Progressionskungen!

Ja då var högst troligt sista kvalitetspasset gjort innan det är dags för tävlingsdebut och jag höll progressionen här också. Jag har lyckats med en obruten svit av bättre och bättre utfall på varenda kvalitetspass det här året och bättre än så kan det inte bli för såna som jag. Såna som springer efter upplevd ansträngning. Jag vill ha en viss intensitet baserat på passets syfte och om den intensiteten är densamma och farten ökar så har det hänt bra saker i kroppen.

Eftersom det var torsdag var det Väsjöbackar som gällde ikväll och det finns väl inte så mycket mer att berätta om min löpning än att det var jobbigt och att det gick fortare än senast. Samma antal, samma upplevda ansträngning. Har dock slarvat lite med allergimedicinen när jag varit på resande fot så det var lite hostgrinigt och det är det fortfarande nu på kvällen. Med tanke på hur bra kroppen svarade så lär det inte vara något än allergiretningar men det stör lite.

Men jag vill berätta att Baddaren var jädrigt kvick i backen i kväll. Riktigt kul att se henne bli starkare. Det är definitivt snäppet bättre för henne nu jämfört med förra året och det vore kul om den trenden höll i sig fram till Skåla. Drygt tre månader kvar av förberedelser för det och dom månaderna kommer att behövas för oss båda om vi ska nå våra mål. Jag vet definitivt vilken målbild jag har men jag vet inte än på ett par månader om det finns något realistiskt mål som matchar den. Jobba för det ska jag i alla fall.

Men först ska jag till England och ha skoj. Det hade jag iofs i början av den här veckan också men det var längre söderut och med betydligt lättare ansträngningsnivå.

2017-05-07 20.43.34

Ha det,

Mackan

Annonser

You Have (almost) Killed Me

Fan ta dig T-Bone! Dags för vår lilla träningsgrupp att dunka Mårdhundsvarvet i dag igen. En något krasslig och frånvarande men en annan var tillbaka från Malmö och det blev med det premiär för Binh! Jag hade sprungit mer den här veckan. Jag hade sprungit fortare den här veckan och jag hade sovit mindre den här veckan. Och nu skulle vi ta oss upp på fyra varv. Dessutom hade Naprapat-Martin under gårdagen åtgärdat en jädra låsning som jag dragit med sedan det snöade förra gången.

När jag skottade senast

Han låste i alla fall upp mig och sedan fick jag agera nåldyna och blev hårt knådad. Det kändes när jag vaknade i  morse och röven kändes bra jävla trött under guidevarvet. Men va fan, man kan alltid prova och blir man bara trött så brukar det lösa sig med träningseffekten. Men, jag brukar vara Mr Progression och då vill jag gärna disponera krafterna rätt och jag hade en tanke att om jag bara lägger varv två och tre i samma fart och känsla som förra veckan så borde en veckas träning till göra att jag ändå kunde öka det sista.

Jag drog iväg i det som kändes vettigt men till skillnad från förra veckan kunde jag inte skaka av mig T-Bone riktigt. Ökade på ansträngningen i hopp om att få lite distans. Nu kändes det lite väl aggressivt för att överleva de två sista varven men han var hack i häl när vi drog in på målrakan. Hade jag varit smart hade jag klivit åt sidan men nu gjorde jag inte det. Resultatet blev 9 sek/km snabbare än varv två förra veckan. Det är ungefär som att snäppa upp farten från halvmarafart till milfart. Pust.

Men jag kanske kunde knäcka honom (eller mig) nästa varv? Att jag ökade farten (högst marginellt) och sprang en sekund snabbare på varv hjälpte föga. Jag ägnade vilan åt att förklara för honom att nu får han baske mig gå mot samma mål som mig i höst om han tänker springa så här fort. Samt att han gärna får dra åt mig i stället för att vara hängpung. Resultatet av det? Han sprang mycket riktigt förbi mig rätt tidigt och jag hakade på. Ett tag. Plötsligt gjorde han en jädra konstig undanmanöver på ett stort parti med ren is.

Fegis

Eller inte. Det visade sig att han såg hunden som stod på ena sidan stigen. Kopplad med två pensionärer på den andra sidan. FUKK! Jag hade valet att tvärnita på isen eller hoppa över kopplet. Jag valde det förra ackompanjerad av en vilt skällande hund som var jädrigt nära att med min hjälp flyga upp i närmaste trädtopp. Nåja, ingen skadad men jag tappade ryggen och sen blev det jättejobbigt. Jag var så nära att spy och dessutom tappade jag nio sekunder på det förra varvet. Men det gick ändå snabbare än förra veckans sistavarv trots stoppet och 33% mer sprunget. Dessutom hittade vi en vilsen Binh redan under ordinarie löpning och slapp skallgång den här veckan. Det var en klar upplevelse av nära döden och det ser jag som väldigt positivt. Så tack för det T-Bone! Jobbigt för kroppen, nära att spy men ändå med en känsla av att det är skonsamt för hela min lekamen. Dessutom fick jag välbehövlig tävlingsträning genom att göra nybörjarfel nummer ett, att inte lyssna på den egna känslan. Det fick jag betala för på slutvarvet!

2017-01-22-12-37-33

Ha det,

Mackan

On The Streets I Ran

Satan i gatan. Ur ingenting vaknade plötsligt något av en hind i mig! De trötta tunga stegen var väck och plötsligt satt löpningen som en smäck. Friska motvindar försökte nöta ut mig när jag studsade iväg i morse men dom bet inte. Klart att det sänkte farten men nu var det precis som att jag kommit över den där tröskeln som gör att det går att hålla steget även när det tar emot. Och håller man steget så blir inte tappet så stort även när det blåser mot. Ja jävlar!

Jag kan inte påstå att suget att springa hemåt var särskilt stort och jag hade stora förhoppningar om att kunna åka med Frenchie till Kyrkbyn och springa hem genom skogen men icke sa nicke. Det var bara att dra på sig kläderna igen och lomma iväg. Det var bara det att det var inget lommande på vägen hem heller. Det enda som känns riktigt tufft är uppförsbackarna och både upp till Blåkulla och Bergshamra kände jag min starka aversion mot Solna. Den enda trösten är att jag vet att jag måste vara urstark i backar om fyra månader och klockan. För det är så otroligt mycket roligare när man ser att det går markant snabbare på samma ansträngningsnivå. Det värsta scenariot är när det är jobbigt och går jättelångsamt men när det börjar hända grejer är skallen med på ett helt annat sätt. Samtidigt vet jag att när det är dags att lämna asfaltsbackarna och springa på det brittiska gräset kommer jag inte ha den här ryggsäcken på mig. Det. Gör. Stor. Skillnad.

Så, det var en rätt stark liten gube som sprang hem på förortsgatorna. Det skulle vara en skymf att kalla det snabbt men det var definitivt löpning jag ägnade mig åt i dag. Och den knappa halvmaran gick 200 sekunder snabbare än i måndags. Det mina vänner är vad jag kallar utvecklingskurva. Eller så var det favoritskorna som gav känslan och farten. Dom äger!

2017-01-26-17-14-19

Ha det,

Mackan

Hoj hoj!

Jag känner att jag saknar en propeller. Det räcker liksom inte att likna Karlsson på taket för att man ska kunna flyga fram i skogen utan man måste baske mig ha en propeller. Det fick jag återigen erfara under dagens träning. Dags att köra Mårdhundsvarv och det kändes mer än lovligt segt att jogga bort till starten trots att temperaturen nu var behaglig. Kan det ha med alla ängar (läs gräs) att göra? Flåsig var jag i alla fall och flåsig var jag fortsatt under det första och långsammaste varvet. Det är så det ska vara. Ja, långsammast på det första varvet alltså. Inte flåsigt och långsamt.

Dessutom var förmiddagssolen väldigt intressant för även om det mest är skugga inne i skogen trängde den genom lövverk och grenar överallt och skapade väldigt skarpa skuggor och ljusfläckar. Det var nog mest fläckarna som var intressanta för det var som att hjärnan inte klarade av att skilja på stenar och fläckar. Löpningen blev spänd och stolpig och det är exakt tvärtemot mot börläget. Bara att kriga på och under nästa varv gick det drygt 10 sekunder snabbare per kilometer utan att ansträngningsgraden egentligen ökade. Det var snarare så att flåsandet minskade! Nu började det likna något och planen var att börja ta i på det tredje varvet. Det gjorde jag också men vid CP1 visade klockan att jag var bara tre sekunder kvickare än på förra varvet när jag tyckte att jag sprang kontrollerat. Fel, fel, fel. Det här var ett exempel på hur man verkligen inte ska göra. Uppenbarligen la jag på kraft men fick ingen fart av det.

Jag spände mig.

Jag var i alla fall medveten om det och lyckades slappna av lite bättre och fick till en förbättring över varvet med fem sekunder per kilometer. Nu var det bara ett varv kvar och jag kände mig oväntat hoppfull för att vara ett sistavarv. Och det var nu jag behövde den där satans propellern. Vid CP1 hade jag tillskansat mig ett försprång över mig själv på hela tio sekunder vilket då skulle motsvara cirka 13 sekunder/km över varvet. Strålande! Nu tryckte jag på i vad jag själv upplevde var både snabbt (nåja) och kontrollerat (nåja) och sen sa det plötsligt pang och jag låg ner. Något hade blivit skuggat och där jag trodde det var en liten sänka var det en liten upphöjning och då ligger man platt på marken med blodvite både här och där.

Hoj hoj!

Hade jag haft den där propellern hade det här kunnat undvikas. Jag upplevde det som att jag var snabbt  uppe på benen men hela mitt försprång var borta och jag låg efter den motståndare som bestod av mig själv. Dessutom stumnade jag rejält av fallet och fick slita som en gnu för att komma ikapp och förbi mig själv. Men trots allt en rätt bra gnu. Inte en dassig gnu som blir uppäten längst bak i flocken när lejonen jagar. För när man ska springa ute i det riktiga livet gäller inga ursäkter utan det är bara att bita ihop och springa om man inte ska bli uppäten. Ja, fiktivt uppäten i alla fall. Så jag var rätt nöjd med att lyckas få till en progression genom hela serien trots ett hårt fall. Visst ömmade det både här och där när jag vilade upp mig inför nedjoggen och jag var i stort behov av den där propellern för att flyga hem. Men hem kom jag och även om jag kan konstatera att det går fortsatt långsamt så går det inte fullt lika långsamt som för en månad sen. Kan jag hålla i den här trenden kan jag nog slippa behovet av propellern och dessutom klara mig från att bli uppäten i Frankfurt i höst.

20080504(001)
Ett annat pass med samma utfall!

Ha det,

Mackan

Rätt ner i backen

Mårdhundsvarvslördag i dag som vanligt och nu var det dags att snäppa upp passet en nivå eller två. Det kändes lite sisådär innan för kroppen har känts allt annat än bra i veckan. Som om något skräp velat få fäste men som inte känts av så mycket i vardagen som under löpningen. Speciellt när jag försökte skrämma upp kroppen i marafart häromdagen och det var så tungt att jag fick avbryta. Detta trots att jag var väldigt försiktig i min fartansats. Det hände liksom ingenting.

I morse var det tvärtom när uppvärmningen och flytvarvet var avklarat. Kroppen verkar vakna till liv av den lite mer krävande terränglöpningen och när jag passerade CP1 på det första riktiga fartvarvet var jag förvånad över tempot. Positivt förvånad. Det gick fortsatt lätt i ganska exakt tre minuter till och sen sa det bara pang. Visst var det bitvis blött och halt i dag men på banans kanske mest lättlöpta parti gick jag i backen så in i helvete. Något blev fel i ett steg och i stället för att ta ett graciöst steg över en stock drog jag höger stortå rätt i den och flög framåt. Det gick så fort att jag hann inte ens reagera med en roll utan det var överkroppen rätt ner i backen. På en uppstickande pinne. Jag blev kvidandes liggande och väntade in T-Bone innan jag kände mig för om något som inte ska gå sönder hade gått sönder. Visst gjorde det ont i magmuskeln och blödde lite men det verkade inte som om något vitalt var trasigt. Tån gjorde så in i helvete ont men jag kunde i alla fall fortsätta. T-Bone undrade i pausvilan om vi skulle avbryta:

Danger Man avbryter inte för petitesser.

Jag kunde uppenbarligen ta mig framåt och för att slippa bloda ner tröjan fick den åka av och sen gick nästföljande varv förvånansvärt kvickt (efter en något trevande start). På det fjärde varvet började koncentration tränga undan magsmärtan och plötsligt gick det ännu bättre. Ett tag. Efter 2/3 av slingan dyker det upp en familj – inklusive en stor hund – efter en sväng och en sekund av tappad koncentration gör att jag trampar på en hal rot och åker i backen igen. Det gjorde inte ont men som lök på laxen trasslar jag in mig i hundkopplet. Mamman såg rätt chockad ut över att ha en nästan helt avklädd, något blodig och nu även rätt smutsig gubbe intrasslad i kopplet och undrade hur det hade gått:

Danger Man har inte tid att diskutera hur det gått. Han kräver progression varje varv.

Så upp igen och jag fick slita rätt hårt för att springa ikapp förlorad tid men baske mig om jag inte fick min progression på det näst sista varvet. Det sista förflöt utan några som helst komplikationer och även om jag var trött hade jag överträffat vad 2015 års upplaga av Danger Man lyckats med tidigare. Snittet sista tre varven var dessutom sex sekunder snabbare per varv än förra veckan som då var ett varv mindre, utan hundar, torr bana och utan blodvite. Bra så. Och tröjan höll.

Nu återstår att få kroppen med på noterna även på asfalten. Det är för tillfället kantigt, långsamt och sketbenet gillar inte monotonin. All rim och reson säger mig att min barbastatus borde påverka mer på kuperad stigar än på asfalten men så är det inte för tillfället. Jag har sju veckor på mig att lösa det mysteriet om det inte ska bli en lång dag i Frankfurt.

2015-09-05 15.16.57Ha det,

Mackan

Intervaller och snittar

När jag gick upp i morse var jag dödligt trött och inte blev det bättre när jag slog på radion och hörde att det var pendelkaos på gång. Inte för att jag skulle åka pendel utan jag skulle ta bilen men det skulle säkert fler. Med andra ord läge att hinna i väg innan alla andra också hann i väg. Det gjorde jag men ingen trevlig start på dagen. Jag ogillar stress.

Dagens plan var att köra en en fallande intervallstege med joggvila under lunchen, vilket var nästan samma sak som jag gjorde förra torsdagen. Då kände jag mig rätt kantig i steget och även om jag blev jädrigt trött förra veckan var jag inte riktigt nöjd med utfallet. Då körde jag en pyramid med 1-2-4-6-6-4-2-1min med 60 sekunder joggvila och nu vände jag helt enkelt på det och började med sex minuter. Exakt lika mycket arbetstid och vila som förra veckan. Jag var lite orolig att det inte skulle funka efter att jag snubblade till på ett vägarbete i går kväll men det funkade. Det var skitjobbigt men det funkade. Förra veckan gav jag mig i väg i tron att det var 10,5 km jag skulle springa men upptäckte att det var ungefär en kilometer längre. Det blir så när man inte springer närmsta vägen utan den trevligaste. Det kändes betydligt lättare mentalt att nu ha referenspunkter för passet och känslan efter några kilometer var att det nog gick lite kvickare i dag trots att jag var lite seg. Det är en väldigt fin vända runt Ulvsundasjön men att bestiga både Tranebergsbron och Huvudstabron under samma vända är lite grinigt när man försöker trumma på. Nyttigt men grinigt.

På slutet lyckades jag dessutom med konststycket att springa lite knas och fick vända om så jag fick lite väl många bonusmeter. Ändå gick det 90 sekunder fortare än förra veckan. Det är rätt mycket på ett pass som inte är så långt och man tar i. Nöjd? Ja absolut. Jag har en hel del barbabonus att hämta hem och när jag gör det behöver jag inte ens bli bättre tränad för att springa snabbare. Bra!

Dagen avslutades med VIP-invigning av Salming Concept Store. Trevligt att träffa några vänner och min avlägsna släkting Börje och väldigt roligt att få se Mårdhunden tappa talföret när han blev välkomnade av BJ. Dessutom bjöds det på godsaker för både mage och för min del fötter. En fin avslutning på dagen. Det ska bli kul att få testa dom nya terrängpjucken. I morgon öppnar det för allmänheten och jag hoppas att det blir en succé!

Salming

Ha det,

Mackan