Ännu ett ovanligt möte

I går kväll när jag var ute och cyklade tänkte jag såna där löjligt positiva tankar om att uppskatta det jag kan göra. För det gör jag verkligen. Det vore så erbarmligt trist att bli sjuk. Eller att vara i total lockdown. Det är ett par av alternativen som skulle kunna inträffa. Och i den situation vi är hinner jag ut i skogen väldigt mycket mer än vanligt.

Det var en sån bonustur som gav mig älgmötet och i morse var det dags för ännu en bonus. Förra veckan sa jag till Baddaren att jag ville ut och paddla i gryningen någon dag i hopp om att möta bäver i det vilda. Jag såg färska spår i skogen förra veckan och tänkte att det bor nog bäver i sjön även i år. Det har varit kalla morgnar så jag har inte varit så paddlingssugen men man kan ju springa tidigt.

Så, i morse när jag var ute stannade jag till och tittade när jag sprang över ån. En bra bit bort såg jag att vattnet krusades och spanade efter vad det kunde vara. Var det inte ett litet huvud? Jodå, det var det. Och det närmade sig. Jag stod helt stilla och huvudet tillhörde en bäver. Den kom närmare och närmare och simmade rakt mot mig. Det var inte förrän den var just under mig som den dök. Och sen kunde jag följa luftbubblorna en lång bit bort innan den dök upp igen och försvann.

Jag älskar såna här magiska ögonblick. Jag har aldrig någonsin tidigare mött en bäver i det vilda. Så otroligt fin och jag var uppspelt halva dagen. Känner att jag börjar bli lite bortskämd med ett möte i veckan nu utöver de vanliga rådjuren och hararna. Sånt här får man inte uppleva på löpbandet! Undrar vem jag träffar nästa vecka?

Ha det,

Mackan

Ett annorlunda möte

Det har knappast undgått någon att jag tillbringar mycket tid i skogen nu. Normalt sett är det ett ypperligt tillfälle att få utlopp för behovet av egentid med ett jobb som är fullt av fysiska möten. Det är folk, folk, folk i min närhet dagarna i ända. Och jag älskar det. Det blir intensivt och det tar mycket energi så jag laddar batterierna i skogen.

I går gav jag mig ut med en kropp som skrek av motstånd för att röra på sig. Men jag tänkte att jag ger det en chans. Tar några kontroller och känns det fortfarande skit så avbryter jag. En blev två blev fem blev 15 som till sist blev 28 kontroller. När jag hade tagit alla i den delen av skogen släppte jag kartan och bara sprang i lite högre tempo för att komma tillbaka till bilen. När jag är 50 meter från att komma ut på milspåret ser jag en man stå helt still med en hund och stirra på mig och undrar vad i hela fridens namn han stirrade för.

När jag vrider på huvudet åt höger ser jag ett annat huvud till höger om mig. På typ en meters håll. Det är stort, hårigt, brunt och med stora öron. Skogens konung. Jag saktar försiktigt ner och passerar för att inte stressa och så vänder jag mig om när jag är på lite avstånd. Han står nu helt still och bara tittar på mig. Jag står helt still och bara tittar på honom. Sen tar han ett steg mot mig och jag backar motsvarande i avstånd. Känner att ett avstånd av fem älgar är ett minimalt avstånd och dessutom vill jag kunna ta mig friheten att manövrera mig in bakom träd. När han verkar så lugn tar jag försiktigt fram mobilen och förevigar vårt möte innan jag långsamt backar ut på spåret.

Där har det samlats några fler personer och dom tittar åt andra hållet och där står två älgar till. Av lite större modell. Jag beundrar dom en stund innan jag springer den sista biten till bilen med ett givande möte färskt i minnet. Att möta ett stort djur på nära håll i dess egen miljö och att i princip kunna spegla sig i dess ögon är en mäktig upplevelse. Ett helt vanligt träningspass som förvandlades till något så mycket större.

Ha det,

Mackan

Långpassmöte

Jag bombade på hårt under gårdagens långa intervaller och det finns ingen gång man är så endorfinhög som efter ett bra intervallpass och jag kom på att Raz är i stan. Som gjort för ett möte! Vi har jiddrat på nätet om att vi borde ta ett pass ihop så jag kastade mig på tangenterna. Jodå, det skulle passa rätt bra och han hade vänligheten att anpassa längden till vad jag hade planerat. Benen kändes kanonbra i endorfinruset och jag hade glömt hur jobbigt det var för rumpan förra veckan. Och nu skulle jag springa långt med sällskap. Ett riktigt långpass dessutom. Hmm, skulle jag öht orka så långt som jag hade lovat?

Inte alls särskilt pigg kropp när jag vaknade i morse men vädret var fint och efter att ha packat och postat lite böcker for jag in till stan för att träffa Raz! Jag fick en stor kram när vi möttes och nu kommer vi till det häftiga: Vi har faktiskt aldrig träffats förut. Det finns säkert andra sammanhang där man drar ut och gör något tillsammans med någon man aldrig tidigare mött i köttvärlden. Men det kändes som om vi hade träffats en massa tidigare gånger och vi rullade iväg i lugn fart. Min plan var i princip det gamla långa maratonvarvet men med en extrasväng ut runt Karlberg och att byta ut Djurgårdsslingan mot ett varv runt Hundudden och sen upp i Kaknässpåren. Solen sken, årspremiär för splits och ingen betungande vätska att släpa på. Fan vad najs!

Visst kändes det i uppförsbackarna att jag hade maxat ut sistaintervallen igår men i övrigt trippade vi på fint och kontrollerat. Raz GPS visade på lite drygt 24 km när vi kom fram till avlämning av honom och sen sprang jag vidare till bilen. Jag hade haft telefonen i mitt Spibelt och där fick jag en överraskning. Den hade tydligen oombett mätt upp sträckan och konstaterat att jag hade sprungit 29,6 km. Nej det stämde naturligtvis inte och när jag lite sloppy mätte upp rundan på kartan blev det snarare 25,5 km inklusive sista biten till bilen. Det låter mer sannolikt. Det blev i alla fall en rejäl ökning mot förra veckans tvåmilare och visst var benen lite stela men det ska dom vara med två pass back-to-back där det första var hårt och det andra det längsta på ett halvår. För bara drygt två månader sen var jag mer slut i lägre fart av en mil. Jag måste säga att kroppen är fantastisk på att anpassa sig.

Men träning hit och träning dit, såna här möten gör mig genuint glad. Det är jädrigt trevligt att lite spontant umgås i två timmar med en skäggig hårdrockare. Tack för det Raz!

wRXF1jJt.jpg large
Foto: Rasmus Oderud

Ha det,

Mackan

Tonårsidol

Morgonen började tidigt av att jag vaknade av att något hårigt låg ovanpå mig och petade mig i ansiktet. Så går det när man inte fyller skålen med torrfoder till brädden innan man går och lägger sig. Ja jag fick nästan hela min skönhetssömn så det gick väl ingen nöd på mig. Med en stor kopp kaffe i handen håller man sig sen sysselsatt ett tag och plötsligt hade timmarna runnit i väg och det var dags att antingen äta en riktig frukost eller springa. Jag valde det senare.

Om någon mot förmodan har missat det är det en sån där riktigt fantastisk ute i dag. Jag gled ut på träningsvärkande ben iklädd splits, jacka och vantar och det var helt perfekt. Solen sken och sjön låg blank. Tankarna for snabbt åt olika håll och efter knappt tio minuter såg jag i motljuset en man jag känner komma cyklande. Jag stannade och brast ut: Hallå där, vart är du på väg? Han tittade på mig och förklarade försiktigt att han skulle kolla upp elever som skulle komma snart. När jag hörde rösten och vred bort ansiktet ur motljuset såg jag att det var en man jag aldrig någonsin sett förut. Hoppsan. Jag slätade över det lite snabbt med ett lycka till och joggade vidare.

Efter ett tag kom jag in i skogen och framför mig på en stig ser jag två förvirrade tonårstjejer med kartor i handen. Jag frågar hur det gick för dom och dom förklarade att det var inga problem, dom letade efter en kontroll bara. Jo det misstänkte jag och förklarade att jag är rätt vass på orientering och att jag kan hjälpa till om dom så önskar. Det var två glada tjejer som fick veta exakt var dom var och hur dom skulle ta sig till nästa kontroll! Deras bild om var dom var och faktisk plats diffade lite. Jag fick ett tack med mig på vägen och sjönk snart in i mina egna tankar igen. Löven har börjat falla och det luktar så där bra av höst som det kan göra när sommarens värmebubbla försvunnit och jag njöt till fullo. Varken för varmt eller för kallt utan helt perfekt så att man kan klä sig för det. Här och där passerade jag orienteringskontroller och när jag sprang nerför en backe såg jag plötsligt tjejerna stå stilla och fundera över livet igen.

Det var inte så att jag möttes av glädjetjut och tårar men det rådde ingen tvekan om att dom blev glada över att se mig. Återigen fick jag hjälpa dom och ett gäng andra tjejer anslöt. Plötsligt stod jag där i skogen omringad av tonårstjejer efter att de första två förklarat för resten att jag minsann var orienterare. Själv kände jag mig som en tonårsidol och förklarade var på kartan dom var och pekade vart dom skulle ta vägen för att komma till den åttonde kontrollen. Sen såg jag hela flocken springa bort mellan träden.

Nöjd över dagens insats kunde jag sakta men säkert jogga hem i morgonsolen för att sen avnjuta min frukost. Nu vet jag hur det känns att äta frukost som en tonårsidol. Allt eventuellt tvivel om att en skogsgubbe i shorts kan göra succé bland tonåringarna är nu undanröjt.

HöstlöpningHa det,

Mackan

Jag älskar publish-subscribe

Kommunikation är något jag brinner för, oavsett om det handlar om att skriva en bok eller implementera roliga tekniska lösningar på lägsta nivå. För 15 år sedan fick jag kontakt med ett företag som var nyetablerat i Sverige. Dom satt på ett kontorshotell och bestod av en VD och en arkitekt, resten av gänget var inlånade från övriga Europa. Dom behövde några konsulter som kunde göra jobb här i Sverige och efter den tuffaste intervju jag någonsin varit med om blev jag en av de utvalda. En riktig utmaning och en rolig sådan. Det var väldigt ny teknik och mycket bestod av en variant av datorkommunikation som jag inte hade jobbat med tidigare, publish-subscribe. Datorvärlden som den såg ut då bestod mycket av client-server, vilket enkelt beskrivet innebär att en klient ber värden att göra något och det utförs (eller inte) och svaras på. Jädrigt rakt på. Nu plötsligt skulle vi mer jobba med något som liknade radioutsändningar. Någon publicerade information inom ett visst ämne och ett antal andra kunde prenumerera på det ämnet och även svara om det så önskades. Ett annat tänk och ett roligt tänk för mig som gillar att skapa lösningar. Vad har det här med löpning att göra då och varför funderar jag på det just i dag? Jo i går gjorde jag en klassisk broadcast på Fejan.

Vill någon springa med mig i dag?

En fråga som samtidigt går ut till alla mina vänner men utan förväntan på svar. Alla mina vänner prenumererar på mina statusuppdateringar men ingen är tvingad att läsa eller svara. Med en klassisk fråga-svar kanske jag hade ringt runt till var och en eller skickat dem ett meddelande och väntat på svar. Lite mer personligt men också mer tidsödande. Ibland är personligt att föredra men nu ville jag bara veta om någon var sugen på att göra samma sak som mig och med utan att tänka mer på det. Ett svar fick jag och det slutade med en jätteskön runda på Järvafältet med en vän jag inte träffat på länge. Som bonus fick jag träffa hennes fina grabbar och även återknyta bekantskapen med Järfälla OK. Många fina minnen som väcktes till liv! Vi pratade om allt och ingenting men mest om varför vi springer och vad som driver oss. Det blev drygt en timme av kvalitetstid utan något störande brus.

Det här är sociala medier när det är som bäst! Jag prenumererar på en massa information som intresserar mig och det har många gånger lett till att jag träffat människor jag aldrig skulle mött förut och som aldrig skulle ringt mig för att fråga om vi ska ses. Nu går det att broadcasta om löpsällskap på t.ex. Twitter och någon helt okänd kan plocka upp det och svara. Jag har själv gjort det och andra har gjort det när jag frågat. Häftigt! Det var inget jag såg komma för 15 år sen när jag började göra lösningar med den typen av teknik. Sen att det kanske inte strikt tekniskt inte nödvändigtvis är äkta publish-subscribe är en annan femma men det kan vi ta i teknikforum. Tekniken är ointressant, det är effekten av tekniken som betyder något. Grejen att skapa kommunikation med olika typer av kommunikation är det jag gillar.

PublishSubscribePushModelHa det,

Mackan

Men skjut mig

Efter en eftermiddag framför laptopen i altanskuggan kändes livet väldigt behagligt och jag hade inte ens den sedvanliga intervallångesten. Jag skulle bara fixa några ärenden innan det var dags och när jag klev ur bilen på parkeringen kom chocken. Det var ju snorvarmt ute i solen! Att biltermometern visade över 25 grader trodde jag berodde på att den stått just i solen men den sjönk inte. Det var med tunga ben jag promenerade och fixade det som skulle fixas och jag kunde inte för mitt liv fatta hur jag skulle få energi till att springa. Dricka kanske? Tänkte inte på det. Åkte i alla fall ner till Danderyds gymnasium och joggade iväg längs den klassiska gubbrundan.

Skjut mig!

Benen ville knappt röra sig framåt. Hela kroppen protesterade. Efter några kilometer hade jag jobbat upp en fin svett och det var med glädje jag såg att den lokala friidrottsklubben hade samlat en rejäl hord med ungdomar. Jag kanske skulle bli utslängd? Det passade mig utmärkt. Det som också passade mig utmärkt var att det faktiskt blåste lite uppe på banorna. Normalt sett skyr jag vinden när det är intervalldags men nu var den välkommen. Jag tar hellre behaglig svalka och lägre fart än obehag och hög fart. Träningseffekten blir ju densamma även om farten sjunker lite i motvinden. Humöret gick upp när jag fortsatte värma upp och kände att vinden faktiskt svalkade.

Dessutom hittade jag en sjukampstjej från Hässelby att snacka med och det var också välkommet. Hon körde tvåhundringar med gåvila och plötsligt  saknade jag inte sällskap längre. Även om jag inte springer samma pass som andra gillar jag känslan av att träna med någon annan och när jag drog igång funkade det ändå hyggligt. Inte bra men hyggligt.

Slappna av nu gubbe.

Jag visst att det var något som felade och under den tredje repetitionen satt det plötsligt. Jag slappnade av och då fick rätt muskler jobba. Farten gick upp ett snäpp och även om jag varken vill eller vågar dra på för fullt med väntande joggvila är det ändå roligare när klockan inte tickar lika långt. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade mer fart i kroppen än vad jag någonsin hade väntat mig under uppvärmningen. Kroppen är konstig. Vädret är konstigt.

Fortfarande 24 grader när jag åkte hemåt med ett glatt humör. Jag fick ett bra pass och ett trevligt möte. Som bonus fick jag ytterligare ett trevligt möte på affärens parkering när jag handlade. Min barndomskompis Peppe och fru Jonna. Två människor som inspirerar! Just Peppe är i front på den här bilden och han om någon har fortfarande barnasinnet kvar. Fan vad mycket skoj vi haft sen vi började leka ihop i slutet av sjuttiotalet. Livet är ändå bra kul och jag tar tillbaka det där om skjutandet.

skanna0047

Ha det,

Mackan

Harmonisk vår

Idag är det fritt från fart och exakta tider utan nu vill jag flumma lite och prata harmoni. Häromdagen insåg jag återigen hur harmonisk jag känner mig. Det är inget att ta för givet utan något som är värt att uppskatta och tro mig, det gör jag. Att bestämma över sig själv och sin tid är verkligen guld värt.  En så enkel sak som att när jag ser på väderprognosen att det ska regna ikväll så passar jag på att vara ute under dagen. Visst har jag skickat de böcker som skulle iväg men resten kan vänta till kvällen och det får det göra. Nu har jag dock fått en lätt överdos av frisk luft och medan katterna leker på gräsmattan tar jag en kopp kaffe, bloggar och lyssnar på nya Kentplattan. Den kom idag. Redan på förmiddagen och första genomlyssningen kunde jag göra i bilen och nu tackar jag min lyckliga stjärna för att jag investerade i en stereo till arbetsrummet innan jag började skriva på boken. För Kent ska lyssnas på högt. Så är det bara. Och den nya plattan är fan bra. Den meningen räcker som recension.

Men åter till harmonin. Jag brukar ofta predika om vikten av att stanna upp och det kan man göra på många olika sätt. Ett väldigt bokstavligt sätt jag använder mig av är att när jag springer min lugna skogsrunda stannar jag alltid – verkligen alltid – till när jag kommer ut genom ett visst skogsbryn och har en utsikt jag älskar. Ibland blir det bara i 30 sekunder och ibland ett par minuter. Många minuter har det blivit just där och speciellt på morgonen är det väldigt fint att titta ut över hästhagarna och med sjön lite längre bort. Det är så otroligt fint. Inom en väldigt snar framtid kommer dessutom min andra trevliga vana att kunna starta. Bryggan. Det är så jädra skönt att efter avslutad löptur ta ett bad och sen sitta på bryggan och titta en stund. Ofta kommer det förbi någon och det blir kanske ett samtal. Och apropå att prata hinner jag prata lite mer än vanligt och den bjuder jag på, för jag vet att vissa nu tänker ”hur är det möjligt?” Men jo det är möjligt. Skillnaden är att det blir mer prat med främlingar. Jag kom fram till att jag har hittills idag vid olika tillfällen hunnit diskutera ditten och datten med åtminstone fem olika personer som jag tidigare aldrig mött. Det handlar också om harmoni. Att känna att jag har tid att ta mig en pratstund med någon och att ta de kontakterna. Möter man blickar och hejar eller glatt kommenterar det man ser är de flesta rätt pratglada. Fram för mer möten i vardagen! Vill det sig väl kan man lära sig något och om inte får man i alla fall en trevlig stund. Om man är lagd åt mitt håll.

Träning ? Jodå, nu är kaffekoppen tom och snart är det dags att vädra apostlahästarna och njuta lite mer av våren. Givetvis med bara ben!

Ha det,

Mackan