En rå, rå vecka

Jag hintade förra veckan om att jag hade något jag ville blogga om framöver. Framöver är nu. Det här handlar om att jag kommit fram till att om jag ska nå mina mål i England i vår så måste jag förändra mitt förhållningssätt till mat. Lära lite nytt. Sätta vanor.

Jag brukar faktiskt ha rätt lätt att gå ner i vikt. Gå upp på vintern och sen med kombinationen av hög träningsmängd och en hel del av det på hög ansträngningsnivå så sker nedgången automagiskt. Problemet var att förra året kom det aldrig någon sådan kombo och i avsaknaden av den kombon under ett år så är det hål i huvudet att ta det angreppssättet i vår. För då kommer jag med stor sannolikhet går sönder. Det är ett angreppssätt som normalt sett funkat med min matfilosofi att äta allt jag kommer över. Rejält. Den matfilosofin funkar dock inte alls om jag ska ta mig an berg i maj med lätt kropp och inte kan bomba på med träning. Och varje gram räknas.

Så, förra året kollade jag med en kompis som kan det här med både kost och träning och han sa glatt att han startar en ny omgång kostcoaching i början av året. Det passade mig som handen i handsken och nu är vi igång med dussinet veckor av kostcoaching. I hans upplägg ingår normalt träning också men träning kan jag. Jag behöver sätta nya matvanor och det har jag nu haft hjälp med i snart en vecka.

Råvaror var ordet. Bra råvaror. Bra sammansättning av råvaror och i lagom mängd för att orka träning. Inga falukorvar i matkorgen längre och det känns lite märkligt. Baddaren skrattade högt när planen kom. Mina kollegor höll på att ramla av stolarna när jag hade med mig matlåda till jobbet och flera vänner har frågat vad viktminskningsmålet är. Men det är just det, jag har inget viktminskningsmål. Jag är ute efter resultat genom att ändra mitt beteende. Rent krasst så har jag ju inga verkligt lågt hängande frukter i form av att sluta dricka tio öl på krogen en gång i veckan eller ständigt godisätande/läskdrickande. Men det har varit för stor mängd mat och för mycket halvfabrikat. Lär om. Lär nytt. Skapa bra vanor. Det är där jag är nu och att vi kom överens om att tolv veckor är för att jag vet att det tar tid att sätta vanor. Enligt en studie från European Journal of Social Psychology tar det i snitt 66 dagar att etablera en ny vana. Jag ger det 84 dagar för att vara på den säkra sidan av normalfördelningskurvan och nu är jag igång.

Hur känns den första veckan då? Väldigt rolig, lite knepigt logistikmässigt med matlådor och mer framförhållning i maten men det räknar jag med att kunna efter 84 dagar. Träningen då? Ja jag märker att kroppen inte är fullproppad med kolisar om man säger så. Det går lite långsammare i den ansträngning jag springer i normalt men det tror jag löser sig rätt fort. Det här känns kul! Råvarorna är mina vänner.

Ha det,

Mackan

Det är synd om oss i vårt överflöd

Det är synd om människan

Så avslutas en ledare i GT. Det är synd om i-landsmänniskan kanske det borde stått i artikeln som handlar om alla de paradoxala kostråd som kommer fram genom åren. Om hur vi knappt kan äta någonting med gott samvete längre.

Är det så illa? Kan vi inte äta någonting med gott samvete längre? Ja, ska man gå efter hur vindarna blåser för stunden blir det ett evigt hattande mellan fett och kolhydrater eller mellan fasta eller ett evigt tuggande. När allt kanske beror på att vi befinner oss i överflödets förbannelse. Hur sjukt är det inte att vårt stora hälsoproblem beror på att vi har så mycket mat att vi inte kan låta bli att överäta.

Ät, träna och var glad.

Ja svårare än så borde det inte vara. I teorin. I praktiken är frestelsen att äta mycket och att sitta stilla och njuta av livet uppenbarligen lite för stor. Lagom är inte mitt favoritord men åt vi lagom mycket, med bra råvaror och rörde på oss någon timme om dagen skulle det inte vara synd om i-landsmänniskorna. Då skulle vi kunna strunta i modedieter och inte behöva oroa oss för varken fett eller socker. De enda som skulle lida skulle vara bantningsföretagen och till viss del matindustrin som skulle få sälja lite mindre. Det är dock ett ”lidande” jag kan leva med.

Så enkelt men ändå så svårt. Själv tänker jag fortsätta med att äta det jag gillar och när jag gillar det. Då kan det åka ner en återhämtningsglassbåt genom gapet när jag känner för det utan att jag lider av dåligt samvete. Jag tänker då inte tycka synd om mig själv för att jag inte orkar följa den senaste kosttrenden. Jag tror att det räcker gott med balans. Mycket är skräp om man överdriver men väldigt lite är skräp i försumbara mängder. Alla är nog överens om att ett chips på kvällen omöjligtvis kan vara någon fara men att en påse varje kväll knappast främjar hälsan. Så enkelt men ändå så svårt.

Det svåra är att få folk att leva efter det i vårt överflödssamhälle.

20121231_210106

Ha det,

Mackan