Inte. Särskilt. Trevligt. Eller?

Etiketter

almedalen, Gotland, känslor, MJFF, morgonlöpning, tacksamhet, Visby

Under natten vaknade jag ett flertal gånger av att det blåste rejält. Det blåste och det regnade. Den där tanken jag hade på att springa ett mysigt pass längs havet i gryningen kändes mer och mer avlägsen och när klockan ringde i mörkret hoppade jag ur sängen och tittade ut genom fönstret. Oj vad det blåste. Det regnade inte längre men oj vad det blåste. Det var rejäla vågor på havet och min spontana tanke var att nej, jag behöver nog inte träna i dag.

Jag hade verkligen sett fram mot att springa det där mysiga passet i shorts längs ett stilla hav. Nu skulle det uppenbarligen inte bli något stilla hav men shortsen hade jag ju packat med mig så varför inte prova? Jo jag kom fram till att jag kunde prova och den mentala inställningen var att det kommer inte att bli särskilt trevligt. Men det hade ju faktiskt slutat regna och om jag börjar med 25 minuter i kraftig medvind lär ju just det bli rätt trevligt. Vägen hem kan man välja att se som ett senare problem. Det kanske slutar blåsa lagom tills jag springer tillbaka… Eller hur!

Är man lättlurad så är man och jag stack iväg. Mycket riktigt blev det rätt bra fart helt utan ansträngning. Nere i Almedalen mötte jag en löpare som såg ut som en karikatyr på människor som tar sig fram i motvind. Vilt kämpande med armarna och kroppen i 45 graders lutning mot underlaget. Oj. Men det blir ett senare problem. Och förresten, var var alla andra människor i Almedalen? Det ska väl vimla av folk? Hade jag hört. Humöret var nu extremt bra och jag kunde inte låta bli att kolla tempot under en kontrollkilometer. 4:15/km. Helt utan ansträngning. Då blev humöret ännu bättre och den analytiska delen av hjärnan fungerade dessutom så bra att jag insåg att med mina 50 minuter som var avsatta för träning inte skulle springa 25 minuter ut och sen tro att det skulle ta 25 minuter tillbaka i vinden. Inte med rimlig ansträngning i alla fall. Eller kanske inte alls. Vind är inte bara en bromsande faktor utan dessutom en kylande så risken fanns att jag skulle stelna lite lätt.

Efter 23:37 vände jag tillbaka i något som började likna ljus. Plötsligt kunde jag se måsarna glida omkring i vinden ovan mig och långt därborta fanns Visby i sikte. Vinden syntes inte lika mycket som den kändes så döm om min förvåning när jag kollade tempot tillbaka och det knappt var någon temposänkning. Inte var jag kall heller utan uppenbarligen var jag både pigg och ansträngningen i sig höll mig varm. Där och då kom den där enorma känslan av tacksamhet som ibland sköljer över mig just när jag springer. Att vid en ålder av 50 år kunna lufsa runt i ett tempo som merparten av befolkningen oavsett ålder inte klarar av. Att jag kunde springa helt utan känningar av någon som helst smärta trots nästan 40 år av löpning. Att jag inte bara orkar utan även uppskattar att sticka ut i novembermörkret och springa 11 km före frukost. Att jag fortfarande efter alla dessa år älskar den här aktiviteten. Inget av det jag är tacksam för är något att ta för givet. Jag är borta på jobb och har ett tidigt möte så att jag får sticka iväg kvällen innan men i stället för att dö hotelldöd och kanske kröka bort tristess och vakna bakis kan jag ut och njuta av andra miljöer än hemmaplan. För att ta det på göteborgska: Det är fan gött!

Vägen hem tog 40 sekunder längre än vägen ut och min telefon sa att jag hade sprungit 11,3 km på knappa 48 minuter. Det må vara hänt att det var just så men det som definitivt hände var att jag fick en rejäl endorfin- och energikick som jag levde på hela dagen. Samt återigen en påminnelse om att det finns väldigt mycket att vara tacksam över i det lilla.

Bjuder på att det inte är en bild av ”influencerkvalitet” 🙂

Ha det,

Mackan

Annonser

Fyra våfflor och en kanin

Etiketter

Bryssel, kanin, MJFF, njutning, våfflor

När klockan ringer konstaterar jag två saker: För det första är jag hungrig, för kaniner är rätt små djur och det är uppenbart att även om dom smakar bra står jag mig dåligt på dom. För det andra är det ju synd att det har blivit dåligt väder under natten. Okej jag erkänner jag även konstaterar att jag är monumentalt trött. När jag kom in på rummet kvällen var det fint väder och jag var pigg och mätt. Konstigt vad nätter kan åstadkomma.

Träningen ska i alla fall göras även om jag befinner mig i Bryssel och ska den göras så får den göras tidigt. När jag trampar iväg efter en snabb kopp kaffe är det lite kallare än vad man skulle kunna tro det är nere på kontinenten i slutet av april. Nä, det är faktiskt ganska mycket kallare. Packningen rymde dock inte mer än splits, lätta skor, keps och en snabb tröja och då får det bli lite kallt eller ställa sig på hotellets löpband. Skulle inte tro det va?

Så jag joggar upp förbi EU-byggnaderna mot en park som jag inte kan stava till men på kartan såg den lovande ut när jag kollade hemma. Visst är den lovande för när jag kommer fram ser jag att det är fler som är ute i samma ärende som jag. Dessutom ser jag att det inte alls är dåligt väder utan det är bara solen som har väntat med att komma över horisonten. Ska man få till en lagom lång morgonjogg före frukost i en park som inte är Central Park får man improvisera lite för att få variation och jag upptäcker att den här parken lämpar sig bra för improvisation. Inte bara kan jag snurra runt lite överallt för det finns mycket att se på utan jag kan även jaga andra löpare samt bli jagad. Det är en hel del löpare i parken och en väldigt hög andel i shorts trots den kalla morgonen. Betydligt fler är lättklädda här jämfört med hemma. Intressant. Jag antar att det beror på att det ska vara varmare nu. Egentligen. När man väl tagit av sig vinterkläderna går man ogärna tillbaka.

Snurrar gör jag och när jag hittar riktiga löparbanor i ena änden av parken kan jag inte hålla mig från att dra några varv på tartanen för det var sannerligen inte igår jag var ute på en löparbana. Jag får erkänna att det känns oväntat trevligt. Det kanske borde bli någon bantävling i år? Men tiden går och jag har viktigare saker för mig än att springa hela morgonen. Med solen i ryggen springer jag tillbaka till hotellet och en väntande frukost. En frukost för kungar och ni vet vad man säger? When in Belgium… Ja då ska man äta våfflor och choklad. Med fyra belgiska våfflor och en stor bit god choklad i magen är jag redo för att möta resten av dagen.

Ha det,

Mackan

Morgongroggen

Etiketter

MJFF, morgongrogg, morgonjogg före frukost

Det finns människor som fått en galet fel uppfattning om mig när det gäller det här med tidiga morgonpass.

Det är ju så lätt för dig som är morgonpigg

Nej, jag är inte morgonpigg. Alls. Jag är inte ens i närheten av att vara morgonpigg, däremot kan jag vara rätt disciplinerad. Det är liksom bara att göra jobbet om det är det jobbet jag vill göra och vill jag så går det. Vill jag inte så går det inte. I morse när klockan ringde var jag så mördande trött att jag hoppades att mjälten hade spruckit eller något liknande så att jag skulle få ligga kvar i sängen. Vilken säng som helst bara jag slapp gå upp. Men som alla vet:

If you snooze, you lose.

Bara att masa sig upp direkt. Som vanligt. Skallen var sugen på kaffe men magen var det inte så inte ens den dopingen kunde jag unna mig i morse utan det fick gå med ett glas vatten. När jag sprang hemifrån var jag naturligtvis sen och hade dessutom böcker att posta längs vägen vilket tar lite extra tid. Jag ville verkligen inte hasta från start men antingen hasta eller vänta en halvtimme på nästa tåg. Alternativt springa hela vägen. Jag hastar hellre en kort stund än hasar en lång så det var bara att böla lite inombords och visst hann jag och hade säkert en halvminut till godo.

Sen efter några minuter av töjningar och uppvaknande på tåget börjar livet faktiskt kännas rätt drägligt igen. Hoppar av och töltar iväg till fots igen och när jag fått ytterligare någon kvart i benen har jag slutat tycka synd om mig själv och snarare ersatt det med självgodhet. Speciellt bra känns det när jag springer förbi gymfolket som tränar som apor i en bur. När det finns frisk höstluft. När det går att spana ut över vattnets stillhet och vara en del av allt som rör sig. Nå, alla blir saliga på sin tro och dom tycker säkert att jag är en idiot som springer i kortbrallor och tisha ute i kylan. Själv njuter jag för tillfället av det.

Väl framme på jobbet så förstår jag inte längre varför jag tvekade när jag låg i sängen men ändå vet jag att det kommer att vara samma procedur i morgon bitti. Tänk om jag faktiskt vore morgonpigg på riktigt, det vore sannerligen inte dumt. Då skulle jag slippa morgonkriget med mig själv. Ett krig som jag dock för det mesta vinner.

Ha det,

Mackan

Jane Fonda, hon vet

Etiketter

Jane Fonda, löparkärlek, MJFF, Rönningesjön

I morse var jag ute och morgonjoggade, ja jag gör det ibland. Att sticka ut i mörkret kändes varken kul eller smart så jag betade av småsaker och drack mitt kaffe innan det var dags. Egentligen var jag inte direkt skitsugen men jag vet ju att jag brukar tycka om morgonpassen nio gånger av tio och litade på att oddsen var på min sida. Det var dom!

För inte länge sen läste jag att Jane Fonda hade rankat alla löprundor hon sprungit genom åren och då kom rundan runt min sjö på andra plats. I hela världen. Vilken som vann vet jag inte men den kvinnan har ändå sprungit både här och där under sina typ 50 år som fitnessguru. I morse när jag var ute kände jag återigen att det här är så otroligt fint. Jag har bott här i över 15 år och ganska säkert sprungit långt mer än 1000 varv runt sjön och älskar det fortfarande.

Just i dag sprang jag dock inte bara runt sjön utan jag tog en tur ner till havet och följde det i några kilometer innan jag genade ner mot min sjö. Det var otroligt fint nere vid det öppna vattnet men jag iddes inte stanna och ta några bilder utan behåller det för mig själv. Eftersom jag hade ett samtal som kunde komma och som jag borde ta hade jag telefonen med mig och tänkte att varför inte ta en tur upp på berget nu när jag har kamera och morgonen var så fin. Sagt blev gjort men jag fick en extravända eftersom jag hann glömma bort vad jag tänkt innan jag var framme. Eller rättare sagt så passerade jag i tankar på annat och fick vända tillbaka. Några extra höjdmeter och någon extra kilometer. Det är okej.

Väl där satte jag mig ner och bara njöt. Allt var så vackert. Ibland känns det som att träning inte räknas om det inte är hårt och jävligt men i morse var det varken hårt eller jävligt. I stället sprang jag och njöt över att vara ute och tänkte hur privilegierad jag är som kan sticka ut och springa nästan 1,5 mil, njuta av det och dessutom vara proppfull av energi efteråt. Sista biten sprang jag rakt in i en lågt stående sol och då kunde jag inte hålla mig längre utan tryckte på med några strajds. Jag förstår att hästarna i hagen spontangalopperar för sig själva ibland, jag tror att det är samma känsla. Det liksom bara spritter i hela kroppen.

Jane, det känns bra att du som varit överallt känner att det är nästan bäst här där jag är. I mitt tycke är det bäst. Min kärlek till den här platsen verkar inte kunna ta slut.

Ha det,

Mackan

MJFF

Etiketter

Kabouter, MJFF, morgonjogg, njutning

MorgonJogg Före Frukost, det är banne mig kungen av träningspass. Inte för att det är extra effektivt utan helt enkelt för att det är så skönt både under och efter. Förkortningen tror jag att jag har hittat på själv och för vissa har den känts så viktig att jag har fått förslag om att den borde vara med i definitionerna i mina böcker. Just det att det är min egen förkortning gör dock att jag inte riktigt tycker att den platsar där. Däremot platsar den som förkortning för det absoluta favoritpasset. Hade någon föreslagit passet för mig när jag var tonåring hade jag skrattat gott för då fanns det inte på världskartan att springa tidigt på morgonen på tom mage, men man lär sig. Jag vet egentligen inte om jag blivit direkt morgonpigg genom åren men kärleken till morgonjoggen har gjort att jag tycker det är värt att masa mig upp tidigare än annars.

Jag fick upp ögonen för det för drygt tio år sedan och tänkte att det vore ju inte så dumt ur ett praktiskt perspektiv om man kunde springa före frukost. Tänk att slippa äta och sen vänta utan att kunna dra iväg direkt? Det var något som tilltalade mig. Det tilltalade mig lite extra eftersom det kraftigt skulle underlätta transportlöpning till jobbet och det var något jag ville få in för att kunna öka träningsmängden. Tänkt blev till gjort och en vacker dag packade jag min ryggsäck och sprang mot jobbet. 18,4 km var det till den plats jag då konsultade på och jag var beredd på en fin resa för jag hade hört andra sjunga morgonjoggens lovsång.

Solen sken, fåglarna sjöng och jag upptäckte att jag njöt. Njöt som fan. Ett tag. Njutningen avtog gradvis och för varje steg jag närmade mig stan blev det lite mer plågsamt. Jag minns så väl hur jag fick stanna för rödljusen vid Universitetet och seriöst undrade hur jag skulle ta mig ända fram. Jag mådde allt annat än bra och förbannade alla puckon som hade sagt hur skönt det var. Det var inte skönt någonstans utan rentav vidrigt. Riktigt hemskt. Jag ville bara teleportera mig någon helt annanstans. På något sätt tog jag mig ändå de sista kilometerna men jag var långt från nöjd just då. Nöjd blev jag däremot när jag fick min frukost och kunde avrapportera min insats på det som vid den tidpunkten var Sveriges enda löparforum. Extra nöjd blev jag när Kabouter berömde mig, någon som minns honom? Själv hade jag inte sprungit någon mara vid den tidpunkten men det hade han. Och snabbt dessutom. Han skrev att han aldrig skulle pallat ett sånt pass och dessutom med ryggsäck. Det fick mig att inse att jag kanske hade överdrivit något. Jag var stolt som en tupp och sen dess har min MJFF varit ett stadigt inslag i träningen, om än inte så långa pass. Gradvis vande jag mig så bra att det nu är favoritpasset, passet där jag tänker som klarast och känner mig nöjdast efteråt. Numera klarar jag till och med av att springa SDFF och IVTFF även om det inte sker så ofta, men jag kan. Kroppen är fantastisk på att anpassa sig. Dagens MJFF blev tillsammans med Tibor runt en spegelblank sjö och var riktigt trevlig och får jag välja är det alltid vatten nära så att jag kan avsluta passet med ett bad. Bilden nedan kommer från min absolut trevligaste morgonjoggsrunda, men den kan jag bara springa på semestern.

Ha det,

Mackan

Sista rycket

Etiketter

kreativitet, MJFF, tomte

Butiken har nu ekonomibrevsstängt för levererans innan jul och livet gick plötsligt ner på normalvarv igen. Det har flugit iväg böcker i en strid ström i tio dygn nu och jag har blivit av med 25% av förstaupplagan på den tiden samt en hel del av min första bok. För att inte ha fått någon press alls än är det klart över förväntan och nu börjar folk höra av sig och tycka om boken också. Det är det som är den riktiga belöningen. Det är därför jag gör det här. Hade jag bara velat ha informationen för mig själv hade jag gjort en PDF av mitt råmanus och besparat mig en jädra massa stress och risktagande. Men en PDF på hårddisken skulle inte ge mig glädjen över att få höra att någon har nytta av det jag skapat och det är trots allt den glädjen jag har med mig i längden.

Jag märker tydligt att kroppen börjar släppa stressen nu när det lugnar ner sig och jag märkte under gårdagens morgonjogg att kreativiteten börjar återvända. Det började poppa upp idéer i skallen igen. Jag vet inte vad det är med min hjärna men den är aldrig så kreativ som när jag morgonjoggar på fastande mage. Det är som om det bara bubblar i den. Vi får väl se om det blir något av det som bubblar upp. Nu vill jag i alla fall ta tillbaka min rutin med morgonjoggar. Inte bara ger det utmärkt bonusträning utan det ger en kreativ start på dagen. Låt vara att jag så här års väntar på att ljuset ska komma innan jag sticker ut men det räknas ändå som en klassisk MJFF.

Och ni, glöm inte att posten lovar att leverera till på måndag för allt som postas med A-post även i morgon och jag bjuder på den frakten för de som köper båda mina böcker i ett och samma paket. Det som kan vara värt att tänka på är dock att det brevet kanske inte går ner i brevinkastet och att det då måste hämtas ut på postkontoret. En annan möjlighet om man vill att tomten ska komma med intervaller i paketet är naturligtvis att knalla in på Runners’ Store. Dom har nämligen garanterat mina böcker på hyllan!

Ha det,

Mackan

MJFF

Etiketter

livskvalitet, MJFF

MorgonJogg Före Frukost. En av mina gamla favoriter är tillbaka. Av hänsyn till mina luftrör och mitt allmänna välbefinnande har morgonjoggarna varit få denna vinter. Det har varit kallt, mörkt och allmänt obehagligt och då har jag tappat denna min trevligaste av rutiner. Det pass då jag är allra klarast i skallen och det pass som när det infördes gjorde att jag fick ett lyft i maratonlöpningen. Det pass som var så genomvidrigt de första gångerna innan jag började vänja kroppen vid att hushålla med krafterna och nyttja energin på bästa sätt. På sistone har jag ändå fått in några stycken och idag släppte det. Precis som vid mina första försök har det inte varit så njutbart hela vägen hem de senaste veckorna utan det har varit tröga ben och en grinig skalle.

Men skam den som ger sig. Jag glömde köpa frukost igår kväll och gav mig i morse ut på en kombinerad träning och inköpsrunda. På rätt glada ben töltade jag iväg och redan efter 500 meter mötte jag sandsopningsbilar och då blev jag glad. Töltade vidare i morgonsolen och trots att temperaturen inte gått upp så mycket värmde solen fint. Efter 5 km konstaterade jag att tempot hade varit mer normal MJFF-fart än på den senaste tiden men när klockan visade cirka 30 minuter kom segheten. Inte helt oväntat efter två tuffa träningsdagar. Mer oväntat var att den försvann tio minuter senare. Plötsligt händer det, min kropp har lärt sig igen. Skallen piggnade till, benen kändes inte alls tunga och nog sken solen lite klarare. Jag tror banne mig att jag fått tillbaka förmågan och det gör mig glad. Med ett leende på läpparna kunde jag springa in på affären och fylla ryggsäcken med en frukost som smakade ypperligt vid hemkomst. Färska frallor med bra pålägg är bra grejer.

Nu väntar en trevlig vår och sommar med många morgonjoggar och om bara isen kan försvinna från sjön ska det snart gå att avsluta dom med ett dopp.

Ha det,

Mackan

Heffaklumpen morgonjoggar

Etiketter

fettdrift, intermittent fasta, LCHF, MJFF, morgonlöpning

Så mycket fett och så dålig utnyttjandegrad. När jag tränat dåligt har jag inte bara sprungit dåligt med långpass utan det har varit väldigt få morgonjoggar före frukost, MJFF som jag brukar kalla det. Idag blev den en MJFF av klass. Jag skulle till och med kvalat in i de trendigaste gymråttornas värld. För 15½ timme mellan mat och löpning kvalar väl in som IF?

När jag är småkrasslig brukar jag försöka bota det med glass och annat gott för det har min pappa lärt mig. Med en decembermånad som var katastrofal träningsmässigt har det blivit cirka 10% mer av mig sen Frankfurt Marathon. Då borde jag följaktligen ha en massa fina reserver att nyttja utan att behöva käka. Det funkar inte så. Min fina fettmotor har havererat i brist på användning och då blir det tyngre steg på morgonjoggar. Mycket tyngre steg men jag har varit med om värre. Nu gäller det att få igång vanan igen och då kommer motorn att hacka igång på alla fyra cylindrar. Det blir så väldigt mycket trevligare då. Idag var det snarare tre cylindrar varav en som hostade. Bjuder på en bild på mig där det är mycket att tycka om.

Och om någon tror att jag tänker sluta äta kolisar för att förbättra fettdriften så är svaret ett rungande nej. Det går alldeles utmärkt att få igång det ändå och som bonus springer man från alla LCHF-are.

Ha det,

Mackan

Än slank han hit…

Etiketter

islöpning, MJFF, Ubgar

…och än slank han dit. Men han slank faktiskt aldrig ner i diket. Årets första morgonjogg är avklarad och det var en halkig historia. Jag ville verkligen springa i skogen för det är där morgonjoggar gör sig bäst men det var halt värre. Trots dubbar på skorna fick jag ta det väldigt försiktigt. Vissa tyckte att det var en synnerligen dum idé att springa till skogs när det nu var så halt. Men Ubgar lovade att ta mig till sjukhuset om olyckan skulle vara framme så jag fick min skogstur. Visst var det skönt att komma ut i skogen men jag lurar ändå på om det verkligen var värt det för avslappningen var tveksam. Ovanan vid att springa på lätt middag och utan frukost i magen kändes av det var bitvis myrsteg för att vara säker på att inte stå på öronen. Kombinationen is och lutning ställer till det rejält om man inte är på sin vakt och det gynnar inte avslappning.

Bilden är från 27/2 förra året och då såg det ut ganska precis likadant på stigen som idag. Nästa pass blir nog på den fina asfalten.

Ha det,

Mackan