Taskigt vallat

Ja men då var det dags att börja förbereda sig för vad som närmast komma skall. Närmast är inte så farligt nära men ändå nog nära för att det är läge för att börja ta i igen. Vad gör man när man tar i när det är snö ute? Om man är jag så innebär det raka vägen till skogen och naturligtvis till Mårdhundsvarvet.

Baddaren brast ut i ett stort leende när jag berättade om den planen och frågade om hon fick följa med och det är klart att hon fick. Så vi for dit. Och vi sprang. Eller nå’t. Med facit i hand var ett hårt benpass på gymmet dagen innan och tre timmars promenad på morgonen strax före passet inte det smartaste draget för att åstadkomma några storverk. Underlaget underlättade inte heller. Men det var helt jeffla otroligt vackert i skogen denna lördag i mitten av januari.

Så vi sprang ett par varv och det var ohemult jobbigt. Vintervikt gifter sig dåligt med backar och jag hade vallat helt fel. Rädd för is under snön sprang vi båda två i skor med bra metalldubb men rätt lite dobb. Det blev någon variant av att glida runt ovanpå snön och fötterna for åt alla håll. Det planerade passet blev ett var kortare än planerat för vid det laget var jag helt slut i fotlederna. Men som vanligt när jag startar om med något så skapar jag ett nuläge att jobba ifrån och vi kan väl sammanfatta det som att det finns en god förbättringspotential. Och det var kul på det där vanliga sjuka sättet. Nu kör vi!

2018-01-20 14.00.25

Ha det,

Mackan

Annonser

Färdigtränad?

Ja då är jag väl mer eller mindre färdigtränad inför Englandsäventyret! Visst tänkte jag köra ett kortare långpass i morgon och ett par snabbare pass nästa vecka men efter morgondagens pass börjar det ticka in många vilodagar och det passar mig utmärkt.

Eftersom jag hade kört två riktigt tuffa pass redan den här veckan samt en rätt mastig morgonjogg i går tänkte jag mig något lite åt det submaximala hållet i dag. För att inte lura iväg mig i högre tempo än planerat kände jag att det var en utmärkt dag för att lära snabbadepten Mårdhundsvarvet. Lite sådär lagom jobbigt. En bra plan för ben som inte under några omständigheter borde vara fullt återhämtade från en maxad mil i tisdags och träning i slalombacken i förrgår.

Blev det lugnt? Skulle inte tro det! Jo första blev ungefär som jag tänkt mig att alla skulle bli. Lite driv i steget, halvflåsigt och snabbt nog för att trimma perceptionsförmågan på stigarna. Sen gick det bara fortare och fortare på de efterföljande två varven och när jag såg att det tredje var snabbare än mitt sista för tre veckor sen frågade jag adepten om vi skulle avbryta.

No way José

Bara att pinna på så gott det går med andra ord och nu var det med rejält trötta ben. Jag måste erkänna att jag var väldigt ambivalent. Dels insåg jag rätt tidigt att det fanns en chans att nå den där gränsen som säger att nu börjar det se bra ut. Dels kände jag att det skulle vara bra skönt om adepten inte skulle hänga med i tempot och att vi skulle lugna ner oss. Det sistnämnda inträffade aldrig. Hon imponerade enormt på stigarna och jag är rätt säker på att hon var snabbare än både Mårdhunden själv och El G. Det blev mitt snabbaste varv på fyra år. Jag har alltså inte varit kvickare sen förra Englandsresan men jag var kvickare än 2014 när jag faktiskt vann min klass i Mefjellet Opp. Om inget oväntat inträffar far jag till Peak District i bättre form än vad jag någonsin kunde tro. Åtminstone så länge det inte blir för aggressivt uppför för där kommer det handla om att minimera tappet. Utför och på tekniska stigar med måttlig kupering ser det dock helt okej ut. Och något som är mer än okej är att jag återhämtar mig fantastiskt bra. Får se om jag säger samma sak efter lopp två dagar i rad…

18199312_10211312631745149_8574543598443351451_n
Efter torsdagens backar. Foto: Baddaren

Ha det,

Mackan

Pulsträff

Dagens övning blev en pulsträff och en Pulsträff. För några veckor sen hörde Glanslöpare av sig och undrade om vi kunde ta ett gemensamt pass i dag. Jag vet ju vad han sysslat med sista året så det kändes som ett rätt osmart drag att ta bjuda in honom på Mårdhundsvarv. Men det gjorde jag. Med förbehållet att han får väl ta det som ett submaximalt pass.

Jag vet inte om någon har missat det men det har snöat i Tjabostan den här veckan och den stora frågan var inte om det skulle gå långsammare än på ett tag utan hur mycket långsammare det skulle gå. Nu är just det egentligen skitsamma eftersom det handlar om att springa sig trött och på känsla men det blir onekligen bättre – och jobbigare – träning för hjärta och ben när det blir mer tid på den ansträngningsnivån som är tänkt.

Personligen hade jag löjligt bra ben i går och försökte att inte utnyttja det under gårdagen men rent krasst så gick det bara drygt minuten långsammare än när jag maxade drygt fem veckor tidigare. Dock utan att anstränga mig den här gången utan det var ett konstant bromsande för att inte sabba dagens pass. Men hade jag lyckats bromsa nog mycket?

Glanslöpare är en vän jag skaffade mig under tiden på Puls.se. Detta fantastiska träningsforum som skapade så mycket vänner. Det var en tid innan sociala medier hade slagit igenom men vi hade varandras gästböcker som någon slags Fejavägg och jag lärde känna så många människor där som i dag är goda vänner. Ja, ni vet mycket väl vilka ni är och Glanslöpare är en av dom som jag verkligen gillar. Det var tre år sedan vi senast sprang tillsammans, då nere i Lerdiket och han visade sig sina hoods. Mina hoods kan han redan efter TEC men nu var det dags för roligare löpning än ultra!

Själva passet behöver vi inte grotta in oss i mer än lite grand. Men, första snabbvarvet gick ett par sekunder snabbare än förra veckan. Trots underlaget. Jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle spränga mig. Andra varvet gick 21 sekunder kvickare och ytterligare några sekunder snabbare än förra veckan. Visst ville jag springa progressivt på sista varvet också men det kändes inte realistiskt när vilan började. Glanslöpare konstaterade att han fick lite återhämtning uppför. Så är livet när man tränar med bergsgetter. Vi stack i alla fall ut på sistavarvet och baske mig om det inte gick lite snabbare hela tiden. Med 2½ minut löpning kvar ryckte han och jag kämpade som en liten gnu för att hänga med men orkade inte riktigt. Och det gick ytterligare 21 sekunder kvickare än förra varvet för mig och med några sekunder plus för min kompis. Jag kan lova att det var en riktig pulsträff för kroppen.

Summa summarum gick det alltså kvickare trots de förhållanden som rådde i dag. Det trodde jag verkligen inte under uppvärmningen när jag kände hur underlaget var i dag. Tack för det kroppen och kul att få träffa en långväga vän,dessutom i strålande väder. Resan mot formen fortsätter och om drygt två månader drar jag på mig nummerlappen igen.

DSC00652

Ha det,

Mackan

You Have (almost) Killed Me

Fan ta dig T-Bone! Dags för vår lilla träningsgrupp att dunka Mårdhundsvarvet i dag igen. En något krasslig och frånvarande men en annan var tillbaka från Malmö och det blev med det premiär för Binh! Jag hade sprungit mer den här veckan. Jag hade sprungit fortare den här veckan och jag hade sovit mindre den här veckan. Och nu skulle vi ta oss upp på fyra varv. Dessutom hade Naprapat-Martin under gårdagen åtgärdat en jädra låsning som jag dragit med sedan det snöade förra gången.

När jag skottade senast

Han låste i alla fall upp mig och sedan fick jag agera nåldyna och blev hårt knådad. Det kändes när jag vaknade i  morse och röven kändes bra jävla trött under guidevarvet. Men va fan, man kan alltid prova och blir man bara trött så brukar det lösa sig med träningseffekten. Men, jag brukar vara Mr Progression och då vill jag gärna disponera krafterna rätt och jag hade en tanke att om jag bara lägger varv två och tre i samma fart och känsla som förra veckan så borde en veckas träning till göra att jag ändå kunde öka det sista.

Jag drog iväg i det som kändes vettigt men till skillnad från förra veckan kunde jag inte skaka av mig T-Bone riktigt. Ökade på ansträngningen i hopp om att få lite distans. Nu kändes det lite väl aggressivt för att överleva de två sista varven men han var hack i häl när vi drog in på målrakan. Hade jag varit smart hade jag klivit åt sidan men nu gjorde jag inte det. Resultatet blev 9 sek/km snabbare än varv två förra veckan. Det är ungefär som att snäppa upp farten från halvmarafart till milfart. Pust.

Men jag kanske kunde knäcka honom (eller mig) nästa varv? Att jag ökade farten (högst marginellt) och sprang en sekund snabbare på varv hjälpte föga. Jag ägnade vilan åt att förklara för honom att nu får han baske mig gå mot samma mål som mig i höst om han tänker springa så här fort. Samt att han gärna får dra åt mig i stället för att vara hängpung. Resultatet av det? Han sprang mycket riktigt förbi mig rätt tidigt och jag hakade på. Ett tag. Plötsligt gjorde han en jädra konstig undanmanöver på ett stort parti med ren is.

Fegis

Eller inte. Det visade sig att han såg hunden som stod på ena sidan stigen. Kopplad med två pensionärer på den andra sidan. FUKK! Jag hade valet att tvärnita på isen eller hoppa över kopplet. Jag valde det förra ackompanjerad av en vilt skällande hund som var jädrigt nära att med min hjälp flyga upp i närmaste trädtopp. Nåja, ingen skadad men jag tappade ryggen och sen blev det jättejobbigt. Jag var så nära att spy och dessutom tappade jag nio sekunder på det förra varvet. Men det gick ändå snabbare än förra veckans sistavarv trots stoppet och 33% mer sprunget. Dessutom hittade vi en vilsen Binh redan under ordinarie löpning och slapp skallgång den här veckan. Det var en klar upplevelse av nära döden och det ser jag som väldigt positivt. Så tack för det T-Bone! Jobbigt för kroppen, nära att spy men ändå med en känsla av att det är skonsamt för hela min lekamen. Dessutom fick jag välbehövlig tävlingsträning genom att göra nybörjarfel nummer ett, att inte lyssna på den egna känslan. Det fick jag betala för på slutvarvet!

2017-01-22-12-37-33

Ha det,

Mackan

Ringleader of the tormented

Veckans löpträning avslutades som planerat tillsammans med vår lilla löpargrupp ”Långa benet före” och det blev lite intressantare än planerat! Skogen var mer befriad från mögel än förväntat men det fanns en del lurig is här och där. Tre av oss hade skor som garanterar klarar den isen, även om man lätt blir lite försiktigt när det lutar, och den fjärde hade Ajsbuggs. Jag noterade under uppjoggen att Don Tomaso slirade lite här och där men kände nog ändå att det skulle funka för honom och det visade sig till slut att det gjorde det också. Men jag blev lite nervös innan jag visste om detta.

Första varvet var guidevarv och det passade mig utmärkt för att känna på kroppen. Jag har inga problem att hitta men T-Bone hade inte varit där på ett halvår och aldrig sprungit varvet på vintern när vissa stigar kan vara lite svåra att se. Så han fick ta lead med den näst mest rutinerade, Baddaren, som tvåa. Det gick bättre än förväntat och jag hoppades att Don Tomaso skulle snappa upp de instruktioner jag gav från kön. Kände mig alltså trygg med att inte tappa bort någon.

Sen var det iväg och personligen var det ungefär så plågsamt som jag förväntat mig men med betydligt bättre fart än förra veckan. Jag hade visst sjå med att hålla T-Bone bakom mig men det gick . Han hade sagt att han skulle ta det lugnt men jag såg att pulsen var rätt hög när han kom in för varvning. Sen kom Baddaren farande som en raket genom skogen och kapade över fyra minuter på sitt bästa varv senast. Låt vara att det var betydligt mer snö då men ändå! Jag hann dock inte mer än att heja innan det var dags för det sista varvet. Jag kan ju inte påstå att det gick lättare men det gick fortare. På vissa ställen får jag vara lite försiktig men på det stora hela går det bättre än förväntat. Flåset kommer sakta men säkert tillbaka och snart kommer nog löpkänslan vara helt okej. Dagens pass var både det längsta och med högst intensitet och fart. Nöjd. Jättenöjd.

Sen kom T-Bone och Baddaren och hon slog återigen varvrekord genom att fördela ansträngningen över hela varvet bättre. Skitbra! Men Don Tomaso dröjde. Och dröjde. Så vi sprang tillbaka en bit på varvet men…borta… Nu började jag bli orolig för att han gjort sig illa och låg med ett brutet ben någonstans i skogen och sprang stora delar av varvet baklänges. Ingen skåning hittades men när jag kom tillbaka till starten var han där! Han hade tagit en felsväng någonstans men till slut hittat tillbaka till starten efter att ha varit och mellanlandat där vi hade parkerat bilarna.

Slutet gott – allting gott. Alla var överens om att det här var jädrigt kul men plågsamt och det kommer vi att göra tillsammans fler gånger. Jag blir glad när fler förstår vilken satans bra, och rolig, träning det är att köra långa intervaller på stig och obanat. Ivrigt påhejade av undertecknad som plågoande! Och det gick finfint att springa Mårdhundsvarvet utan att spetta bort is innan start.

Spettat

Ha det,

Mackan

What difference does it make?

Näst sista träningsdagen i den fjärde veckan av rehab och vet ni vad? Det kändes inte som rehab i dag! Det kändes som löpning. Inte snabb men ändå löpning. Efter dubbelpasset i förrgår hade jag träningsvärk och det kändes väl lite sisådär. Visst var jag rejält trött på kvällen men träningsvärk? Kom igen! Men den var där i går och jag bävade för att den skulle vara värre i dag men det var den inte. Den var borta.

Med träningsvärken borta och med plusgrader ute så var det upplagt för att inviga mina nya tights. Jag tror att det var sex år sedan jag senast köpte ett par sommartights och den stora anledningen är väl att jag normalt går direkt från shorts till vintertights. Men, det var en förbaskat bra rea för ett par veckor sedan och jag betalade en bråkdel mot normalpriset så nu har jag ett par nya som passar. Och även om det med tre plusgrader ute definitivt var shortsväder i dag så känns det direkt korkat att utmana musklerna på det sättet. I stället förpackades benen i ett par Skins och dom var precis så sköna som jag hoppades på. Senast jag köpte ett par långa Skins tror jag var 2007 eller 2009 och dom har med åren blivit rätt sladdriga.

Det var bara drygt en vecka sen jag avancerade upp till 10 km asfaltlöpning och förra veckan blev det två sådana pass. Så vad gjorde förra veckans pass och det jag gjorde i förrgår för skillnad när det var dags att dubbla i dag igen? Dagens två pass över på milen gick totalt fem minuter snabbare än summan av förra veckans pass! Låt vara att det var bättre underlag nu men det gick inte bara snabbare utan det genomfördes med mindre flås och betydligt bättre löpekonomi. Redan nu får jag aktivt börja hålla igen lite i stället för att släpa fram min lekamen som en säck potatis. Nu blir det vila i morgon och på lördag är det veckans träningshöjdpunkt, Mårdhundsvarv med vår lilla löpargrupp ”Långa benetföre”.

2017-01-19-18-04-08

Ha det,

Mackan

Till England vi rider

Nu har jag bokat sex nätter för mig och El G på vårt trevliga hotell i Derbyshire. Ingen av oss har egentligen ägnat åt oss något som liknar träning de senaste månaderna så varför inte boka in en tävlingsresa i maj?

No pressure, no…

Ja ni vet. Eller så var det så att vi ett par år har snackat om att göra om vår resa från 2013. Springa Fell Runs, dricka god öl och frossa i engelsk frukost. Sen sa vi också att vi skulle få med oss ett par fler men det skylls plötsligt på Fiskvarv och annat krafs. Men Mårdhunden själv verkar sugen! Vi kommer alltså vara där sex nätter och det går tävlingar i närområdet varje dag men vi ska (nog) inte springa alla. Tävling varje dag ger dock flexibiliteten att låta dagsformen avgöra vad man springer. Minns jag rätt är ingen längre än sex miles och ingen kostar mer än fem pund i startavgift och det är direktanmälan som gäller.

Lämpligt nog flyttade jag få rehabtrappan ut till Mårdhundsvarvet i går. Snöpuls i lätt kupering känns liksom som rätt grej att göra om man ska springa i branta backar i maj. Jag är inte i form för att hinna dit hemifrån inom rehabtiden så jag parkerade bilen en bit därifrån och tänkte att två varv kommer att ta 40 minuter inkl transport t/f bilen. Baske mig om det inte tog 40:30, inklusive en felspringning på 30 sek. Min förmåga att räkna ut varvtider i olika förhållanden är baske mig inte dålig men satan vad jobbigt det var. Det var mina långsammaste egna varv någonsin och jag kan inte ens skylla på snön eller kylan för jag har sprungit i betydligt djupare snö här. Men, det genomfördes helt utan känningar och kändes skonsamt mot det som ska skonas och hårt för resten. Det kändes faktiskt som träning. Riktig träning.

Till helgen blir det re-run men fem minuter längre. Jag har redan nu en liten extraslinga i bakfickan för jag tror inte att den extra snön som ska falla kommer att öka varvtiderna nog mycket.

2017-01-05-14-25-59
Först i spåret!

Ha det,

Mackan