Tankar om framtiden

Min favoritträningsårstid på året är här och då är det svårt att inte njuta lite extra! När jag stack hemifrån i morse stod termometern på +2 grader men det var helt vindstilla och himlen skvallrade om att solen skulle bli synlig när det var dags för det. Väl vid tåget efter majlen sprungen var jag varm och go men tågvärden utbrast med förskräckelse: ”Herregud människa, fryser du inte!” Nej det gör jag inte i mina splits men just två grader brukar vara nedre gränsen för att jag tycker att det är behagligare barbent än med långa tights… Lite stretch på tåget och sen när det var dags för mina avslutande 8.5 km så kunde jag njuta och låta tankarna vandra fritt.

Tankar på vad min löparframtiden är. Jag gillar att bara vara ute och springa men jag gillar också att ha en planering för vad jag vill göra och när. Det där att slå världsrekord på maraton för 75-åringar finns ju alltid i bakhuvudet och även om jag inte är i världsrekordform då gör det att jag håller igång. Jag har för avsikt att fortsätta att hålla igång! Det är viktigare än alla världsrekord som finns för det är det som skapar möjligheten till det liv jag vill leva. Jag trivs bäst uppe på en bergstopp eller djupt inne i en skog. Tar någon från mig sånt blir jag nog lite ledsen i ögat innan jag hunnit fokusera om. Men bergstoppar rockar, så är det bara.

Långa målet är helt enkelt att vara i rörelse resten av livet men dom kortare då? Den horisonten sträcker sig just nu ungefär 18 månader framåt och där slutmålet är att springa min femte Bostonmara. För att göra det måste jag kvala och där får jag mitt första försök i Valencia om knappt nio veckor. Kvaltiden är normalt inget som skrämmer men den kräver ändå att jag lägger ner det jobbet som gör att det finns marginaler för strul. För jag är i ärlighetens namn inte i suverän form för att springa långt med ett visst mått av tempo. Milen har jag stämt av och givet den tiden jag kan göra ouppvärmd före frukost så har jag eoner av marginal tempomässigt. Men maraton är inte milen och jag startar långt bak i fältet och går det inte i Valencia så får jag väl springa maratonlopp tills det går.

Innan det ska jag hara Baddaren i Frankfurt om knappt fyra veckor. För den uppgiften har jag än mer marginal på tempot men det vore nog bra att springa ett par långpass på asfalt innan det är dags. Harandet behövs bäst på slutet och det vore trist om jag inte orkade trava på även sista milen. Ja, inte bara trava på utan orka springa in till vätskestationerna och sen sprinta i kapp med vatten som ska blandas till sportdryck i farten. Dessutom förväntas jag sjunga och dansa en del under den sista milen för att hålla humöret uppe!

Uppenbarligen krävs ingen toppform den här hösten men ändå viss tålighet vid längre distans och jag har inga planer på att stressa kroppen med att försöka uppnå någon toppform heller. Däremot vill jag vara i jädrigt bra form under senare delen av nästa vår för att kunna springa bra under vårtävlingarna bland kullarna i England. Det är så sjukt kul att springa dom tävlingarna och glädjen blir ännu större om jag orkar ta i. Vi hade det otroligt bra när vi var där i våras men då handlade det mest om att överhuvudtaget kunna genomföra loppen. Nästa vår vill jag vara med i toppen av min klass i alla fall.

Vad jag ska pyssla med under de elva månader som finns mellan de tävlingarna och Boston Marathon står än så länge skrivet i stjärnorna. Tre av de fyra Bostonmaror jag sprungit har ju varit i vidriga pollenförhållanden så att vara i toppform där är ingen korg jag lägger äggen i utan är jag i form då så är jag. Men under de elva månader jag ska springa däremellan så får det nog bli efter vad jag är sugen på. Inget undantag mot normalfallet med andra ord. Kanske någon motbakkelöp? Kanske en del bantävlingar? Troligtvis något maratonlopp. Kanske terräng-SM? Ja det finns en massa skoj att göra och tävlar jag så tävlar jag men annars så gör jag bara det jag gillar mest, det vill säga att träna i vardagen. Det är en jädra ynnest att få vara utomhus och springa sig trött. Det är den största belöningen av alla och i morse var det verkligen suveränt!

2018-10-02 07.14.34

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Höstplanerna

För exakt sex månader sedan anmälde jag mig till Frankfurt Marathon som höstens stora mål. Vårens träning har inte alls blivit som jag ville efter inte bara en utan två stycken elaka halkningar som båda två stökade till det just när det började bli lite verkstad. Sen kom den varmaste maj månad i mannaminne och det har varit mitt jobbigaste pollenår sen jag föddes. Så här är jag. Senaste veckan har det bitvis börjat lossna på pollenfronten och kroppen känns som den ska nästan varje dag. Inte i form men den svarar på ett sätt som jag inte känt på länge.

Så jag har tänkt en del på hösten och tänkt på vad jag vill göra ett par år framåt och det som jag verkligen vill är att springa Boston 2020 tillsammans med Baddaren. För att optimera chanserna till att det händer bestämde jag mig för att jag agerar pacer åt henne i Frankfurt och sen fixar jag mitt kval på en senare mara och valet föll på Valencia. Det ger mig 5 veckor till att träna och dessutom får jag ett jättebra långpass i Frankfurt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag trodde att det blir svårt för mig att kvala till Boston men det är högsta prioritet i Valencia. Jag har i nuläget inget högre mål än att kvala och att kvala med viss marginal. I den bästa av världar går träningen som på räls från och med nu och ända till i december och i så fall sätter jag ett högre mål efterhand.

Det jag nu vet är att plötsligt har jag ytterligare något att se fram mot i höst för jag blir inte ensam i Valencia. Jätteskönt att ha en weekend i värmen att se fram emot tillsammans med Baddaren och med fler trevliga svenska löpare. Kanske är jag till och med i form att agera pacer åt snabblöpande adept. Men först träning. Massor av träning för att få tålighet, snabbhet och för att avbarbafiera mig.

2018-06-30 21.07.54

Ha det,

Mackan

Realism ≠ Jante

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen på så många sätt och en grej jag och många med mig har lagt märke till är det ivriga påhejandet till allt möjligt och omöjligt. Det är jättekul att vara den som tror att allt är möjligt och jättekul att få höra att man klarar av allt. Men man klarar inte allt bara för att man säger att man ska göra det. Och man måste inte heja på allt utan man kan vara realist ibland. För vem skrapar upp spillrorna hos den som misslyckats? Vissa tar misslyckandet på rätt sätt men jag tror inte att alla gör det. Dessutom har misslyckanden en tendens att inte dyka upp i flödena, än mindre med bra analyser om varför något inte gick. För det är okej att misslyckas, det är så vi kommer framåt.

Det som jag tänker på handlar självklart om något inom min egen domän, träningen. Med jämna och ojämna mellanrum dyker det upp folk med storslagna planer. Det har varit allt från direkt otränade motionärer som ska upp på Mount Everest inom något år till VM-mannen, som han kallades, som skulle nå världseliten på maraton på bara några år. I det senare fallet dessutom med en blogg som gick att följa och det var ju intressant. Skulle en snart medelålders man kunna göra under 2:10 på maran på några få år från att ha gjort 37 minuter eller något liknande efter ett par års träning? Jag tillhörde dem som tyckte att det var orealistiskt och ställer man sig på den sidan staketet kommer någon spela jantekortet rätt snart. Är man inte med så är man mot och det av missunnsamhet! Frågan är bara vad syftet med en sån missunnsamhet skulle vara? Det är skitkul när folk lyckas. Det inspirerar som tusan och det finns ingen vettig anledning till att inte vilja se folk lyckas om det inte är såna som lyckas genom att trampa på andra.

Men, och här kommer ett men. Man kan ha stora planer och mål men när planerna missar en massa parametrar av relevans blir det inte mål man jobbar mot utan drömmar. Om jag påpekar vilka svårigheter man bör ta hänsyn till är det inte jantelagen som slår till utan det handlar om viss erfarenhet och av omtanke till personen. Det är jättefint om man vill gå från noll till hundra på väldigt kort tid men om man inte har förberett sig för den accelerationen finns det väldigt stor risk att man kraschar hårt. Och gör man det så finns det en tendens till att drömmen går fullständigt i kras. Vi har alla olika fysiska begränsningar och kan gasa lite olika men varför inte göra en nulägesanalys och planera sunt.

Delmål. Avstämningar. Justeringar.

Jag skulle kunna sätta upp målet att vara världsbäst på maraton om ett år men det är inte realistiskt bara för att jag säger det. Någon kanske hejar på och tycker att det är ju skithäftigt, en ny superlöpare från Sverige. Allt jag skulle behöva göra är att träna 30 mil i veckan inklusive en massa kvalitetspass. Jag kan ju redan springa några hundra meter eller kanske en kilometer i 2:50/km. Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att bygga på den sträckan.

Jo jag kan redan nu tala om vad som skulle hända. Säg att jag skulle klara träningsmängden i några veckor? Hur skulle min kropp reagera på det? Med största sannolikhet skulle jag vara helt urlakad och på gränsen till en skada!  Ja men det vet du inte kanske någon säger! Nej det vet jag inte, det handlar om sannolikheter baserat på egen och andras erfarenhet. Skulle jag göra en fullsatsning så skulle jag behöva trappa upp kontrollerat och baserat på erfarenhet skulle det ta tid. Det är något jag faktiskt skulle kunna göra och sen låta resultaten bli vad dom blir. Jag sätter en plan för att bli mitt bästa och sen ser jag hur långt jag når. Jag är medveten om att det kommer att vara jädrigt tufft mentalt och fysiskt. Jag är medveten om att baserat på min ålder och mina tidigare resultat så är sannolikheten att jag blir världsbäst väldigt liten men den medvetenheten gör att jag behöver inte bli knäckt om jag inte når målet. Eller visionen skulle jag nog snarare kalla det. Om jag själv inte har den här erfarenheten av hur svårt något kan vara är jag faktiskt tacksam för att någon annan talar om det för mig.

Och varför det är svårt…

Jag är väldigt tacksam om någon gör en verklighetskoll på vad jag ska företa mig. Vill jag ändå försöka är det mitt val. Jag ser det inte som att någon försöker döda mina drömmar. Jag har haft mål som andra tyckt varit orealistiska men som jag ändå klarat. Jag måste inte ge upp för att andra tycker att det är svårt eller omöjligt men lyssnar jag inte på varför kan jag inte justera mina planer. För det kanske är så att dom har något att tillföra som jag själv inte tänkt på och som hjälper mig. Det är verkligen inte jantelagen som kickar in bara för att man slänger in en gnutta realism och erfarenhet i ekvationen. Hellre det än att alla bara hejar på utan att reflektera. Ibland finns det begränsningar som jag inte själv har tänkt på. Gemensamt för många av de lite mer galna planerna är bristen på återkoppling om hur det gick med dom. Jag antar att det är många som går i stöpet rätt snart. Det hade varit intressant att få veta varför men jag har full förståelse för att det är roligare att skriva i medvind.

Jag vill avsluta med att påpeka att det är betydligt vanligare att folk begränsar sig i vad dom kan åstadkomma. Jag gillar att tänka ”Hur svårt kan det vara?” och att det här klarar jag inte – än. Det finns så mycket möjligheter och när folk säger att dom inte kan så menar dom oftast att dom inte har lust att lägga ner det jobb som krävs för att nå något. Det borde jag nog skriva om nästa gång för det är trots allt oerhört mycket som är möjligt om man anstränger sig. Med en realistisk plan och en stor portion tålamod!

vinnie
Ingen dröm är för stor!

Ha det,

Mackan

Mål utan plan

Jag dricker kaffe, lyssnar på musik och surfar runt lite. Snubblar över en av alla de frågor som dyker upp. ”Jag har som mål att klara av xxx MEN…” Gång på gång dyker samma typ av frågor upp. Man har satt upp ett mål men verkar inte ha grundat det på något eller lagt upp någon plan för att klara av det. Hur resonerar man? Gör man likadant när man ska ut och resa. Man hittar en drömresa men skiter i att spara pengar. Skillnaden är väl att här finns det ingen resebyrå man låna träning ur i sista minuten. Just så här års brukar många av dom som anmält sig till Stockholm Marathon upptäcka att det inte är så lång tid kvar och att träningen kanske inte är gjord. Oftast saknas det långpass. Med tio veckor kvar till maran hinner man med en del om man har en grund att stå på men att det kommer som någon sorts överraskning förstår jag inte. Än mindre förstår jag om man står kvar vid något mål som är helt taget ur luften. Det är väl bättre att bara göra jobbet och sen göra en rimlig utvärdering om vad kapaciteten är när det närmar sig. Annars får man släppa det och låta det bli vad det blir. Gilla läget.

Mina egna maratonmål för tiden fram till början av september är ju inte större än att jag vill kunna dra en mara i sömnen under 3:20 utan att det ska påverka övrig träning. För det krävs inga mer avancerade planer än att hålla uppe löpmängden och sköta långpassen. Men det är en ändå en plan. En plan behöver inte innebära ett strikt schema men man behöver tänka på vilken mängd och typ av jobb som måste göras och vad man rimligtvis klarar av. Och för att nå målet även utföra jobbet.

Ett mål utan en plan är bara en dröm.

Själv har jag en liten dröm om att prestera bra på något bergslopp i sommar. Det kanske växer fram till ett mål med en plan framöver!

DSC03238

Ha det,

Mackan

Popcorn

För tillfället känns min skalle som en popcornmaskin. Idéer och tankar poppar upp mest hela tiden. Det är roligt men ger även upphov till viss frustration när det är dags att somna. Jag har haft lite återhämtning för kroppen och när den inte jobbar för högtryck känner jag mig inte alls lika utslagen när det är dags att koja. Det kan ju vara skönt men jag är van vid att slockna ovaggad. Det hjälper väl inte heller till att det är varmt i huset så det har blivit en del film och bokläsande för att lugna ner popcornmaskinen. Det funkar hyggligt men inte lika bra som hårdträning.

Egentligen borde jag väl ha min anteckningsbok bredvid sängen men å andra sidan är det inte värre än att jag nog somnar i en rätt normal takt. Och jag brukar inte glömma bort mina idéer heller. Nästa vecka tänkte jag i alla fall börja hårdköra igen och då poppar nog alla idéer upp under återhämtningspassen igen och när det väl är dags för att somna lär skålen vara full.

Det må fortfarande vara sommar men jag tror att det blir en riktigt rolig höst på många sätt. Idéer är roliga men det är ännu roligare att realisera dom och jag kan knappt bärga mig. Jag tycker att jag har rätt bra med tålamod men ibland vill jag göra allt på en och samma gång. Då krävs det att jag klonar mig och några såna planer har jag inte.

Allt har sin tid och samtidigt som jag tittar framåt sneglar jag i backspegeln och konstaterar att det på många sätt har varit en underbar sommar.

Funderar

Ha det,

Mackan