Träningsdagboken ljuger inte

Det här med att föra träningsdagbok kan vara nyttigt. Ibland tycker jag att jag kanske tränat dåligt men kan se att det varit tvärtom och ibland är det just tvärtom. Igår kväll satte jag mig ner och förde in sommarens pass i dagboken och det blev en ögonöppnare. Jag visste att jag tränat på så mycket jag vågat givet den fysiska status jag har och plötsligt såg det rätt bra ut givet förutsättningarna. Det såg kanske inte bra ut rent objektivt för jag har tränat mindre än vad jag normalt räknar som en rejäl återhämtningsperiod men vissa andra saker blev väldigt tydliga.

Det första var just att det såg bra ut givet ingångsvärdena men det andra var att jag tränade verkligen jättedåligt i maj och juni (och februari, mars och april). Det var ideliga avbrott och mängder av avbrutna pass och orsaken stavas pollen. Mängder av avbrott och mängder av pollen. När jag sen kom upp till Lapplandsluften och likaså på västkusten kunde jag träna på utan dom problemen men när man har obefintlig mängd med sig in i en träningsperiod är det bara att gilla läget. En gör så gott en kan. Det här har helt klart varit den jobbigaste pollenperioden i min karriär och det började ju redan i USA i april. Då är det helt naturligt att det blir pannkaka. Dessutom med sviterna av den elaka influensan jag åkte på i februari och led av i flera veckor efter det. Det såg jag i den dagbok som jag inte känt någon nytta av att läsa på länge.

Jag har känt av pollen sen jag kom hem också men det är inte alls i samma klass som april-juni och nu kommer hösten. Hösten brukar vara den snällaste tiden med varken pollen eller elak kyla så kan jag nu bara bygga vidare på sommarens träning och slippa någon dum förkylning blir det bra. Sen får vi se om det räcker för att fixa någon kvaltid till NYCM. Helt klart är att jag kommer få jobba för den men det ser jag som en rolig utmaning. Extra roligt förstås om jag också klarar av det. Det finns en viss tjusning i att börja om nästan från noll.

Men först ska jag ta mig upp för Skåla på lördag och det kommer att bli en jäkla utmaning. Mina medresenärer har skött sin träning exemplariskt och jag är övertygad om att det går bra för dom. För mig blir det en intressant utmaning. Jag var hos min supernaprapat Martin i morse och han konstaterade snabbt att jag var sjukt sned i kroppen efter när jag halkade i lördags kväll. När jag gick därifrån såg jag däremot ut som vanligt och jag var heller inte halt längre. Det är bra. Nu återstår bara att se om kroppen fungerar uppför berget. Det är liksom en nödvändighet om jag inte ska behöva slita mer än nödvändigt. Används fel muskler lär det bli en intressant krampresa uppför berget. Ja, det kan det bli ändå men upp ska jag och kul ska det bli. En sak vet jag i alla fall med säkerhet och det är att det är pollenfritt. Det tar jag varje dag i veckan och nu ska det bli skoj att bli supertrött! Tiden, den får bli vad den blir så länge jag får blir jättetrött på jätterätt sätt. Så här såg det ut senast jag och Baddaren sprang motbakkelöp samtidigt. Då vann jag min klass. Det kommer jag inte göra nu. Det har träningsdagboken avslöjat med all önskvärd tydlighet.

DSC03283

Ha det,

Mackan

Annonser

Löparglädje

Själv har jag snällt vilat i dag och tagit tag i det där naprapatbesöket som jag borde gjort för länge sen om jag bara hade känt att jag hade haft tid till det. Men ska jag springa en mara på lördag så är det läge att inte vara sned och vind redan före start. Min favoritnaprapat Martin var dock förvånad över hur pass fin jag såg ut förutom ovanligt stela vader och efter att ha masserat ut dom och blivit lite justerad blev jag hemskickad. Utan någon tortyr att tala om.

Löparglädje

Sen kom jag hem och tog hand om en stor order på böcker jag fått från templet, aka Runners’ Store. Det gjorde ett stort hål i mitt lilla lager men jag blir alltid lika glad när jag får leverera dit.

Löparglädje

Och sen måste jag nämna en sista grej som landade i min brevlåda. Det var ett brev från en väldigt glad löpare och det gav en väldigt glad författare. Jag känner att jag måste faktiskt publicera det för han har gjort det som jag så gärna vill att mina läsare gör. Läst, tänkt, planerat och exekverat. Och fått sin belöning. Jag tvättar det lite från detaljer i fall brevskrivaren vill vara anonym.

Köpte din träningsbok i höstas, läste, njöt och satte ihop ett eget träningsprogram med hjälp av alla dina råd. Resultat? Igår klarade jag 3:xx:xx på maran och sänkte mitt PB med tjugo minuter. Helt underbart! Resan mot sub 3 går vidare. Tack för en strålande bok som funkar som ett uppslagsverk att hela tiden gå tillbaka till.
Långsiktigt mål blir nu att komma in på din lista

Så, jag har kommit till en nivå där jag inte ens behöver springa för att känna löparglädje. Det är inte så illa!

Coney

Ha det,

Mackan

Tusen nålar

Nej, nu överdrev jag lite men några nålar har det blivit. Jag har äntligen hunnit till min naprapat Martin och det var inte en dag för tidigt, snarare sju veckor för sent. Att knäcka ryggen var en sur historia och det fanns – inte helt oväntat – en del som var riktigt jeffla spänt. Att massera ut det var på det ena stället mer eller mindre omöjligt för att det satt så hårt och på det andra stället omöjligt för att det gjorde så infernaliskt ont. Jag tycker att jag har rätt hög smärttröskel men här var min gräns nådd. Så det blev till att leka nåldyna och sakta men säkert släppte spänningarna. Det är inte behagligt men det är betydligt skönare än alternativet. Det var sen allt annat än skönt att gå därifrån sen men det gjorde rejäl nytta. Nu tänker jag inte bygga upp den här spänningsnivån på länge och om jag drar till något tänker jag hinna få behandling omgående. Det lustiga är att jag kunnat tölta omkring med ett okej steg trots det här, men det lär ha kostat energi och hade säkert kunnat ge riktiga problem i längden.

Ja just ja, jag glömde nämna att jag faktiskt precis har tränat en riktig träningsvecka med både innehåll och volym! Det börjar bli dags att skippa motionerandet utan faktiskt jobba med de färdigheter jag kan behöva för att ta mig framåt. Jobba med rätt färdigheter och lämna sumokänslan. Att endast ett fåtal människor just nu klarar av att lyfta mig ur en brottarring hjälper mig föga i löpspåret. :-p

Ducky

Simma lugnt,

Mackan

Weekend warrior

Förra veckan fick det av olika orsaker bli en klassiskt baktung träningsvecka. Jag hade mycket att göra hela veckan och som lök på laxen kändes det direkt olämpligt att springa i torsdags och fredags. När jag skulle ut i torsdags kände jag att en av de stora musklerna gick i kramp bara av att jag spände den lite. Det är sånt som händer mig ibland, t.ex. i startfållan på förra Bostonmaran jag sprang. Inget som jag gillar att springa med och och vid närmare koll var det ena benet typ tre dm kortare än det andra. När man själv kan se hur låghalt man blivit så är det ett bra läge för att få hjälp med det. Min hjälte Martin kunde ta emot mig på fredagen och det blev en rejäl mangling. Jag hade mycket riktigt blivit rejält sned och det var muskler som var roten till det onda. En lätt justering och en rejäl massage av rätt muskler så var det fixat. Jag blev förvarnad om att det var ingen fara att springa med det men jag skulle nog vara rätt trött i vissa muskler under helgen. Jo det stämde bra det.

Trött är en sak och en del träning funkar utmärkt även om man är lite trött. Det handlar mest om det mentala. En lätt morgonjogg i skogen på lördag morgon för att se hur det stod till med musklerna och jodå, de funkade. Det var inte behagligt men det var inget som inte var funktionsdugligt för att springa backar på eftermiddagen. Backträningen blev en jobbig historia, precis som den ska vara, och det var med nöd och näppe jag tog mig hem i snålblåsten.  Tur att man har bra löparsällskap när det blåser kallt. Sju veckor i rad med bra backträning och jag konstaterar att jag nu är ungefär lika snabb med halverad vila, minusgrader och snö som släpper som jag var när jag körde igång på barmark och med plusgrader. Gott så.

59 km blev det sprunget under helgen och resterande distans tillbringades på asfalten under söndagen. Ett riktigt bra långpass även om jag kände att ångern var stor redan efter en kilometer. Att veta att det är mer än 2½ timme kvar och benen redan är trötta är en speciell känsla. Som tur var fick jag korn på en gubbe framför mig redan efter två kilometer och då glömde jag bort att jag var trött. Efter knappa sex kilometer väntade mitt löparsällskap och sen blev jag nog egentligen piggare och piggare för varje kilometer som gick av de 34 som det till slut blev. Stora delar var dessutom på barmark och oj vad mycket skönare det är. Trots kyla och stundtals bitande motvind blev jag ett under av avslappning när jag visste att jag slipper halka. Nu ska jag se om jag kan kriga en hel vecka och inte bara under helgen. Jag har många pass av bra kvalitet, jag har fina långpass men jag har lite för dassig volym mot vad jag borde ha med tre månader kvar till maraton. Kan vi få dräglig temperatur och mycket bar asfalt borde det kunna åtgärdas. Nu tycker jag att jag har styrka och grund för att tåla tuffare träning.

DSC00250

Ha det,

Mackan

 

Nyservad idéspruta

Det vore att ljuga att påstå att kroppen inte känt av tävlingsveckan jag hade men jag hade hoppats att det skulle kunna fixas med tiden. Det gjorde det inte eftersom jag tror att jag skuttade till mig en liten låsning. Under det första racet gjorde jag ett par vådliga hopp under startrusningen utför sluttningen och något satte sig nog i ryggen. Som G-Man uttryckte det:

– Vad fan gjorde du uppe på dom stora stenarna?

Jag försökte ta mig fram. En sten som har 50-70 cm höjd när man hoppar upp på den låter inte så farligt men när man hoppar ner och det är brant utför blir fallhöjden desto högre. Jag kände redan under den första tävlingen att det började dra konstigt i vissa muskler men det kom och gick. Nu har det kommit och gått i ett par veckor så jag åkte till Martin. I vanlig ordning bad jag honom att gissa lite vad som felades och han gissade rätt. Eller gissade och gissade, han har bra koll på hur min kropp ska se ut för att fungera. Nu hade den blivit vriden åt motsatt håll mot hur mina problem brukar kunna se ut och det är mycket riktigt min snälla sida som har tjafsat lite.

Nu är jag knådad och knäckt och slipper förhoppningsvis känna av några konstigheter. Inte så att jag har haft ont men jag vill hellre mota Olle i grind innan det blir något som smärtar.

Resten av dagen har jag – med undantag för förberedelserna för morgondagens löpargäng – tänkt vara mer reaktiv än aktiv. Det blev en väldigt lång arbetsdag igår men som förhoppningsvis mynnar ut i något riktigt spännande. Jag fick en idé som jag tog tag i och nu går jag i väntans tider för att se om det händer något. Av erfarenhet har jag dock lärt mig att alla spännande bollar jag kastar upp i luften inte nödvändigtvis landar där jag tänkt mig men kastar jag inte upp dom kommer dom aldrig att landa. Det är ett som är säkert. En av dom stora skillnaderna med att vara egenföretagare än anställd är att får jag en idé kan det vara väldigt kort tid mellan idé och handling. Det är jag som bestämmer vad som är värt att agera på och ingen annan. Å andra sidan krävs det att jag kommer med idéerna också även om jag ibland får god hjälp av andra. Å tredje sidan så är det jag som bestämmer fullt ut om det är en idé jag vill pröva. Det är jag som bestämmer vilken riktning jag vill ta!

HereIAm

Ha det,

Mackan

Nyservad och snabb

Precis som en bil brukar jag se till att serva mig själv med jämna mellanrum och inte bara när jag går sönder. Jag måste erkänna att jag varit rätt dålig på det under vintern och en anledning är att naprapaten som servat mig de senaste åren flyttat in till stan. Naprapat-Martin hittade jag av en ren slump när den lokala naprapatfirman hade ett förmånligt erbjudande som jag nappade på och trots att han var ung märkte jag att han passade mig väldigt bra. Intresserad, kunnig, engagerad och med djävligt hårda nypor när det krävs. Jag känner flera såna men att det fanns en i Täby gjorde mig överlycklig. Ett tag. För han flyttade som sagt till stan men eftersom han kontinuerligt haft hand om mig och gjort det så bra har han fått fortsätta trots resvägen. För jag litar verkligen på honom. Säger han vila vilar jag och säger han spring springer jag.

Senast vi sågs var ju inte för service utan för att laga min vad och det fixade sig så bra att jag i förrgår kunde åka in på en ren service efter backpasset. Hårda nypor blev det efter mycken löpning den senaste månaden men han sa en väldigt snäll sak medan han testade min rörlighet och styrka.

Man får allt säga att du har bra genetiska förutsättningar för att springa

Det är skönt att höra för en man med en benlängd som en bättre hob. Men benen pallar onekligen för rätt mycket. Gårdagens pass ute på Bogesundslandet var helt sagolikt om man ser till väder och miljö men med en kropp som ömmade av hårdhänt behandling. Det var verkligen på djupet och jag kände mig allt annat än smidig igår men det var å andra sidan gårdagen som skulle vara behaglig. Det kan i och för sig ha att göra med Väsjöbacken också.

Men idag var det en annan femma. Det ömmar fortfarande lite efter behandlingen men jag kände redan under uppjoggen att det var helt andra ben. Det är klart att alla mina hårda pass känns men jag hade en spänst jag inte känt på länge så jag spände bågen på det sista fartpasset innan avresan. Som en gammal fjäder sprätte jag iväg på det första varvet och vågade mig på ett snabbare öppningsvarv än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Visst var det jobbigt men jag visste med mig att jag kan slappna av mer när jag fått upp värmen och mycket riktigt kunde jag pressa upp farten ytterligare 9 sek/km under det andra varvet. Frågan var nu bara om det fanns mer att ta av? Jag ville gärna sätta ett årsbästa och tryckte upp farten än mer på det tredje och sista varvet och nu var det inget snack om att det skulle vara en maxinsats och det höll. Årsbästa! Ytterligare 4 sekunder snabbare per kilometer och när jag satt utslagen på stigen efteråt kom en kvinna promenerande.

Mår du bra?

Det gör jag!

Okej, jag erkänner att spyan inte var långt borta men mentalt mådde jag som en flock prinsar på en lyxjakt i Puerto Banus. Jag bjussar på en bild från gårdagens vackra vyer längs stigen jag sprang och konstaterar att jag idag är väldigt, väldigt nöjd med min nyservade kropp!

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Grus i vaderiet

Jag har fått grus i vänstervaden. En smärtkänsla kom förra veckan smygande i ett relativt stort område ovanför hälsenan. Nedre delen av Soleus skulle jag vilja påstå även om det var lite diffust. Det kändes inte som en bristning utan mer som att det krampade och ömmade även om muskeln inte var i full kramp. Jag testade själv att massera ovanför området och hela vägen upp mot och rumpan dess muskler och känslan var att det smärtan då försvann vid normal gång men att det fortfarande spände. Det borde inte släppa så snabbt vid en bristning men för att vara helt säker åkte jag in till naprapaten. Han tyckte inte heller att det kändes som en bristning men att det var rätt mycket hela benet som var spänt och dessutom en låsning i ryggen.

Jag fick hård massage och manipulering och när den värsta smärtan från massagen var borta kände jag inte längre något vid normal gång och dagen efter sprang jag en sväng. Ingen smärta men när det började spänna i vaden igen vände jag hem. Dagen efter tog jag en säkerhetsvila och i söndags var det dags för långpass och fan om det inte kom smygande igen under långpasset. Vi hade valt en tur som gjorde att vi skulle kunna avbryta om det var några problem men det kändes inte mer problematiskt än att vi kunde fortsätta och fortsatte gjorde vi hela vägen hem. En fin runda men det ömmade efteråt. Samma ställe, samma ömmande. Under kvällens påskmiddag satt jag och smygstretchade baksidan och roterade fotleden och baske mig om det inte var helt smärtfritt redan när vi åkte hem.

Hur känns det nu då? Det gör inte ont men det spänner. Det spänner hela vägen ner under foten och det stör mig oerhört. Det stör mig så mycket att jag måste åka in och kolla upp det. Även om låsningen i ryggen släppte kan det gått tillbaka och gjort att de blir en massa anspänning där det inte ska vara någon anspänning. Jag brukar till och med få beröm för att jag har så snälla och mjuka vader och nu är det en bråkande vad som ställer till det och jag vågar inte chansa med det här. Det är inte värre än att jag kan göra enbens tåhävningar smärtfritt men det oroar mig att det drar i ett så långt stråk. Låt oss hoppas att det släpper lika snällt som det gjorde i torsdags och att det sen håller sig borta.

VadernaHa det,

Mackan