Ett annorlunda möte

Det har knappast undgått någon att jag tillbringar mycket tid i skogen nu. Normalt sett är det ett ypperligt tillfälle att få utlopp för behovet av egentid med ett jobb som är fullt av fysiska möten. Det är folk, folk, folk i min närhet dagarna i ända. Och jag älskar det. Det blir intensivt och det tar mycket energi så jag laddar batterierna i skogen.

I går gav jag mig ut med en kropp som skrek av motstånd för att röra på sig. Men jag tänkte att jag ger det en chans. Tar några kontroller och känns det fortfarande skit så avbryter jag. En blev två blev fem blev 15 som till sist blev 28 kontroller. När jag hade tagit alla i den delen av skogen släppte jag kartan och bara sprang i lite högre tempo för att komma tillbaka till bilen. När jag är 50 meter från att komma ut på milspåret ser jag en man stå helt still med en hund och stirra på mig och undrar vad i hela fridens namn han stirrade för.

När jag vrider på huvudet åt höger ser jag ett annat huvud till höger om mig. På typ en meters håll. Det är stort, hårigt, brunt och med stora öron. Skogens konung. Jag saktar försiktigt ner och passerar för att inte stressa och så vänder jag mig om när jag är på lite avstånd. Han står nu helt still och bara tittar på mig. Jag står helt still och bara tittar på honom. Sen tar han ett steg mot mig och jag backar motsvarande i avstånd. Känner att ett avstånd av fem älgar är ett minimalt avstånd och dessutom vill jag kunna ta mig friheten att manövrera mig in bakom träd. När han verkar så lugn tar jag försiktigt fram mobilen och förevigar vårt möte innan jag långsamt backar ut på spåret.

Där har det samlats några fler personer och dom tittar åt andra hållet och där står två älgar till. Av lite större modell. Jag beundrar dom en stund innan jag springer den sista biten till bilen med ett givande möte färskt i minnet. Att möta ett stort djur på nära håll i dess egen miljö och att i princip kunna spegla sig i dess ögon är en mäktig upplevelse. Ett helt vanligt träningspass som förvandlades till något så mycket större.

Ha det,

Mackan

Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

Måluppfyllnad?

Nå, hur gick det egentligen med målen runt Barcelona Marathon? Jag hade ju dyrt och heligt lovat mig själv att det här skulle jag springa utan att sabba någon träning för England. Det skulle vara en del i att förbereda mig för England, ett sätt att hålla igång de långpass som skulle skapa tålighet inför resan. Sen skulle ett Bostonkval vara grädden på moset och den grädden visste jag ju redan att jag fixat.

Att baksida lår fick sig en kyss hade jag ju som på känn och när jag nu denna vecka hann till naprapaten fick jag det bekräftat. Hon sa att hamstringfästet just fått sig en rejäl kyss men nu är den behandlad. Sen var ju ursprungsplanen att komma igång med löpningen igen i fredags förra veckan men så blev det inte. Jag hade en extremt intensiv jobbvecka och i samma ögonblick jag klev in genom dörren på fredagen så bröt förkylningen ut. Så även om benen kändes springbara fanns det inte på kartan att springa under helgen utan jag fick vänta till i tisdags och då gav jag mig ut i skogen för att känna efter.

Och det kändes bra. Så bra att jag vågade mig på att köra mitt helvetesbackpass i onsdags morse. Jag brottades med tankarna på hur jag skulle lägga upp det. Offensivt eller defensivt? Jag valde det förra. Upp med bandet på maxlutning för att se om jag var återhämtad. Band är ju tacksamma på det sättet att funkar det inte så är det bara att justera om man så vill. Jag behövde aldrig justera utan i stället blev det årets bästa backpass. Med det konstaterat kunde jag också konstatera att jag sprang maratonloppet nog lugnt för att inte sabba något. Trots Papphammarövningen vid 26 km sprunget.

Med det sagt tror jag att jag visade för mig själv att jag kan ta en mara som en kul grej även om jag inte agerar hare. Koppla bort tävlingsskallen och faktiskt klara av att se på helheten även när det blir en del yttre stimulans som inte underlättar. Och med en radioövergång till stimulans så bjuder jag på en liten film från tisdagens skogstur. Det finns inget som stimulerar mig så mycket på rätt sätt som vårskog och höstskog.

Ha det,

Mackan

Innan mörkret faller

Dagens plan innehöll shopping och långpass. Först shopping och sen långpass. Det kändes jädrigt ruggigt ute i morse när vi for iväg men när vi kom ut ur kommersens ruttna stank var det strålande väder. Yay! Planen var fortfarande långpass och jag tänkte bara trycka i mig en energibar som sen lunch och sen dra ut. Om jag bara inte hade haft slut på just det lagret. Fick fixa till mat och medan jag fixade det surfade jag runt på naturpass och baske mig om inte Täby hade slängt ut sin vintertrim.

Skit i långpass och ut i skogen skrek hela min kropp och sagt blev gjort. Nu hade dock klockan tickat på en del och när jag kom fram till Skavlöten såg det ut som på bilden nedan. Solen stod inte direkt högt längre Bråttom bråttom och en minut efter att jag tog bilden hade jag en karta i min hand och var redo. Eller var jag det? När jag skulle kolla vad klockan var upptäckte jag att jag saknade klocka. Den var visst kvar hemma. Och det var något mer som var fel… Kompassen. Den var också kvar hemma. Hur svårt kan det vara att orientera i skymning utan kompass? Egentligen.

Humöret var bra och jag kände att jag hinner nog ändå ganska många kontroller innan det blir mörkt. Det är ju bara att springa hemåt om det inte går att se längre. Helst ville jag hinna med en lagom runda. Lagom såtillvida att jag hann ”runt” och tog sista kontroll närmast den plats där jag redan var. Det är så otroligt trist med vanlig löpning när skallen är inställd på orientering. Utan kompass och i en skog som faktiskt redan hade slutat släppa igenom det mesta av ljuset stack jag ut. I det läger är det bara att se till att köra säkra vägval och vara väldigt noggrann. Efter sex kontroller konstaterade jag att jag är en orienteringsgud. Det sa bara pang-pang-pang. Inte den minsta miss.

Är det något man inte kan vara som orienteringsgud så är det övermodig. Speciellt inte i skymning och utan kompass. För det är svårt att läsa in sig och mycket riktigt bommade jag nästa. Inte mycket men nog mycket för att den skulle bli svår att hitta. Det blev till att prova från tre olika håll innan den ville hittas. Inte blev det ljusare heller. Orienteringsguden var rejält nedtagen på mattan och extremt medveten om vikten av att vara noggrann igen. Och baske mig om det inte gick som på räls resten av rundan och sisådär tio minuter efter solen officiellt hade gått ner var jag tillbaka. Med rätt bra tryck i benen och en stimulerad skalle!

InnanMorkret

Ha det,

Mackan

22 snabba

Tyvärr inte kilometer utan kontroller. Efter en i veckan enormt hastigt uppkommen förkylning med tillhörande feber som sen också försvann riktigt fort var det dags för comeback i löparskorna. Mjukstartade med promenad i går och det kändes bra så jag och Baddaren bestämde oss för att orientera i dag. Det är tacksamt för man kan ta det lite i sin egen takt och plocka dom kontroller man känner för.

Skogen hade verkligen tinat upp och det blev ett riktigt skönt pass! Det är fascinerande vad fort tiden går när man tar en kontroll i taget och det är fascinerande hur mycket man kan svettas när det blir plusgrader och vindskydd i skogen. Så jag tog just en kontroll i taget och även om skogslöpningen var ringrostig funkade orienteringen otroligt bra. Jag förvånade mig själv gång på gång och det var kanske det som var nyckeln? Att jag var ödmjuk i skogen. Ingen hybris alls och det hade nog att göra med att jag inte har orienterat sen i höstas och att jag inte riktigt visste hur mycket jag skulle orka.

Vi hade bestämt att träffas efteråt i fiket så jag visste när jag måste vara tillbaka. Hade en förhoppning om att hinna med 15-17 kontroller på den tiden men det blev hela 22. Eller 23 om man räknar med målet som en kontroll. Nu återstår att se om jag var nog duktig på att memorera alla kontrollkoder så att jag kan få vinna något på startkortet. Eller ja, det är minst tre till som måste plockas men det kan jag passa på att göra som ett återhämtningspass någon kväll när det blivit ljusare. I vilket fall som helst var det sjukt skönt att komma ut i skogen och få lite rörelse i kroppen. Den mår bäst så.

2017-02-19-13-57-40

Ha det,

Mackan

Gunnar & Maud

Det här är historien om föreningsliv och ungdomsledare personifierad av de två personer som antagligen var den största anledningen till att idrotten blev en del av mitt liv, Gunnar & Maud. En mörk kväll för nästan exakt 38 år sedan gjorde jag och Putte slag i saken och cyklade ner till Täby IP. Vi skulle börja orientera. Jag hade lyckats få reda på att Täby IS höll sina träningar på tisdagar och torsdagar just där och samlingen var i den lilla klubbstugan. Det var verkligen en liten lokal och det var en liten klubb. Lagom för två småkillar. Den enda som någon av oss kände lite överhuvudtaget var Anne som gick i den klass jag hade börjat i för ett par månader sen. Resten var noll och nada.

Visst var vi båda rätt nervösa eftersom ingen av oss hade någon större erfarenhet av idrottsklubbar och att plötsligt komma som nybörjare till en ny grupp var självklart läskigt. Det här var en tid när föräldrarna inte följde med och höll en i handen till såna här aktiviteter utan det löste sig ändå. Just i det här fallet löste det sig att när två vilsna småkillar knackade på och frågade om vi kunde börja orientera så tog Gunnar & Maud emot oss med varm famn. Det var så självklart i hela deras bemötande att vi var välkomna och så var det inte mer med det.  Tävlingssäsongen var inte riktigt över men det var inte aktuellt för oss. I stället så följde en vinter av helt kravlös träning på våra egna villkor. Sakta men säkert blev i en del av en fantastisk grupp ungdomar. Vi blev uppmuntrade att komma tillbaka och varje gång vi kom så möttes vi av Gunnars skrockande:

– Ja här har vi grabbarna!

Och varje gång vi var där blev vi sedda av både Gunnar & Maud. Våra ledare. Våra ledare som aldrig särbehandlade någon och som stöttade alla. Dom slussade in oss i en föreningsvärld som var väldigt speciell. En föreningsvärld som jag tog med mig hem till familjen och där både syrran och mamma började springa med klubben. Min mamma som vid 35 års ålder aldrig hade idrottat blev en del av föreningsfamiljen. En familj där gamla och unga blandades men samtidigt hade sina egna grupper inom samma familj. Jag och Putte växte så småningom ifrån första ledare och dom tog hand om andra nybörjare som i sin tur lärde sig att på egna ben och hitta i skogen. Och vi fick andra ledare som tog ut lag, satte ut banor och såg till att vi var kvar. Vilken otrolig styrka det vissa föreningar har att alltid kunna ta hand om sina ungdomar. Att få dom att känna sig välkomna. Att se varenda en av dom.

Inkludera

En bättre integrationsplattform har jag svårt att se och för att ta orienteringen som exempel så är det en fantastisk familjeidrott. Våra träningar bestod av dom yngsta nioåringarna ända upp till gubb- och tantgängen med sina förstoringsglas för att läsa kartan. Vi tränade tillsammans och vi avslutade träningarna med skitsnack tillsammans i bastun.

Det här är en hyllning till alla er som tar hand om ungdomar i idrottsrörelsen och låter dom hantera sin idrott efter sina egna förutsättningar. Ni skapar inte bara värde utan även värderingar som följer med resten av livet. Det blir som extra familj. Jag tycker det är väldigt synd att det inom löpning blivit mer av att vuxna tränar för sig och ungdomar för sig. Ge föreningslivet en chans i stället för kommersiella löpargrupper för vuxna. Det är en chans att mötas över generationer.

Gunnar & Maud, här nedan är en bild på några av de ungdomar som ni var med och fostrade och jag tror att det blev folk av oss. Hela gänget. Och jag tror jag talar för alla av oss när jag säger TACK!

skanna0009

Ha det,

Mackan

 

Triss i Naturpasset

Jag vet inte hur många versioner av Naturpasset jag har avverkat genom åren men jag vet med hygglig säkerhet att det första sprang jag tillsammans med Gamas våren 1979. På den tiden hette det i och för sig Trimorientering men det var sak samma. Och det var skoj. Förra året var jag dock rätt klantig och missade helt. Gång på gång kom jag på att jag ville trimorientera – som jag fortfarande kallar det – men alltid när det var stängt för att köpa. I dag var det öppet och jag passade på att inhandla kartor för alla de tre områden som finns i Täby. Visst springer jag lite orientering då och då utan kontroller ute men det är faktiskt roligare när man har något att hitta.

På varje karta ligger 40 kontroller och plockar man dom närmsta möjliga väg så tar det väl i snitt 2-3 minuter mellan kontrollerna här i Stockholmsområdet. Med andra ord avverkar man en karta på någonstans mellan 90 och 120 minuter om man inte tar det för lugnt och känner för att ta alla kontroller på en gång. Orienteringen är av det enklare slaget men det är ändå trevligt att springa och tänka på något annat än vad man nu annars tänker på. Personligen brukar jag vara fullt upptagen med att försöka hålla den snittid jag vill ha mellan kontrollerna. Samt läsa kartan förstås. Som bonus brukar ju orientering oftast ske i skog vilket gör att man hittar skugga vilket passar mig fint på sommaren. Är det en extra bra skog innehåller den heller inga besvärliga lövträd…

Nu har jag i alla fall tre bra pass framför mig till att börja med och sen utnyttjar jag samma kartor då och då under resten av säsongen, men lägger banor på samma kontroller och har lite glesare mellan kontrollerna. Kanske tar 10-15 på ett pass. Det kanske låter som att det du skulle bli mycket enklare i och med att man redan varit där men icke. Ta kontrollen från ett annat håll och det kan bli betydligt svårare. Orientering handlar ju inte om att känna igen sig eller ha lokalsinne utan om att läsa en karta. Jag vet inte hur det är för andra men själv brukar jag kunna bli förvånad även i hemmaskogen. Är jag inne i det så läser jag bara kartan och då kommer jag på mig själv med att bli just förvånad över att jag kommer till en känd plats. Sitter jag med samma karta hemma vid köksbordet vet jag mycket väl var många platser är och hur det ser ut men orienterar jag vill jag inte lura mig själv utan då är det kartan som gäller. Inte tro att jag vet. Annars kommer det till slut landa i att jag springer iväg mot någon plats som jag trodde var känd men inte var det. Dessutom kanske med ett sämre vägval.

Vill du ha rolig och bra träning för både kropp och knopp, köp ett naturpass och stötta din lokala orienteringsklubb. Det här ska bli roligt!

2016-05-07 15.35.03
Vägen till bättre form

Ha det,

Mackan

Tonårsidol

Morgonen började tidigt av att jag vaknade av att något hårigt låg ovanpå mig och petade mig i ansiktet. Så går det när man inte fyller skålen med torrfoder till brädden innan man går och lägger sig. Ja jag fick nästan hela min skönhetssömn så det gick väl ingen nöd på mig. Med en stor kopp kaffe i handen håller man sig sen sysselsatt ett tag och plötsligt hade timmarna runnit i väg och det var dags att antingen äta en riktig frukost eller springa. Jag valde det senare.

Om någon mot förmodan har missat det är det en sån där riktigt fantastisk ute i dag. Jag gled ut på träningsvärkande ben iklädd splits, jacka och vantar och det var helt perfekt. Solen sken och sjön låg blank. Tankarna for snabbt åt olika håll och efter knappt tio minuter såg jag i motljuset en man jag känner komma cyklande. Jag stannade och brast ut: Hallå där, vart är du på väg? Han tittade på mig och förklarade försiktigt att han skulle kolla upp elever som skulle komma snart. När jag hörde rösten och vred bort ansiktet ur motljuset såg jag att det var en man jag aldrig någonsin sett förut. Hoppsan. Jag slätade över det lite snabbt med ett lycka till och joggade vidare.

Efter ett tag kom jag in i skogen och framför mig på en stig ser jag två förvirrade tonårstjejer med kartor i handen. Jag frågar hur det gick för dom och dom förklarade att det var inga problem, dom letade efter en kontroll bara. Jo det misstänkte jag och förklarade att jag är rätt vass på orientering och att jag kan hjälpa till om dom så önskar. Det var två glada tjejer som fick veta exakt var dom var och hur dom skulle ta sig till nästa kontroll! Deras bild om var dom var och faktisk plats diffade lite. Jag fick ett tack med mig på vägen och sjönk snart in i mina egna tankar igen. Löven har börjat falla och det luktar så där bra av höst som det kan göra när sommarens värmebubbla försvunnit och jag njöt till fullo. Varken för varmt eller för kallt utan helt perfekt så att man kan klä sig för det. Här och där passerade jag orienteringskontroller och när jag sprang nerför en backe såg jag plötsligt tjejerna stå stilla och fundera över livet igen.

Det var inte så att jag möttes av glädjetjut och tårar men det rådde ingen tvekan om att dom blev glada över att se mig. Återigen fick jag hjälpa dom och ett gäng andra tjejer anslöt. Plötsligt stod jag där i skogen omringad av tonårstjejer efter att de första två förklarat för resten att jag minsann var orienterare. Själv kände jag mig som en tonårsidol och förklarade var på kartan dom var och pekade vart dom skulle ta vägen för att komma till den åttonde kontrollen. Sen såg jag hela flocken springa bort mellan träden.

Nöjd över dagens insats kunde jag sakta men säkert jogga hem i morgonsolen för att sen avnjuta min frukost. Nu vet jag hur det känns att äta frukost som en tonårsidol. Allt eventuellt tvivel om att en skogsgubbe i shorts kan göra succé bland tonåringarna är nu undanröjt.

HöstlöpningHa det,

Mackan

Skor – old school

Ibland får man intrycket att gamla stötar menar att vi inte brydde oss så mycket om skor förr i tiden. Jag säger som Brasse – Fel, fel, fel! Visst brydde vi oss men utbudet var betydligt sämre och i egenskap av ungdom var man hänvisad till äldre människors välvilja. De första nio åren av mitt liv var jag en lycklig idiot som tassade fram i det som erbjöds. Jag var inte invigd i världen av snäppet mer avancerade skor. Skolgymnastiken genomfördes i sockiplast eller skor som mest liknade dagens Converse och det gick väl bra. Min farbror Newal var något av en atlet i mina (och sina) ögon och skulle det till något mer avancerat i skoväg så var det nog därifrån det skulle komma och så blev det. När jag fyllde nio fick jag ett par röda Adidas med vita ränder. De var de finaste skor jag ägde och jag sken av stolthet. Det kändes väldigt märkligt med uppbyggd hålfot men jag vande mig snabbt och kvalade nästan in i klassens stafettlag i dessa skor. Jag kunde springa.  Att jag inte kvalade in berodde inte på skorna snarare på att jag satt på muggen eller något och missade starten på uttagningen. Det var svårt att hinna ifatt alla på 2,5 km när man var långt efter från start. Jag kom femma i uttagningen och det var fyra platser.

Nästa starka skominne är mina första orienteringsskor. Tolv år gammal var jag och det funkade inte riktigt att springa genom träsken i vanliga skor. Om inte annat blev slitaget något påfrestande för skorna. Jag blev lovad ett par skor av mamma och pappa men vi höll oss till enklast möjliga modell. Femtio spänn tror jag dom kostade och det var nog det sjukaste par skor jag någonsin ägt. Formgjutna i rågummi med dobbar och allt. Tänk er någon sorts fotbollssko med stor dobb och allt i ett sladdrigt stycke. Garanterat slitstarka och med bra grepp men vilken sjuk sko. Älskade jag skorna? Ja! En tävling överlevde dom innan jag glömde dom i omklädningsrummet på Skavlöten och dom sågs aldrig mer till. Det var stor sorg. Mina föräldrar kände av den här sorgen och i stället för att skälla på mig åkte vi och köpte ett par nya skor. Jag vet inte varför vi inte köpte likadana utan gjorde en rejäl uppgradering till ett par blå Kompassrosen. Riktiga OL-skor. Likadana som dom andra kidsen hade. Oj vad glad jag var.

nokia

Den här typen av skor hängde med ett tag men ett par år in på åttiotalet kom svenska SM-Sport med ett par blågula skor med riktig löpkänsla. Det var de pjucken man skulle ha och det var såna jag skaffade (läs fick). Jag och alla andra killar i H15-16 skulle springa i den här fantastiska skon för den sprang Jögge i. Om ni inte vet vem Jögge är så var han den hårdaste svenska idrottsmannen på den tiden. Han tränade som ingen annan och var fruktansvärt bra. Jögge sprang för Almby IK och senare Malmby IF, två dominanta klubbar på den tiden. Jögge var den stora idolen och i de här skorna blev jag snabbare och snabbare. Jag skulle kunna ge skorna cred för det men det var nog snarare att jag gick från att vara dvärg till normallång. Det är inte så dumt med lite längre ben i skogen. Med längre ben kom högre fart och spikskorna gjorde sitt intåg i orienteringsvärlden. Mina blågula SM-skor byttes mot ett par röda spikskor, jag har för mig att det var Karhu, och nu gick det undan. Samtalsämnet inför tävlingarna var om det var optimalt med 6, 9 eller kanske rentav 12 millimeter i skorna. Jag lovar att det var inte roligt när man valde tolvor och det blev långlöpning på hårt underlag. Men oj vilket grepp när man valde rätt. Det bokstavligen gnistrade under skorna på klipphällarna. Så småningom förbjöds spikskorna på budkavlar och jag slutade springa. Redan då kunde jag konstatera att det var bättre förr.

kompassrosen

Oj förlåt, glömde jag att diskutera landsvägspjuck? Nå, det var inte så mycket att diskutera på åttiotalet. Jag sprang i Karhu och så var det med det. Hetast, snabbast och skönast på den tiden.

Bilderna har jag snott från http://asplovet.blogspot.se/ och jag antar att han inte har något mot att jag återanvänder lite från hans avslutade blogg. Det var inte förrän jag letade bilder som jag hittade den pärlan.

Ha det,

Imelda

Novemberskog

Jag känner att jag är lite väl mycket uppe i varv så igår lurade jag med mig Tibor ut i skogen för att orientera. En lång bana ute på Bogesundslandet skulle avverkas och det var så jädra skönt. Mina ben är inte helt samarbetsvilliga efter att jag dragit igång styrketräningen men tar jag det lugnt går det bra. Och bra gick det. Att orientera innebär att man inte kan vara annat än här och nu om man ska hitta kontrollerna. På ett ställe snicksnackade jag lite väl mycket och då la vi bort några minuter men annars gick det som på räls. Upp på toppar, genom träsk och någon minut här och där på småstigar.

Jag trodde att det skulle ta oss någonstans mellan 90 och 120 minuter runt banan och det visade sig stämma bra. 93 minuter i effektiv löptid och tre minuter som ägnades åt att knyta skosnören eller att bara njuta av utsikten. Att träna nu när säsongen precis tagit slut blir så kravlöst och då tycker jag att det är underbart att stanna till här och där och bara njuta av miljön. För miljön ute på Bogesundslandet är stundtals magnifik. Terrängen skiftar väldeliga och jag vill bara suga i mig allt. Med en karta och en kompass kan man hitta små guldkorn som många missar. En bergstopp bortanför stigsystemen eller en liten sankmark som ligger som en oas mitt ute i spenaten. Jag älskar det! Gillar ni att springa i skogen så ta chansen och stick ut nu. Det finns en stillhet där ute just nu som är helt underbar. Släpp kontrollen och våga ge er ut från stigarna, förutom att det är vackert ger det bra träning för både ben och bål. Visst kan man bli rejält blöt men är man inte gjord av socker kommer man inte smälta.

BildHa det,

Mackan