Inte enligt skolboken…

Nu har det firats i några dagar och det i kombination med att jag känt av pollenhelvetet ordentligt har gjort att kroppen hellre prioriterat sömn och vila än träning ända sedan i fredags. Inte bra men det är ingen mening att kämpa mot naturen utan man får glida med och göra vad man kan.

Normalt sett skulle jag väl rullat igång med en lugn jogg men har man hållit på så länge med det här som jag gjort så tycker jag att man kan få ta sig vissa friheter. Så jag åkte till Danderyds gymnasium efter jobbet för att köra första banpasset på vad jag tror är två år. Det är länge. Men jag skulle få sällskap av Baddaren och Tomas och då ville jag hellre göra det än att lalla runt för mig själv. Kan vara nyttigt att blåsa ur kroppen också. Hade vid starten av passet lagom mycket gucka i bihålorna för att känna det ända ner i tänderna men ska skiten ut får man tvinga ut det ibland. Så här blir det liksom i pollentider och när det dessutom började regna kändes det ändå som en bra idé.

Jag var lagom flåsig redan under lugn uppjogg men skam den som ger sig och jag tänkte att om inte annat så får jag mig lite välbehövlig löpskolning. Det känns alltid bättre att göra det på tartanen och jag värmde upp lite extra och släppte iväg de andra två en liten stund före mig.

Utfallet då? Jo jag sprang några få fyrhundringar i lite högre fart än vad jag trodde jag skulle klara av innan jag ägnade några minuter åt att hosta upp slem. Pollentider var det som sagt. Även om regnet kom så är det ju inte så att jag låtit bli att andas innan träning. Sen för att se till att de andra två höll farten ända in i kaklet agerade jag pacer på två repetitioner när jag hade äcklat mig klart. Ingen hosta alls av de sista två och jag fick upp Tomas i 4:15/km på den nästa sista och sen fyraminutersfart på den sista. Det är fördjävla kul att hara och väldigt kul att jag ändå kan springa och snacka och peppa i den farten.

Lite inspirerande träning in på kontot och samtidigt ett kvitto på att grisbenen inte är alldeles hopplösa. Dessutom mår bihålor och resten av kroppen väldigt mycket bättre nu efteråt. Nu blir det regn i några dagar och det ska bli otroligt skönt!

SkuggadbokWeb

Ha det,

Mackan

Annonser

Träningsdagboken ljuger inte

Det här med att föra träningsdagbok kan vara nyttigt. Ibland tycker jag att jag kanske tränat dåligt men kan se att det varit tvärtom och ibland är det just tvärtom. Igår kväll satte jag mig ner och förde in sommarens pass i dagboken och det blev en ögonöppnare. Jag visste att jag tränat på så mycket jag vågat givet den fysiska status jag har och plötsligt såg det rätt bra ut givet förutsättningarna. Det såg kanske inte bra ut rent objektivt för jag har tränat mindre än vad jag normalt räknar som en rejäl återhämtningsperiod men vissa andra saker blev väldigt tydliga.

Det första var just att det såg bra ut givet ingångsvärdena men det andra var att jag tränade verkligen jättedåligt i maj och juni (och februari, mars och april). Det var ideliga avbrott och mängder av avbrutna pass och orsaken stavas pollen. Mängder av avbrott och mängder av pollen. När jag sen kom upp till Lapplandsluften och likaså på västkusten kunde jag träna på utan dom problemen men när man har obefintlig mängd med sig in i en träningsperiod är det bara att gilla läget. En gör så gott en kan. Det här har helt klart varit den jobbigaste pollenperioden i min karriär och det började ju redan i USA i april. Då är det helt naturligt att det blir pannkaka. Dessutom med sviterna av den elaka influensan jag åkte på i februari och led av i flera veckor efter det. Det såg jag i den dagbok som jag inte känt någon nytta av att läsa på länge.

Jag har känt av pollen sen jag kom hem också men det är inte alls i samma klass som april-juni och nu kommer hösten. Hösten brukar vara den snällaste tiden med varken pollen eller elak kyla så kan jag nu bara bygga vidare på sommarens träning och slippa någon dum förkylning blir det bra. Sen får vi se om det räcker för att fixa någon kvaltid till NYCM. Helt klart är att jag kommer få jobba för den men det ser jag som en rolig utmaning. Extra roligt förstås om jag också klarar av det. Det finns en viss tjusning i att börja om nästan från noll.

Men först ska jag ta mig upp för Skåla på lördag och det kommer att bli en jäkla utmaning. Mina medresenärer har skött sin träning exemplariskt och jag är övertygad om att det går bra för dom. För mig blir det en intressant utmaning. Jag var hos min supernaprapat Martin i morse och han konstaterade snabbt att jag var sjukt sned i kroppen efter när jag halkade i lördags kväll. När jag gick därifrån såg jag däremot ut som vanligt och jag var heller inte halt längre. Det är bra. Nu återstår bara att se om kroppen fungerar uppför berget. Det är liksom en nödvändighet om jag inte ska behöva slita mer än nödvändigt. Används fel muskler lär det bli en intressant krampresa uppför berget. Ja, det kan det bli ändå men upp ska jag och kul ska det bli. En sak vet jag i alla fall med säkerhet och det är att det är pollenfritt. Det tar jag varje dag i veckan och nu ska det bli skoj att bli supertrött! Tiden, den får bli vad den blir så länge jag får blir jättetrött på jätterätt sätt. Så här såg det ut senast jag och Baddaren sprang motbakkelöp samtidigt. Då vann jag min klass. Det kommer jag inte göra nu. Det har träningsdagboken avslöjat med all önskvärd tydlighet.

DSC03283

Ha det,

Mackan

Oj vilken vecka!

Det här har varit en märklig vecka på många sätt. Massor av bra möten med bra människor, ett åskmoln som har dragit sin väg samt ett par rejäla överraskningar. Jag får väl börja med överraskningen att min blogg har utsetts till Sveriges fjärde största löparblogg. Den såg jag inte komma! Jag gör som alla andra som skrutit om placeringar på listan och citerar Cision:

”Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer, samt aktivitet och delningar i sociala medier.”

Bloggtopp löparbloggar

Jag har aldrig strävat efter några bloggtoppar utan skriver när jag känner för det och vad jag känner för att skriva men visst fan blev jag glad! Och förvånad. Jätteförvånad.

Den andra överraskningen var att jag i dag fick en hedrande förfrågan som är väldigt löprelaterad men som jag inte vet om jag kan ta på mig. Vill gärna men vet verkligen inte om jag hinner/orkar. Eller ja, hinner gör man oftast men finns orken till ytterligare ett uppdrag över heltidsjobb+ samt egna firman? Vet ej men jag blev väldigt glad och ska fundera på saken över helgen. Att bolla med Baddaren är alltid bra så det ska jag göra.

Träning då? Lite grand. Jag har varit väldigt seg i kroppen och det kan nog vara så att det har haft med gräspollen att göra. Jag har inte hunnit springa sen regnet kom i går morse men jag sprang just i går morse. Och det var segt. Jag sprang i tisdags morse och det var jättesegt. Jag var i Väsjöbacken i onsdags tillsammans med goa vänner och Baddaren men det funkade inte alls. Jag hann med två långsamma vändor innan jag var helt skakig i benen och då är det inte som det ska. Jag visste redan innan att jag kände mig svag men man måste pröva. Och en gång är ingen gång, därav två innan jag kastade in handduken och ägnade resten av tiden till att heja. Nytt försök i morgon. Känns som ett lämpligt sätt att börja födelsedagsfirandet på. Jag ska köra minst ett pass i veckan i den där jädra backen och två vändor kan inte räknas som ett pass, det räknas som ett försök. Nu lär det väl regna i morgon och då vet jag i alla fall att det inte finns några pollen! Regn är betydligt lättare att parera än pollen… Dessutom fyller jag år i morgon och då måste det ju gå bra så att jag orkar äta mycket tårta på kvällen.

piggy

Ha det,

Mackan

 

Björkarnas hämnd – del 77

Det börjar bli en följetong det här och jag ber om ursäkt för det men jag måste skriva av mig. Och det är min blogg där jag gör vad jag vill. Ha! Jag borde inte utsätta mig för såna här saker men vad gör man inte för konsten. Dags för jobbets årliga stafett, Skattjakten, och för att främja den goda saken med löpning föreslog jag för ett par månader sen att vi skulle ha ett lag på vår lilla sektion. Vi är åtta stycken varav en har kraftig ischias, en annan har andra ryggproblem och en tredje har ett svullet knä. Då återstod fem potentiella löpare och laget skulle vara fyra stycken. En anmälde aldrig något intresse överhuvudtaget och så var vi fyra kvar. Men alla övriga tre sa ja och vi hade ett lag! Två har aldrig någonsin sprungit så jag satte dom på ett träningsprogram och sen var det bara att hålla tummarna för att alla skulle hålla sig friska och hela. Själv visste jag innerst inne att det finns en anledning till att jag inte tävlar på våren. En stor anledning. Extra inte korta distanser så vad kunde passa bättre än 2.1-2.2 km terränglöpning i en park. Med lövträd.

Motorsåg någon?

Vi kan väl sammanfatta det som att jag är oerhört stolt över mina kollegor som ställde upp och tog ut sig fullständigt. Fan vad bra ni var! Jag tog också ut mig men på ett helt annat sätt. Benen kändes faktiskt rätt okej men det gick långsamt och hela andningssystemet fick jobba på max trots den obefintliga farten. Visst, jag är inte i bra form och jag hade ju på känn vad som väntade. Det har gått hyggligt att springa på morgonen men eftermiddagspassen har varit tuffa förutom den väldigt överraskande backlöpningen förra veckan. Det var dock inga träd i backen. I förrgår blev jag rätt slut i kroppen av att springa hem i 4:58/km och den farten matchade verkligen inte ansträngningen och jag vet av erfarenhet att det kostar mer i tapp för kroppen ju högre tempo jag håller. Så jag visst nog vad som väntade. Men jag var så jädra pepp att jag hoppades nog innerst inne på en överraskning.

Suppression is strong in this one…

Överraskning? Nej just det. Det kom ingen. Det blev nog ganska precis vad jag kunde förvänta mig. Men det svider i själen. Jag vill ju så gärna flyta fram. Det svider i löparsjälen. Så in i bomben. Jag tycker ju så mycket om att springa fort. På väg hem från det oerhört trevliga arrangemanget analyserade jag och kände att jag måste göra en helt ovetenskaplig graf över vad jag får betala för pris jämfört med normalfart/ansträngning i olika farter när pollenhalterna är höga. Den kan beskådas nedan. Att jag får betala ett annat pris som att jag hostade så att jag kräktes lite lätt en kvart efter loppet kan jag leva med och ta med i beräkningarna. Men fartpriset måste jag nog titta på innan jag springer med hög ansträngning. Varje gång. Då slipper jag bli besviken utan kan konstatera att jag tappar fart och det är ungefär så här mycket. Rent objektivt suger jag men jag suger inte lika mycket om jag vet att det finns förklaringar. Felmarginalen i grafen är framför allt att jag är osäker på hur den riktiga formen är men det får jag justera efterhand när jag vet. I lägre farter har jag hygglig koll på priset jag får betala men fort har jag ju inte sprungit på ett tag.

pollentappet

Hursomhelst, en stor eloge till Johan Södersten och gänget som arrangerade, jättekul att få snacka lite med Freddan som kom förbi samt att få träffa min favoritfogde LM. Som grädde på moset hade vi världens sötaste lagledare till laget, Minus. Och en jädra bra hejaklack och picnic. Jag brukar alltid säga att man ska ta med sig något positivt från varje tävling och dagens positiva i min egen löpning är att jag hade en riktigt rapp avslutning när jag kom ner på asfalten och bort från dom värsta träden och pollenhålen. Samt naturligtvis att jag avancerade från plats 74 till 73 trots att löparen före stack ut nästan fem minuter före mig.

2016-05-12 16.44.59
Lagledaren Minus

Ha det,

Mackan – Som snart tänker ta fram motorsågen och hämnas tillbaka

Som en dräktig vaja!

228 dagar är den ungefärliga dräktighetstiden hos en vaja. 228 dagar är det ungefärliga eller kanske till och med exakta antalet dagar sen min häl började göra skitont en dag  i höstas. Det som avslutades i och med det var den långa fina period av Mårdhundsvarvslöpning som jag och T-Bone hade ägnat oss åt och det var ju inte riktigt planen. Men i dag kalvade jag och det blev fyra fina små Mårdhundsvarv. Tyvärr verkar den stadigt ökade vikten under min dräktighetsperiod inte försvinna på stört men det kan väl ta några månader även för vajorna.

Alltid svårt att veta efteråt om kul är ordet jag vill använda under tiden jag sprang men det var definitivt roligt med allt runtom. Solglasögon, splits, nercabbat, pannband och trevligt sällskap. Allt var bra utom ni_vet_vad… Men just det försöker jag se som höghöjdsträning. Kanske inte så att man vill tävla på 3 000 meter höjd men jag hoppas att det ger något mer än slemdödshosta att träna på det viset. Så jag är nöjd. Tiderna var precis som förväntat hemska men det gör inget. Bara att få flåsa rejält med ordentlig rövinkoppling är okej för mig och som bonus sprang jag från T-Bone. Det hade jag inte nödvändigtvis räknat med eftersom han har lite mer vana vid stigar, stenar och rötter än vad jag har för tillfället. Totalt trampade vi tillsammans ner sju varv på varvet och vi kan nog räkna det som tio med tanke på våra kroppshyddor. Det behövdes eftersom den fina lilla trampade stigen på den obanade delarna var helt försvunnen och det var lite trixigt att minnas hur det officiella varvet ser ut.

Nu har jag återigen något att utgå från och en klar målbild över var jag vill vara när hösten nalkas och det ska baske mig bli en liten stig av det obanade partiet. Det känns bra och det känns roligt. Det känns till och med skitroligt. Mårdhundsvarv med efterföljande fika på altanen är en av mina favoritsysselsättningar, en så enkel människa är jag. Fast egentligen är jag en vaja.

DSC03558
Vajor med kalvar

Ha det,

Mackan

Don’t panic!

När jag sprang hem från jobbet i dag kände jag att nu borde nog paniken vara nära. Det känns väldigt tungt även kortare sträckor och jag har ju mina aningar om vad det beror på, pollen. Eller så är det inte pollen och då är ju det bra på ett sätt för då är det bara någon liten bacill. Men faktum kvarstår och det är att jag ska springa en mara om knappt två veckor. Jag ligger efter med träning så in i helvete och det är för sent för att träna ikapp något. Jag kan hålla mig i rörelse och jag hade hoppats på att få till tre mil totalt idag men det var bara att glömma. Tung i kroppen och slemhosta som uppstår när jag rör mig ute även om det är låg fart. Det är inte bra. Tidigare år tycker jag mest det här har uppstått under pollensäsong när jag försöker springa fort.

Det är klart att jag tar mig genom banan på något sätt men om det blir lite värme och pollen längs vägen kommer det att bli tungt från första steget till det sista och just det panikar jag lite för. Min förhoppning är att det blir lite lätt regn och svalt ute. Gärna medvind. Då kan jag nog ta mig an den första halvan utan att det känns tungt genom att hålla ner farten och så kan jag kämpa den andra halvan och där finns det gott om publik som kan lura mig i mål.

Det som egentligen stör mig är att jag gillar att lita på den träning som är gjord och att jag kommer in i loppet med en trygghet men vad göra när det inte finns något att falla tillbaka? Ja kanske bara att under några timmar upprepa: Livet leker, ALLT är kul!

Faktum är att jag har börjat träna på det redan i dag.

hitchhikers_guide_dont_panic_sticker

Ha det,

Mackan

Bonk bonk bonk

Vid halvsjusnåret stapplade ner för den sista backen till det lilla gula huset. Dom som eventuellt såg mig måste sett något som mest liknade en raglefant på rohypnol. Det var knappt styrfart och när jag kom innanför dörren undrade jag seriöst om jag skulle svimma. Men det gjorde jag inte.

När jag var ute och lunchlufsade träffade jag hinderräven och konstaterade att nu hade pollenjefflarna ramlat ner på marken av förmiddagsregnet. Det kändes väldigt lätt och jag kunde andas bra. I min enfald trodde jag att det skulle gälla för en något längre framtid. En framtid som innefattade kvällens pass på Tibblevallen.

Uppjoggen kändes bra. Löpskolningen kändes bra. Stegringsloppen kändes bra.

Här borde jag anat att något lurt var i görningen för det brukar ju vara tvärtom. Nu kör vi! Täby IS tränade växlingar inför helgens stafetter och jag fick träna på att kryssa mellan ungdomar med pinnar i händerna men sånt gör mig inget. Snarare drog jag nog iväg i för hög fart till en början men det ordnade sig snabbt. Det gick skitlångsamt. Mellanjoggen fixade jag så stygg som den ska vara och iväg på nästa. Skitlångsamt.

Det hände ingenting. Jag försökte och försökte men det lossnade aldrig. Pollentider. Om någon stackare bevittnade mina försök måste dom trott att jag var ute på något MAF-test eller liknande. Jag är ju rätt van vid att det inte svarar så här års men idag hade jag fått upp hoppet och blev brutalt nedtryckt i spikskorna. Ja, eller de spikskor jag hade velat ha på mig. När jag klev av banan värkte det i luftrören och jag började bli groggy. Den som inte har känt av sånt här kan inte för sitt liv föreställa sig hur strypt kroppen blir. Jag har aldrig sprungit på hög höjd men jag misstänker att känslan är densamma. Skillnaden för mig är att jag vet inte vilka dagar det stryper eller inte så här års. Häromdagen kände jag att det var synd att jag skulle jobba på lördag samtidigt som Täbyloppet går. Så känner jag inte längre. Fan vad glad jag är att jag har jobb inbokat så att jag slipper springa tävling med motsträvig kropp. Att stilla sin nyfikenhet om man ska bonka eller inte är trots allt gratis på träning.

20130316_145931Ha det,

Mackan