Uteliv

Våren är en årstid som jag älskar. Jag älskar ljuset som återvänder och jag älskar att allt börjar växa och all förväntan inför sommaren. För just förväntningar är nästan bättre än själva upplevelserna i sig. Nästan. Om inte annat så lever man med förväntningarna längre.

Två roliga resor har ställts in och just nu skulle jag varit i Boston och väntat på morgondagens maraton. Baddaren skulle haft en jacka väntande på henne vid målet och sen skulle vi åkt ner till Martha’s Vineyard och njutit av våren. Nu blev det inte så. Men man kan njuta av våren på andra sätt och då är det bara att se till att göra det. Samtidigt kan man njuta av förväntningar inför sommar och höst

Det här var femte veckan av att karantänjobba hemma men jag har carpat kvällarna. När man inte transportlöper eller sitter i bilköer hinner man ut i skogen. 50 kontroller plockade i Naturpasset och en riktigt lång cykeltur i dag. Och det är så otroligt fint med våren. Det var helt galet många backsippor vid norra änden av Vallentunahavet och vitsippshaven börjar bli så stora att man kan segla på dom. Men seglandet får vänta tills en annan gång. Däremot ser nästa vecka lovande ut för paddling. Äntligen kanske vi stänger av vinden för mer än en dag här och där.

Så, karantänlivet fortsätter men det är inget som hindrar mig från skog och sjö. Finns det något bättre sätt att hålla sig borta från folk än i skog, på berg eller ute på vattnet? Berg saknar jag här men skog och vatten finns det!

Ha det,

Mackan

Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

Triss i Naturpasset

Jag vet inte hur många versioner av Naturpasset jag har avverkat genom åren men jag vet med hygglig säkerhet att det första sprang jag tillsammans med Gamas våren 1979. På den tiden hette det i och för sig Trimorientering men det var sak samma. Och det var skoj. Förra året var jag dock rätt klantig och missade helt. Gång på gång kom jag på att jag ville trimorientera – som jag fortfarande kallar det – men alltid när det var stängt för att köpa. I dag var det öppet och jag passade på att inhandla kartor för alla de tre områden som finns i Täby. Visst springer jag lite orientering då och då utan kontroller ute men det är faktiskt roligare när man har något att hitta.

På varje karta ligger 40 kontroller och plockar man dom närmsta möjliga väg så tar det väl i snitt 2-3 minuter mellan kontrollerna här i Stockholmsområdet. Med andra ord avverkar man en karta på någonstans mellan 90 och 120 minuter om man inte tar det för lugnt och känner för att ta alla kontroller på en gång. Orienteringen är av det enklare slaget men det är ändå trevligt att springa och tänka på något annat än vad man nu annars tänker på. Personligen brukar jag vara fullt upptagen med att försöka hålla den snittid jag vill ha mellan kontrollerna. Samt läsa kartan förstås. Som bonus brukar ju orientering oftast ske i skog vilket gör att man hittar skugga vilket passar mig fint på sommaren. Är det en extra bra skog innehåller den heller inga besvärliga lövträd…

Nu har jag i alla fall tre bra pass framför mig till att börja med och sen utnyttjar jag samma kartor då och då under resten av säsongen, men lägger banor på samma kontroller och har lite glesare mellan kontrollerna. Kanske tar 10-15 på ett pass. Det kanske låter som att det du skulle bli mycket enklare i och med att man redan varit där men icke. Ta kontrollen från ett annat håll och det kan bli betydligt svårare. Orientering handlar ju inte om att känna igen sig eller ha lokalsinne utan om att läsa en karta. Jag vet inte hur det är för andra men själv brukar jag kunna bli förvånad även i hemmaskogen. Är jag inne i det så läser jag bara kartan och då kommer jag på mig själv med att bli just förvånad över att jag kommer till en känd plats. Sitter jag med samma karta hemma vid köksbordet vet jag mycket väl var många platser är och hur det ser ut men orienterar jag vill jag inte lura mig själv utan då är det kartan som gäller. Inte tro att jag vet. Annars kommer det till slut landa i att jag springer iväg mot någon plats som jag trodde var känd men inte var det. Dessutom kanske med ett sämre vägval.

Vill du ha rolig och bra träning för både kropp och knopp, köp ett naturpass och stötta din lokala orienteringsklubb. Det här ska bli roligt!

2016-05-07 15.35.03
Vägen till bättre form

Ha det,

Mackan