Spamskapad återblick

Förra veckan fick jag en massa spam-kommentarer på min gamla blogg och gick in för att ta bort och stänga för kommentarer och då snubblade jag över det här. Det sista inlägg jag publicerade på min gamla blogg. Det var på Lucia 2011 och när jag läste det inlägget, som var en recension på min första bok, blev jag alldeles varm i hjärtat. Tänk att spam-botarna kan göra lite nytta! Många år har gått sen dess och jag minns tydligt hur glad jag blev när jag läste det här den gången. Så nu publicerar jag recensionen en gång till och hoppas att jag hittar det här inlägget om 10 år och återigen blir varm i hjärtat.

“Även jag har läst ut min och låtit den smälta en stund. Funderat på hur jag ska beskriva den.

Det är inte en McDonalds-bok, paketerad med glitter och glam fast på insidan hopslängd för att casha in femtionio snabba kronor på bukfylla. Det är heller inte en sjurätters på lyxkrog, med intrikata detaljer man med fnys på näsan och obekväma kläder ska ta sig igenom utan att någon upptäcker hur malplacerad man egentligen är.

Nej, det är mammas köttbullar. Inte perfekt runda och inte perfekt saltade. Istället blandade med erfarenhet, stekta i lite extra mot-bättre-vetande och serverade med en stor portion kärlek. En middag som får axlarna att sjunka, en middag man förnöjt suckar efter, en middag som man måste le åt när man tänker på.

Där Noakes är idolbilen i tonårsrummet jag egentligen aldrig ville vara, och där Fixx är den galne morfadern jag innerst inne önskar att jag skulle våga vara lika galen som. Där Daniels är matematikläraren som präglade mig för livet och där Hudson är den inspirerande can-do:ern som gjorde vad han kunde för att dra upp mig i karriären. Där är Nilsson barndomsvännen jag inte längre bor i samma stad som, honom jag kan ringa trots att månaderna gått och allt är direkt som det var förr. Han som med stor iver berättar allt om hur det går i hans tillvaro, men också vill höra hur jag har det och kan komma med kloka, förstående råd, trots att vi valt olika vägar i livet.

Förmodligen är boken inte allt för alla. Kanske predikar den för kören. Själv tävlar jag inte. Jag är inte intresserad av snabbare tider eller längre sträckor. Jag springer delvis av andra anledningar än bokens fokus, och delvis av samma. Ändå värmer glöden från den, och den berör mig. Och om den nu predikar för kören, så kommer kören att sjunga Halleluja som aldrig förr.

Mackan, du har skrivit en äkta bok. En mänsklig bok. Utan att ha träffat dig, tycker jag mig höra dig tala på sidorna. Om du satte dig för att skriva en bok du själv ville läsa, tror jag att du har lyckats. Och det är just därför att boken inte är allt för alla som jag tycker om den. Det är just därför jag lägger den åt sidan ett litet stycke mer inspirerad och ett stort stycke mer förstådd.” – Henrik Hallberg

Ha det,

Mackan

Äntligen är Spring här

När jag läste att det skulle komma en ny svensk löpartidning mejlade jag direkt BG Nilensjö och grattade till initiativet. Det är ett härligt initiativ och jag har länge saknat en svensk löpartidning som fokuserar på svensk löpning. Jag var en trogen prenumerant på RW under många år men som så många andra ledsnade jag på det mer började kännas som TriW och att varenda nummer handlade om hur jag skulle starta upp löpningen. Enstaka artiklar var läsvärda men det kändes inte som min tidning. Nu har jag fått det första numret av Spring och vill delge mina tankar.

Mitt första intryck är att tidningen känns fräsch och jag bläddrar genom den snabbt. Hmm, en del layout som borde kunna fixas till kommande nummer ser jag på en gång men också massor av svensk löpning. När jag sätter mig ner med tidningen och läser från pärm till pärm märker jag att jag fastnar. Pastan jag har på kokning blir alldeles överkokt men det kan jag leva med för jag gillar att fastna. Tidningen varvar friskt mellan glada motionärer och svenska elitlöpare och framförallt de senare får mycket plats. Det gillar jag. Det är en hel del längre texter och eftersom jag dels är intresserad och dels läser för att recensera så läser jag allt. Från pärm till pärm. Det känns ovanligt att läsa en svensk löpartidning på det viset och jag blir glad över att jag gillar det. Mina ögon blir dock rejält störda på de delar som har blå bakgrund och en massa irriterande linjer. Det stör min läsning och gör att jag börjar hoppa lite mellan raderna. Innehållet är det inget fel på utan det är helt klart en feltänkt layout men sånt går att åtgärda. Tidningen betar av rätt många av våra svenska elitlöpare redan i första numret och jag hoppas att den hittar en avvägning som gör att det materialet inte tar slut. Alternativ att vi börjar få fram så många nya bubblare att det går att fortsätta på den inslagna vägen.

Jag tänker inte gå in på artikel för artikel utan bara nämna den jag gillade bäst och det var den om Johan Larsson. Även om jag själv visste en hel del av det som stod i artikeln kändes det som det här numrets höjdpunkt. Att gå lite mer på djupet ger mig alltid mer än de kortare varianterna av porträtt och det här gillade jag verkligen helskarpt. En fin avvägning på vad man får plats med i en tidning men ändå lite djup.

Vad saknar jag då? Jag skulle gärna se lite granskande journalistik om svensk löpning. Jag har genom åren sett en hel del som går att granska och hört en hel snack som jag skulle vilja höra följas upp. Är det här rätt forum? Ja jag tror det. Allt är inte guld och gröna skogar i svensk löpning och jag tror att sporten mår bra av att granskas lite. Jag hade inga förväntningar på att något sådant skulle dyka upp i det första numret men det är ett tips jag bjuder på för framtiden. Sen saknade jag självklart mina bägge böcker i avsnittet ”Bokhyllan” men det kanske kommer. 😉

Helhetsintrycket är att jag är glad. Jätteglad. Jag har själv tänkt tanken att starta en tidning om svensk löpning och att jag valde att slänga in några korta intervjuer med svenska löpare i Intervallguiden var just för att puffa lite för svensk långdistanslöpning. Nu har en riktig eldsjäl tagit sig an detta och jag hoppas att tidningen överlever för jag är mitt i målgruppen. Äntligen prenumererar jag på en tidning som jag verkligen kan vänta på att den ska dimpa ner i brevlådan. När vi börjar komma till nummer 5-6-7 tror jag vi har en känsla för vad tidningen är och jag håller alla tummar, tår och knän för att tidningen inte känner sig tvungen att bjuda på ett kom-igång-program per nummer. Målgruppen är oss som kan rabbla vårt PB på milen även om vi väcks mitt i natten och det lovar gott.

Tack för en bra start Spring och ett sista tips, glöm inte bort Norrland!

Ha det,

Mackan – som inte har någon koppling till tidningen utan är en fullbetalande prenumerant

Salming Running – en första titt

När det blev känt att jag hade kommit över ett par Salmingskor efterfrågades det direkt en recension. Jag sa att jag kanske kunde skriva något och här kommer en recension av skorna jag har testat den senaste tiden. Jag vill passa på att göra det inför öppningen av Salming Concept Store nere i Göteborg. För mig är det inte bara ett skomärke utan från och med i morgon en kund till mig, butiken kommer att sälja mina böcker och det känns jätteroligt. Jag älskar att det kommer en uppstickare på marknaden och att det är en svensk sådan känns dubbelt roligt. Vi började diskutera ett samarbete redan i vintras och i förrgår kom Jocke från Salming hit till Täby för en gemensam löprunda och för att hämta böcker till lagret. En trevlig runda med en genuint trevlig marknadsföringskille som verkar ha samma värderingar som jag, brinn för det du gör och tro på dina produkter. Och Salming tror på mina böcker. Men nu var det skor det handlade om och skor är något jag gillar.

I och med vårt samarbete kändes det naturligt för mig att testa ett par av deras modeller och jag fick ett par Race och ett par Speed uppbudade. Eftersom min höft var synnerligen grinig förra veckan har det inte blivit så många mil som jag hade velat i dom och med bara några mil i varje modell blir det här snarare ett första intryck än ett långtest. Ett långtest som jag är väldigt nyfiken på för jag får intrycket att skorna håller hög kvalitet jämfört med många konkurrenter. Men det återstår att se.

Först ut är Salming Race: Det första jag slås av är hur smidiga dom känns. Bra flex för framfoten men ändå fin vridstyvhet. Nästa sak jag slås av är hur stora dom är i tåboxen. Jag brukar gärna vilja ha skor som sitter som handskar och det gjorde mig lite tveksam. Det kan vara så att storleken är en halv storlek större än på mina vanliga märken men det var bara att testa. Det första passet blev en riktig värdemätare. Inte så hög grundfart men jag varvade det med ett gäng stegringslopp för att känna av hur dom reagerar på fart och hela intrycket blev väldigt positivt. Mina vader klarar av att springa relativt länge i skorna trots den låga dropen och dämpningen finns där men känns inte av. Den funkar utan att märkas. En tävlingssko. Jag har testat på både asfalt och bana och det är löpglada skor. Nu är jag väldigt van vid att springa i lätta skor så jag skulle nog inte rekommendera någon annan att dra två mil i dom direkt. Men som sagt löpglada! Jag blev rätt varm om fötterna under det första passet och jag misstänker att det är för att framfoten verkligen får utrymme men under senare turer har jag inte känt av det. Det känns helt enkelt väldigt löpglatt. Med den låga dropen skulle jag inte våga använda dom på maran men jag tror att dom skulle svara väldigt fint på kortare distanser och jag ser fram mot att testa dom på tävling. Då vet jag på allvar om det är tävlingsskon för mig.

Så var det Salming Speed: Det är en för mig mer normal mängdsko. För mig. Jag springer de flesta av mina pass i det som klassas som snabba träningsskor så det här är precis vad jag springer mest i. Först trodde jag att dom kanske är lite styva och stumma men den känslan försvann efter 20 steg på asfalten. Här finns det dämpning framtill men inte så det stör och jag får ett väldigt behagligt löpsteg. Någon har jämfört dom med Saucony Kinvara och framfotsdämpningen är nog ungefär i samma klass men den stora skillnaden är flytet i steget. Det är enormt mycket bättre i dessa än i senare varianter av Kinvara. För mig som nog är en typisk mittfotslandare känns dom klockrena. Jag har inte testat dom på något långpass än men jag misstänker att dom är som klippta och skurna för mina distans- och långdistanspass.  Ja, distanspass har dom ju redan fått gå några stycken och dom funkar ypperligt i både terräng och på asfalt. På asfalten känner jag av att det finns framfotsdämpning men den känner jag inte av alls i terrängen. En glad sko den här också och det ger en glad löpare.

Nu ska ni vara fullt medvetna om att även om jag inte har ett sponsrat samarbete med Salming så är det en samarbetspartner, men de som känner mig vet att jag antagligen bara skulle hålla tyst om jag inte hade gillat skorna. Just nu är båda modellerna riktiga favoriter för mig och jag hoppas och tror att det här går jättebra. Största konkurrensen har dom säkert från Pure-serien från Brooks, men just nu diggar jag mina Salming Speed mer än mina Brooks Pure Flow. Har ni vägarna förbi Askim i morgon så åk och känn och kläm på skorna, glöm bara inte bort att köpa någon av mina böcker när ni ändå är där!

Ha det,

Mackan

Jag är inte ultra

Ingen nyhet att jag inte är en ultraman men oj vad tydligt det blev i går. Det var provlöpning på TEC-banan och eftersom jag var uppe tidigt hann jag jobba undan det jag skulle och  insåg jag att jag skulle faktiskt kunna haka på. Jag svängde upp till Ensta efter att jag postat böcker och jädrar vad med folk det var på plats. Hittade några kända ansikten men hann knappt säga hej innan det var dags att sticka iväg. Jan-Erik frågade om det var någon som ville springa snabbare och även hittade runt banan och jag erbjöd mig. Jag fick med mig tre trevliga killar och sakta men säkert försvann resten av flocken bakom oss trots att vi tog det lugnt.

Tiden gick väldigt fort i det trevliga sällskapet och efter 26 kilometer fick vi mer sällskap när vi lyckades med konststycket att varva ett gäng som tog det riktigt lugnt. Där och då insåg jag att jag aldrig kommer att bli någon ultralöpare. Jag vet att en i det gänget springer maran under tre timmar men ändå hade han tålamod att ta det så lugnt att vi varvade dom med en mil. Sånt tålamod existerar inte i min värld. Det är löpning jag gillar, inte att ligga och bromsa sig timme ut och timme in. Nog för att man måste bromsa lite på maran också i början men då är det frågan om att sänka farten med kanske 20 sekunder per kilometer och inte ett ett par minuter per kilometer. Nej det är inte löpning för mig även om jag är fascinerad av just tålamodet.  Ska jag ha det tålamodet måste jag ha åtminstone en karta i hand eller väldigt spännande miljöer.

Eftersom vi sprang ifrån resten av gänget missade vi tyvärr fikat men det blev väldigt trevligt ändå. Jag hoppas bara att jag inte snackade öronen ur mina tre medlöpare. När jag kom hem väntade en jättefin recension av boken och jag har svårt att beskriva hur glad jag blir över det. Jag vill verkligen skriva sånt som folk har glädje av och Eva hade läst boken som jag vill att den ska bli läst. En bok att använda, lära sig av och inspireras av. Att döma av orderingången under kvällen var det fler som läste recensionen! Nu är det åtta dagar kvar till julafton och om bara posten sköter sig ska jag kunna skicka böcker med B-post till och med onsdag och med A-post ända till söndagen. Jag jobbar sju dagar i veckan fram till julafton för att få ut så mycket jag kan och det är min stora förhoppning att så många som möjligt ska tycka om boken.

Ha det,

Mackan

En bra recension betyder så mycket

En sak har jag lärt mig det senaste året och det är vilken effekt bra recensioner har på mig. Jag blir så otroligt glad. Med ett ”ordinarie” yrke som civilingenjör kan jag lova att jag är inte bortskämd med spontant beröm, eftersom det är en värld med väldigt lite av den varan. Man löser sina uppgifter och funkar grejerna som dom ska är alla glada men det är inte nödvändigtvis någon som säger något. Eller någon kanske säger något men det är svårt att bedöma om dom kan bedöma jobbet. Ingen tittar under huven för att se hur det är gjort och man får vara nöjd med vetskapen om att man gjort ett bra jobb. Det är en vetskap som kan göra att jag känner mig väldigt nöjd eller stolt. Men inte sprudlande glad.

I torsdags fick jag bli spontant glad av mitt jobb igen. När jag kom hem från lunchlufsen låg senaste numret av Topphälsa i brevlådan och när jag läste rekommendationen av min bok i tidningen blev jag så där sprudlande glad. Det kanske handlar om bekräftelse eller så har det att göra med mitt romantiska förhållande till böcker. Alla recensioner jag läst och alla tips jag själv tittat på genom åren. När någon sen recenserar det jag skrivit hoppar det till i hela kroppen av glädje om dom tyckt om och förstått det dom läst.  Topphälsas recensent hade gjort det och hon uttryckte det på ett sätt som gjorde mig väldigt glad. Så glad att torsdagens eftermiddagspass gick för fort och det fick benen lida för i ett par dagar men det var det värt!

Om man kan överanvända ordet glad har jag nu gjort det med råge och så får det vara. Jag håller nämligen med Tommy och inte Percy.

Ha det,

Mackan

”Svensk maratonbibel”

”En som vet hur man plågar sig är Marcus Nilsson…”

Båda citaten kommer från det nummer av Aktiv Träning som kom ut i affärerna idag och det kändes riktigt gott att se. Jag hade fått förvarning av redaktionen att det skulle skrivas om min bok i det här numret och jag var nervös för vad det skulle stå, trots att det i mailet stod att dom gillade boken. När klockan närmade sig fyra kunde jag inte längre stilla min nyfikenhet utan begav mig till Täby Centrum. De två första butikerna hade inte ställt ut det senaste numret än men på det tredje försöket hittade jag inte bara tidningen utan även det som var skrivet. Man skulle kunna tro att jag har vant mig att men icke. Jag blir lika sprudlande glad varje gång boken uppmärksammas och jag fick hejda mig från att visa sidan för övriga i affären. Kul, kul, kul!

Den nyheten kompenserar absolut för mina tjocka bihålor. Dumma onödiga bihålor som fortfarande inte har gett med sig. Jag hade bestämt mig för att det här skulle vara den dagen jag kände mig frisk som en mindre nötkärna för att i morgon känna mig frisk som en gigantisk kokosnöt. Den senare delen av planen kvarstår.

Ha det,

Mackan