Bra idéer är bra

Ett par veckor före jul fick jag veta att jag borde vara med på ett heldagsmöte i Bryssel och det lät ju bra. Tills jag såg att det var förlagt en fredag. Inte. Lika. Kul. Det är väl en sak att komma hem sent en tisdag eller torsdag men fredagskvällen tillbringar jag hellre på annan plats än flygplatsen. Men så kollade jag upp flygpriserna och det var billigare att flyga hem söndag kväll än på fredagen. Och under lågsäsong var hotellpriserna väldigt drägliga. Så jag kollade och det var okej att flyga hem på söndagen och pyntade jag två nätter ur egen ficka på hotellet kunde Baddaren komma ner på fredagen.

Sagt blev gjort och citronen till sabbad fredagskväll blev till lemonad hela helgen. Ja, kanske en öl till och med. På fredag efter jobbet kunde jag ta en promenad genom Bryssel och möta upp henne för att börja guidningen av Bryssel. Vi fick en suverän helg med mer ljus och högre temperaturer än i Tjabostan. Promenader, choklad, god mat, god öl och massor av kultur. Det var fantastiskt att få dela med sig av en stad som jag tycker väldigt mycket om för någon jag tycker väldigt mycket om.

Och självklart blev det löpning. Jag brukar sällan bli avis på dom som beger sig till värme och tränar. Värme är inte särskilt trevligt att springa i när man inte är acklimatiserad. Men vindstilla, lite sol och några plusgrader, det är mumma för själen. Jag tjuvstartade mitt lilla träningsläger redan på torsdagen med att njuta av att springa i splits i solnedgången och fick guida Baddaren på två morgonjoggar där jag visade henne stora delar av stan. I splits. I soluppgång. En ren njutning! Det känns nästan surrealistiskt i dagens snålblåst att det var senast i går jag njöt i kortbyxor. Men det gjorde jag. Det är så otroligt skönt att kunna få ett litet avbrott i mörkret och nordanvinden och nu ska jag nog överleva den här vintern också. Tack för den strålande idén att förlänga helgen. Mer splitslöpning åt folket, gärna i trevliga städer! Jag svär på heder och samvete att det var otroligt mycket skönare än splitspasset på löpbandet i onsdags morse…

BrysselBaddaren

Ha det,

Mackan

Annonser

När det tar emot

Jag skulle inte vilja påstå att jag var pigg som en lärka när jag vaknade i morse men jag vaknade, jag drack mitt kaffe och jag övervägde om jag skulle ta den längre vägen till jobbet. Som vanligt vaknar jag inte till riktigt förrän jag sprungit ett tag och då först tog jag det slutliga beslutet att springa lite längre. Inte för att jag egentligen ville springa längre men jag ville tassa på stigar och inte mala asfalt och så fick det bli. Belöningen blev ett gradvis stigande humör och dessutom ett möte med Ultrababe och dotter. Alltid lika trevligt när vägar korsas.

Väl på jobbet var det full energi och det krävdes bra fart för jag skulle inte bara förbereda en dragning jag skulle hålla utan den skulle hållas också. Allt före frukost. Men klockan 09:46 var presentationen skriven och 09:59 jag var redo att snicksnacka för en större flock arkitekter. Jag kunde övertyga dom att min nyskrivna referensarkitektur var värd att anta. Bam! Snabblunch och sen möten, möten och möten. Under det näst sista kände jag att energinivåerna var nära noll och tänkte att det kunde åtgärdas med frukt. Frukt slut. Ingen tid att springa och köpa någon heller på de sex minuter jag hade på mig för förflyttning genom huset. Nödlösningen fick bli sju Dumlekolor. Jag vet, uselt. Riktigt uselt. Men direkt efter sista mötet hade jag planerat att springa snabba intervaller och någon energi krävdes för att klara av det. Om än bara lite för att få med hjärnan i leken.

Tur i alla fall att jag fick i mig kolorna för det i kombo med en halvliter vatten fick upp mig från nästintill komaläge till en skalle som trodde det var värt att prova. Men det tog emot något så fruktansvärt. Löftet till mig själv blev att jag provar i alla fall att värma upp. Efter uppvärmningen (som kändes hemsk) blev löftet att testa åtminstone en repetition. Hemsk känsla men det som räddade en fortsättning på passet var att det verkade ändå gått rätt kvickt. En repetition blev två blev tre och plötsligt var summan 13. Nio sekunder kvickare per kilometer än för två veckor sen så det var inte så konstigt att det var jobbigt. Jättejobbigt. Men jag fick beröm av en man jag brukar möta längs vägen då och då. Han tyckte att jag såg klart tävlingsbar ut och att jag verkade konkurrenskraftig för min veteranålder på vad han gissade var 40 år. Vi får väl se hur det är med det men jag blir alltid lika glad när jag får beröm av okända människor på stan.

En sak är i alla fall helt säker. Hade jag inte haft ett närliggande mål hade det inte funnits på kartan att jag plågade mig igenom dagens pass. 24 km in på kontot varav nästan en tredjedel i skitjobbig zon. Och det är rätt kul att plåga sig trots allt. Speciellt när klockan i slutändan visat sig ticka långsamt. Sova gott i natt lär jag också göra!

2017-04-04 18.05.09

Ha det,
Mackan

Trött i skallen

Veckans första träningsdag och den började otroligt bra. Pigga ben och en pigg skalle gjorde att morgonjoggen gick som en dans. Lite väl snabba ben med tanke på att jag skulle hem igen så småningom men jag blev inspirerad av vindstilla och en soluppgång som var riktigt fin. Springer man hemifrån vid samma tidpunkt så är det inte så många veckor om året som man får se solen gå upp medan man är ute men i dag var en sån dag. Otroligt fint!

Ja och sen skulle jag ju hem. Om jag eventuellt sprang för snabbt på morgonen så stod jag nu inför frågeställningen om det skulle gå nog snabbt. Jag tror att jag i omklädningsrummet sa till världsmästar-G att jag skulle köra 10×500 meter på vägen hem men kom snabbt på att det kommer jag inte fram på utan får en lång nedjogg. Det är ju inte så kul. Den planerade rutten jag skulle ta skulle ge totalt 11 km löpning och jag hade tänkt mig 2 km uppjogg och 2 km nedjogg. Då återstod 7 km att leka på. Fine, jag kör 10×2 minuter i stället så blir det ju perfekt. Förutsatt att jag springer 7 kuperade kilometer på 20 minuter. Det gör jag inte. Inte ens med en minut ståvila. Än.

Men det insåg jag inte då och jag vet inte hur jag räknade men fel blev det och ju närmare målet jag kom desto mer insåg jag att det inte skulle gå. Antingen kan man nöja sig och jogga vidare eller så kan man göra lite extra jobb. Det fick bli två tvåminutare till och jag vet inte riktigt var jag hittade kraften till dom men baske mig att det gick. Det var trötta ben under nedjoggen men med en nöjd skalle. Trött men nöjd. Det var kanske inte mitt livs bästa pass men nog fan retade jag kroppen  i alla fall. Jag har hört att man ska göra det ibland. Transportintervaller gör nog en del nytta det med och kan herr Sander transportspringa sig till 2:29 på maran ska jag nog också kunna åstadkomma något vettigt.

BrunnsvikenHa det,

Mackan

Tonårsidol

Morgonen började tidigt av att jag vaknade av att något hårigt låg ovanpå mig och petade mig i ansiktet. Så går det när man inte fyller skålen med torrfoder till brädden innan man går och lägger sig. Ja jag fick nästan hela min skönhetssömn så det gick väl ingen nöd på mig. Med en stor kopp kaffe i handen håller man sig sen sysselsatt ett tag och plötsligt hade timmarna runnit i väg och det var dags att antingen äta en riktig frukost eller springa. Jag valde det senare.

Om någon mot förmodan har missat det är det en sån där riktigt fantastisk ute i dag. Jag gled ut på träningsvärkande ben iklädd splits, jacka och vantar och det var helt perfekt. Solen sken och sjön låg blank. Tankarna for snabbt åt olika håll och efter knappt tio minuter såg jag i motljuset en man jag känner komma cyklande. Jag stannade och brast ut: Hallå där, vart är du på väg? Han tittade på mig och förklarade försiktigt att han skulle kolla upp elever som skulle komma snart. När jag hörde rösten och vred bort ansiktet ur motljuset såg jag att det var en man jag aldrig någonsin sett förut. Hoppsan. Jag slätade över det lite snabbt med ett lycka till och joggade vidare.

Efter ett tag kom jag in i skogen och framför mig på en stig ser jag två förvirrade tonårstjejer med kartor i handen. Jag frågar hur det gick för dom och dom förklarade att det var inga problem, dom letade efter en kontroll bara. Jo det misstänkte jag och förklarade att jag är rätt vass på orientering och att jag kan hjälpa till om dom så önskar. Det var två glada tjejer som fick veta exakt var dom var och hur dom skulle ta sig till nästa kontroll! Deras bild om var dom var och faktisk plats diffade lite. Jag fick ett tack med mig på vägen och sjönk snart in i mina egna tankar igen. Löven har börjat falla och det luktar så där bra av höst som det kan göra när sommarens värmebubbla försvunnit och jag njöt till fullo. Varken för varmt eller för kallt utan helt perfekt så att man kan klä sig för det. Här och där passerade jag orienteringskontroller och när jag sprang nerför en backe såg jag plötsligt tjejerna stå stilla och fundera över livet igen.

Det var inte så att jag möttes av glädjetjut och tårar men det rådde ingen tvekan om att dom blev glada över att se mig. Återigen fick jag hjälpa dom och ett gäng andra tjejer anslöt. Plötsligt stod jag där i skogen omringad av tonårstjejer efter att de första två förklarat för resten att jag minsann var orienterare. Själv kände jag mig som en tonårsidol och förklarade var på kartan dom var och pekade vart dom skulle ta vägen för att komma till den åttonde kontrollen. Sen såg jag hela flocken springa bort mellan träden.

Nöjd över dagens insats kunde jag sakta men säkert jogga hem i morgonsolen för att sen avnjuta min frukost. Nu vet jag hur det känns att äta frukost som en tonårsidol. Allt eventuellt tvivel om att en skogsgubbe i shorts kan göra succé bland tonåringarna är nu undanröjt.

HöstlöpningHa det,

Mackan

‘Cause tramps like us

Regnet öser ner utanför fönstret när jag väl bestämmer mig för att det är dags att gå upp när klockan ringer. Jag har redan varit vaken ett bra tag så det är inte direkt någon uppoffring att kliva ur sängen. Jag är dålig på att ligga och dra mig och det känns snarare som en befrielse att det är vettigt att gå upp. På med kaffe och igång med stereon på hög volym för att försäkra mig om att inte riskera tappa energi. Jag konstaterar att Born to run är absolut en av de bästa plattorna i världshistorien och att det irriterar mig att Allan Montan snodde det perfekta bloggnamnet innan jag hade börjat blogga strukturerat. Så kan det vara.

Dagens höga energinivåer beror delvis på att jag avslutar säsongsvilan i dag. Jag har väl inte tänkt träna ihjäl mig resten av veckan heller men nu är det nog; jag har så jädra mycket tankar i skallen och de bearbetas bäst under fysisk ansträngning. Visst, jag skulle kunna cykla men det är så mycket att tänka på med trafiken då. Filosoferande hör mer hemma i skogen. I morse var det inte egentid jag behövde så efter att ha stökat av lite jobb och uppdaterat mig på vad som hänt i världen dök Tibor upp klockan åtta för en gemensam morgonjogg. Höstregn, löpning och splits är en utmärkt kombination och det enda som störde mig var att händerna var alldeles för kalla första biten men det glömdes snabbt bort.

51 minuter senare var vi tillbaka – lite nöjdare och ganska mycket lerigare. Jag fick ventilera en massa tankar och idéer och jag vet väl inte om jag blev klokare men det kändes i alla fall bra. Sketbenet verkar inte tagit någon notis om att det har fått vila ordentligt men det är som det är och jag jobbar vidare i lugn och ro på den fronten. Hösten är här, hösten är härlig och såna som jag är fan gjorda för att springa.

DSC_0009

Ha det,

Mackan

Springa som en ninja

Jag var precis lika trött i kroppen i morse som jag hade förväntat mig men hade bestämt med T-Bone att vi skulle ut till Bogesund och springa stig. Morgonen var precis så där fin och stilla som en höstmorgon kan vara och daggen låg och glänste på fälten. Det var fortfarande svalt ute men jag kände rätt snabbt att det skulle bli klibbigt trots lugnt tempo. Planen var att springa knappa timmen och vi töltade iväg. Längs vattnet var det alldeles lugnt och det var bitvis svårt att hitta stigen i all grönska och sakta men säkert njöt vi av naturen. Det enda som bröt tystnaden var mitt pladder och T-Bones tappra försök att hänga med  konversationen. Vi brukar ha mycket klokheter att avhandla och avhandlades gjorde det. Vatten byttes mot ängar och ängar byttes mot trollskog. Nu var det betydligt mer teknisk löpning och vi skuttade som stora getter genom skogen och då händer det.

Pang! En lömsk rot dyker upp från ingenstans och fäller den första geten. I svag nedförsbacke var farten högre än man skulle kunna tro och jag hann notera att det är rätt stora stenar som närmar sig med blixtens hastighet. Vad göra? Att dyka ner bland stenarna var inget bra alternativ. Normalt gör jag en snygg rullning i dom här lägena men det gör jätteont att rulla bland stenar, jag har testat så jag vet. Snabbt som ögat förvandlade jag mig till en ninja. Ja, inombords i alla fall. Ner med en hand och sen gjorde jag en regelrätt hjulning över stenarna och fortsatte som om inget hade hänt. Pratandes. T-Bone var oerhört imponerad och undrade hur fan jag gjorde.

– Vet inte, men gubben är vigare än många tror.

Jag hade faktiskt glömt hela incidenten tills jag blev påmind nu på kvällskvisten. Det såg tydligen riktigt häftigt ut och hade varit väl värt att få förevigat. Nu har jag i alla fall förevigat det i text och nej, jag tänker inte visa hur man gör, sånt måste komma spontant. Resten av rundan fortsatte utan problem och 53 minuter senare var vi tillbaka vid bilen. Ett minne rikare. Jag kan hjula, jag är inte rädd.

???????????????????????????????

Ha det,

Ninja-Mackan

MJFF

MorgonJogg Före Frukost, det är banne mig kungen av träningspass. Inte för att det är extra effektivt utan helt enkelt för att det är så skönt både under och efter. Förkortningen tror jag att jag har hittat på själv och för vissa har den känts så viktig att jag har fått förslag om att den borde vara med i definitionerna i mina böcker. Just det att det är min egen förkortning gör dock att jag inte riktigt tycker att den platsar där. Däremot platsar den som förkortning för det absoluta favoritpasset. Hade någon föreslagit passet för mig när jag var tonåring hade jag skrattat gott för då fanns det inte på världskartan att springa tidigt på morgonen på tom mage, men man lär sig. Jag vet egentligen inte om jag blivit direkt morgonpigg genom åren men kärleken till morgonjoggen har gjort att jag tycker det är värt att masa mig upp tidigare än annars.

Jag fick upp ögonen för det för drygt tio år sedan och tänkte att det vore ju inte så dumt ur ett praktiskt perspektiv om man kunde springa före frukost. Tänk att slippa äta och sen vänta utan att kunna dra iväg direkt? Det var något som tilltalade mig. Det tilltalade mig lite extra eftersom det kraftigt skulle underlätta transportlöpning till jobbet och det var något jag ville få in för att kunna öka träningsmängden. Tänkt blev till gjort och en vacker dag packade jag min ryggsäck och sprang mot jobbet. 18,4 km var det till den plats jag då konsultade på och jag var beredd på en fin resa för jag hade hört andra sjunga morgonjoggens lovsång.

Solen sken, fåglarna sjöng och jag upptäckte att jag njöt. Njöt som fan. Ett tag. Njutningen avtog gradvis och för varje steg jag närmade mig stan blev det lite mer plågsamt. Jag minns så väl hur jag fick stanna för rödljusen vid Universitetet och seriöst undrade hur jag skulle ta mig ända fram. Jag mådde allt annat än bra och förbannade alla puckon som hade sagt hur skönt det var. Det var inte skönt någonstans utan rentav vidrigt. Riktigt hemskt. Jag ville bara teleportera mig någon helt annanstans. På något sätt tog jag mig ändå de sista kilometerna men jag var långt från nöjd just då. Nöjd blev jag däremot när jag fick min frukost och kunde avrapportera min insats på det som vid den tidpunkten var Sveriges enda löparforum. Extra nöjd blev jag när Kabouter berömde mig, någon som minns honom? Själv hade jag inte sprungit någon mara vid den tidpunkten men det hade han. Och snabbt dessutom. Han skrev att han aldrig skulle pallat ett sånt pass och dessutom med ryggsäck. Det fick mig att inse att jag kanske hade överdrivit något. Jag var stolt som en tupp och sen dess har min MJFF varit ett stadigt inslag i träningen, om än inte så långa pass. Gradvis vande jag mig så bra att det nu är favoritpasset, passet där jag tänker som klarast och känner mig nöjdast efteråt. Numera klarar jag till och med av att springa SDFF och IVTFF även om det inte sker så ofta, men jag kan. Kroppen är fantastisk på att anpassa sig. Dagens MJFF blev tillsammans med Tibor runt en spegelblank sjö och var riktigt trevlig och får jag välja är det alltid vatten nära så att jag kan avsluta passet med ett bad. Bilden nedan kommer från min absolut trevligaste morgonjoggsrunda, men den kan jag bara springa på semestern.

DSC02938

Ha det,

Mackan