Att träna eller att motionera

I morse när jag var ute och rastade benen mötte jag min f.d. landslagslöpande kamrat och vi stannade och pratade en stund. Som vanligt när vi möts avhandlas såväl livet som träningen och jag kunde berätta att jag inte direkt hade tränat på sistone utan snarare motionerat. Inget konstigt där utan vi förstår båda två vad som menas när jag säger så. Visst, jag har sprungit några mil i veckan på sistone men det har inte varit träning utan bara motion. Rörelse utan något mål annat än att komma ut och må bra. Ingen struktur. Ingen press. Och det är helt okej för mig just nu.

Vid ett tillfälle för något halvår sen sa jag något liknade till en annan springande vän. Något i stil med att någon inte tränade utan motionerade. Det lustiga var att han senare berättade att han hade blivit lite putt av det och jag förstod inte varför. Vilket han i och för sig slutade vara när jag förklarade vad jag menade. Träning för mig är när man gör något med ett syfte att förbättra sig, ja eller för veteraner kanske minska förfallet. Men i träningen finns det ett syfte med passen som förhoppningsvis leder mot de mål man har. Det ligger ingen värdering i det utan är bara en inställningsfråga till varför man gör det man gör. Man har en tanke och ett mål med t.ex. löpningen. Motionerar jag är jag bara ute och gör något jag gillar och det får bli vad det blir. Jag vet att folk har blivit paffa när före detta elitlöpare som bara påstår sig motionera kommer och springer snabbt på lopp men jag vet precis vad dom menar. Om jag minns rätt från sist jag snackade med Sjökan så springer han mest till och från jobbet och ser det som motionslöpning, även om det blir en del volym och säkert hygglig fart på det ibland. Man kan bli rätt vältränad av motionerande också även om det kanske inte är huvudsyftet.

Jag får känslan av att många lägger värderingar i orden träning och motion. Som om det ena skulle vara finare än det andra. Gör inte det! Jag är rätt förtjust i att träna men i vissa perioder vill jag bara motionera och jag ser mig inte som en varken bättre eller sämre människa i det ena eller andra fallet. Det är samma person i skorna men med olika inställning för dagen. När jag motionerar så gör det inget om jag hoppar ett pass för att jag inte känner för passet men när jag tränar svider det att skippa något jag planerat. I det första fallet så har passet ändå inget direkt syfte men i det senare fyller det ett syfte i min träning. Alltså svider det lite att frångå syftet. När jag är den tränande löparen har jag ett syfte med varje pass, eller vilan för den delen.

Apropå mitt inlägg om tävlingslöpare så kan jag lätt översätta det till mitt tränande.  Tävlingslöparen tävlar och han tränar. Har jag bara motionerat så är det inte tävlingslöparen som eventuellt dyker upp till ett lopp, det är motionären. Jag säger eventuellt för motionären i mig ser inget egenvärde i att springa lopp. Nästa vecka ska jag dock ta mig genom en mara men då blir det för att hara. Det ser jag ett stort värde i. Återstår att se om jag orkar runt! Bilden nedan föreställer en glad motionär, motionerandes på en favoritplats och var vid fototillfället en väldigt nöjd löpare.

2014-04-23 07.59.16

Ha det,

Mackan

Nog om politik…

…låt oss prata om mig en stund.

Förra veckan var en konstig träningsvecka men det var i alla fall en träningsvecka och inte bara en motionsvecka. Den avslutades med det första rejäla långpasset på länge och det behövdes. Jag hade lurat med mig Stjärnan och lovat henne max 2½ timme men att vi skulle testa en ny runda. Nog för att jag visste hur den gick och att den borde vara genomförbar på den tiden, givet att Stjärnan är rätt vass på att kuta. Men minnet är inte alltid vad det borde vara och när vi kom till en korsning som jag inte mindes blev det knas. En värld av stigar och småvägar är inte statisk och jag har faktiskt inget minne alls av att det skulle finnas en korsning där. I och för sig åtta år sen jag rörde mig där sist men ändå. Vi rörde oss söderut och var fortfarande långt hemifrån men i korsningen fanns bara valen rakt väster och rakt öster. 50/50 med andra ord och med facit i hand valde vi fel. Vägen vägrade att vända söderut och för att begränsa skadeverkningarna gjorde vi till slut en helomvändning. Det var rätt beslut men det blev en till slut en lång tur på nästan tre timmar. Skönt när vi var framme men oj vad långt det blev. Och oj vad kul det var att få springa med Stjärnan för första gången på flera år. På den tiden jag tränade henne och hon nådde topp tio i Sverige sprang vi massor av långpass ihop men sen hon trappade ner från strukturerad löpträning har det inte blivit av.

Annars då? Mitt sketben är inte maratonfäigt. Det är jädrigt långt från att vara marataonfäigt såvida jag inte ska göra som i Boston, dvs ta stretchstopp och ta det allmänt lugnt. Det lömska är att beteendet är olika från dag till dag. I början av veckan kändes det riktigt styggt efter ett par dagar av vila och jag försökte lura det med en ordentlig uppvärmning och långa terrängintervaller. Vad hade jag för det? Inte ett skit. Hela insida lår var borta ur matchen. Dåligt steg, dålig fart och en enorm utmattning som satt väldigt lokalt. Micke Sjöblom var snäll och peppade mig några hundra meter men det hjälper inte att skallen vill när kroppen motarbetar.

Morgonen efter kände jag inget konstigt alls i samma muskel utan det var bara lite lätt sketbenskänsla i framsidan. Knappt märkbar. Vän av ordning skulle kunna undra om gårdagskänslan kanske berodde på farten under intervallerna men nej, det var en sketkänsla även under upp-/nedjoggen. Till lördagen hade jag återigen samlat mod för att springa kvalitet och var så tuff att jag vågade mig ut på asfalten. Nu hade jag känningar på utsidan av sketbenet men dom släppte faktiskt helt när jag satte fart och om vi bortser från att jag är i dålig form fick jag inte den enorma utmattningen i någon specifik muskel. Visst var sketbenet lite mer slitet men det var inte som natt och dag jämfört med alla andra muskler. Bra där. Det skulle vara trevligt om det kunde hålla sig så men det räckte med ett långpass för att konstatera att benet är precis så lömskt som det kan vara. När vi stack ut i går kände jag direkt en oproportionerlig trötthet i framsidan av det låret. Gradvis släppte den tröttheten och flyttade sig i stället till utsidan av benet. Tre korta pauser där jag satt och gnuggade vänster skinka gjorde att det temporärt försvann helt men kom sen smygande tillbaka.

Summa summarum är sketbenet inne i en lömsk period. Ena dagen är det insida, nästa framsida och en tredje utsida. Eller varför inte att det rör sig under ett och samma pass. Andra dagar känner jag knappt av det alls, varje gång det händer blir jag överlycklig och tänker att nu har det släppt. Just nu önskar jag att jag bodde i Norge eller i Peak District och kunde träna/tävla i branta och rejält ojämna underlag för det är vad som funkar. Jag skulle kunna ägna mig åt mer ren skogslöpning än vad jag gör men dels är det rätt snäll terräng här i närheten och sen kan jag varenda sten här. Att sätta sig i bilen för att åka och träna känns bara dumt annat än i undantagsfall.

Jag får helt enkelt jobba vidare med min styrka och hoppas att det blir bättre. Löpningen får bli vad den blir och vara vad den är. Det var faktiskt bättre i vintras innan jag smällde ryggen med den sista snöskottningen och det var stundtals riktigt bra i början av sommaren när jag sprang i Väsjöbacken. 550 mil bakom ratten på semestern verkar dock ha f**at upp det som var bra. Det verkar som om något är i kläm någonstans och det finns inga enkla fixar för det klämmer nog inte nödvändigtvis på ett och samma ställe när jag vaknar på morgonen. En full satsning mot en höstmara när det känns som att jag måste ha tur och dra vinstlotten under tävlingsdagen kan jag inte motivera utan jag tar en dag i taget och tränar det som funkar för dagen. Förhoppningsvis är formen så bra att jag kan hjälpa någon annan till att nå sina drömmars mål i Frankfurt.

DSC00250

Ha det,

Mackan