Oj vad långt du springer!

Söndag och nu är jag tillbaka i normal rutin efter förra veckans avvikelse. Söndag betyder långpass och jag visste redan tidigare i veckan att det här skulle kunna bli en smått besvärlig vända. Jag visste att jag behöver ge mig ut på asfalten förr eller senare och hellre förr. Maratonloppen har ju en tendens att gå på just asfalt… Maratonlopp har dessutom en tendens att vara 42,2 km och är det maraton man ska springa måste benen tåla det. Tåla vad? Asfalt. Länge.

Nu när temperaturen nått löpvänlig temperatur var det dags och jag bestämde sent i går kväll att T-Bone skulle joina på en del av passet och han var med på det. Jag travade iväg på ben som var lite tröttare än normalt. Jag kan i ärlighetens namn inte ens minnas när jag senast långpassade dagen efter tävling men jag kan lova att det var många år sedan. Det kändes redan innan jag startade och för att vara helt ärlig hade jag tankar på att skita i det. Att tänka är en sak och göra är en annan och jag travade alltså iväg. Det gick inte fort men eftersom jag efter en mil skulle möta upp T-Bone kunde jag inte såsa för mycket. Gradvis uppskruvat tempo och hade det inte varit för att jag stötte ihop med två av mina bokläsare som ropade ”Är du inte Maramackan?” hade jag hunnit. Kul att träffa glada läsare och vi snicksnackade ett par minuter.

Mötte i alla fall upp den gamle ungraren och det tempo han hade sagt att han ville ha blev något kvickare. Med sällskap blir det alltid lättare och kilometer lades till kilometer. Efter bortåt två mil kände jag verkligen av att jag tävlade i går men sen var det som att det lättade. När jag väl lämnat av T-Bone ökade jag tempot igen och baske mig om jag inte åkte på en liten runners high. Jag såg garanterat väldigt fånig ut när jag lekte lite i euforin och när jag började närma mig hemmet valde jag att i stället för att springa hem springa åt andra hållet. Det var bra känsla och det kändes helt rätt att förlänga. På slutet släppte jag upp tempot ytterligare och det funkade faktiskt. Slutresultatet blev 36 km och när jag sökte i träningsdagboken upptäckte jag att det var nästan exakt tre år sedan jag sprang så långt på ett vanligt träningspass. Och det känns bra!

Rubriken då? Jag det var T-Bone som konstaterade det och mitt svar på det konstaterandet är att jag faktiskt maratontränar. Då kan det vara bra att springa långpass. Det känns riktigt bra. Återstår att se om det känns bra även om fem veckor. Hare eller sköldpadda? I mål vill jag!

Ha det,

Mackan

Från pärs till pers – Frankfurt Marathon 2013

Nu är jag hemma från Frankfurt och det här blev – om vi bortser från huvudsyftet – en bra resa på alla sätt. Jag har fått umgås med gamla och nya vänner och jag har fått min minisemester med god mat och öl. Tack för det! Nu har precis sovit en natt utan jobbiga svettattacker och det var första natten på exakt en vecka som jag fick göra det. Något skit intog min kropp och även om det blev gradvis bättre så var det inte som det skulle. Benen var utvilade och bra men resten av kroppen var inte hundra.

Frankfurt visade sig från en riktigt varm men väldigt blåsig sida och den värmen var mumma för benmusklerna. När jag och Joey körde sista korta passet på lördagen kände jag att det fanns tre växlar till fartmässigt men andningsapparaten var inte glad. Dessutom var jag sjukt svettigt och fick eftersvettningar till och från i ett par timmar. Detta av tio minuter löpning i moderat fart plus tolv minuter jogg. På kvällen stack vi ut och käkade med Calle och Ragnar och det blev väldigt trevligt. Jag tror att det var extra trevligt för trots att det nu var nära var jag fortfarande inte nervös. Inte det minsta. När det var dags att släcka lampan tog det nog inte mer än några minuter innan jag sov. En sömn som var väldigt god mellan svettattackerna och varje gång jag vaknade misstänkte jag att det skulle bli en DNS.

Men, när vi gick upp på söndagen mådde jag riktigt bra. Den där nervositeten som ger lopphypokondri var ersatt av glädje över att det faktiskt kändes bra och när jag lämnade Baddaren för att värma upp var det med förväntan. Benen kändes bra både under lätt jogg och under ett stegringslopp och mina förväntningar ökade. Jag var rätt sen in i fållan och när jag pressade mig fram tills jag hittade Calle var det med ett gott humör. Vi slog ihjäl de sista minuterna med lite pepp och plötsligt var det start.

Jag tyckte att jag kom fram riktigt bra i år och tuffade som vanligt iväg med känslan av att det går fort och långsamt på en och samma gång. Den känslan brukar stabiliseras efter 400-500 meter men  den här gången släppte den inte där. När jag kom ner till första kilometermarkeringen blev jag chockad över hur långsamt det gått och när jag kom till den andra markeringen blev jag chockad på nytt. Exakt samma fart på den andra kilometern och det var fortfarande med känslan av ben som funkade bra men med en tyngd i hela bröstet. Jag tänkte att jag får kliva av om det inte släpper om några kilometer och det var tankar som jag ventilerade högt med Linnéa-Ken när han dök upp. Fördelen med de högt ventilerade tankarna var att jag hörde hur det lät. Med en värme som gjorde att jag var rejält svettig redan efter 3-4 km var nog luftrören så uppvärmda dom kunde bli. Det skulle inte bli bättre men kunde nog bli bra mycket sämre.

Acceptans.

Så jag klev av. Jag ville verkligen gå i mål men jag ville inte riskera något dumt. Jag kunde inte gå högre upp i ansträngningsnivå utan skulle antagligen bli tvungen att sänka farten ytterligare ett snäpp jämfört med den lugna takt jag ändå öppnat i. Det var inte värt det. Jag klev av, hostade en liten stund men kom på att kroppen kändes ju faktiskt riktigt bra under joggen. Kanske kunde jag göra nytta för Baddaren? Jag visste inte om hon skulle vilja ha min hjälp men jag kunde ju fråga. Så jag ställde jag mig väl synlig och väntade. I ganska precis 20 minuter väntade jag och då dök hon upp. Ville hon ha min hjälp? Ja det ville hon!

Jag slog följe med henne och stämde av läget. Hon var på ett strålande humör och hade följt instruktionerna till punkt och pricka den första halvmilen men nu när jag hade kontroll över läget tyckte jag att vi kunde vara mer flexibla. Jag såg att hon sprang avspänt och med låg ansträngning så vi utnyttjade banan. Vi tjänade sekunder där det är lätt (läs medvinden) och lugnade ner i motvinden. Men den bestämda utgångsfarten blev nu lägstafart och för varje kilometer bunkrade vi sekunder på målet. Jag tjattrade på och försökte att konsekvent hitta allt roligt som försiggick runt om oss och  kilometerna rullade på. Det enda orosomomentet var att hon sa att hon hade lite ont i ena foten. Jag såg att hon spände sig lite och hon fick order att slappna av bättre och genast såg steget bättre ut.

Jag sprang hämtade vätska, instruerade om ryggar och luckor och med jämna mellanrum hoppade jag ut i terrängen och tömde blåsan. En rejäl kolhydratladdning följt av lugn löpning skapar mycket vätskeöverskott i kroppen vill jag lova. När vi kom upp mot 17-18 kilometer märkte jag hur Baddaren började mattas något. Det var inget fel på humöret men jag märkte små tendenser till trötthet och bestämde mig för att nu försöka få henne att visualisera det i mitt tycke bästa träningspass hon genomfört. Ett pass där hon var helt extatisk över efteråt. Kunde det funka? Med 24 km kvar startade vi det virtuella träningspasset och för varje kilometer som gick stämde vi av mot det. Både platser och känslor. Farten gick upp igen. När vi vid 20 km kvar hade kommit upp för vårt virtuella berg (Staraberget) var trenden definitivt bruten och när vi sprang över bron mellan 24 och 25 km sprang hon förbi löjligt många löpare i medvinden. Ett avslappnat steg och ett gott humör! Jag var stolt som en tupp just för att hon klarade av att springa så avslappnat. och det talade jag om för henne.

Lite lugnare igen i motvinden upp mot 28 km men där fick hon okej att öka farten och nu gick det undan. Vi susade om löpare precis hela tiden och rätt vad det var så var vi inne i centrala Frankfurt igen och nu hade vi inte längre hjälp av medvinden. De senaste åtta kilometerna hade gått så otroligt bra. Diffar på 3-4 sekunder mellan varje markering.

Så. Djävla. Bra.

Nu var Baddaren trött men jag var inne i något sorts runners high. Hon svarade  knappt på tilltal förutom att hon berättade att hon hade ont i benen. Glad som en lärka förklarade jag att det var så det skulle kännas. Hade det varit på något annat sätt skulle det inneburit att hon inte optimerat loppet. Farten sjönk ett snäpp men det var helt väntat eftersom det stundtals blåste sate. Baddaren kved och coachen kvittrade.

Jag var helt lyrisk. Inte bara över att hon sprang så fint utan över hur vackert det var med maraton. Folk var så trötta men här och där hittade jag löpare som sken upp när jag peppade och var på gott humör. Jag vinkade till publiken, dansade med orkestrarna och gjorde high-five med barnen. Jag hade så genuint roligt och däremellan försökte jag muntra upp Baddaren så mycket jag vågade. Mina egna tårar var nära när jag insåg att hon skulle klara sitt mål. Med två kilometer kvar sa jag att nu får du trycka så mycket du orkar. ”Jag orkar inte”, kom svaret. Men det gjorde hon. Farten gick upp igen. Inte mycket men den gick ändå upp och när vi svängde upp mot Festhalle kämpade hon som en liten björn. Till skillnad mot nästan alla runtomkring var det fortfarande ett kontrollerat löpsteg och när vi kom in på röda mattan fick hon klara sig själv.

Jag drog på en rökare in i mål och vände mig snabbt om för att få se henne springa i mål och fånga in henne i mina armar när hon korsade mållinjen. Hon slog personligt rekord med 40 minuter och dessutom med rejält negativ split! Hon sprang klokt, stolt och starkt och jag var så stolt att jag höll på att spricka.

Det blev inte som jag tänkt mig men jag fick en upplevelse som jag kommer att bära med mig hela livet. Tack för det Johanna!

Baddaren

Ha det,

Mackan

Gillade läget och blev belönad

Man ska aldrig ta något för givet. De marafartsintervaller jag lovade att rapportera om gick åt pipan. Ja hela planen gick åt pipan. I stället för att leka löpare på kvällen fick jag ägna mig åt bihålor som tjocknade och lätt yrsel. Jag kan inte påstå att humöret var på topp för lika mycket som jag gillar planerad vila ogillar jag oplanerad dito.

Men det är bara att försöka gilla läget. Jag bombade på med nässpray och när jag vaknade igår var både skallebank och lätt yrsel borta. Ja vågade inte dra ut och springa fartpass men jag skulle i alla fall kunna jobba och det var trevligt. Kanske lite heshet men med en klient jag aldrig träffat tidigare spelade det ingen roll att jag inte lät helt som mig själv. En twist av Rod Stewart över det hela men det var ju coolt förr i alla fall.

Eftersom jobbet var inne i stan och startade i rusningstid valde jag att packa ner accesskortet men att försöka transportera mig till fots. Jag var sugen på att återuppliva den gamla transportsträcka jag sprungit hundratals gånger mellan Danderyd och Kungsholmen. Det visade sig att det gick fint så accesskortet behövdes aldrig och när jag sprang hem fick jag belöningen.

Runners high.

Jag tror baske mig att jag fick en runners high för första gången på länge och den kom som vanligt från ingenstans. Jag gled fram i bekväm distansfart strax under 4:30/km och njöt av en levande kväll. Folk sprang, paddlade eller bara fanns där i sensommarkvällen. Behaglig värme i den låga solen och med två kilometer kvar kom den. Den där obeskrivliga endorfinkicken. Jag tänkte på hur otroligt bra jag har det och hade jag haft full kraft i kroppen hade jag tryckt på för allt vad jag var värd. Nu nöjde jag mig med att bara slappna av lite mer i steget och glida den sista biten. Tack kroppen.

Idag blev jag belönad med att även hesheten är borta men jag kvitterar ut en säkerhetsdag och nöjer mig med lätt distans en dag till. Tålamod brukar löna sig i längden.

Bild 018

Ha det,

Mackan