Vad i helsefyr!

Ja jag vet, jag har inte bloggat på evigheter men livet handlar om prioriteringar och jag har prioriterat annat skrivande. Nämligen att revidera fakta som inte är av den tidlösa karaktären. I min första bok. Så nu har jag uppdaterat bansträckningar, starttider, banrekord och annat som har naggats av tidens gång. För det var 2013 jag tryckte den andra upplagan av Löpträning mitt i livet och den har varit slut rätt länge. Och folk har beklagat sig över det via mail och andra kanaler. Marknadskrafterna säger ”tryck” och jag trycker och hoppas på att den finns tillgänglig någon gång i början av december.

Mer då? Jag sprang Frankfurt Marathon för tre veckor sedan. Hela tre kilometer innan jag fick kliva av med en spökande vad. En vad eller hälsena som började spöka en vecka före loppet efter en vecka av helvila pga ej skaderelaterad orsak. Gubbar ska inte vila, det är en sak som är säker. Två dagar före loppet var jag helt utan känningar igen men som jag nämnde, tre kilometer var så länge vaden ville vara med i matchen. Då med kraftiga känningar på ett helt nytt ställe än veckan innan. Och så har det fortsatt. Den är helt opålitlig och symptom på olika ställen men efter några korta pass på löpbandet vågade jag mig ut på vägarna den här veckan. Första korta joggen utomhus kändes riktigt bra och inga känningar alls efteråt.

Glad i hågen gav jag mig ut på nästa jogg i samma lugna tempo och 15 minuter in på den var jag övertygad om att nu var det borta helt. Fyra minuter senare började det dra på ett annat ställe. Efter en vilodag. Har inte haft någon chans att hinna till naprapaten för att undersöka vad i helsefyr det kan handla om men i morgon är det dags. Det skulle passa väldigt bra att komma rejält på benen igen nu när boken förhoppningsvis blir godkänd för tryck i morgon. Dessutom tror jag att det lugnar sig lite på jobbet efter nästa vecka och då vill jag ha något annat konstruktivt att lägga tiden på.

Bild från lyckad morgonjogg i tisdags!

Ha det,

Mackan

Bra idéer är bra

Ett par veckor före jul fick jag veta att jag borde vara med på ett heldagsmöte i Bryssel och det lät ju bra. Tills jag såg att det var förlagt en fredag. Inte. Lika. Kul. Det är väl en sak att komma hem sent en tisdag eller torsdag men fredagskvällen tillbringar jag hellre på annan plats än flygplatsen. Men så kollade jag upp flygpriserna och det var billigare att flyga hem söndag kväll än på fredagen. Och under lågsäsong var hotellpriserna väldigt drägliga. Så jag kollade och det var okej att flyga hem på söndagen och pyntade jag två nätter ur egen ficka på hotellet kunde Baddaren komma ner på fredagen.

Sagt blev gjort och citronen till sabbad fredagskväll blev till lemonad hela helgen. Ja, kanske en öl till och med. På fredag efter jobbet kunde jag ta en promenad genom Bryssel och möta upp henne för att börja guidningen av Bryssel. Vi fick en suverän helg med mer ljus och högre temperaturer än i Tjabostan. Promenader, choklad, god mat, god öl och massor av kultur. Det var fantastiskt att få dela med sig av en stad som jag tycker väldigt mycket om för någon jag tycker väldigt mycket om.

Och självklart blev det löpning. Jag brukar sällan bli avis på dom som beger sig till värme och tränar. Värme är inte särskilt trevligt att springa i när man inte är acklimatiserad. Men vindstilla, lite sol och några plusgrader, det är mumma för själen. Jag tjuvstartade mitt lilla träningsläger redan på torsdagen med att njuta av att springa i splits i solnedgången och fick guida Baddaren på två morgonjoggar där jag visade henne stora delar av stan. I splits. I soluppgång. En ren njutning! Det känns nästan surrealistiskt i dagens snålblåst att det var senast i går jag njöt i kortbyxor. Men det gjorde jag. Det är så otroligt skönt att kunna få ett litet avbrott i mörkret och nordanvinden och nu ska jag nog överleva den här vintern också. Tack för den strålande idén att förlänga helgen. Mer splitslöpning åt folket, gärna i trevliga städer! Jag svär på heder och samvete att det var otroligt mycket skönare än splitspasset på löpbandet i onsdags morse…

BrysselBaddaren

Ha det,

Mackan

När det tar emot

Jag skulle inte vilja påstå att jag var pigg som en lärka när jag vaknade i morse men jag vaknade, jag drack mitt kaffe och jag övervägde om jag skulle ta den längre vägen till jobbet. Som vanligt vaknar jag inte till riktigt förrän jag sprungit ett tag och då först tog jag det slutliga beslutet att springa lite längre. Inte för att jag egentligen ville springa längre men jag ville tassa på stigar och inte mala asfalt och så fick det bli. Belöningen blev ett gradvis stigande humör och dessutom ett möte med Ultrababe och dotter. Alltid lika trevligt när vägar korsas.

Väl på jobbet var det full energi och det krävdes bra fart för jag skulle inte bara förbereda en dragning jag skulle hålla utan den skulle hållas också. Allt före frukost. Men klockan 09:46 var presentationen skriven och 09:59 jag var redo att snicksnacka för en större flock arkitekter. Jag kunde övertyga dom att min nyskrivna referensarkitektur var värd att anta. Bam! Snabblunch och sen möten, möten och möten. Under det näst sista kände jag att energinivåerna var nära noll och tänkte att det kunde åtgärdas med frukt. Frukt slut. Ingen tid att springa och köpa någon heller på de sex minuter jag hade på mig för förflyttning genom huset. Nödlösningen fick bli sju Dumlekolor. Jag vet, uselt. Riktigt uselt. Men direkt efter sista mötet hade jag planerat att springa snabba intervaller och någon energi krävdes för att klara av det. Om än bara lite för att få med hjärnan i leken.

Tur i alla fall att jag fick i mig kolorna för det i kombo med en halvliter vatten fick upp mig från nästintill komaläge till en skalle som trodde det var värt att prova. Men det tog emot något så fruktansvärt. Löftet till mig själv blev att jag provar i alla fall att värma upp. Efter uppvärmningen (som kändes hemsk) blev löftet att testa åtminstone en repetition. Hemsk känsla men det som räddade en fortsättning på passet var att det verkade ändå gått rätt kvickt. En repetition blev två blev tre och plötsligt var summan 13. Nio sekunder kvickare per kilometer än för två veckor sen så det var inte så konstigt att det var jobbigt. Jättejobbigt. Men jag fick beröm av en man jag brukar möta längs vägen då och då. Han tyckte att jag såg klart tävlingsbar ut och att jag verkade konkurrenskraftig för min veteranålder på vad han gissade var 40 år. Vi får väl se hur det är med det men jag blir alltid lika glad när jag får beröm av okända människor på stan.

En sak är i alla fall helt säker. Hade jag inte haft ett närliggande mål hade det inte funnits på kartan att jag plågade mig igenom dagens pass. 24 km in på kontot varav nästan en tredjedel i skitjobbig zon. Och det är rätt kul att plåga sig trots allt. Speciellt när klockan i slutändan visat sig ticka långsamt. Sova gott i natt lär jag också göra!

2017-04-04 18.05.09

Ha det,
Mackan

Trött i skallen

Veckans första träningsdag och den började otroligt bra. Pigga ben och en pigg skalle gjorde att morgonjoggen gick som en dans. Lite väl snabba ben med tanke på att jag skulle hem igen så småningom men jag blev inspirerad av vindstilla och en soluppgång som var riktigt fin. Springer man hemifrån vid samma tidpunkt så är det inte så många veckor om året som man får se solen gå upp medan man är ute men i dag var en sån dag. Otroligt fint!

Ja och sen skulle jag ju hem. Om jag eventuellt sprang för snabbt på morgonen så stod jag nu inför frågeställningen om det skulle gå nog snabbt. Jag tror att jag i omklädningsrummet sa till världsmästar-G att jag skulle köra 10×500 meter på vägen hem men kom snabbt på att det kommer jag inte fram på utan får en lång nedjogg. Det är ju inte så kul. Den planerade rutten jag skulle ta skulle ge totalt 11 km löpning och jag hade tänkt mig 2 km uppjogg och 2 km nedjogg. Då återstod 7 km att leka på. Fine, jag kör 10×2 minuter i stället så blir det ju perfekt. Förutsatt att jag springer 7 kuperade kilometer på 20 minuter. Det gör jag inte. Inte ens med en minut ståvila. Än.

Men det insåg jag inte då och jag vet inte hur jag räknade men fel blev det och ju närmare målet jag kom desto mer insåg jag att det inte skulle gå. Antingen kan man nöja sig och jogga vidare eller så kan man göra lite extra jobb. Det fick bli två tvåminutare till och jag vet inte riktigt var jag hittade kraften till dom men baske mig att det gick. Det var trötta ben under nedjoggen men med en nöjd skalle. Trött men nöjd. Det var kanske inte mitt livs bästa pass men nog fan retade jag kroppen  i alla fall. Jag har hört att man ska göra det ibland. Transportintervaller gör nog en del nytta det med och kan herr Sander transportspringa sig till 2:29 på maran ska jag nog också kunna åstadkomma något vettigt.

BrunnsvikenHa det,

Mackan

Tonårsidol

Morgonen började tidigt av att jag vaknade av att något hårigt låg ovanpå mig och petade mig i ansiktet. Så går det när man inte fyller skålen med torrfoder till brädden innan man går och lägger sig. Ja jag fick nästan hela min skönhetssömn så det gick väl ingen nöd på mig. Med en stor kopp kaffe i handen håller man sig sen sysselsatt ett tag och plötsligt hade timmarna runnit i väg och det var dags att antingen äta en riktig frukost eller springa. Jag valde det senare.

Om någon mot förmodan har missat det är det en sån där riktigt fantastisk ute i dag. Jag gled ut på träningsvärkande ben iklädd splits, jacka och vantar och det var helt perfekt. Solen sken och sjön låg blank. Tankarna for snabbt åt olika håll och efter knappt tio minuter såg jag i motljuset en man jag känner komma cyklande. Jag stannade och brast ut: Hallå där, vart är du på väg? Han tittade på mig och förklarade försiktigt att han skulle kolla upp elever som skulle komma snart. När jag hörde rösten och vred bort ansiktet ur motljuset såg jag att det var en man jag aldrig någonsin sett förut. Hoppsan. Jag slätade över det lite snabbt med ett lycka till och joggade vidare.

Efter ett tag kom jag in i skogen och framför mig på en stig ser jag två förvirrade tonårstjejer med kartor i handen. Jag frågar hur det gick för dom och dom förklarade att det var inga problem, dom letade efter en kontroll bara. Jo det misstänkte jag och förklarade att jag är rätt vass på orientering och att jag kan hjälpa till om dom så önskar. Det var två glada tjejer som fick veta exakt var dom var och hur dom skulle ta sig till nästa kontroll! Deras bild om var dom var och faktisk plats diffade lite. Jag fick ett tack med mig på vägen och sjönk snart in i mina egna tankar igen. Löven har börjat falla och det luktar så där bra av höst som det kan göra när sommarens värmebubbla försvunnit och jag njöt till fullo. Varken för varmt eller för kallt utan helt perfekt så att man kan klä sig för det. Här och där passerade jag orienteringskontroller och när jag sprang nerför en backe såg jag plötsligt tjejerna stå stilla och fundera över livet igen.

Det var inte så att jag möttes av glädjetjut och tårar men det rådde ingen tvekan om att dom blev glada över att se mig. Återigen fick jag hjälpa dom och ett gäng andra tjejer anslöt. Plötsligt stod jag där i skogen omringad av tonårstjejer efter att de första två förklarat för resten att jag minsann var orienterare. Själv kände jag mig som en tonårsidol och förklarade var på kartan dom var och pekade vart dom skulle ta vägen för att komma till den åttonde kontrollen. Sen såg jag hela flocken springa bort mellan träden.

Nöjd över dagens insats kunde jag sakta men säkert jogga hem i morgonsolen för att sen avnjuta min frukost. Nu vet jag hur det känns att äta frukost som en tonårsidol. Allt eventuellt tvivel om att en skogsgubbe i shorts kan göra succé bland tonåringarna är nu undanröjt.

HöstlöpningHa det,

Mackan

‘Cause tramps like us

Regnet öser ner utanför fönstret när jag väl bestämmer mig för att det är dags att gå upp när klockan ringer. Jag har redan varit vaken ett bra tag så det är inte direkt någon uppoffring att kliva ur sängen. Jag är dålig på att ligga och dra mig och det känns snarare som en befrielse att det är vettigt att gå upp. På med kaffe och igång med stereon på hög volym för att försäkra mig om att inte riskera tappa energi. Jag konstaterar att Born to run är absolut en av de bästa plattorna i världshistorien och att det irriterar mig att Allan Montan snodde det perfekta bloggnamnet innan jag hade börjat blogga strukturerat. Så kan det vara.

Dagens höga energinivåer beror delvis på att jag avslutar säsongsvilan i dag. Jag har väl inte tänkt träna ihjäl mig resten av veckan heller men nu är det nog; jag har så jädra mycket tankar i skallen och de bearbetas bäst under fysisk ansträngning. Visst, jag skulle kunna cykla men det är så mycket att tänka på med trafiken då. Filosoferande hör mer hemma i skogen. I morse var det inte egentid jag behövde så efter att ha stökat av lite jobb och uppdaterat mig på vad som hänt i världen dök Tibor upp klockan åtta för en gemensam morgonjogg. Höstregn, löpning och splits är en utmärkt kombination och det enda som störde mig var att händerna var alldeles för kalla första biten men det glömdes snabbt bort.

51 minuter senare var vi tillbaka – lite nöjdare och ganska mycket lerigare. Jag fick ventilera en massa tankar och idéer och jag vet väl inte om jag blev klokare men det kändes i alla fall bra. Sketbenet verkar inte tagit någon notis om att det har fått vila ordentligt men det är som det är och jag jobbar vidare i lugn och ro på den fronten. Hösten är här, hösten är härlig och såna som jag är fan gjorda för att springa.

DSC_0009

Ha det,

Mackan

Springa som en ninja

Jag var precis lika trött i kroppen i morse som jag hade förväntat mig men hade bestämt med T-Bone att vi skulle ut till Bogesund och springa stig. Morgonen var precis så där fin och stilla som en höstmorgon kan vara och daggen låg och glänste på fälten. Det var fortfarande svalt ute men jag kände rätt snabbt att det skulle bli klibbigt trots lugnt tempo. Planen var att springa knappa timmen och vi töltade iväg. Längs vattnet var det alldeles lugnt och det var bitvis svårt att hitta stigen i all grönska och sakta men säkert njöt vi av naturen. Det enda som bröt tystnaden var mitt pladder och T-Bones tappra försök att hänga med  konversationen. Vi brukar ha mycket klokheter att avhandla och avhandlades gjorde det. Vatten byttes mot ängar och ängar byttes mot trollskog. Nu var det betydligt mer teknisk löpning och vi skuttade som stora getter genom skogen och då händer det.

Pang! En lömsk rot dyker upp från ingenstans och fäller den första geten. I svag nedförsbacke var farten högre än man skulle kunna tro och jag hann notera att det är rätt stora stenar som närmar sig med blixtens hastighet. Vad göra? Att dyka ner bland stenarna var inget bra alternativ. Normalt gör jag en snygg rullning i dom här lägena men det gör jätteont att rulla bland stenar, jag har testat så jag vet. Snabbt som ögat förvandlade jag mig till en ninja. Ja, inombords i alla fall. Ner med en hand och sen gjorde jag en regelrätt hjulning över stenarna och fortsatte som om inget hade hänt. Pratandes. T-Bone var oerhört imponerad och undrade hur fan jag gjorde.

– Vet inte, men gubben är vigare än många tror.

Jag hade faktiskt glömt hela incidenten tills jag blev påmind nu på kvällskvisten. Det såg tydligen riktigt häftigt ut och hade varit väl värt att få förevigat. Nu har jag i alla fall förevigat det i text och nej, jag tänker inte visa hur man gör, sånt måste komma spontant. Resten av rundan fortsatte utan problem och 53 minuter senare var vi tillbaka vid bilen. Ett minne rikare. Jag kan hjula, jag är inte rädd.

???????????????????????????????

Ha det,

Ninja-Mackan