Maratonpsyket

Jag har en teori och den teorin praktiserar jag en gång om året på Baddaren. Det handlar om att förstå vad ditt upplevelsejag kommer att behöva hantera under maratonloppet och det handlar om att maraton faktiskt är vidrigt. Som ditt berättarjag sen rationaliserar i efterhand som inte så vidrigt. Kanske till och med fantastiskt.

Men först lite bakgrund fritt ur tankarna. Nobelpristagaren i ekonomi, Daniel Kahneman, genomförde ett experiment. Personer fick i olika ordning sänka ner händerna i vatten. I ena vändan höll man handen i kallvatten i 30 sekunder. I den andra vändan höll man handen i samma temperatur i 60 sekunder och sen smyghöjdes temperaturen en grad i 30 sekunder. Alltså totalt 90 sekunder. Lite senare fick man välja att göra om det ena eller andra. Och 80% valde 90 sekunder. Trots att man i praktiken höll handen i det kalla vattnet betydligt längre.

Om vi då antar att det faktiskt finns två olika jag, upplevelsejaget och berättarjaget, så är upplevelsejaget det som känner men som saknar minne. Berättarjaget är det som i efterhand drar slutsatser och då rationaliserar det som hänt. Det drar slutsatsen att det andra testet var behagligare för det var ju lite varmare på slutet (även om testpersonerna inte visste det). Därför valde 80% det som rent objektivt lär vara obehagligare.

Det var en extremt kort bakgrund runt den psykologin men grundtanken är att det sker någon sorts filtrering eller rationalisering om vad som hänt och då påverkar det som hände på slutet rätt ordentligt vilket för mig tillbaka till maratonloppet.

När man går i mål får man en jädra skjuts av endorfiner och välmåendet är enormt. Och allteftersom tiden går minns man ofta loppet med värme. Det var ju så kul. Det var ju sån fantastisk publik (ofta många på slutet också). När man springer nästa gång och under andra halvan brutalt blir påmind om hur jädra smärtsamt det kan vara när man går på max kan det bli en lite väl stark påminnelse. Och man sänker farten för att komma ur det obehagliga.

Min teori är att det underlättar om man mentalt är med på att det kommer att bli vidrigt under ganska lång tid. Acceptera och förbered dig på det, inte på att det ska bli så jädra kul. Belöningen i form av endorfiner vid målgång är stor men ska man springa på sitt max gäller det att inte låta sig påverkas av upplevelsejaget för starkt. Den kortsiktiga belöningen i att sänka farten, stanna eller till och med bryta loppet är ju inte den man tränar för. Och när man står på åskådarsidan vid 30 km är det rätt få som ser glada ut och väldigt många som sänkt farten rejält. Så, förbered dig mentalt på det vidriga som komma skall och hämta hem den större belöningen efter målsnöret!

Själv försöker jag verkligen minnas hur hemskt trött jag kan vara redan halvvägs och att jag har kommit igenom det förr. Och all träning jag lagt ner för att ta mig till startlinjen. Då är jag med i skallen under andra halvan. Första gången jag innan start sa till Baddaren att maraton är vidrigt blev hon lite upprörd på mig. Men hon har accepterat det och sänkt sitt PB med en timme sen vi först träffades. Mycket träning bakom det men också en hel del tävlingspsyke.

runbold

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Varför fuska?

Jag var ute och lunchlufsade i går och det var jag inte ensam om. Här och där såg jag folk som tog sin lunchpromenad eller sina egna lunchlufsar men det var en kvinna som jag verkligen reagerade på. Promenad – ombytt – stavar. Hon hade uppenbarligen någon sorts uppsåt till att träna och inte bara flanera. Problemet var att stavarna liksom bara följde med. Stavgång kan vara rätt bra träning om man jobbar aktivt men om man bara släpar dom så vet jag inte varför dom följer med alls. Vi lever i en fri värld och vill hon passivt mer eller mindre släpa runt på stavarna så får hon göra det. Det påverkar mig inte ett dugg annat än att det sätter igång tankar. Jag har rätt ofta sett beteendet att man fuskar mot sig själv när man tränar. Det går för fort, det går för långsamt, rörelser hastas igenom i stället för att göra dom korrekt. Man hittar på en ursäkt till att man inte kan köra de sista fyra repetitionerna man planerat. Man hittar på ursäkter för att långpassen kortas eller för att alla återhämtningspass går för fort. Man släpar med sig stavar för att stavgång ska vara så himla bra och sen följer dom bara med. Man fuskar mot sig själv och varför man gör det är en intressant fråga.

Jag har inga belägg för det här men jag har dessutom en känsla av att det finns en hel del förnekelse till det här fusket. Man intalar sig att det fanns en god anledning till att man till exempel sprang fortare eller kortare än planerat. När det handlar om styrketräningsövningar tror jag inte ens att det finns en medvetenhet om att man har fuskat. Jag har stått och betraktat folk som gjort helt rätt övningar efter vad dom behöver men fel utfört. Så fel utfört att dom tappat syftet med övningen helt och hållet. Jag skulle inte vilja kalla det bortkastad tid men om man försöker stärka något som man inte ens kommer åt så är det bortkastad tid för det man var ute efter.

Det bästa exemplet jag någonsin varit med om var när jag var på spinning och kvinna bredvid mig bara satt och trampade lätt utan belastning och utan att hänga med i klassen. Eftersom jag kände henne påpekade jag att hon måste lägga på lite belastning om hon ville få ut något av det. ”Nej, nej, det behövs inte.”  Efter ett tag påpekade även instruktören att hon kanske skulle lägga på belastning och hänga med i passet och fick samma svar. Efteråt var min kvinnliga vän nöjd och glad över att hon hade tränat bra i en timme. Hon hade alltså pröjsat för en timme spinning för känslan av att hon hade tränat när hon garanterat hade fått mer ut av en timmes promenad i friska luften. Hon kunde säga att hon tränat ett bra pass för det var nog vad hon intalade sig att hon hade gjort. Ett rent självbedrägeri.

Jag säger inte att det finns något rätt eller fel om hur man vill träna men jag tror att en anledning till att folk får så olika svar på ungefär samma träning på papperet handlar mycket om hur den genomförs. Man kan följa hur vetenskapliga eller beprövade program som helst men om man fuskar sig genom utförandet lär inte utfallet bli vad man tänkt. Handen på hjärtat? Är du en sån som genomför det du planerat som det var planerat eller fuskas det ofta? Att vara flexibel är inte att fuska utan kan vara rätt smart, men om du inte får det utfall du vill ha av träningen kanske det finns en anledning. Och den anledningen kan vara att du fuskar mot dig själv. Det enklaste sättet för att råda bot på det är nog att tänka genom vilket syfte man har med det pass man ska genomföra. Sen kan man vara flexibel men det ska vara undantaget, inte regeln.

Själv hade mitt gårdagspass syftet att ge mig halvlång njutningsfull lugn löpning, det lyckades jag med till 100%. En bra start på veckan.

2014-12-01 12.26.36Ha det,

Mackan