You Just Haven’t Earned It Yet, Man

Jag är så naiv. Det har varit bra tempoökningar varje ny träningsdag från min blygsamma omstartsnivå och jag var bra säker på att så skulle fallet vara även i dag. Nä! Jag skulle kunna skylla på att det var gristidigt, att det var motvind eller att jag promenerade 3 ½ timma under gårdagen. Eller så kan vi konstatera att dom lättplockade sekunderna/kilometer som framförallt kommer från att det mesta av förbättringen i löpekonomin nu är färdigplockade. Jag har kommit in i flytet i den ansträngningsnivå jag har när jag ska ligga på någon sorts glidarfart utan att slita och jag får tacka för det och inte förvänta mig mer av kroppen på ett tag. Loggade in på jobbet en minut långsammare än i torsdags och det är helt okej glidarfart för undertecknad.

Fördelen med att ha tagit det lite lugnare till jobbet var att jag hade mer ben att springa hem med. Dessutom i medvind. Det bästa av allt var att jag blev omsprungen av en tjej i övre tonåren och det var perfekt att bara falla in i hennes rytm och ta rygg. Det påminde mig om alla pass jag och Petri sprang ihop. Det fanns ingen som gick så lätt att hamna i exakt samma rytm som och vi tjänade båda på det. Tyvärr stannade hon efter en knapp kilometer och gubben fick trava på själv i mörkret. Men jag kom fram och totalt gick det på ungefär samma tid som totalen i torsdags. Och flytfarten kommer att gå upp så småningom men jag måste faktiskt förtjäna det. Fart kommer inte utan träning. Tyvärr. Eller kanske ändå inte tyvärr. För jag gillar när man får det man förtjänar. Jag må ha varit nere för räkning men snart har jag rest mig helt.

2017-01-22-12-37-24

Ha det,

Mackan

Annonser

Throwback Thursday

Under gårdagen fick jag två påminnelser om tider som varit. Den första var att El G med familj ska åka till Teneriffa. Jag höll på att skriva att de ska dit på träningsläger men jag är inte säker på att hela familjen håller med om det. Tre gånger har jag varit där på läger och jag gillar det verkligen. En av gångerna var det min trogne vapendragare Petri som följde med. Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på honom och det är skit att bra människor ska ryckas från oss alldeles för tidigt. Petri som aldrig var sen att haka på för ett träningspass eller någon rolig löparresa. Petri som alltid hade en massa intressanta vinklar och funderingar om allt möjligt. 2007 var vi i alla fall på träningsläger inför London Marathon och skulle verkligen vässa formen. Lägret började bra men det tog bara ett par dagar innan vi blev matförgiftade och resten blev en rätt tung historia. Förmågan att snabbt studsa tillbaka från sjukdom sattes verkligen på prov.

Vissa har förmågan att vara dyngförkylda eller ha något annat och sen plockar de fram finfina pass nästa direkt efteråt. Det händer nästan aldrig mig och det blev jag påmind om i går. Med rätt mycket vila i kroppen och efter en väldigt lätt förkylningskänning hade jag förväntat mig att jag skulle studsa fram när jag sprang fartlek. Nej så blev det inte. Jag fick kämpa för varje steg och det var benen som begränsade mig. Segt. Jättesegt. Det påminde faktiskt om det första kvalitetspasset jag och Petri sprang efter vår matförgiftning nere på Teneriffa. Vi skulle springa långa intervaller på en slinga runt en golfbana och eftersom Petri kände sig lite mer återhämtad än vad jag gjorde valde vi att springa åt var sitt håll. Mötas i stället för att sällskapa. Och möttes det gjorde vi. Petri formligen flög fram runt golfbanan och jag slet som ett djur för ingen fart alls. Jag minns så väl hur imponerad jag var över hur lätt han studsade upp för det röda gruset medan jag kände mig som en heffaklump. Nästa pass ska jag försöka härma ditt lätta löpsteg Petri med hopp om att även jag kan studsa som en gasell. Du är borta men du är inte bortglömd kompis.

PetriTeneriffa

Ha det,

Mackan

Till dig Petri

Nästan på dagen för tio år sedan träffades vi för första gången. På Gärdet, mitt under Stockholm Marathon sprang du upp vid min sida, ”det är du som är Mackan va?”. Vi bytte några ord och så sprang du iväg med pigga steg. Du klev av loppet halvvägs och jag fick sen höra den bästa ursäkten jag någonsin hört för att kliva av. ”Jag var så jävla less på att springa i marafart efter ha gjort det under hela våren, halvvägs fick det räcka.

Jag skrattade gott och började förstå att det här är en väldigt speciell man. Du hade en nyfikenhet och en förmåga att ifrågasätta och jag tror det var det som gjorde att jag alltid trivdes så bra i ditt sällskap. Det gick alltid att testa något nytt och testade gjorde du. Kom det något spännande kunde jag känna femåringens plötsliga impuls att testa. När vi var i Tyskland 2005 blev du kär i ett par skor. Du kunde bara inte motstå frestelsen att köpa dom där nya skorna, du kunde inte motstå frestelsen att testa dom i hotellkorridoren. Plötsligt var du utanför hotellet och sprang i dom nya skorna och baske mig att du inte kunde motstå frestelsen att springa i dom på maratonloppet dagen efter. Det gick bra ett tag men sen sket det sig med enorma skavsår. Men slutresultatet är inte alltid det intressanta för du vågade prova! Ibland funkade dina experiment och ibland inte. Jag tror alla var i chock när du testade Runars maratonprogram men du gick all-in och slog personbästa på alla distanser det året. Med något som jag tror många trodde skulle knäcka dig. För att sen överge det programmet och testa något nytt.

Jag såg femåringen i dig när vi vandrade upp på Tejde och du blev så uppspelt över det häftiga med vulkanen att vi höll på att missa bussen hem från vulkanen. En hel busslast satt och väntade på två barnsliga och nyfikna löpare i sina bästa år men det gjorde inget. Vi råkade bara glömma bort tiden för vi undersökte en vulkan. Det kan bli så när man är nyfiken på livet och vi kunde båda skratta gott på vägen ner. Under samma resa blev vi matförgiftade men i stället för att ligga och böla över att vi inte kunde träna gjorde vi vad vi kunde av situationen. Du var lite starkare än vad jag var och när jag låg på stranden och tog igen mig var du plötsligt försvunnen. Jag började undra var du hade tagit vägen när jag fick ett SMS där jag kunde läsa ”titta upp mot berget”. Jag tittade upp mot berget och baske mig om jag inte såg en liten prick där uppe som viftade frenetiskt som ett överlyckligt barn som klättrat upp för ett träd.

Nyfikenhet. Glädje. Petri.

Du var nyfiken på det livet hade att erbjuda och det känns fruktansvärt orättvist att cancern nu har tagit dig från oss. Det gick så snabbt och du fick aldrig chansen att utforska allt det där som fanns kvar att utforska. Jag lovar dig att fortsätta leva mitt eget liv i din anda, för under alla de timmar vi sprungit tillsamman diskuterande högt och lågt har jag lärt mig massor om livet.  Det tänker jag fortsätta med och jag kommer alltid minnas dig och dina påhitt med glädje. Tack för de tio år jag fick äran att känna dig Petri. Tack.

Petri

Ha det,

Mackan