Riktig löpning!

Nu i helgen har vi varit nere i Alingsås och firat min älskade mormor som fyllt 100 år. Men det är en annan historia. Den här historien handlar om att jag har fått springa på riktigt igen.

På julafton satte jag igång att träna igen för första gången på ett tag. Det var kallt ute och bra med snö ute. Sen dess har jag sprungit pass efter pass utomhus och det har varit mer eller mindre kallt och mer eller mindre halt. Vecka ut och vecka in. Snö kan vara riktigt bra i skogen men på gatorna i Stockholm med omnejd blir den ett gissel. Man måste liksom uppleva en Stockholmsvinter för att seriöst förstå hur eländigt det blir. Vi bor många i den här stan och snöröjningen hinner liksom aldrig med innan det blir trampat på, slirat i och fruset. Inte särskilt trevligt.

Men nu åkte vi ner till Alingsås och för mig var det så nära paradiset jag kunde föreställa mig. Perfekt temperatur med 4-5 plusgrader, några regnstänk och det var bart på marken. Det känns nästan alltid så när jag kommer till västkusten eller Skåne på vintern. Jag köper att ni som bor där nere permanent kan bli lite ledsna på regnskurarna och blåsten men när man kommer från Stockholmsvinter är det helt underbart.

Det var på med shortsen och det gick att skippa handskar och mössa för det var ju varmt ute! Just när vi stack iväg kom en skur som hette duga men det tog inte många minuter innan den var över och jag kunde skutta omkring och njuta. Benen var sjukt slitna efter isdansen jag hade ägnat mig åt dagen innan och kontrasten total. Där jag under fredagen varit på väg ner i spagat 5-6 gånger och var så stel i axlarna av anspänningen att balansera kunde jag nu slappna av. Helt. Jag sprang förbi alla mina guldkorn till barndomsminnen och inte ens det något svala vattnet i sjöarna som bildats av regnet kunde få ner humöret. Det bästa av allt var trippen upp på berget ovanför Lövekulle Camping. Jag var så peppad att jag inte ens tänkte på stigningen när jag sprang i skogsspåret. Bara njutning.

Det blev ett lite längre återhämtningspass än planerat men det var ju så skönt och sen orkade jag fira resten av dagen och kvällen! Det här kommer jag att leva på ett tag. Håll temperaturen några få grader över nollan och med barmark och det blir inte bättre. Och snart är det vår tur här uppe i Tjabostan!

Ha det,

Mackan

Annonser

Fyra våfflor och en kanin

När klockan ringer konstaterar jag två saker: För det första är jag hungrig, för kaniner är rätt små djur och det är uppenbart att även om dom smakar bra står jag mig dåligt på dom. För det andra är det ju synd att det har blivit dåligt väder under natten. Okej jag erkänner jag även konstaterar att jag är monumentalt trött. När jag kom in på rummet kvällen var det fint väder och jag var pigg och mätt. Konstigt vad nätter kan åstadkomma.

Träningen ska i alla fall göras även om jag befinner mig i Bryssel och ska den göras så får den göras tidigt. När jag trampar iväg efter en snabb kopp kaffe är det lite kallare än vad man skulle kunna tro det är nere på kontinenten i slutet av april. Nä, det är faktiskt ganska mycket kallare. Packningen rymde dock inte mer än splits, lätta skor, keps och en snabb tröja och då får det bli lite kallt eller ställa sig på hotellets löpband. Skulle inte tro det va?

Så jag joggar upp förbi EU-byggnaderna mot en park som jag inte kan stava till men på kartan såg den lovande ut när jag kollade hemma. Visst är den lovande för när jag kommer fram ser jag att det är fler som är ute i samma ärende som jag. Dessutom ser jag att det inte alls är dåligt väder utan det är bara solen som har väntat med att komma över horisonten. Ska man få till en lagom lång morgonjogg före frukost i en park som inte är Central Park får man improvisera lite för att få variation och jag upptäcker att den här parken lämpar sig bra för improvisation. Inte bara kan jag snurra runt lite överallt för det finns mycket att se på utan jag kan även jaga andra löpare samt bli jagad. Det är en hel del löpare i parken och en väldigt hög andel i shorts trots den kalla morgonen. Betydligt fler är lättklädda här jämfört med hemma. Intressant. Jag antar att det beror på att det ska vara varmare nu. Egentligen. När man väl tagit av sig vinterkläderna går man ogärna tillbaka.

Snurrar gör jag och när jag hittar riktiga löparbanor i ena änden av parken kan jag inte hålla mig från att dra några varv på tartanen för det var sannerligen inte igår jag var ute på en löparbana. Jag får erkänna att det känns oväntat trevligt. Det kanske borde bli någon bantävling i år? Men tiden går och jag har viktigare saker för mig än att springa hela morgonen. Med solen i ryggen springer jag tillbaka till hotellet och en väntande frukost. En frukost för kungar och ni vet vad man säger? When in Belgium… Ja då ska man äta våfflor och choklad. Med fyra belgiska våfflor och en stor bit god choklad i magen är jag redo för att möta resten av dagen.

Brysselman

Ha det,

Mackan

Jag tittar upp mot himlen!

Bam, bam, bam!

Första backpasset sen Skåla Opp i augusti och det var med viss försiktighet jag angrep backen. När jag kom upp var det med en undran om jag gått på för hårt såsom det lätt blir när jag inte lekt backe på ett tag. För att inte tala om osäkerheten i den första utförslöpningen. Man brukar bli bra på det man tränar och det var just det. Jag har inte tränat dom här färdigheterna på ett tag. Det i kombination med att det är inte snustorrt i en norrsluttning så här års.

Men för att backa bandet lite så var jag fascinerande lätt i steget under uppjoggen. Under gårdagen kändes det blytungt och jag trodde inte alls på att någon återhämtning skulle vara möjlig före helgen. Fast så var det det här med att våga prova och man kan alltid avbryta om det känns skit. Vädret var fint och det kan inte vara så illa att komma ut i solen ett tag. Det var det inte heller. Jag trippade runt på lätta steg och det kändes bara pepp att få ta sig an några backar.

Så jag tog mig an några backar. Inte fort. Garanterat inte vackert. Men genomfört och den där härliga känslan av att spyan var nära under den sista vändan. Att kunna göra det i mars månad kan dessutom bara ses som en bonus och när jag var klar snicksnackade jag ett tag med en man på toppen. Han fick dessutom äran att ta en bild. Det kan vara så att linsen var något svettig så jag skyller inte suddigheten på honom utan på det. Gick jag på för hårt från start då? Icke sa Nicke! Jag kapade konstant på varvtiderna och sista vändan gick markant snabbare än den första.

Fan vad kul det är att bli trött! Det finns nog inget som får igång löplusten så mycket som ett längre uppehåll och nu när jag under tre månader har förberett mig på att kunna träna på riktigt njuter jag som … ja någon som njuter en masse. Jag vill ju liksom bara vara mig själv och det här är jag.

2017-03-23 16.13.21

Ha det,

Mackan

Nu bär det norrut!

I morse vaknade jag efter elva timmar av sömn och ärligt talat trodde jag inte att jag kunde sova så länge numera. Jag vet faktiskt inte när det blev en sån monstersömn senast men vi kan väl sammanfatta det som att det behövdes. Det beror inte på något sätt att jag är övertränad utan snarare undervilad. Det har varit en intensiv vår med nytt jobb i en för mig ny verksamhet och med galet många nya människor att interagera med. Jag gillar nya människor och jag tycker det jag jobbar med är oerhört intressant och stimulerande men det går inte att komma ifrån att hjärnan har gått på högvarv av alla nya intryck. Och när hjärnan går på högvarv så sliter det, oavsett hur roligt det är. Så, nuvarande form är mer rund än bra. Den är faktiskt uslare än den varit på mången dag men det är som det är. Det stör mig faktiskt inte särskilt mycket för det går ju att åtgärda. Det får väl ses som ett sundhetstecken att jag heller inte stör mig på att jag bombarderas av att folk springer tävlingar till höger och vänster för mitt tävlingssug kommer bara när jag är i hygglig form.

Nåväl, det om detta. Nu drar jag i alla fall norrut för att springa där jag älskar att springa allra mest – Lappland. Flåsmannen flyttar in i mitt gula lilla hus och smittar förhoppningsvis av sig av sin snabbhet medan jag är borta och jobbar på min. Det blir bra det. Nu ska jag springa bland sjöar, berg och älvar. Förutom hemmacampen i stugan så ska jag och Baddaren upp och springa i Sarek en sväng som grädde på moset. Sen avslutar vi den första sommarturnén med en sväng till Norge för att springa uppför en topp eller två. Njuta och rensa hjärnan på alla intensiva intryck och fylla den med stillsamma intryck såsom rinnande vatten och fantastiska vyer.

Inte för att jag hunnit blogga särskilt intensivt under våren men nu blir det än mer bloggfritt härifrån under en period. Min första betalda sommarsemester på fem år!

DSC02996

Ha en skön sommar,

Mackan

MJFF

MorgonJogg Före Frukost, det är banne mig kungen av träningspass. Inte för att det är extra effektivt utan helt enkelt för att det är så skönt både under och efter. Förkortningen tror jag att jag har hittat på själv och för vissa har den känts så viktig att jag har fått förslag om att den borde vara med i definitionerna i mina böcker. Just det att det är min egen förkortning gör dock att jag inte riktigt tycker att den platsar där. Däremot platsar den som förkortning för det absoluta favoritpasset. Hade någon föreslagit passet för mig när jag var tonåring hade jag skrattat gott för då fanns det inte på världskartan att springa tidigt på morgonen på tom mage, men man lär sig. Jag vet egentligen inte om jag blivit direkt morgonpigg genom åren men kärleken till morgonjoggen har gjort att jag tycker det är värt att masa mig upp tidigare än annars.

Jag fick upp ögonen för det för drygt tio år sedan och tänkte att det vore ju inte så dumt ur ett praktiskt perspektiv om man kunde springa före frukost. Tänk att slippa äta och sen vänta utan att kunna dra iväg direkt? Det var något som tilltalade mig. Det tilltalade mig lite extra eftersom det kraftigt skulle underlätta transportlöpning till jobbet och det var något jag ville få in för att kunna öka träningsmängden. Tänkt blev till gjort och en vacker dag packade jag min ryggsäck och sprang mot jobbet. 18,4 km var det till den plats jag då konsultade på och jag var beredd på en fin resa för jag hade hört andra sjunga morgonjoggens lovsång.

Solen sken, fåglarna sjöng och jag upptäckte att jag njöt. Njöt som fan. Ett tag. Njutningen avtog gradvis och för varje steg jag närmade mig stan blev det lite mer plågsamt. Jag minns så väl hur jag fick stanna för rödljusen vid Universitetet och seriöst undrade hur jag skulle ta mig ända fram. Jag mådde allt annat än bra och förbannade alla puckon som hade sagt hur skönt det var. Det var inte skönt någonstans utan rentav vidrigt. Riktigt hemskt. Jag ville bara teleportera mig någon helt annanstans. På något sätt tog jag mig ändå de sista kilometerna men jag var långt från nöjd just då. Nöjd blev jag däremot när jag fick min frukost och kunde avrapportera min insats på det som vid den tidpunkten var Sveriges enda löparforum. Extra nöjd blev jag när Kabouter berömde mig, någon som minns honom? Själv hade jag inte sprungit någon mara vid den tidpunkten men det hade han. Och snabbt dessutom. Han skrev att han aldrig skulle pallat ett sånt pass och dessutom med ryggsäck. Det fick mig att inse att jag kanske hade överdrivit något. Jag var stolt som en tupp och sen dess har min MJFF varit ett stadigt inslag i träningen, om än inte så långa pass. Gradvis vande jag mig så bra att det nu är favoritpasset, passet där jag tänker som klarast och känner mig nöjdast efteråt. Numera klarar jag till och med av att springa SDFF och IVTFF även om det inte sker så ofta, men jag kan. Kroppen är fantastisk på att anpassa sig. Dagens MJFF blev tillsammans med Tibor runt en spegelblank sjö och var riktigt trevlig och får jag välja är det alltid vatten nära så att jag kan avsluta passet med ett bad. Bilden nedan kommer från min absolut trevligaste morgonjoggsrunda, men den kan jag bara springa på semestern.

DSC02938

Ha det,

Mackan

En dag av njutning

En minusgrad ute i den tidiga morgonen men solen skiner ute och det är nästan lika vackert ute nu som när jag tog min kvällspromenad på stranden i går. Jag kände att jag trots kylan bara måste ner och njuta lite som avslutning på en dag som gick just i njutningens tecken. Efter att ha försökt springa marafart i kraftiga vindar, is och faktiskt en hel del pollen så kände jag att jag var värd att äta gott. Hela dagen. Jag höll på att säga vardagslyx men vi nöjer oss med lyx. Jag åkte ut till Rockport och fick mig den bästa clam showder jag någonsin ätit och på det lätt grillade tranbärsmuffins med smör. Otroligt gott! Som bonus fick jag bli något av en hjälte inne på restaurangen. Att jag skulle springa maran var stort och alla ville veta mer. Jag hörde folk prata i andra delen av lokalen om att jag hade åkt ända från Sverige för att springa. Stärkt av det promenerade jag omkring i Rockport och kunde filosofera lite för mig själv, endast avbruten av folk som stannade mig och önskade mig lycka till på maran. Det är svårt att förstå hur stort det är här. Många vill prata maraton och alla är väldigt stöttande. När jag var klar med stan for jag upp till en liten nationalpark längst ute på Cape Ann. Döm om min förvåning när jag hittade ett litet museum där ute och jag fick chansen att lära mig lite mer om traktens historia. Som bonus fick jag klättra upp i ett spaningstorn från det kalla krigets dagar.

Väl tillbaka ”hemma” var jag helt slut men jag hade fått en tid hos den lokala kiropraktorn så det var bara att ge sig ut igen. Jag ville kolla upp ryggen efter resan och han var grundlig som få. Några små justeringar och en del allmänna tips och efter en timme kunde jag avsluta dagens turné med en färsk, fylld och grillad hummer. Den fick sällskap av en Fishermans Brew och allt var så gott att jag nästan blev gråtfärdig. Och väldigt mätt. En sista promenad för dagen pasade väldigt bra. Fint? Döm själva!

DSC02145

Ha det,
Mackan

Kontraster

Det svänger snabbt här må jag lova. I går morse var det ett lätt regn och dimma. Ett rätt behagligt väder som blev ännu behagligare. Det började friska i men jag anade en svag sol i antågande och den kom. Den kom precis lagom tills jag skulle ut och jogga en sväng och det blev riktigt skönt. Runt 18 grader varmt och härlig vind som gjorde att lukten av tång och salt sköljde över mig när jag sprang längs kusten. Jag fick den där känslan av genuin lycka. Känslan när alla detaljer blir tydligare och jag känner mig närmare allt. Ute på klipporna tog jag en liten paus och klättrade ner från landsvägen för att komma ner till vattnet. Jag lyckades med nöd och näppe undvika en rejäl dusch men jag lovade i stället mig själv ett bad när jag kom tillbaka till stranden.

När jag kom till min hemmastrand slängde jag av mig skorna och avslutade barfota i vattenbrynet. Barfota, splits och keps. Inget annat. Jag hade blivit ordentligt svettig i en värme jag inte känt sen förra säsongen och när jag var klar hoppade jag i vattnet. Friskt. Väldigt friskt. Men skönt, väldigt skönt. Jag joggade långsamt upp till hotellet och kände mig enormt levande och väldigt glad att jag valde att återvända till Gloucester. Ner till stan för en öl och löjligt färsk friterad fisk. Min kropp var fysiskt inställd på middag men det var jag rätt ensam om så för att hitta folk fick jag ge mig ut på en promenad. Bostonjackan är en enormt bra anledning för folk att ta kontakt och jag fick många trevliga samtal innan jag tog mig hem tilll hotellet.

Kontraster var det: Det fina vädret hade försvunnit och nu ersatts av kraftigt regn och blåst. Vindar som tilltog, regn som tilltog. Det riktig ven om hela hotellet och jag kände mig som om jag var mitt i en bok av Stephen King. Ett öde strandhotell off-season och ett oväder. Det knakade och brakade överallt men med en jetlag som hette duga var det inga problem att somna. Jag vaknade några gånger och undrade om hotellet skulle blåsa omkull och när jag till slut gick upp och tog bort gardinererna låg det snö på marken. Snö! I går badade jag och nu hade det varit snöstorm. Inte mycket men ändå. Jag tror jag skippar badet efter dagens löptur. Jag ska skippa badet men jag ska fortsätta att semestra med gott humör. Jag har det väldigt bra.

Bild

Ha det,
Mackan