Fellrunningtour18 – Dag 5-6

Loppisdag på schemat när dom små blå slogs upp igen och nu var det dags för det som jag tror är mitt favoritlopp, Burbage Skyline. Men först en rejäl engelsk frukost och några timmar ute i solen! Vi passade på att fynda kläder, vandra omkring i pittoreska miljöer och äta en sen lunch i ett tea-room innan vi for iväg till Fox House Inn strax utanför Sheffield.

Planen var väl ursprungligen att gå omkring lite i området också men när temperaturen föll kraftigt och regnet drog in satte vi oss i stället med varsin stor kopp te inne på puben som även agerade tävlingscentrum. Baddaren var i något av ett chocktillstånd för om lördagens tävling hade mestadels klubblöpare så var det ändå några lokala förmågor med utan tävlingslinnen. Nu var det dags för tävling mitt i veckan ute på vischan och då är det nästan uteslutande tävlingslöpare som dyker upp.

He he.

Regnet försvann halvtimmen innan starten skulle gå och vi gjorde oss redo. Det var en ny bana i år och enligt arrangören endast 185 höjdmeter på den knappa milen långa banan. Det skulle innebära en halvering av hur det var förr men jag fick inte riktigt ihop det för det var ju samma berg vi skulle uppför. Och bara den första lilla biten av loppet skulle ju vara konstant stigning på över 100 höjdmeter.

Temperaturen var nu utmärkt för löpning och kroppen kändes faktiskt förvånande bra även om musklerna värkte. Jag var mest bekymrad för om låren skulle dö redan i första utförslöpan men det fanns det bara ett sätt att ta reda på. Jag och Baddaren stod återigen långt bak och det visade sig vara ett misstag på dom smala stigarna. För mina ben var nämligen bra mycket bättre än omgivningens. Positivt värre att ändå försöka passera löpare hela vägen upp till den första toppen och det tog ganska exakt så lång tid som planerat. Sen höll jag min placering rätt bra fram till nästa stigning som var kortare men väldigt brant och där lät jag några gå om mig för att inte stressa vaden för mycket. En kort passage uppe på toppen av Higger Tor och sen utför och jag dundrade förbi en flock löpare. Så jädra gött! Benen verkade ha klarat av det och när nästa branta stigning kom hade jag lagt bra med distans till de som var bakom mig.

Lugnt uppför den och så var det utför och platt och jag drog ifrån gruppen bakom mig och kom ikapp löpare som var långt före. Enligt mina beräkningar hade vi redan tagit alla höjdmeter så nu borde banan mest återvända mot målet platt. Fel. Nästa fel var att vaden började gnälla. Det funkade bra i nästa uppförsparti men utför fick jag ta det lite lugnt. Jag tänkte att nu måste det varit sista uppför i alla fall men icke. Här kom en till och nu började jag bli trött. Sprang onödigt stelt i det parti som var rent sumpland och det kostade energi som tusan. Jag sjönk ner i ett dyhål ända till knäna och kunde inte låta bli att skratta lite mitt i all trötthet. Men skulle vi inte mot målet snart? Nej det skulle vi inte. Jag visste mycket väl var målet var men löparna som var långt före mig var på väg kraftigt uppför igen. Inte. Mot. Målet.

Vi skulle alltså ta ytterligare en låååång stigning och jag var ohemult trött. Jag hade planerat för att bara glida in mot mål men det skulle klättras. Jag passerade ändå löpare och det var bara att bita i och plötsligt var jag uppe och hade endast utförslöpning kvar. På väldigt stela ben och med en gnällig vad som jag inte kunde trycka från med. Hela idén utför är att vara avslappnad och det vågade inte högerfoten. Men jag kom i mål och konstaterade efterhand att löpare jag varit långt bakom i lördags var jag nu flera minuter före. Yay! Visst kräkhostade jag upp pollenslem även i dag men inte på samma sätt. Det var backigt och det var lerigt och det var helt underbart. Vaden var jätteledsen efteråt men det kändes ändå okej. Klockan sa att det var nästan dubbla stigningen mot arrangörens beräkningar och i löparrapporterna jag läst efteråt konstaterar alla att det var 300-400 höjdmeter. Inte 185. Inte konstigt att jag blev trött.

jagburbage
Foto: Johanna Lundeberg

Efter ett tag kom även Baddaren i en rasande spurt och hon var överlycklig för det här var något i hästväg roligt och hon hade pinnat på jättebra och kom inte alls sist som hon var orolig för innan!

Nästa dag började haltande och ingen av oss visste om vi skulle springa kvällens tävling så vi drog på hike igen. Jag hade hittat en tur i bergen mellan Edale och Castleton som verkade lovande och vi for till Edale. Ett bra val! Det fungerade oväntat bra att gå så vi tog några hundra höjdmeter, plåtade massa lamm och hade en allmänt väldigt bra hike innan vi avslutade med en sen lunch på en landsortspub som var känd för just sina lamm, The Lamb. Myche bra.

Springa då? Efter att ha stelnat till insåg jag att det skulle inte funka för mig men Baddaren var game! Bara att bege sig iväg Rainow för ett annat av mina favoritlopp, Rainow 5 (miles). Ett väldigt trevligt arrangemang och vi träffade på Anne-Marie även där och snicksnackade skönt. Jag blev tillfrågad av en man om jag inte skulle springa och sa som det var att jag inte kunde. Han konstaterade att jag kanske inte hade tränat så bra under vintern och pekade på min mage. Jo så var det ju förstås men det var vaden som hindrade. Magen hindrar mer farten uppför…

Jag lämnade Baddaren i god tid innan start och promenerade upp till den högsta toppen, White Nancy, ett par kilometer från starten. Hade sällskap hela vägen av mag-mannen som skulle vara funktionär och vi hann dit bara minuter innan täten dök upp i den helt sjukt branta backen under toppen. Nu väntade jag med spänning på Baddaren och där kom hon. Jag såg att hon passerade ett helt gäng med löpare uppför och dessutom kom hon fint igång med löpningen igen efter backen. Det är alltså en backe så brant att inte ens eliten springer den hela vägen.

Nu var det bråttom tillbaka och jag räknade ut att om Baddaren sprang riktigt bra så skulle jag hinna tillbaks precis innan målgång. Men hon sprang ännu bättre och kom ifatt mig en bit innan målet! Hon slog den tid jag trodde var teoretiskt möjlig för henne med ganska exakt två minuter och jag blev alldeles varm i hjärtat. Wow!

Inte mycket mer att orda om tävlingen annat än att jag under fikat efteråt stötte på min gamle combatant och vän Ed som hade vunnit ”min” klass på tävlingen. Han skänkte oss sitt pris (som bestod av öl) och vi bestämde att nästa år måste jag höra av mig innan jag kommer. I will. Det luktar som att vi borde fightas uppför Mount Famine nästa år.

Det var dom två dagarna och dom var bra. Riktigt jeffla bra och nu kändes det som att Baddaren hade blivit en fellrunner på allvar och borde belönas för det, men mer om det i morgon.

Baddis4

Ha det,

Mackan

Annonser

Fyra spyor i Rainow 5

Hulk, hulk, hulk. För första gången på trettio år står jag och spyr i en målfålla men skillnaden mellan då och nu var att den gången hade jag förtjänat det genom att mula i mig en stor påse ostbågar innan start. Det här fanns det ingen rättvisa i men vi tar det från början.

Det var två gubbar som lubbar som var på ett mycket gott humör under gårdagen. En rejäl engelsk frukost följt av lugn dag på den engelska landsbygden inkuderande en utflykt till den lilla staden Glossop där vi fyndade lite kläder och fick varsin gigantisk kopp kaffe. Visst var benen lite trötta men på det hela taget kändes kroppen betydligt piggare än dagen innan. Efter en sen lunch la vi oss på rummet och läste och jag kände mig ruskigt pepp för tävling men någonstans mellan den känslan och avfärd började det gnöla i magen. Ett litet ont som gjorde att mitt humör sjönk. G undrade vad som var fel på mig eftersom jag slutade jiddra men jag sa att det var inget utan tänkte att det försvinner.

Vi slingrade i alla fall oss iväg och kom till Rainow i god tid för start och passade på att ta en kort promenad för att beskåda den fantastiska miljön. Det är så galet fint med alla stenhagar, fåren, dom slingrande bäckarna i ravinerna och dom genom åren rundade kullarna. Återigen skulle jag få ynnesten att skutta fram här och trots att det kändes som om någon matat mig med tryckluft tänkte jag nyttja det.

På uppvärmningen konstaterade jag att kroppen var förvånansvärt mjuk och fin men energin fanns inte riktigt och när starten gick hände inte mycket. G skuttade iväg som ett lamm på grönbete längs startrakan och jag tappade honom snabbt när vi svängde upp på den lilla grusstigen. Jag tappade räkningen om hur många som sprang om mig under den första kilometern men såg att redan här var G nästan halvminuten framför mig. På en ynka kilometer. Nu var det ner genom fårhagarna och med min blygsamma position i fältet hamnade jag i kö genom grinden. Det är en och en som gäller och innan jag var genom den första grinden såg jag att G passerade ut ur den hagen jag nu kom in i. Jag hade svårt att njuta men kom på mig med att längta till den långa stigningen upp till White Nancy. Högintensivt funkade uppenbarligen inte hundra för dagen men uppför är det mer av benmuskler och när stigningen kom välkomnade jag den verkligen. Nu kunde jag börjar plocka placeringar och det gjorde jag.

Det här var helt klart min melodi. Inget jädra skumpande utan långsamt malande. White Nancy passerades och nu planade det ut men nu var allas ben mörade och tempot hade sjunkit uppe på bergsryggen. Nu hade jag fått se Nancy på nära håll och jag funderade på om jag skulle låta det vara så och bara jogga hem längs en genväg. Men va fan, jag hade åkt till England och då kan jag faktiskt göra mitt bästa även när det tar emot.

En sista stigning upp till den absoluta toppen och jag hade faktiskt plockat några sekunder på G. Nu började mitt favoritparti på banan. Eller det som skulle varit mitt favoritparti, men det var det inte. Snabb utförslöpning men det hände ingenting. Jag kunde låta gravitationen göra en del av jobbet men den delen som kroppen skulle svara för funkade inte. Återigen började jag tappa på de snabbare löparna. De två tre löpare jag hade runt mig var konstanta och det närmade sig en flåsande man med bar överkropp bakifrån. Två kilometer av fantastiskt utförs- och skrålöpning där jag borde fått njuta blev bara till en skumpande plåga. Jobbigt på fel sätt. Med två kilometer kvar bar det i alla fall uppåt igen och det kändes sjukt nog bättre. Återigen började jag ta placeringar och när vi kom till den sista toppen var vi sex-sju löpare tillsammans. Jag mådde inte bra men jag skulle fan inte ge mig utan kamp utan tryckte på med mina sista krafter. Jag tog alla utom en de sista 500 meterna in till mål och när jag stannade kom kroppens protest mot dagens behandling. Inte bara en utan fyra rejäla spyor.

DSC00319

Jag spydde som en gris och min vän G vandrade iväg bortåt. Jag ropade att han skulle stanna för min mage var totalt i kramp och uppror men icke. Han drog men det visade sig vara för att hämta dricka till mig. G hade sprungit suveränt bra och slagit mig med dryga minuten men jag hade lite svårt att orka glädjas när jag mådde apa. Jag kunde inte heller glädjas åt att jag faktiskt hade gjort en kanonprestation. Jag slog förra årets tid med 17 sekunder trots att jag då hade en bra dag och i år hade en riktigt dålig dag. Det är faktiskt bra. Man kan inte hjälpa att kroppen protesterar ibland men man kan göra det bästa av situationen. Det enda jag grämde mig över var att jag hade blivit blåst på en fin upplevelse under själva loppet för det brukar jag ha även när jag går på 100%.

DSC00320

Men kakupplevelsen skulle ingen få ta ifrån mig och när vi (läs jag) hade hämtat oss köpte vi bakverk av skolbarnen och en varm kopp te med mjölk och socker var som balsam för magen. Det var en sprudlande G och en väldigt matt M som for hemåt och nu tar vi nya tag. Dagens känsla är att kroppen är att benen är bra men kroppen tagen och det får nog bli den ursprungliga planen med tre tävlingar och inte fem som gäller. För på nästa race då ska jag vara herre över kroppen och inga aliens ska sabba det. Yay!

DSC00326

Ha det,

Mackan

Next up: Rainow 5

Jag fortsätter att beskriva loppen vi springer under vårens tävlingsläger och den andra tävlingen ut är Rainow 5. I tävlingskalendern står det följande:

  • Date & time: Wed 8th May 2013 at 19:30
  • Country: England
  • Region: Peak District
  • Category: BS
  • Distance: 8km / 5m
  • Climb: 229m / 751ft
  • Venue: Rainow Institute, B5470 between Macclesfield and Whaley Bridge.
  • Skills & experience: PM, LK
  • Minimum age: 16

Förra året när jag sprang där föreställde jag mig att Rainow Institute var något storslaget som var lätt att se. Det var fel. Det är en jätteliten by och det i min hjärna pampiga institutet var en pytteliten skola. Men nu vet jag och slipper åka fel igen. PM & LK betyder att banan är delvis märkt och att lokalkännedom är en fördel. Här kände jag inför förra året en viss oro över att springa fel men det var absolut inte problem att hitta. Lokalkännedomen hade däremot varit bra att ha för den innebar att man säkert visste var fårgrindarna var och hur dom fungerade. Det visste inte jag utan det blev till att lära sig i farten. Så här skrev jag om tävlingen förra året och det ger nog en hygglig beskrivning av banan. Den är betydligt lättare än den första tävlingen vi springer och så här beskrev en av mina medtävlare banan förra året.

A nice little course but not much climbing involved. Just a quick run up to White Nancy and then along the ridge and back up into Rainow to the Institue.

Med tanke på hur lutningen såg ut upp mot White Nancy vet jag inte om jag håller med om att det bara var en snabb löpning upp dit men visst, det gick över ganska snabbt.  Starten går på en smal asfaltsväg och som sen smalnar av till en grusstig efter den första svängen. Det jag lärde mig förra året var att det hade nog varit bra att stå på hårdare efter den första tidiga lilla stigningen för efter den andra vänstersvängen kommer grindarna. Precis när man har fått upp hög fart i utförslöpan. I och för sig var det skönt att ha lite kräm i benen uppför den branta backen upp mot den första toppen men jag tappade mycket eftersom det köade ihop sig vid grindarna. Bilden nedan är tagen i den sista delen av stigningen men då har man redan några höjdmeter i benen.

RainowFive

Foto: Nick Ham

När man väl kommit upp till White Nancy väntar en otroligt läcker löpning uppe på ryggen och det är mot slutet av den banans högsta punkt ligger och utsikten där är häftig. Man kan se Bollington västerut och Rainow österut och vetskapen om att man är halvvägs och att det är mest utför kvar gör att det nu bara att blåsa på. 1,5 kilometer utförslöpning där mycket sker på skrå med gräs som underlag. Här gäller det att ha starka fotleder och att våga lita på sig själv för det finns mycket tid att vinna samtidigt som man vill slappna av för att orka upp för den sista backen.

 

Rainow5

Den sista backen inte särskilt brant men den är lång och seg. Det som är skönt är att i högersvängen kommer man upp på en större grusstig och det gör livet lite lättare. Ännu lättare blir det när den toppen är passerad och det är utför hela vägen hem. Och allra skönast är det när man kommer in på den sista korta asfaltsbiten och man ser målet. Där bjuds det tyvärr inte på öl men väl saft och vatten och sen är det bara att gå ner till skolan och hugga in på kakbuffén som barnen står för. Den här tävlingen är väldigt pittoresk och jag vidhåller det jag skrev efter tävlingen förra året, nämligen att det var ett av de roligaste lopp jag någonsin sprungit. Och jag har sprungit många. Ses vi där i år?

Ha det,

Mackan