Smärta i sikte

Söndag. En vecka kvar till Valencia Marathon. Jag skulle varit ute och sprungit långpass just nu men det gör jag inte och vetskapen om att jag inte gör det i dag gör att jag får betala nästa helg. För det är så att träningen sedan Frankfurt varit av säsongsvilokaraktär snarare än maratonkaraktär. Det var inte meningen att det skulle bli så och faktum är att första passet efter Frankfurt kändes oväntat bra men sen gick det mest utför.

Det har varit väldigt mycket tunga förkylningar och infektioner i min närhet och de senaste veckorna känns det som att mitt eget immunförsvar har jobbat på högvarv. De pass jag har sprungit har känts som konstanta testjoggar för att se om jag kan träna snarare än träning. En morgon när jag sprang till jobbet blev den långsammaste turen dit någonsin på barmark och kändes ändå jätteslitig. Har dock fått till några helgpass i skogen som mentalt varit en direkt njutning även om jag känt att jag gjort bäst i att gå i de tyngsta uppförsbackarna. Detta för att pulsen dragit iväg eftersom kroppen tydligen varit upptagen med att inte bli sjuk också. Men det vet man ju aldrig förrän man provar…

Så i praktiken har jag haft en säsongsvila men i torsdags sprang jag faktiskt för första gången både till och från jobbet. Långsamt men med en okej känsla. Trötta ben men med en okej känsla. Dessutom då i ett tempo som är högre än vad jag nu beslutat mig för att ha i Valencia. Det får helt enkelt bli ett vanligt hederligt långpass i riktigt lugnt tempo för om jag inte gör så lär jag få betala dyrt på slutet. Jag är inte tränad för att ”springa” ett maratonlopp men jag vet att sänker man bara farten nog mycket så brukar det lösa sig. Nu gäller det bara att se till att ha den disciplinen också. När jag hjälper Baddaren får jag ju det gratis så att säga och jag vet ju vilken otroligt trevlig upplevelse jag fick i Frankfurt just tack vare att det gick lugnt!

Nu tänker jag som så att jag är glad över att jag har ett så starkt immunförsvar så att jag inte hamnat i förkylning och helveteshosta hela november. Jag har ju trots allt kunnat motionera. Inte vad jag ville men så in i bomben bättre än att ligga i sjuksängen. Och att jag sitter och skriver nu i stället för att springa är för att jag är väldigt illamående efter ett litet missöde med braseldande… Misstänker att skator skapat oreda i skorstenen för all rök kom in i huset vid säsongens första brasa i morse så nu mår jag pyton. Det lär dock ha gått över i morgon. Nästa helg tänker jag under alla omständigheter befinna mig någonstans där jag slipper tända en brasa för att hålla mig varm. Jag kommer att få betala med stort lidande sista milen men ser det som ett långpass in på kontot och en chans att bekanta mig med banan om jag vill springa den på riktigt någon gång.

Dagsformen. Men kunde Ingo så kan väl jag.

Ha det,

Mackan


Annonser

Att träna eller att motionera

I morse när jag var ute och rastade benen mötte jag min f.d. landslagslöpande kamrat och vi stannade och pratade en stund. Som vanligt när vi möts avhandlas såväl livet som träningen och jag kunde berätta att jag inte direkt hade tränat på sistone utan snarare motionerat. Inget konstigt där utan vi förstår båda två vad som menas när jag säger så. Visst, jag har sprungit några mil i veckan på sistone men det har inte varit träning utan bara motion. Rörelse utan något mål annat än att komma ut och må bra. Ingen struktur. Ingen press. Och det är helt okej för mig just nu.

Vid ett tillfälle för något halvår sen sa jag något liknade till en annan springande vän. Något i stil med att någon inte tränade utan motionerade. Det lustiga var att han senare berättade att han hade blivit lite putt av det och jag förstod inte varför. Vilket han i och för sig slutade vara när jag förklarade vad jag menade. Träning för mig är när man gör något med ett syfte att förbättra sig, ja eller för veteraner kanske minska förfallet. Men i träningen finns det ett syfte med passen som förhoppningsvis leder mot de mål man har. Det ligger ingen värdering i det utan är bara en inställningsfråga till varför man gör det man gör. Man har en tanke och ett mål med t.ex. löpningen. Motionerar jag är jag bara ute och gör något jag gillar och det får bli vad det blir. Jag vet att folk har blivit paffa när före detta elitlöpare som bara påstår sig motionera kommer och springer snabbt på lopp men jag vet precis vad dom menar. Om jag minns rätt från sist jag snackade med Sjökan så springer han mest till och från jobbet och ser det som motionslöpning, även om det blir en del volym och säkert hygglig fart på det ibland. Man kan bli rätt vältränad av motionerande också även om det kanske inte är huvudsyftet.

Jag får känslan av att många lägger värderingar i orden träning och motion. Som om det ena skulle vara finare än det andra. Gör inte det! Jag är rätt förtjust i att träna men i vissa perioder vill jag bara motionera och jag ser mig inte som en varken bättre eller sämre människa i det ena eller andra fallet. Det är samma person i skorna men med olika inställning för dagen. När jag motionerar så gör det inget om jag hoppar ett pass för att jag inte känner för passet men när jag tränar svider det att skippa något jag planerat. I det första fallet så har passet ändå inget direkt syfte men i det senare fyller det ett syfte i min träning. Alltså svider det lite att frångå syftet. När jag är den tränande löparen har jag ett syfte med varje pass, eller vilan för den delen.

Apropå mitt inlägg om tävlingslöpare så kan jag lätt översätta det till mitt tränande.  Tävlingslöparen tävlar och han tränar. Har jag bara motionerat så är det inte tävlingslöparen som eventuellt dyker upp till ett lopp, det är motionären. Jag säger eventuellt för motionären i mig ser inget egenvärde i att springa lopp. Nästa vecka ska jag dock ta mig genom en mara men då blir det för att hara. Det ser jag ett stort värde i. Återstår att se om jag orkar runt! Bilden nedan föreställer en glad motionär, motionerandes på en favoritplats och var vid fototillfället en väldigt nöjd löpare.

2014-04-23 07.59.16

Ha det,

Mackan