Dags för nästa steg

I morse var det dags för vårens sista testmil och det kändes rätt bistert redan i går kväll. Den avslutande snabba milen på tremilaren i förrgår satt rejält i benen under gårdagen och jag var väldigt tveksam till hur det skulle gå med testmilen. Bara att promenera var jättejobbigt och att då tro på ett testlopp nästa dag … kändes … sådär. För är det ett test vill jag ju att det ska vara lite mer än bara ett bra träningspass på trötta ben. Det var nu jag skulle få ett någorlunda jämförbart facit för stunden och för framtiden. Dessutom sa väderprognosen lätt motvind mer eller mindre hela vägen. Det kan vara nackdelen med punkt till punkt och det kändes trist. Jag hade hellre tagit medvind även om jag vet att det hade gett en massa ”fusksekunder”.

Men va fan, det fanns ingen bättre dag att välja och det här var trots allt apriltestet som jag fått skjuta på lite. Vaknade upp och det kändes skit på alla sätt och vis. Trött som en gnu men så är det i ottan och att det känns skit inför hårda pass eller tävlingar hör till. Det är sen gammalt. Sen jättegammalt.

Jag visste vad jag önskade uppnå och eftersom jag kör ouppvärmd går det inte att komma upp i full fart från start men efter 2,5 km började jag tro på att skamgränsen skulle kunna klaras av. Det var tyvärr jädrigt tungt för benen och flåset var inte alls så flåsigt som det borde vara för att vara ett maxtest och jag undrade om benen skulle orka hela vägen. Speciellt med den där svaga motvinden som jag antagligen inte hade tänkt på om jag hade joggat. Men nu joggade jag inte utan jag sprang. Halvvägs klockade jag in en tid som absolut indikerade på att skamgränsen skulle klaras av om jag orkade hela vägen och med två km kvar visste jag att jag skulle klara skamgränsen. Drömgränsen kändes dock tuff att nå för det skulle kräva en avslutning som jag inte visste om den var möjlig.

Den kändes omöjlig även med dryga kilometern kvar men baske mig om jag inte lyckades trycka till riktigt bra på slutet. Blev aldrig riktigt flåsig trots forceringen och det tyder på att benen ändå var rätt slitna. Jag tar det som ett bra tecken på förbättringspotential. Det och de sju kg jag har kvar till den vikt jag har haft i toppgubbform. Summa summarum gav dagens testmil svaret att jag under våren lyckats träna upp mig så bra för mildistansen som jag någonsin vågade hoppas på. Det är häftigt och uppenbarligen har jag lyckats få till lite uthållighet också. Nu är det dags att ta nästa steg och komma igång med tävlandet och det gör jag om två veckor. Jag är naturligtvis inte i den form jag hade velat vara men kroppen har gett mig allt vad jag rimligtvis kan begära av den inför resan. Nu ska vi bara toppa upp det här lite också. Även om träningsvolymen varit blygsam tror jag det går att toppa upp ett snäpp om jag kör den här veckan tungt och sen lättar.

2017-04-26 07.04.16-1

Ha det,

Mackan

Annonser

Bortglömd endorfinkick

Jag kollade just lite i träningsdagboken igen och noterade att 20/3 var senast jag sprang ett längre långpass på monont underlag och på minst 30 km. Om man bortser från Boston Marathon då men det var ju rätt mycket gång den gången. Det är nästan på dagen fem månader sedan och jag kan inte påstå att jag var säker på att ens klara av sträckan. Visst, klarar av gör man alltid men jag ville genomföra långpasset med ett visst mått av klass.

För säkerhets och sällskaps skull slog jag följe med T-Bone och Baddaren första 3,5 km och det i ett för mig lugnt tempo. Det var riktigt behagligt och tanken slog mig att det vore skönt att hänga med på deras runda i stället för min men jag ville dels springa lite längre och dels faktiskt springa fortare. Jag hade egentligen ingen exakt plan annat än att jag skulle variera plattlöpning med några svängar upp i terrängspåren och sen se om jag orkade hela vägen. I den bästa av världar skulle jag inte bara orka utan faktiskt genomföra det med stil.

Efter halvmilen sprunget fick jag syn på en tight man framför mig. Begränsat med kroppsfett och i tighta tights och tight tröja. Han såg ut att hålla lite högre fart än jag men det visade sig att jag började närma mig sakta men säkert. Efter en stund passerade jag och jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste svida att bli omsprungen av en liten rund man utan propeller ute på långpass. Sånt vet man ju förstås inte. Men man anar. Speciellt som jag märkte att han med jämna mellanrum verkade närma sig mig bakifrån som om han försökte komma ikapp. Jag höll dock min stadiga fart och efter några kilometer var han försvunnen.

Med några kilometers mellanrum snäppte jag upp tempot lite. Inte mycket men i alla fall. Det jag noterade var att jag var jädrigt seg uppför i avsaknaden av propeller men på platten och speciellt där det blev asfalt hade jag ett fint flyt i löpningen. Många löpare ute och jag roade mig med att studera kläder och löpstilar. Det var mycket kläder och många stilar. Speciellt förfärades jag av hipstern i 30-årsåldern som flåsade som en blåsbälg i låg fart iklädd långa tights med shorts över och på det en Balboa-hoodie. Ok, det är aldrig fel att se ut som Rocky men shorts på tights. Nej! Själv svettades jag som en gris i splits och med bar överkropp. Någon förfärades säkert av det också men det är inget jag bryr mig om. Precis som jag förutsätter att ingen annan bryr sig om mitt inre förfärande. Om inte annat så ger det mig underhållning och underhållning är bra när man springer långt.

Med sju kilometer kvar gjorde jag en sista tempoökning ner till den marafart jag tror är rimlig i Frankfurt och det var med viss stolthet jag tog emot både applåder och muntligt beröm över tempot från en kvinna jag mötte. Jag kände mig som en löpare igen! Jo jag orkade springa tre mil och det gladde mig speciellt att det funkade bra på platten. Frankfurt är platt. Nio veckor kvar till maran och det var länge sen jag var så här pepp. Jag tror att det beror på att jag har ett rimligt men ändå utmanande mål som dessutom kan ge mig en belöning om jag klarar det. Den som lever får se men kul är det! Och snart drar vår lilla träningsgrupp igång gemensam träning en gång i veckan. Det ser jag fram emot.

This is my day. Så nöjd med nytt pers och att jag fixade att genomföra så bra jag bara kunde.

Ha det,

Mackan

Upptrappning pågår

Sakta men säkert trappar jag upp träningen och nu är vecka nio i den fasen avklarad och det blev mängdmässigt den bästa på över ett halvår. Detta trots att vädrets makter gjorde sitt bästa för att förhindra det genom att slänga in en Egon. Ibland kan man önska att det här med träning är en exakt vetenskap men det är det ju inte. Man kan planera och tänka hur mycket man vill men sen kommer det in en massa faktorer som ingen kan utföra några studier på och det blir till att ha lite känsla för feeling.

Min grova plan har i alla fall funkat än så länge och det är jag ruggigt nöjd med. Sakta men säkert har jag ökat på det löpande medelvärdet över tid och nu i helgen passerade jag den nedre gräns jag har för att känna mig helt nöjd. Den gräns där jag vet att  träningen brukar börja bita på allvar. Under hela upptrappningen har jag varit rätt noga med att inte hamna på underskott i varken energi eller sömn och det har gett några pluskilon. Visst, det är extra att bära på men det är långt till tävlingar och jag tror mig ha bättre stöttålighet för både sjukdomar och bättre motivation när jag är utvilad och mätt. Det blir liksom ändå inga motivationskickar i form av fart så här års och då är jag hellre lite rundare men med en vetskap om att jag orkar.

Stöttålig.

I lördags fick jag dock känna på den praktiska effekten av lite för temporärt lågt energiintag och det var en bra påminnelse. Jag hade kört 13,5 km morgonjogg i fredags morse (som kändes busbra) och det följdes av 10×1000 på fredag kväll så total hamnade dagsdosen på nästan 29 km. Sen blev det en rätt normal portion mat på fredagskvällen men kanske inte riktigt så mycket som jag behövde. Under lördagen körde vi ett pass på drygt två mil och efter ungefär en timme kände jag att jag var tom på glykogen och även om vi höll farten så var det allt annat än skoj i kroppen. Jag kände mig jättetrött och nedkyld trots lugnt tempo och det var bara att inse att nu måste det återladdas.

Bra käk hela lördagen och lite extra smågodishydrater på kvällen och sen hade jag plötsligt en finfin kropp i går. Bra humör och bra ork för att köra 31 km i snöyran. Det var som natt och dag mot lördagen och jag kunde slänga in en tempoökning sista halvtimmen. Jag formligen flög förbi några andra löpare i spåret och det var en härlig känsla. Sen tillbringades eftermiddagen med att strosa i Täby Centrum och en lång fika med en av mina bästa vänner följt av en lyxig middag på lokal med Baddaren på kvällen. Hur känns kroppen i dag då? Tip top!

Den fortsatta grova planen är att fortsätta smyga upp i träning under januari för att sen konsolidera under februari. Sen får vi se om jag kan få upp farten under våren innan pollensäsongen börjar. Jag börjar längta efter en tävlingsbar kropp men en sak i taget.

DSC00655Foto: El G

Ha det,

Mackan

Det ser så lätt ut

Tre stycken backlöpare blev vi i går och vi fick en väldigt trevlig kväll. Det var mörkt och lite ruggigt ute men med plusgrader i januari och bra sällskap kan man inte vara annat än nöjd. Det blev samma bas på upplägget för oss alla men med lite olika varianter under den andra halvan av passet. Alla blev trötta och nöjda men jag undrar om jag inte var både tröttast och nöjdast? Det känns som om kroppen börjar kunna suga upp högre träningsmängd igen och det är just det jag vill. Det blir tryck i benen och flyt i steget trots att jag stegrat ett snäpp på sistone. ”Det ser så lätt ut. Det ser ut som om du inte tar i trots att det ser ut som att du flyger upp för backen.” Jag fick höra det av Baddaren senare på kvällen och det gjorde mig glad. Precis så vill jag att sån här backträning ska vara. Inget flaxande och yxande uppför backarna utan med flyt och teknik trots att hela kroppen skriker efter att få stanna. Om jag inte orkar hålla flyt och teknik kortar jag hellre backen eller lägger in längre vila. Kraften ska gå i rätt riktning och hållningen ska vara bra hela vägen upp. Det gjorde det i går och det på alla 18 backar.

Det är en sak att jag känner att det känns rätt men det ger en ytterligare trygghet när någon annan spontant sätter ord på den känslan jag har. Jag vet att det finns andra löpare som flyger uppför backar snabbare än vad jag mäktar med men det handlar mer om känslan än den faktiska farten och det är jag nöjd med. Sen att klockan visade att jag höll ihop hela passet jättebra är bara ett ytterligare kvitto att det går åt rätt håll och att jag anpassat mina krafter fint. Det här hoppas jag att kunna fortsätta med i några veckor till för att få en fin grund men det kräver att barmarken finns kvar och att kroppen fortsätter att leverera.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan