Sjukt jobbigt men ändå så häftigt. Jag njöt och led på en och samma gång och trots att jag blev lurad av en ”förtopp” kunde jag spurta fint! Tiden blev lite sämre än väntat men just då gjorde det inget och det är även känslan så här två dagar senare. Det visade sig att jag sprungit från damsegrarinnan med över två minuter på slutet så den sista biten av helt klart mest min melodi. Det och asfalten där jag fick grepp och kunde trycka på i steget.

DSC03238I mål njöt jag av utsikt och sällskap och var sådär hög på livet som man kan bli av målgångar när det varit tufft men nu hade jag en Baddare att heja in. Efter ett tag kom hon och vi kunde fira tillsammans. Delad glädje är dubbel glädje och hela vägen ner var sen en ren njutning. Hon gjorde det fantastiskt bra i sin debut och jag är så otroligt stolt. Det blev en fin nedjogg, ett bad i fjorden och sen in till Valldal för prisutdelning. Tre av fyra i vårt lilla svenskgäng fick kliva upp på prispallen och jag fick en jättefin minnestallrik som belöning för min seger i M45. Det här vill jag göra om någon gång.

Ha det,
Mackan

Kvalitet är alltid modernt

Om ett par dagar flyttar husvakten in här i det lilla huset och jag passar på att plocka fram det som ska med på årets turné. Det som slår mig när jag plockar bland mina grejer är hur mycket av det jag packar som varit med länge. Väldigt länge. Jag börjar inse att jag är en fara för hela den moderna ekonomin om jag håller på så här. Min älskade blå tröja som varit med på så många äventyr fick jag i födelsedagspresent för 17 år sedan och likaså det rejäla regnstället. Stövlarna vet jag inte hur länge jag haft men jag vet med säkerhet att det är det enda paret som jag köpt sen jag var tonåring. Fiskerullen har hängt med sen tonåren men spöet däremot är lite nyare eftersom det förra gick av när det skedde en liten olycka. Skogsbyxorna är också lite nyare eftersom jag slog till på rea för två år sen. Då hade mina gamla hängt med i över 25 år och det var rätt skönt att få nya som myggorna inte stack genom på de svagaste punkterna. Dessutom vägde jag 56 kg när jag fick det förra paret och dom satt väl inte perfekt i midjan längre.

Listan kan göras lång men jag slås av hur bra saker faktiskt kan hålla om man sköter dom och om man skaffar grejer av bra kvalitet. Är man ett modelejon kanske kvalitet inte känns som en parameter att ta hänsyn till, men jag tycker nog det känns mer modernt att saker håller år ut och år in än att det har den senaste färgen eller snittet. Visst är det kul att ha på sig något nytt och fräscht, jag är inte helt och hållet någon skogsmulle, men jag gillar principen att saker håller år ut och år in. Det finns en skönhet i att kunna fiska i samma tröja år ut och år in, precis som min pappa gjorde. Vi åkte på våra egna fisketurer tillsammans från att jag var fyra år gammal och han hade faktiskt samma tröja ända tills hans fiskekarriär var över. Det kändes både tryggt och vackert på något sätt. Samma tröja när jag fick mina första öringar på spinn vid fyra års ålder som när han drog upp mig ur ett myrhål vid sju års ålder som när jag fick dra upp honom ur en bäck han ramlat ner i 25 år senare. Nästa vecka är det jag som står på den gräsmattan med en fin fisk i handen och i en tröja som kanske återkommer på bilder om en massa år.

PappaIdHa det,

Mackan

Kontraster

Det svänger snabbt här må jag lova. I går morse var det ett lätt regn och dimma. Ett rätt behagligt väder som blev ännu behagligare. Det började friska i men jag anade en svag sol i antågande och den kom. Den kom precis lagom tills jag skulle ut och jogga en sväng och det blev riktigt skönt. Runt 18 grader varmt och härlig vind som gjorde att lukten av tång och salt sköljde över mig när jag sprang längs kusten. Jag fick den där känslan av genuin lycka. Känslan när alla detaljer blir tydligare och jag känner mig närmare allt. Ute på klipporna tog jag en liten paus och klättrade ner från landsvägen för att komma ner till vattnet. Jag lyckades med nöd och näppe undvika en rejäl dusch men jag lovade i stället mig själv ett bad när jag kom tillbaka till stranden.

När jag kom till min hemmastrand slängde jag av mig skorna och avslutade barfota i vattenbrynet. Barfota, splits och keps. Inget annat. Jag hade blivit ordentligt svettig i en värme jag inte känt sen förra säsongen och när jag var klar hoppade jag i vattnet. Friskt. Väldigt friskt. Men skönt, väldigt skönt. Jag joggade långsamt upp till hotellet och kände mig enormt levande och väldigt glad att jag valde att återvända till Gloucester. Ner till stan för en öl och löjligt färsk friterad fisk. Min kropp var fysiskt inställd på middag men det var jag rätt ensam om så för att hitta folk fick jag ge mig ut på en promenad. Bostonjackan är en enormt bra anledning för folk att ta kontakt och jag fick många trevliga samtal innan jag tog mig hem tilll hotellet.

Kontraster var det: Det fina vädret hade försvunnit och nu ersatts av kraftigt regn och blåst. Vindar som tilltog, regn som tilltog. Det riktig ven om hela hotellet och jag kände mig som om jag var mitt i en bok av Stephen King. Ett öde strandhotell off-season och ett oväder. Det knakade och brakade överallt men med en jetlag som hette duga var det inga problem att somna. Jag vaknade några gånger och undrade om hotellet skulle blåsa omkull och när jag till slut gick upp och tog bort gardinererna låg det snö på marken. Snö! I går badade jag och nu hade det varit snöstorm. Inte mycket men ändå. Jag tror jag skippar badet efter dagens löptur. Jag ska skippa badet men jag ska fortsätta att semestra med gott humör. Jag har det väldigt bra.

Bild

Ha det,
Mackan

Ett dåligt genrep

Vissa saker kan vara inbillning och andra inte. Jag började känna mig lite rosslig och grusig i ögonen redan under gårdagen och det blev väl varken bättre eller sämre under natten. Det var precis sådär på gränsen att jag inte visste om jag inbillade mig eller inte. Koll av vilopulsen visade på 10-15 slag högre än normalt men det kan vara stress också. Det var väldigt länge sen jag hade en ledig dag och även om jag nu känner att allt är under kontroll med boken ligger jag kvar på ett rätt högt stresspåslag. Ja det var inte värre än att det var värt att sticka ut och springa genrepet i dom kraftiga vindarna. Eftersom jag kände mig flåsigare än vad pulsen visade kunde jag under den korta uppjoggen inte hålla mig från att manuellt kolla om pulsklockan stämde och jo det gjorde den.

Iväg med fart och rätt in i vinden. Jag var flåsig och rosslig men arbetspulsen visade förväntade värden mot den fart jag höll i motvinden. En fart som var helt okej med tanke på att jag hade 50% motvind och 50% sidvind. Känslan var inte så rolig som jag hade velat med tanke på att jag frustade upp lite slem och det värkte lätt i luftrören när jag stannade. Dessutom gnällde sketbenet och det gör det alltid om jag har skräp i kroppen. Jag börjar bli som en gammal lappgubbe.

Det positiva var att farten var helt okej och jag tror att det var något jag fick gratis av att benen trivdes i höstvärmen. Jag kunde glida på hyggligt fort trots mycket och kraftig motvind. Det mest rörande under passet var när jag närmade mig två pensionärer och mannen, som för övrigt såg ut som en löpare, i god tid drog till sig kvinnan så att jag inte skulle behöva göra någon riktningsförändring. Jag kunde se i hans ögon att han förstod.

Nu har jag tre dagar på mig att bli helt kry och det tror jag kommer att gå alldeles utmärkt. Jag har inga känningar i bihålorna och när det inte sitter något där brukar sånt här småskräp vara över på max tre-fyra dagar och det startade ju redan igår. Senast söndag morgon är det alltså borta. Nu blir det inga fler blogginlägg på den här sidan maran för jag ska bara semestra och springa. Semestern är oerhört välbehövlig för den här författaren/förläggaren och tävlingen är säkert också välbehövlig oavsett hur utfallet blir. Det är dags att dra på mig tävlingslinnet igen för det var alldeles för länge sen!

DSC00651

Auf wiedersehen,

Mackan

Som huggen ur granit

Riktigt sån ser jag inte ut. Som huggen ur granit alltså. Men man kan ju alltid sträva efter att bli hårdare och som ett led i den strävan for jag ner till Bohus-Malmön och tränade en vecka. Lite grand i alla fall. Av ett par olika orsaker valde jag att pulsera ner rätt hårt förra veckan och tog ett par vilodagar men jag hann ändå springa en del nere på västkusten. Det är alltid roligt att komma till nya platser och även om jag varit väldigt nära flera gånger har jag aldrig varit ute på Malmön. Denna ö som jag hörde talas om för många år sen när åttorna i vår skola fick åka dit på skolresa. En resa som blev så bra att inga fler fick åka dit från vår skola. På senare år har jag hört talas om den betydligt mer men i lugnare termer och jag såg verkligen fram mot att få komma till Casa Lu. Jag blev inte besviken.

Redan den första kvällen blev jag helt hänförd. Skönhet i kombination med svensk arbetarhistoria är jag svag för som den romantiker jag ändå är. All denna sten huggen ur vårt urberg. All denna svett som ska ha producerats år efter år. 1977 upphörde stenhuggandet men spåren finns kvar nästan överallt.

Stenhuggare

När det dessutom visade sig gå en vandringsled runt ön blev jag eld och lågor. Jag frågade genast Baddaren hur det var att springa på den men det skulle tydligen vara lite stenigt. Hur svårt kan det vara tänkte jag direkt? Det finns det bara ett sätt att ta reda på och redan nästa morgon var jag tvungen att testa.

Helt jävla fantastiskt.

Ja det var det. Redan efter några hundra meter var jag överlycklig. Hopp och skutt. Inte ett steg det andra likt och mina lite mer renodlade maraträningsplaner slängde jag åt sidan. Här skulle det skuttas resten av veckan. Jag är en bergsget och här var det kanske inga höga berg men det var upp och ner och hela tiden med en närhet till vattnet. Blåsten kom från havet, saltstänket var ständigt närvarande och inte ett pollen kunde anas i lungorna mina.

Löparlycka.

Resten av veckan undersökte jag mer eller mindre hela ön till fots och kom att uppskatta varenda kvadratmeter. Låt vara att det blir rätt begränsat som långlöpare på en ö som är fyra km lång och två km bred men när man snirklar sig fram längs varje vik och udde tar det lite tid. Baddaren var lite orolig för mig eftersom några pass tog lite längre tid än jag sa att jag skulle vara ute men jag kunde inte sluta skutta. Det gick bara inte att lägga av vid en viss tid när det fanns en krök till att undersöka. Helt underbart! Jag fick verkligen chansen att sympatisvettas med århundraden av stenhuggare men utan bieffekter som sabbade ryggar och stenlungor.

Kustleden

Nu är jag hemma igen och fulltankad med inspiration och ska återgå till struktur igen. Struktur i arbete och struktur i träning. Tack för den här sista semesterkicken!

Ha det,

Mackan

Träningsläger i norr

Nu är det nära. Om mindre än ett dygn sitter jag i bilen på väg mot polcirkeln och midnattssolen och det ska bli så skönt. Stugan, älven och bergen väntar på mig, det vet jag med säkerhet. En stuga som trivs bäst med folk i den, berg som trivs bäst när folk rör sig till fots och en älv som vill fiskas. Om en timme sticker jag ut på långpass och efter det ska milen tuggas i hög luft och låg luftfuktighet och där ska den sista grunden läggas för maratonträningen. Nu har jag i och för sig redan fuskat igång den med ett antal asfaltspass men jag tänker inte tugga asfalt uppe i Lappland. Det vore faktiskt direkt korkat när Porsifjällen ligger runt knuten. Mina underbara Porsifjäll som jag trampat i många år även om det nog dröjde till 13-årsåldern innan jag fick tillåtelse att springa längre sträckor ensam genom storskogen över berg och  älv med kartan och kompassen som enda sällskap.

Jag har alltså semester nu och det innebär även semester från bloggandet. Det enda som liknar jobb är att jag tar med mig en packe böcker att skicka om det skulle behövas och en adept med mig i bilen. En adept som ska smaka på två veckor av hårdträning. Där andra adepter får nöja sig med lite längre träningsplanering än normalt nu ska den här drillas dag ut och dag in. Oj vilken grundform det kommer bli i den lilla kroppen när veckorna är till ända. Roligt och tufft är ledorden. Till vår hjälp har vi alltså skog och berg men lägg även till en rödstybbsbana, ett tufft elljusspår och en slalombacke. Oj vad bra det här kommer att bli!

Men innan jag far iväg var det som sagt ett långpass på gång och det blir även idag 33 km och Dödens Runda. Det bör räcka för att jag bli av med springet i benen inför mer än 100 mil av bilkörning i morgon.

562841_10150971194448181_1831326999_n

Ha en trevlig semester,

Mackan

Två veckor i Virvelvindens domäner

Semester. Då var den gjord. Det började på absolut sämsta tänkbara sätt för natten före avfärd blev Simson jättesjuk och istället för att starta resan norrut blev det en färd söderut och till djursjukhuset. Min lilla prins blev inlagd och frågan om semestern skulle bli av överskuggades av hans tillstånd. Han fick stanna kvar över natten men med medicin och dropp återfick han livsandarna och nästa eftermiddag ringde dom och sa att han kunde få komma hem. Så han hämtades i Bagarmossen och när han kom hem var han precis som vanligt och jag kunde lämna honom i systrarna B’s omvårdnad. Jag hämtade upp Paddington och vi lämnade Täby klockan sju för att hinna några mil innan tröttheten kom över oss. Det bar hela vägen till Höga Kusten-bron innan tältet slogs upp mer eller mindre under bron!

Efter det var det slut på komplikationer och semestern kunde avnjutas så som semester ska avnjutas. Det vill säga med löpning, fiske och att umgås med nära och kära! När andra väljer att ligga i hängmattan så väljer jag att undvika densamma och det har flutit på riktigt bra. Sju stycken långa och tuffa pass genom skog och över berg och myrar har varvats med ett par tuffa intervallpass och ett par holmgångar med slalombacken. Samt några njutningspass längs älven. Träning när den är som bäst. Väldigt tufft men ändå ganska skonsamt. Ganska säger jag för jag hann med att vurpa ordentligt ett par gånger och det resulterade i ett svullet knä och en väldigt öm högerhand. Det var lite oroligt om det skulle påverka fisket men det gjorde det inte utan jag kunde landa harr, öring, abborre och några gäddor. De senare får dock bli kattmat. De knappt två veckorna avslutades med ett långt skogspass på morgonen innan jag satte mig i bilen för att sträckköra hela vägen från trakterna kring polcirkeln hem till Täby.

Nu är batterierna laddade efter ett par veckors avhållsamhet från teve och datorer så nu kör vi igen! Bilden nedan är från en av fisketurerna. En tur där Paddington glatt konstaterade att öringar inte har samma sorgsna ögon som Kuoukaforsens harrar.

Ha det,

Mackan