Fellrunningtour18 – Dag 7-8

Näst sista dagen och sista tävlingsdagen tog återigen sin början med en engelsk frukost och strax därpå kom min klubbkompis Kevin på besök i Hayfield. Jättekul att träffa honom och vi snackade bort ett par timmar innan det var dags för honom att jobba och för oss att bege oss. Men innan han åkte fick Baddaren en present som nästan bad om att invigas på kvällen!

Kosan styrdes till en början mot Buxton för mat, fika och promenad i den fina gamla parken. Lugnt, trevligt och ett lagom test för att se om det skulle funka att springa på kvällen. Visst drog det lite men inte värre än att vi valde att åka ner några mil till södra delen av Peak District.

Buxton1

När vi kom fram började även Baddaren att byta om. Hon hade egentligen inte tänkt springa men plötsligt stod hon där i sitt nya tävlingslinne från Goyt Valley Striders. Presenten från Kevin minsann!

Återigen en något omlagd och till min fasa förlängd bana mot tidigare. Ja ja, det var en underbar kväll och när vi stod i startfållan och jag stretchade rumpan var plötsligt alla känningar i vaden borta. Starten gick och jag hade lovat mig själv att ändå ta det lugnt. Men allt är relativt och när dom första stigningarna började blev det jobbigt. Veckan satt i benen men jag kämpade på och när utförslöpningen kom släppte jag på och passerade ett gäng löpare. Sen bar det uppför igen i en lerig uppförsbacke och då hände det som inte fick hända. Jag halkade till rejält och drog till vaden samtidigt som jag landade med handen i brännässlor. Det kändes ordentligt i vaden och min första reaktion var att nu var äventyret över. Linkade fram ett tag och löpare efter löpare sprang om mig. Men jag testade att springa igen och det funkade faktiskt. Lite lätt haltande men jag tog mig framåt även om det gick stelt och långsamt. Just stelheten i steget gjorde att jag spände mig så trots att farten sjönk blev det inte det minsta lättare.

Kilometer lades till kilometer och den förlängda banan lurade mig lite. Just när jag trodde att vi bara skulle svänga ner till målet drog vi iväg på en extrakrok. Med en löpare i bakhasorna sket jag dock nu i vaden och tryckte på för allt vad jag var värd för jag ville inte sluta resan med spurtstryk. Som bonus plockade jag en tjej och klarade av att hålla honom bakom mig. Yes! Sedan gick jag snabbt in och hämtade mina överdragskläder för att klä på mig innan jag mötte upp Baddaren men döm om min förvåning när hon redan kommit i mål när jag kom ut. I sitt grönvita linne stod hon där och svor över hur jobbig banan hade varit. Och jag kände att jag höll på att spricka av stolthet över min fellrunner till partner! Det blev extremt mycket pladder i bilen på väg hem för att få våra sista pints.

BaddisTansley

Sista dagen hade vi planerat att hinna ut en sväng bland kullarna innan flyget gick och det blev en så bra dag. Vi utgick från Pym Chair och vandrade till Windgather Rocks, en sväng ner i dalen till en botanisk trädgård vi inte visste fanns och avslutade med en bestigning upp till Cats Tor. Mulet, blåsigt men alldeles underbart att få avsluta på det sättet innan vi nöjda rullade mot flygplatsen för att åka hem till vardagen igen.

Det blev en riktig höjdarresa på alla sätt och vis. Vi fick springa av oss, vandra i bergen, shoppa lite och träffa trevliga människor. Det här gör vi om!

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Fellrunningtour18 – Dag 5-6

Loppisdag på schemat när dom små blå slogs upp igen och nu var det dags för det som jag tror är mitt favoritlopp, Burbage Skyline. Men först en rejäl engelsk frukost och några timmar ute i solen! Vi passade på att fynda kläder, vandra omkring i pittoreska miljöer och äta en sen lunch i ett tea-room innan vi for iväg till Fox House Inn strax utanför Sheffield.

Planen var väl ursprungligen att gå omkring lite i området också men när temperaturen föll kraftigt och regnet drog in satte vi oss i stället med varsin stor kopp te inne på puben som även agerade tävlingscentrum. Baddaren var i något av ett chocktillstånd för om lördagens tävling hade mestadels klubblöpare så var det ändå några lokala förmågor med utan tävlingslinnen. Nu var det dags för tävling mitt i veckan ute på vischan och då är det nästan uteslutande tävlingslöpare som dyker upp.

He he.

Regnet försvann halvtimmen innan starten skulle gå och vi gjorde oss redo. Det var en ny bana i år och enligt arrangören endast 185 höjdmeter på den knappa milen långa banan. Det skulle innebära en halvering av hur det var förr men jag fick inte riktigt ihop det för det var ju samma berg vi skulle uppför. Och bara den första lilla biten av loppet skulle ju vara konstant stigning på över 100 höjdmeter.

Temperaturen var nu utmärkt för löpning och kroppen kändes faktiskt förvånande bra även om musklerna värkte. Jag var mest bekymrad för om låren skulle dö redan i första utförslöpan men det fanns det bara ett sätt att ta reda på. Jag och Baddaren stod återigen långt bak och det visade sig vara ett misstag på dom smala stigarna. För mina ben var nämligen bra mycket bättre än omgivningens. Positivt värre att ändå försöka passera löpare hela vägen upp till den första toppen och det tog ganska exakt så lång tid som planerat. Sen höll jag min placering rätt bra fram till nästa stigning som var kortare men väldigt brant och där lät jag några gå om mig för att inte stressa vaden för mycket. En kort passage uppe på toppen av Higger Tor och sen utför och jag dundrade förbi en flock löpare. Så jädra gött! Benen verkade ha klarat av det och när nästa branta stigning kom hade jag lagt bra med distans till de som var bakom mig.

Lugnt uppför den och så var det utför och platt och jag drog ifrån gruppen bakom mig och kom ikapp löpare som var långt före. Enligt mina beräkningar hade vi redan tagit alla höjdmeter så nu borde banan mest återvända mot målet platt. Fel. Nästa fel var att vaden började gnälla. Det funkade bra i nästa uppförsparti men utför fick jag ta det lite lugnt. Jag tänkte att nu måste det varit sista uppför i alla fall men icke. Här kom en till och nu började jag bli trött. Sprang onödigt stelt i det parti som var rent sumpland och det kostade energi som tusan. Jag sjönk ner i ett dyhål ända till knäna och kunde inte låta bli att skratta lite mitt i all trötthet. Men skulle vi inte mot målet snart? Nej det skulle vi inte. Jag visste mycket väl var målet var men löparna som var långt före mig var på väg kraftigt uppför igen. Inte. Mot. Målet.

Vi skulle alltså ta ytterligare en låååång stigning och jag var ohemult trött. Jag hade planerat för att bara glida in mot mål men det skulle klättras. Jag passerade ändå löpare och det var bara att bita i och plötsligt var jag uppe och hade endast utförslöpning kvar. På väldigt stela ben och med en gnällig vad som jag inte kunde trycka från med. Hela idén utför är att vara avslappnad och det vågade inte högerfoten. Men jag kom i mål och konstaterade efterhand att löpare jag varit långt bakom i lördags var jag nu flera minuter före. Yay! Visst kräkhostade jag upp pollenslem även i dag men inte på samma sätt. Det var backigt och det var lerigt och det var helt underbart. Vaden var jätteledsen efteråt men det kändes ändå okej. Klockan sa att det var nästan dubbla stigningen mot arrangörens beräkningar och i löparrapporterna jag läst efteråt konstaterar alla att det var 300-400 höjdmeter. Inte 185. Inte konstigt att jag blev trött.

jagburbage
Foto: Johanna Lundeberg

Efter ett tag kom även Baddaren i en rasande spurt och hon var överlycklig för det här var något i hästväg roligt och hon hade pinnat på jättebra och kom inte alls sist som hon var orolig för innan!

Nästa dag började haltande och ingen av oss visste om vi skulle springa kvällens tävling så vi drog på hike igen. Jag hade hittat en tur i bergen mellan Edale och Castleton som verkade lovande och vi for till Edale. Ett bra val! Det fungerade oväntat bra att gå så vi tog några hundra höjdmeter, plåtade massa lamm och hade en allmänt väldigt bra hike innan vi avslutade med en sen lunch på en landsortspub som var känd för just sina lamm, The Lamb. Myche bra.

Springa då? Efter att ha stelnat till insåg jag att det skulle inte funka för mig men Baddaren var game! Bara att bege sig iväg Rainow för ett annat av mina favoritlopp, Rainow 5 (miles). Ett väldigt trevligt arrangemang och vi träffade på Anne-Marie även där och snicksnackade skönt. Jag blev tillfrågad av en man om jag inte skulle springa och sa som det var att jag inte kunde. Han konstaterade att jag kanske inte hade tränat så bra under vintern och pekade på min mage. Jo så var det ju förstås men det var vaden som hindrade. Magen hindrar mer farten uppför…

Jag lämnade Baddaren i god tid innan start och promenerade upp till den högsta toppen, White Nancy, ett par kilometer från starten. Hade sällskap hela vägen av mag-mannen som skulle vara funktionär och vi hann dit bara minuter innan täten dök upp i den helt sjukt branta backen under toppen. Nu väntade jag med spänning på Baddaren och där kom hon. Jag såg att hon passerade ett helt gäng med löpare uppför och dessutom kom hon fint igång med löpningen igen efter backen. Det är alltså en backe så brant att inte ens eliten springer den hela vägen.

Nu var det bråttom tillbaka och jag räknade ut att om Baddaren sprang riktigt bra så skulle jag hinna tillbaks precis innan målgång. Men hon sprang ännu bättre och kom ifatt mig en bit innan målet! Hon slog den tid jag trodde var teoretiskt möjlig för henne med ganska exakt två minuter och jag blev alldeles varm i hjärtat. Wow!

Inte mycket mer att orda om tävlingen annat än att jag under fikat efteråt stötte på min gamle combatant och vän Ed som hade vunnit ”min” klass på tävlingen. Han skänkte oss sitt pris (som bestod av öl) och vi bestämde att nästa år måste jag höra av mig innan jag kommer. I will. Det luktar som att vi borde fightas uppför Mount Famine nästa år.

Det var dom två dagarna och dom var bra. Riktigt jeffla bra och nu kändes det som att Baddaren hade blivit en fellrunner på allvar och borde belönas för det, men mer om det i morgon.

Baddis4

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour18 – Dag 3-4

På söndag morgon vaknade jag med den begynnande träningsvärken från helvetet. Jag hade mina aningar om att det skulle kännas men det här var en föraning om något i hästväg. Eller säger man fårväg i England? Ursprungligen hade vi planerat en kort tävling den här dagen men redan dagen innan när vi såg vilket strålade väder det skulle bli ändrades planeringen till en heldags-hike uppe på Kinder Scout.

Bilen packades och kosan styrdes mot ny by och nytt hotell. Det var dags att återstifta bekantskapen med Hayfield och The Royal Hotel. Dock fortfarande tidig förmiddag och i stället för att checka in åkte vi direkt till platsen för hikens start. Det var redan varmt och det var med trötta ben vi började vandringen uppåt. Väldigt jobbigt men så otroligt fint. Vi vandrade genom fårhagarna upp mot Kinder Low, den plats där jag och Goran vände vid förra året. Humöret var gott och väl där uppe tog vi dagens första paus. Dricka och lite snacks.

Nu var vi så högt uppe att vinden kompenserade lite för värmen och här kom vi in på den större leden som kommer från Edale och det var nu massor av vandrare. Det går inte att med ord beskriva hur fint det är och bilderna blir lite för platta för att visa skönheten. Men dom ger en aning om den. Färden gick vidare genom High Peak och snart var vi halvvägs och det som kallas Kinder Downfall. Ett 36 meter högt vattenfall som så här års bara är en rännil. Vattnet kommer uppifrån hedarna och dom börjar sina när sommaren närmar sig. På vintern kan det dock vara så mycket vatten som fryser att man isklättrar här. Återigen en liten paus och energiladdande för att ta oss nedåt berget.

Vi bara njöt. Njöt och fotade. Fotade och njöt. Tog in allt det sköna. Alla vi möter hälsar glatt och efter ytterligare en paus trekvartsväg in på turen var vi nere vid platten. Där mötte vi fyra lite mer oortodoxa vandrare med rätt mycket packning men med öl i handen. Vi stannade och pratade ett tag och det var några lokala förmågor som skulle gå upp på berget och övernatta.

Dom tipsade om att det var fantastiskt att ligga där uppe och kolla på stjärnorna. Själva avslutade vi vår tur, checkade in på hotellet och njöt av det bästa som det brittiska köket har att erbjuda som sköljdes ner med några pints lokal öl. Livet på en pinne!

Pint

Nästa dag var vår enda vilodag från racing eller hiking och kosan styrdes mot Manchester. Inte så mycket att orda om den dagen annat än att vi fyndade rejält i löparbutiker och i den suveräna bokhandeln Waterstones. Jag kan inte annat än att älska en boklåda som har allt. Det blev fyra böcker varav en var en gåva till Baddaren, Baskervilles Hund. Nu när hon verkligen fått uppleva hedarna kände jag att hon kan relatera till den boken! Benen kändes värre än efter det tuffaste av maratonlopp. Det var grava problem att ta sig nerför trappor så det var skönt att allt vandrande var på asfalt och platt. Men hur skulle det gå i morgon? Jag gick till och med in i katedralen och hörde mig för om det gick att skippa värken med lite hjälp uppifrån!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour18 – Dag 1-2

Då var det dags att återvända till Peak District och springa lite fell. Eller springa och springa, just det var högst osäkert givet att jag haltade rejält bara veckan innan avfärd. Träningen hade bestått av några lugna testjoggar på plant underlag för att vara snäll mot vaden men två dagar innan avfärd joggade jag ju i alla fall hela 45 minuter.

Vi anlände till Manchester på fredag morgon och hämtade ut en något skabbig hyrbil som hostade betänkligt i varje uppförsbacke när vi rullade iväg mot Macclesfield för proviantering. Eftersom det fortfarande var morgon var det inte läge för att checka in på något hotell utan i stället begav vi oss efter lunch och proviantering mot Goyt Valley för en hike. När vi anlände dit hade bilen inte bara hostat utan även börjat blinka varningslampa och att det var dags för service. Vårt resonemang var att vi kör så länge den håller. Antingen håller den eller så håller den inte. Nu skulle vi njuta!

Jag ville direkt visa Baddaren något av det jag älskar mest i den här delen av landet, nämligen kullar och hedar. Vi började med att gå uppför. Länge. Mot Shining Tor genom dalar och över heden. Den fantastiska heden där jag rätt snart hörde en grouse som jag dock aldrig fick se. Men jag fick berätta om den för några fågelintresserade britter uppe på toppen och dom verkade lite imponerade av mitt fågelöra. Det var även, hrmpf, Baddaren.

Det blev en sån där fin dag som jag hade längtat efter hela vintern och ett lagom test för vaden som visserligen kändes av lite lätt men inte mer än att jag kände att jag skulle kunna starta morgondagens lopp i Bollington. Det var dit vi for för att bo ett par nätter på Hollin Hall som visade sig vara en riktig pärla! Bra rum, strålande frukost och miljön gick inte att klaga på.

Det var med ganska mycket frukost i magen vi dagen efter vandrade ner mot starten av själva löparturnén…

2018-05-05 09.21.35

Raceday alltså. Mötte upp min Englandsvän Anne-Marie innan loppet och hann snicksnacka lite innan det var dags för uppvärmning. Näääää. Jag bara skojade. När jag just fixat att jogga 45 minuter ville jag inte norpa av vadkontot genom att värma upp. Dessutom var det högsommarväder så vi promenerade till starten och ställde oss långt bak på startviadukten. Här skulle det verkligen inte rusas utan planen var att jogga första halvan för att eventuellt börja trycka till lite i steget under andra halvan om jag var smärtfri.

Planen hölls bra men i värmen och med skyhöga pollenhalter fick jag puls så det räckte och blev över ändå. Samt ont i magen av all frukost. Det gick dock över när det började gå uppför och tempot sänktes ytterligare. Det var så fruktansvärt jobbigt uppför det första berget. Jag sprang det här loppet för sex år sedan men hade inget minne av att det var så jobbigt. Den gången sprang jag väl i cirka två min/km snabbare men ändå. Horribelt jobbigt och fruktansvärt varmt. Jag gissar på att halva tappet av fart var pollen/värme och den andra halvan var bristen på träning och då specifikt backträning. Men just där och då var orsakerna ointressanta och det viktigaste var att vaden höll. Det gjorde den. När det var dags för den andra kraftiga utförslöpningen släppte jag på och bombade. Det gillade inte vaden som började gnola lite. Men bara yttepytte så jag bombade på hela utförslöpan och det fick mina framsidor lår att halvdö. Jag plockade ändå några placeringar uppför det sista berget och vaden verkade bli fint utstretchad av att ta sig uppför så när det var dags för dagens sista långa utförslöpa bombade jag på  för fullt igen. Tog placeringar och kände mig som en klasslöpare ett tag.

Ett tag var det. För när jag kom ner var inte framsidorna halvdöda längre. Dom var heldöda. Jag har aldrig varit med om något liknande ens på slutet av maratonlopp. Benen fungerade inte. Jag formligen stapplade fram sista tio minuterna och blev passerad av en flock löpare. Det var länge sedan jag välkomnade en målgång så mycket. Vaden gnällde lite men det kändes just då som mitt minsta problem och faktiskt blev den helt glad och återställd av en lätt stretch.

Det var varmt. Det gick långsamt. Det var pollen en masse. Men jag kom i mål och snart kom även Baddaren. Jag var så otroligt glad! Vi firade med en pint av loppets eget öl och god mat till det. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle kunna bli så glad bara över att kunna genomföra ett lopp men strul ger perspektiv och när vi somnade på kvällen var det båda två med leenden på läpparna! Jag hade återuppstått med nummerlapp på brösten och Baddaren hade blivit en fellrunner.

Jag_Dag2
Före loppet – Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Högtidsårskavalkaden

Nådens år 2017 borde jag kanske inte sammanfatta förrän om knappa månaden men det är mitt högtidsår och då gör jag som jag vill. Som vanligt. Och det här känns som en bra dag att sammanfatta det jag vill minnas bäst. Det som är lite utöver det det vanliga som händer under ett år.

Året började bra såtillvida att jag kunde komma igång med löpningen igen men det första större minnet är när jag och Baddaren åkte upp till Jokkmokks marknad. Dels var det kul att kunna få visa henne marknaden för första gången och dels var det kul att åka upp och bo hos mamma och Bosse. Få umgås några dagar i lugn och ro. Det blev en riktig toppenhelg på alla sätt och vis och grädden på moset var att jag lyckades få in Baddaren i renkapplöpningen. Hon vann inte men nu vet hon hur det är att åka bakom ren. Själv tog jag renkörkort redan 1972 men det är en annan historia.

Efter det var det in i vardagslunken. En vardagslunk med riktigt bra träning, en vända till Bryssel och en till London. Vårens stora och efterlängtade höjdpunkt var dock resan till Peak District med mina goda vänner Dino och G-Man. Den resan skulle bjuda på något som närmast kan beskrivas som den perfekta dagen. En dag som började med tävlingen Mount Famine och som sedan tillbringades tillsammans på en cricketmatch. Skitsnack, allmänt hängande och god öl. Ett minne för livet. Hela resan var go men just den här dagen är det jag kommer att minnas bäst när jag sitter på hemmet.

Den föregående resan var en av presenterna till mig själv på mitt femtionde levnadsår och hemkommen kunde jag börja planera för själva högtidsdagen. Min första plan var att ha en stor fest. Jag kom så långt som till att jag började på en gästlista som blev längre och längre. Det skulle inte att funka att vara hemmavid utan det skulle i så fall bli en rejäl tillställning. Och jag kom fram till att jag ville inte dra igång ett sånt projekt utan bestämde mig för att hålla det litet med familjen. Som bonus kom min bror från en annan mor upp och grattade på eftermiddagen innan vi började firandet. Perfekt väder och både familj och katter kunde vara med och fira. Tacksamhetsnivån slog i taket.

DSC_5498

Nu kunde jag börja ladda för semester och förutom det vanliga uppe i Lappland hade vi planerat att besöka Lofoten. En plats som jag suktat efter länge. Och vilken resa det blev! Jag fick alvorsamt med fisk i havet. Vi fick springa uppför diverse toppar. Vi fick äta spännande mat och vi fick bo i rorbue. Så otroligt bra. Enda smolket var någon sorts matförgiftning som kom näst sista kvällen. Den kommer jag minnas vill jag lova. Men jag kommer även minnas den häftiga känslan av att springa naken ut i havet i ruskväder. Den känslan av att vara levande var inte att leka med!

Väl nere från Lofoten var vi kvar några dagar i stugan och Baddaren hittade sin identitet som forellfiskare. En fantastisk kväll på en av mina favoritplatser på jorden. En av få dagar det inte tokregnade i Jokkkmokks kommun den här sommaren som jag tror slog alla regnrekord just där. Men det är ok, jag är inte gjord av socker.

Lpl1

Man kan leva med regn och man kan även leva med sol. Sista semestersvängen blev ner till Bohus-Malmön där vi fick lite sol och bad. Sol, bad och paddling. Som överraskning till Baddaren hade jag scoutat SUP-brädor innan vi for ner dit och när sommarens utförsäljning slog jag till och köpte oss varsin. Otroligt roligt och väldigt fostrande att lära sig det i havet med starka vindar varje dag. Vi paddlade, vi badade lite och vi sprang en av mina favoritrundor – Kuststigen – gång på gång. Ett minne jag bör bära med mig är att jag ramlade rejält en gång och blev rejält sne. Sne och blodig. Det ska inte upprepas på det klantiga sätt som det nu skedde på.

Malmön

Just det senare ställde till det lite eftersom vi skulle till Norge och springa Skåla Opp. Jag fick mitt livs längsta naprapatbehandling några dagar innan vi for upp och baske mig om jag inte blev redo för start. Redo för start och uppenbarligen kom jag upp också. Vägen upp var långt från fri från missöden men jag kom upp. Nästa gång jag far dit vill jag dock komma upp utan missöden och rejält mycket fortare. Nu var det en seger bara att få vara med.

2017-08-19 12.06.04

Hösten kom och det var dags att kvittera ut den fina presenten jag fick av Baddaren på högtidsdagen. En resa till Abisko med löpning. Det skulle kunna bli hursomhelst vädermässigt men jag måste säga att det kunde inte blivit bättre. Vi fick prova på alla årstider på en och samma resa och flexibiliteten som var inbyggd i mina löparplaner fick utnyttjas om och om igen. Sista dagen sprangs dock helt enligt grundplanen och blev den där rundan jag kommer att minnas för evigt. Vilken otrolig dag det blev! Jag fick visa Baddaren precis det jag något år tidigare hade beskrivit för henne. Wowfaktorn slog i taket.

Hösten hade även ett maratonlopp planerat. Jag hade tidigt sagt att jag skulle vara pacer till Baddaren och sen skulle det vara upp till henne att förbereda sig för loppet. Jobbet gjordes och vi fick absolut tur med vädret på tävlingsdagen. Det fanns inget som talade för att det inte skulle gå bra men ett maraton är ett maraton. Och vilket maratonlopp det blev. Efter tre timmar och 46 minuter på Frankfurts gator kunde hon springa in på ett ordentligt personbästa. Jag har svårt att med ord beskriva den lycka som både coachen och partnern i mig känner vid ett sånt tillfälle. Men tro mig, den är enorm.

Målgången

Högtidsåret må ha drygt veckor kvar men med ovanstående beskrivning väljer jag att göra någon sorts bokslut på 2017 med flaggan i topp.

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 6

Nu var det dags för den sista tävlingsdagen och den korta tävlingen jag verkligen sett fram emot. Banan som såg ut som en fyrkantskurva i ett oscilloscop, sweet. Förutom den första backen uppför och den sista utför skulle det vara typ som små Väsjöbackar. Sånt kan jag.

Dagen spenderades i två olika grottor som låg i den pittoreska byn Castleton. Jädrigt häftigt att höra både om det tuffa livet i blygruvan och om hur repmakarna bodde i den andra grottan. Det var tufft i dom här trakterna för vissa förr i tiden vill jag lova. Men nog om det, nu var det dags att dra mot Sheffield för race.

Vi tog en väg jag aldrig åkt förut och båda konstaterade att återigen var det galet fint. Betydligt varmare i dag men när man inte springer så långt är det ingen fara. Efter att ha pyntat våra 18 kronor i startavgift värmde vi upp och nu var det stelt efter lång körning. Stelt och pollenhostigt. Men jag vet att får jag bara värma upp lite kan det släppa och det gjorde det. Både stelhet och pollenhosta. Vad värre var att den första branta backen var inte alls brant. Inte det minsta brant. Den liksom bara … var … skräp! Såg alla backar ut så här eller var det bara en miss från den utskrift El G gjort? Vi fortsatte uppvärmningen och nu hade det kommit galet många bilar och parkerat vid TC. Jisses vad med löpare! Här borde vi stuckit till starten direkt men det gjorde vi inte. När vi kom dit var det jättemånga uppställda på den smala vägen. Obra. Vi trängde oss så långt fram vi hade förstånd till vilket skulle visa sig vara för kort.

När starten gick smet El G iväg till höger om mig och jag fastnade. Lika mycket som jag beundrade att han kom i väg satt jag fast. Jag försökte till höger och jag försökte till vänster men det fanns inget manöverutrymme. Och framför mig sprang en tjej som medvetet försökte se till att hon och pojkvännen inte kom ifrån varandra. Ut med armbågarna och hon parerade ut åt både höger och vänster. Det tog över en kilometer innan jag var förbi och då startade jag en tjurrusning så gott som det nu gick för framåt väntade en grind. Där var grinden och som vanligt kunde man bara ta sig igenom en och en. Minst 20 personer stod i kö när jag kom fram. Långsamt framåt. Jag tänkte att om El G i alla fall stod i kön så skulle jag kunna ta honom men det gjorde han inte.

Kom i alla fall genom grinden till slut och rusade ner mot bäcken där man kunde välja att hoppa på stora stenar eller vada. Alla andra vadade så jag hoppade. 1 – 2 – 3 – 4 – plums. Klarade mig från att slå mig men i stället för att plocka tre platser i ett nafs torskade jag en. Och där kom vi in på singletrack och folk sprang långsamt. Insåg att det här loppet redan var kört för mig och att det inte ens var jobbigt. Inte jobbigt men det fanns ingenstans att passera. Men så, efter 2 km blev det bredare och sen finns det inte så mycket att skriva annat än att jag plockade placeringar hela vägen hem. Platt, uppför, utför, stig, väg och vad banan än kastade framför mig så plockade jag placeringar. Resterande backar var riktiga backar och även om jag blev hindrad här och där blev det snarare som korta återhämtningar.

Enda missen jag gjorde var att jag hade inte rekat var målet var. När jag trodde att det var 500 meter kvar var det visst 100 meter. Det kostade mig två placeringar och en stor portion förvåning när jag kollade upp och målet var just framför mig. Jag tyckte att dom som sprang om mig var jädrigt modiga som gick upp i den farten så långt från mål. Men det var jag som var dum.

Jag sprang fysiskt riktigt bra i dag men det var väldigt uppenbart att jag är ovan vid att tävla. Många taktiska misstag när det blir så viktigt att ha rätt position och det gör ju inget på tävlingar när det ändå är en bit från toppformen men när jag kommer i form vill jag inte skänka bort tid och placeringar.  Känslan i kroppen var betydligt bättre än tidigare i veckan och jag somnade med ett leende på läpparna även den sista kvällen på resan. Det här kändes som en islossning!

2017-05-22 17.58.47
Tävlingsområdet innan alla hade kommit!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 5

Väldigt skönt att vakna upp till vilodag på söndagen. Eller vilodag och vilodag, jag bytte om till löparkläder även jag efter frukosten. De andra gubbsen skulle köra veckans kortaste lopp, Lantern Pike Dash, medan jag skulle jogga upp till toppen och plåta. Jag måste säga att jag är rätt nöjd med att jag inte blev ivrig och sprang loppet för jag blev ruskigt sugen. 1,2 miles är ju liksom inte så farligt.

 

Blogg1
Tävlingscentrum och högst upp i mitten toppen som skulle bestigas.

När jag började jogga iväg från startområdet försvann dock tävlingssuget omgående. Oj vad stelt det var. Men nu hände något roligt och det var att stelheten försvann efter bara några minuter och det var oväntat. Jag blev nog lite väl nöjd och började följa barnloppets snitslar. Till mitt försvar visste jag inte ens om att det skulle gå ett barnlopp. Det som hände var att banan började gå utför igen och då fattade jag att något var fel. Men vad? Ingen aning. Det började bli ont om tid och i stället för att leta snitslar sprang jag runt och upp på berget längs vandringsleden.

Jag hade ingen aning om hur långt det skulle bli och jag ville verkligen inte missa löparna som tog en mycket rakare väg. Bara att springa sig svettig och med facit i hand hade jag gott om tid. Eftersom jag hade säkert tio minuter tillgodo slog jag mig ner tillsammans med den sheriff jag hade träffat två dagar tidigare och snackade. Skönt väder och helt i vindskydd på sluttningen och dessutom fick jag sällis av en hund.

Blogg2

Långt därnere såg vi starten gå och sen var det bara att vänta några minuter innan dom kom. Jag plåtade dom första löparna när jag var kvar på sluttningen men när El G och Dino började ta den sista stigningen gjorde jag en rusning upp och positionerade mig på toppen tillsammans med sheriffen. Med gul jacka togs jag också för sheriff, eller marshal som dom kallar det, och det var då jag blev fullt medveten om allas artighet. Nästan varenda löpare sa samma sak efter att ha rundat toppstenen.

Thank you marshals!

Det finns en tacksamhet mot funktionärerna på dom här loppen som jag helt saknar här hemma. Alla de funkisar som måste till för att det ska bli tävlingar. Tänk på det!

När alla löpare hade passerat skuttade jag ner för slänten och mötte faktiskt segraren som tog ett varv till som träning. En junis som slog till och piskade brittiska seniormästaren. Snacka om talang! Nästan nere mötte jag en snubbe jag kände som var på väg åt andra hållet och jag undrade varför han skulle dit. Barnloppet! Ja det hade jag ju missat att det var och det ville jag också plåta så jag positionerade mig nere i bäcken. Helt underbart att se all löparglädje!

Blogg10

Blogg11
Inga jävla specialskor här inte!

Väl samlade allihop var det dags att skjutsa hem Dino. Ja inte hela vägen hem men han skulle till flyget och det kändes lite trist att bli av med en i trion. Själva var vi inte klara med berg för dagen utan tillbaka i Hayfield på kvällskvisten började vi vandra upp mot en närliggande topp, Kinder Scout. Det var en helt otroligt fin kväll och först skulle vi bara gå en bit. Sen tog vi en bit till. Och en bit till. Vi vandrade genom hage efter hage med får och deras lamm och plötsligt var det lika bra att gå upp till den första riktiga toppen. Nu var vi högre upp än vad vi hade varit på något av loppen och det var genuint häftigt. Jag älskar toppar och vi hade en magnifik utsikt över landskapet. Lägg därtill att vädret visade sig från sin bästa sida så var det en ren njutning. Det kändes lite småkorkat att bergsvandra 2½ timme kvällen innan tävling men ingen av oss skulle ändå vinna något dagen efter.

Blog16

Återigen somnade jag med ett leende på läpparna och drömde om en bra tävling på måndagen.

Ha det,

Mackan