Nummer 896!

I torsdags kväll åkte vi ner till Frankfurt för att springa maraton, ett väldigt speciellt maratonlopp den här gången. Dels skulle vi försöka kvala Baddaren till Boston och dels skulle jag äntligen få fullfölja min tionde mara i Frankfurt. Tänkte jag. Det här med att tänka, göra och maraton är dock inte alltid samma sak och det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna.

Under höstens förkylningsinferno i omgivningen har kroppen varit under ständig attack och även om inget brutit ut på allvar har det inte blivit mycket tränat. För tre veckor sedan började det kännas något stressat med hinna springa första långpasset på en månad och det första långpasset på asfalt sen i mars. Jag kom 9 km innan jag fick tväront i ena knät. Kunde inte ta ett steg till utan fick promenera hem, sånt som kan hända när jag haft längre löpvila. Sjukt hård massage fick igång kroppen igen men när jag åkte ner till Frankfurt hade jag haft betydligt fler vilodagar än träningsdagar senaste månaden och bara två långpass sedan sommaren. Och inget på asfalt. Som grädde på moset drog det till i bihålorna så det bara sjöng om det när vi skulle landa. Tre dagar kvar till maraton…

Jag skulle alltså vara personlig hare åt Baddaren och ju mer jag funderade på det desto mer  insåg jag vilken fruktansvärd pärs det skulle kunna bli. Skulle knät fixa ett långpass i form av maraton på asfalt överhuvudtaget? Ja det skulle det nog men när jag servar Baddare så servar jag fullt ut. Det innebär att det är jag som tar all motvind och det innebär att jag springer in vid varje station och hämtar vatten åt oss båda eller fyller medhavd flaska och blandar till sportdryck. Sen springer jag ikapp henne. Eftersom hon springer fortare och fortare för varje år så blir det jobbigare och jobbigare för mig att springa i kapp dom där 50 meterna hon plötsligt är framför vid varje kontroll. Hennes 31-32 sekunder på nästföljande 100 meter blir för mig samma tid på 150 meter. Om jag kommer i kapp på 100 meter vill säga och det brukar jag göra. I vilket fall som helst blir det en jädra rusch om jag tappar 50 meter vilket det lätt blir om det blir lite kö vid någon station. Det mina vänner kräver en del överkapacitet och den är det begränsat med just nu. Så 42,2 km löpning som inkluderade 14 stycken rusningar var vad jag hade framför mig om jag skulle orka serva henne hela vägen. Trodde nog helt ärligt att jag fick vara nöjd om jag fixade två tredjedelar och sen skulle jag lomma i mål i min takt.

När startskottet gick i ett kyligt och blåsigt Frankfurt i söndags morse hade jag ångbastat bort tjockan i bihålorna och stretchat bort det mesta av stelheten från flyget och vi kunde börja rulla på. Vi var båda nervösa den här gången. Baddaren för att hon ville springa bra och jag för att jag ville göra allt i min makt för att hjälpa henne att göra det. Vi hamnade lite väl långt bak i fållan och det är osäkert om det var bra eller dåligt men vi fick ta det lite lugnare än planerat de första kilometerna. När det blev mer fritt spelrum hände det häftiga att hon föll in precis  den marafart som hon hade tränat för och det kändes finfint för oss båda. Hon var dock inte helt nöjd med känslan i skallen och jag blev orolig för om det var någon lätt förkylning som spökade. En oro som dock skingrades när vi närmade oss milen sprungen.

Nu såg jag i hennes blick att det var pigga ögon och det var ett lätt steg med fin rytm och ett par kilometer senare fick jag plötsligt bromsa henne. Det är en fin signal! Det började kännas som att det här skulle kunna bli en fin dag. Jag blev på ett oerhört gott humör och vi hade genuint roligt. Jag dansade till banden, high-fivade och levde rövare så gott jag kunde. Maraton med lätt kropp är en oerhörd njutning och jag ville leka och njuta så länge jag kunde. Mina servicestopp funkade klockrent och kilometerna rullade på som aldrig förr. Baddaren missade ganska många skyltar just för att dom ”kom för tidigt” och den platta banan kändes som en utförsbacke. När vi rullade in halvvägs låg vi perfekt för en tid under 3:45 givet att hon skulle hålla samma fart den andra halvan. Nu vet alla maratonlöpare att det är lättare sagt än gjort och speciellt i Frankfurt eftersom start och mål ligger högre än halvmarapasseringen. Men ändå!

Själv kände jag att ja, jag kommer orka serva henne de två tredjedelar som jag hade föresatt mig att göra och hastigt och lustigt hade vi passerat dessa 28 km. Något stumma lår dock. Nu var det bara en tredjedel kvar och strax efter det brukar hon börja prata om att det går fort och att hon vill stanna. Men icke i år! Jag däremot började bli rätt flåsig när jag skulle rusa i kapp henne vid 30 km. Och ännu lite flåsigare vid 32.5 km. En mil kvar och tillsammans räknade vi ner hur kort hon hade kvar till sin säsongsvila. Det blev kortare och kortare kvar och jag insåg att jag var väldigt osäker på om hon skulle kunna få någon mer service. Det blev liksom skitjobbigt att göra rusningar. Jag fixade 35 km med ytterligare höjd ansträngningsnivå och som lök på laxen kändes det nu rätt rejält i låren att jag inte långpassat på asfalt. Vid 37.5 km var jag beredd att kasta in handduken men det var ett ”enkelt”, men ack så viktigt, stopp där med den sista gelen. Jag fixade att plocka upp två muggar och med nöd och näppe komma i kapp och ge henne den ena. För tro’t om ni vill men jag behöver också lite gel och vätska någon gång då och då. Tre gel och några slattar sportdryck var vad jag fick i mig under resan och den här behövde jag verkligen.

Nu var det bara en enda vätskestation kvar och ingen mer motvind så jag tänkte att fixar jag bara den så har jag fullgjort det jag ville göra för henne. Och det gjorde jag. I vad som kändes som mina sista krafter ”skuttade” jag ifatt henne med en mugg cola vid 40 km innan jag ropade iväg henne att ge allt sista biten. Sen stannade jag med min egna mugg cola och bara njöt. En kort njutning som blev abrupt avbruten av två tyska kvinnor som förklarade för mig att jag måste springa. Jag förklarade i min tur på tyska att jag var väldigt trött och förtjänade en paus innan jag sprang i mål. Med det sagt stapplade jag vidare följd av deras glada hejarop och vid målgången var jag euforisk. Att jag inte hade sett Baddaren på vägen dit innebar att hon inte bara hade persat utan även Bostonkvalat med stor marginal. Vi kramade om varandra inne i Festhalle och det kom nog några tårar också. Mission accomplished!

Inte bara hennes uppdrag utan även mitt och min tionde målgång inne i Festhalle innebar mitt permanenta startnummer och livslångt medlemskap i Frankfurt Marathon Club. Jag valde nummer 896 och det numret kan ingen ta ifrån mig. Någonsin. Det här maratonloppet blev ett av de roligaste jag sprungit och det ska jag njuta av några dagar innan jag ska klura ut hur jag ska kapa 25 minuter på den här tiden på fem veckor. Högst osäkert hur det ska gå till. Fart har jag faktiskt överskott av för den tiden men uthålligheten i lite högre fart än i söndags… Nu har jag i alla fall fått mig ett sjujädra långpass i kroppen!

Jag är så otroligt stolt över hur hon sprang sin mara. 8 sekunder av diff mellan halvorna och nästan varje kilometer som en klocka. På kvällen firade vi tillsammans med Tomas, Olle och killarna från Maratonlabbet som även dom fixade sina högt ställda mål. Vilken fantastisk dag det blev. Tack till er som var med och bidrog till det!

2018-10-27 13.03.33

Ha det,

Mackan

Annonser

Säsongsplanering pågår

Ja men då var ännu en säsong avklarad och under gårdagen markerade jag starten på en ny genom att sticka ut i skogen och samla energi och tankar. Grunden för all planering är trots allt att vilja något och då behöver tankarna samlas. Vad just jag vill på lång sikt behöver jag inte fundera så mycket på, det är att springa mig genom hela livet. Jag vill vara hel och sugen inte bara nu utan även om 25 år. Det sätter faktiskt lite ingångsvärden till vad jag prioriterar även i närtid. Ska jag vara hel måste jag var lite smart och ska jag vara sugen bör jag lägga in en hel del kul.

Vad jag tycker är kul kan variera men i hygglig närtid brukar jag veta vad som är kul träningsmässigt och det är just det som får sätta grunden för vad jag ska ägna mig åt det närmaste året. Sen kan jag fördela ”kulet” på ett sätt som stöttar olika utmaningar eller lopp jag vill göra. För jag måste fördela ”kulet” om det ska fortsätta att vara kul. Jag behöver variation över säsongen och även mellan säsonger. Skåla Opp till exempel tycker jag är väldigt kul. Men nu har jag varit där två år i rad och då får det räcka för ett tag. Däremot känns det inte som att det räcker med motbakkelöp och jag ska hitta något nytt roligt. Eller göra om Mefjellet Opp med bättre förberedelser just för den banprofilen. Då kommer det tvinga mig att springa slalombacke och det gillar jag i lagom doser. Dessutom är det nyttigt för mig. Bra sak att lägga in i planeringen.

En annan sak är att jag redan lovat min klubbkompis Kevin i Goyt Valley Striders att komma över och springa några fell races nästa år. Det är inte bara kul utan superkul. Samt ruskigt bra och varierad träning som hjälper till för ett långsiktigt hållbart löparliv. Ja det ligger alltså i planeringen och ger då en morot till den typen av specifik träning.

Vad gillar jag mer då? Jo jag gillar att springa maraton och nästa år har jag chansen att få min permanenta nummerlapp i Frankfurt. Det vill jag väldigt gärna. Jag har ju tio starter men bara nio målgångar. En målgång till och jag får välja ett startnummer som är mitt och bara mitt. Varje år. Gillar jag att träna för maraton då? Jo det gör jag om jag kan träna för det på riktigt. I år såg det lovande ut för att bli så men så hände något med ryggen i början av sommaren och det satte spår ner i baksidorna egentligen från juni och en bra bit in på hösten.

För att minimera att det händer igen måste jag bara ta tag i styrketräningen bättre. Jag  vet att det är helt nödvändigt för mig men ändå har jag slarvat med det. Visst har benen fått sitt med nötande i backar men muskelkorsetten i bålen är för klen. Vi har ett helt okej gym på jobbet men det är bara att inse att jag inte går dit. Dels känns det lite motigt att stanna kvar på jobbet efter en lång dag och det blir inte av på helgen. Jag var tidigare rätt bra på att sköta det hemma men med högre ålder har jag prioriterat rörlighetsträningen på hemmaplan. Så jag har skaffat mig ett gymkort igen. Funkar både i Solna och i Täby Centrum och jag har hunnit nyttja det några gånger. Snart kanske jag slipper träningsvärken också! Som bonus finns det ångbastu i Täby Centrum och då kanske jag kan minska ett annat problem, mina bihålor. Dom mår väldigt bra av ångbastu.

Sammanfattningsvis så behöver jag bli starkare, snabbare och få bättre snabbhetsuthållighet till nästa säsong. Uthålligheten att ta mig genom ett maratonlopp har jag bevisligen. Det ska jag göra samtidigt som jag har skoj och närmaste planen är att leka en hel del backvarv på elljusspåret tills snön kommer, komma igång med långpassen (sällskap sökes) och fortsätta det inslagna spåret med mer styrka. Just backvarv på elljusspår var det jag pysslade med redan för 39 år sedan när jag började springa i klubb och jag älskar det. Funkar den närmaste planen kan jag gå in i 2018 med en bra grund, inte som i år. Sen har jag fönstret öppet för att kanske springa en tidig vårmara om andan faller på och vi har bra träningsunderlag här i Tjockhult. Det vore bra träning för att plåga mig på riktigt under hösten. Har vi inte det tränar jag farten i skogen och kommer väl förberedd till Englandstävlingar i vår. Känns det bra och det blir ett snällt pollenår kanske det blir en bansäsong för att få upp rejäl fartkapacitet innan höstmaran.

Låter det som en plan? Det är i alla fall min lösa plan som uppenbarligen innehåller option på både det ena och andra beroende på hur kroppen svarar och vad som känns kul just då. Och att jag känner mig lika peppad om ett år som jag gör nu. Och om två år. Och om X år.

2018 – Här kommer jag!

2017-10-27 08.36.10

Ha det,

Mackan

Heute ist dein tag!

Sista söndagen i oktober. Frankfurt Marathon. Det här skulle bli Baddarens dag!

Den som läser min blogg regelbundet vet att vi redan för ett par månader sedan bestämde att jag skulle vara hare åt Baddaren den här dagen. Det såg vid höstens början ut att vara en utmärkt plan för jag skulle kunna tassa runt lite lagom och inte utsätta mina asfaltsovana ben för någon större stress utan vänja mig i lugn och ro. Ja så var planen för när vi gick in i hösten hade jag endast avverkat ett längre pass på asfalt sedan … ja det var nog september förra året.

Hösten blev lite stökigare än jag förväntat mig och om vi backar bandet till för tio dagar sedan stod jag fortfarande kvar på ett längre asfaltspass. Nu för det senaste året och sist i början på mars. Här får jag erkänna att det började bli lite nervöst för min del så jag stack ut på en långpanna sju dagar före maran. 28 km och rejält stumma ben på slutet blev facit av det. Hmm, det behövs nog ytterligare lite tillvänjning så innan startskottet gick i söndags hade jag hunnit springa ytterligare fyra pass. Var jag redo? Ingen aning! Jag brukar liksom inte dra en mara med bara två långpass på asfalt i benen sista året och inget längre än tre mil. Det är ju liksom efter det som det börjar.

Jag var måttligt sugen på att springa maraton i söndags morse när vi vaknade till regn och blåst men det kunde jag ju knappast säga till Baddaren så jag höll masken och samtidigt lovade jag att jag i alla fall skulle orka upp till 27 km. Det var en punkt som skulle innebära att den tuffa motvinden skulle vändas till medvind. Jag kände att tar jag henne bara dit så kan jag släppa iväg henne efter det och ta det lite lugnare till mål för egen del. För i mål ville jag absolut.

Det var lite vånda över klädval i blåsten och jag bestämde mig för första gången i min maratonhistoria att köra långärmat. Det kändes som ett bra val tills vi kom ut från hotellet 20 minuter innan start. Jädrar vad varmt det var! Nä, gör om och gör rätt. Jag sprintade tillbaka till hotellrummet och bytte om en gång till och vi hann in i fållan lagom till första startvågen stack. Nu var det snart vår tur och allt verkade under kontroll!

Som vanligt gick sista minuterna före start kvickt och när skottet gick stack Baddaren iväg som ett skott. Haren fick agera sköldpadda i stället och när vi passerade första kilometerskylten var det i princip på sekunden som vi hade kommit överens om tidigare. När vi kommer överens om hur vi ska göra brukar det innebära att det är Baddaren som frågar om tempo och jag som svarar vad som borde vara realistiskt. Och nu var vi rätt baserat på min tro om en utgångsfart som inte skulle kunna döda drömmar men som heller inte var för lugnt för att tappa för mycket på drömmarna. Själv tyckte jag att det nästan kändes lite jobbigt fort men nu var det ju inte mig det handlade om. Vi matade på i jämn ansträngning till skillnad från många andra och det tog upp mot femman innan dom runtom började stabilisera sig. Lagom tills jag fixade första sportdrycken till Baddaren.

För det är så det funkar jag när jag harar. Baddaren får springa på ostört från drickaborden och jag smiter in, hämtar vatten och sen blandar jag till sportdryck i farten i medhavd flaska. Alternativt smiter jag bara in och hämtar vatten och springer ikapp igen, eventuellt assisterar jag med att öppna gel eller fixa fram elektrolyttabletter. Det är så vi jobbar. Och jobbade på gjorde vi kilometer efter kilometer. Personligen började jag känna mig lite stum och stel redan efter dryga milen. Lagom tills jag fick agera sköldpadda igen.

Paddaren.

Baddaren själv väntade fram till 13- 14 km innan hon fick en liten svacka. Det kan ha berott på att vi där vände upp i vind och även om jag plogade som ledargås läckte det lite vind bakom mig. Själv drack jag sparsamt men ändå blev det akut att slå en sjua runt 16 km. Hon fick order att lägga sig i rygg på någon annan medan jag lättade på trycket och sen blev det ett jädra sjå för mig att skubba ikapp så fort som möjligt. Fast det var rätt skönt att få sträcka ut lite och min stelhet minskade drastiskt.

Kilometerna rullade på och när vi närmade oss halvan frågade jag vad hon har som pers. 1:56 något blev svaret och det var rätt häftigt att klockan inte hann passera 1:52 innan vi passerade den linjen. Ett pers bärgat för dagen. I ordentligt motvindsnetto. Nu började jag känna mig stum igen och började på allvar undra om jag skulle orka hänga med hela vägen. Alla rycken in vid vätskestationerna tog lite på kroppen och vi hade sprungit motvind länge väl här. Baddaren verkade dock stärkt av halvmaraperset och uppför bron mot 24 sprang hon jädrigt fint. Det såg lätt ut och med ett härligt fokus! Nu var det bara 3 km kvar av motvind och även om det knorrades lite upp mot 27 km så kände jag att nu är vi nästan hemma. Hemma såtillvida att det väntade en lång sträcka av medvind och det märktes. Plötsligt kunde jag springa mer avslappnat när jag inte måste ligga precis framför och det gjorde livet lättare. Dessutom var det otroligt skönt att slippa vinandet i öronen. Pang-pang-pang och vi var fort uppe vid tre mil. Där kom vi ifatt en man från Trollhättan och jag ropade till honom att nu får du passa dig för här kommer vi farande! Han såg förskräckt ut till en början men efter en stunds snicksnackande fick han bra fart och seglade iväg. Han seglade iväg och vi möttes inte igen förrän på efterfesten och då kom den första stora krisen. Nej nej, inte på festen utan på banan.

Jag orkar faktiskt inte springa längre!

Kom det ur Baddarens mun… Jag förklarade att det gör du visst det. Du minns väl att det alltid är så här? Du vet väl att trots att det alltid är så här så slutar det ändå med att du orkar i mål? Vet inte om jag fick något svar men vi fortsatte. Det var dock läge att nu verkligen ta det kilometer för kilometer och plötsligt var vi faktiskt inne i stan igen. Nästan framme. Här fick jag oceaner av energi när publikleden blev tjockare. Mellan langningar och peppande passade jag på att vinka till publiken, göra vågen för att få igång dom och allmänt tjoade och viftade. Jag hann även i år med att dansa lite samba sidledes framför en av orkestrarna. Jag mindes med full kraft hur kul det är med stadsmaror. För nu var det jättekul. Baddaren var trött som bara den men vi tog det ett steg i taget och jag förklarade om att om några minuter får du cola. Vetskapen om att det var så när uppskattades och själva colan uppskattades än mer. Jag plockade ihop inte mindre än tre muggar och tryckte i henne så mycket det gick i förhoppning om att få fart på benen den sista biten.

I motvinden ner mot 41 km gick det sådär och mina försök att lura upp farten slutade varje gång med att jag fick lugna ner mig för att hålla henne i rygg. Men så, plötsligt fick hon korn på Hammarmannen och satte fart. Nu var det hastigt och lustigt en jädra fart på dom små benen och vi närmade oss målet med full fart. Normalt sett när jag harar brukar jag få köra fri fart sista biten men nu ville jag dra henne ända till mållinjen och hon hängde med. Vi kom i mål. Vi fick stanna. Baddaren ville sitta men för att inte bli kalla blev det dagens sista övertalning att faktiskt gå sakta. Gå sakta och smälta 3:46:09. Personligt rekord med 9:50.

Jag var (och är) så otroligt stolt över hur bra hon genomförde loppet och resten av dagen ägnades åt firande vid poolen tillsammans med Tompa som sprang sin näst snabbaste mara någonsin. Det är nästan det bästa med maratonlopp. Eftersnacket och den lycka som nästan alltid finns hos någon. Den här dagen var det många glada miner uppe vid poolen. På kvällen mötte upp vi upp Marcus och Daniel tillsammans med deras vänner, varav en visade sig vara mannen från Trollhättan! Med två i sällskapet som sprungit under 2:25 och en som persat med nästan 10 minuter kunde det inte vara annat än skratt och leenden hela kvällen. Och jag fick äta min firarhaxe. Livet är gott!

Målgången
Bara några meter kvar här!

Ha det,

Mackan

 

First and last and always

Maybe it’s not so easy
Maybe it’s a way too long
Say, say you’ll be by me
When the evidence comes along

Ja nästa vecka är det dags. Maraton. Jag ska vara farthållare åt Baddaren och den här veckan var det dags att sätta igång med långpassen. Det första, det sista och det enda. Jag tror faktiskt inte att jag sprungit något långpass på asfalt sedan i mars. Det var ett tag sen. Men jag ville inte ställa mig på startlinjen för att hålla tempot åt Baddaren utan att faktiskt testa att springa lite längre på asfalt.

Att springa långpass dagen efter ben och rygg på gymmet är inte riktigt så lätt som det låter och jag ångrade mig i morse. Ångrade mig men kunde bara inte låta bli ändå. I hopp om att inte bli uttråkad drog jag in till stan för att springa. Det enda kruxet var att det gick rätt många timmar från frukost till exekvering men jag kunde inte dra på det längre. Huset var färdigstädat och det fanns inga ursäkter.

Hur gick det då? Jo men det var rätt trevligt. Jag skippade vätska och energi utan nöjde mig med kreditkortet i bakfickan. Ärligt talat så är det så själlöst med ryggsäckar och vätskebälten så går det att skippa gör jag helst det. Det gick. Jag behövde inte använda kreditkortet och var ändå pigg i skallen hela vägen. Benen blev däremot lite slitna. Om dom blev slitna av asfaltsovana eller av gårdagens benövningar låter jag vara osagt men jag kom fram med något stela apostlahästar. Hälsoappen på telefonen påstod att jag skubbat 30,5 km och jag påstår att jag sprang 28 km.  Det är trots allt minst 2/3 av maratondistansen och nu när jag har sprungit det där långpasset tänker jag att jag fixar 1/3 till nästa helg. Utan styrketräning dagen före. Eller så gör jag inte det. Men jag kan hjälpa Baddaren minst 28 km och i ärlighetens namn gick det lite fortare i dag än vad vi ska springa nästa helg. Då kanske jag lyxar till det med dricka och energi också. Yay!

2017-10-22 15.09.07

Ha det,

Mackan

Sju sätt att välja snabba maratonlopp

Eftersom jag råkade ut för en mancold har min egen träning blivit lidande den här veckan och jag har varken velat eller orkat skriva. Under dagen har det dock känts bättre och bättre och nu har jag börjat tänka löpning igen och på en fråga som många ställer. Om och om igen. Vilken mara ska jag välja om jag vill springa fort? Och som vanligt är svaret att det beror lite på. Våra kroppar trivs under lite olika förhållanden men det finns sju saker som man verkligen kan tänka på, utan inbördes ordning.

  1. Kupering
  2. Knixighet
  3. Underlag
  4. Sannolikhet för bra väderförhållanden
  5. Möjligheter till bra klungor
  6. Service längs banan
  7. Publik

Kupering

Det säger sig själv att det blir tuffare när det är mer kuperat och det är rätt enkelt att hitta höjdprofiler på loppen. Vill man inte leta höjdprofiler så kan man alltid kolla på banrekorden men små maratonlopp med låga nivåer på prispengar brukar inte attrahera dom bästa löparna så höjdprofilen är din bästa vän här. Sen är det så att lite upp och ner kan vara skön variation för benen, min första riktigt platta mara var en chock för påkarna.

Knixighet

Tvära svängar och 180-graderskurvor kan göra att du tappar löprytmen och det här är något som framförallt stör dom snabba löparna. Alla stadsmaror har dock en tendens att ha många svängar så det handlar kanske mer om hur svängarna ser ut. Min favoritmara för att springa snabbt har många skarpa svängar men det har ändå fungerat bra så jag antar jag inte springer fort nog för att lida av det.

Underlag

Är inte alla maraton asfalt? Nja, det brukar vara mer eller mindre asfalt men ibland dyker det upp partier av gatsten eller kullersten och det suger fett. Sen har vi amerikanernas version av asfalt som mer liknar betong än asfalt som kan slita rejält på benen.

Väder

Det är ingen slump att dom snabba marorna går på vår eller höst. Exakt var dina preferenser går för att vädret ska vara optimalt kan inte jag svara på men om jag får välja är det nog 6-14 grader ute och vindstilla. Då gäller det att jobba med statistik och sannolikheter när man anmäler sig och komma ihåg att det finns inga garantier. Men man kan öka chanserna genom att välja rätt land vid rätt årstid.

Klungor

Platt bana och perfekt väder men sololöpning? Nej jag tänkte väl det. Visst finns det dom som gillar att springa solo men det går inte att komma ifrån att kan man ligga i rygg på någon eller några så blir det nästan som att springa i lätt medvind. Hela vägen. Tänk gäss här! Med rätt bana och rätt klungor kan det till och med vara en fördel med en blåsig vändpunktsbana om man har vinden emot första halvan. Då kan man kanske haka på normalt sett snabbare löpare första halvan och sen få hjälp av vinden hem!

Service

Bra och täta servicestationer är guld värt. På en del amerikanska maratonlopp kan det vara stationer så ofta som varje mile under större delen av banan. Det är rätt stor skillnad mot att få vätska var femte kilometer! En annan aspekt är på vad som serveras för det är skillnad på att få vatten eller om man får sportdryck eller gel. Hur man får vätskan är också intressant: Flaska, plastmugg eller pappersmugg? Det påverkar hur lätt du får i dig vätskan. Vilket typ av tilltugg? Jag äter inget men många gillar att få en banan, saltgurka eller apelsinklyfta.

Publik

Sist men inte minst publiken. Den kan verkligen vara en make or break. Lidit ute i tystnaden på Djurgården någon gång? Oh ja! Skillnaden mellan en svensk landsortsmara och t.ex. Boston Marathon är monumental i hur dom stöttar dig och vilken service du kan få av dom. Tyskarna är inte så dumma på att heja dom heller. Tro mig, det gör stor skillnad för en del av oss när folk vrålar

För den som är lite nyfiken på var flest svenskar sprang fort förra året (<2:50/3:20) så har jag plockat ut statistik från www.sapiens.se från förra året. Det har naturligtvis en hel del att göra med hur många som sprang var så jag tog bort Stockholm eftersom det är så löjligt många fler som springer där. Så här såg det ut, ursäkta lite olika jämförelser men jag orkade bara sortera sååå mycket och jag tror ni får en känsla för proportionerna.

Frankfurt 27 st av 169 svenskar
Berlin 26 st av knappt 800 svenskar
Växjö 17 st av 330 fullföljande löpare
Valencia 14 st av ett okänt antal svenskar
Göteborg 10 st av 307 startande

dsc04361

Ha det,

Mackan

Paavo Nurmi-light

Det sägs att Paavo Nurmi gick på långa promenader för att bygga en bas för sin löpning. Jag har ju inte direkt förgyllt löparvärlden de senaste veckorna så jag har ägnat mig åt just promenader. Jag kan inte påstå att jag kört Nurmivarianten fullt ut med turer på 3-6 timmar men jag har gått 1-2 timmar nästan varje dag i avsaknad av löpning. För tre veckor sen skrev jag om hur jag fått löpvila och det har fortsatt. När jag nästan trodde att det var bra för två veckor sedan lyckades jag halka när vi gick till Kentkonserten och det blev en vecka till av löpvila. Kändes som en roundkick rätt i pannan när jag var så nära och dessutom i sällskap av Spårets  demontränare Alf och vi just hade diskuterat tester som jag borde göra när jag är på gång igen. Men, till slut, den här veckan har jag kompletterat mina promenader med en försiktig uppstart.

Jag testade första gången i måndags med ett pass som skulle vara max 15 minuter och baske mig om det inte funkade smärtfritt och nu har jag ”sprungit” varannan dag sedan dess och i dag kom jag upp i 30 minuter terränglöpning. Det är allt annat än lätta steg men det går framåt och det görs smärtfritt. Helt smärtfritt. Inte minsta känning. Dessutom var det något av en milstolpe i och med att jag – vad jag tror – för första gången någonsin inte började året med en vilodag. Jag tänkte att det fick vara ett tecken på att jag bryter en trend och får ett skitbra träningsår. För det behöver jag. Dessutom var vi ute och promenerade i två timmar innan jag stack ut och sprang.

Annars då? Jo jag har kastat in en rekordtidig anmälan till ett maraton. Om tio månader vill jag ha en rejäl revansch på distansen för det har ju inte gått så bra på ett tag. Förra årets start i Boston som gick inte så långt efter en genomliden svininfluensa toppat med värme och pollen var hemsk och än hemskare var det att ställa in Frankfurt p.g.a antibiotikakur som avslutning på en långvarig bihåleinflammation.

Nu tänker jag att 2017 ska bli skitbra. Efter pollensäsongen märkte jag att jag fortfarande svarar jättebra på träning. Det gäller bara att genomföra den. Att jag startade upp så här sent på året känns nästan som ett nyårslöfte även om det inte är det. Det är mitt sätt att leva och det är det jag trivs med. Ni kan inte ana hur sugen jag är på att dunka stenhårda intervaller när den tiden väl kommer! Onekligen är det fler som kommit på den tanken för bokförsäljningen har redan tagit fart och jag tänkte fara till brevlådan och leverera en del nu på stört. Jag var precis på väg att skriva att ”nu kör vi” men jag ska fortsätta med min lugna upptrappning. Sen ska jag köra så det ryker!

2017, nu spänner jag ögonen i dig och tillsammans får vi se till att leverera.

dsc_0084_b

Ha det,

Mackan

Boston – Not so strong

Bakgrund

Förberedelserna för den här maran var långt från optimala. Jag tränade dåligt fram till årsskiftet men kom fint igång med (den sena) uppstartsträningen i januari och kände mig vid gott mod. Sen kom svininfluensan i februari som höll mig borta från träning i tre veckor och när jag kom igång igen var jag svag. Riktigt svag. Jag drogs med en kvardröjande hosta och fick ta det lugnt i ytterligare några veckor och de två långpass jag sprang var hemska. Dock fick jag till EN bra träningsdag veckan innan avfärd då jag i pollenfritt regn gjorde två pass på sammanlagt 29 km med snittfart på 4:38/km. Väl på plats i USA var det nya pollen som stökade till det och jag genomförde några få pass i Gloucester där ansträngningen inte alls matchade farten men med en bra trend. Jag borde nu kunna jogga mig genom maran utan fara. En vecka innan maran gick av stapeln körde vi dessutom genom banan med bil och den kändes kortare och snällare än vanligt. Det här skulle nog kunna funka om det inte blev torrt och varmt. Det var det dock redan dagen innan och sista joggen kändes förfärlig. Jag hade väldigt jobbigt med sex km morgonjogg och var både hostig och yrslig av pollen. Sex kilometer…

Maradagen

Vaknade upp pollentjock i svalget och blev orolig för starten men det lugnade sig med kaffe och slemlösande. Väderprognosen hade lovat 22-23 grader och strålande sol och när jag, El G och Ola i sällskap av supporten (Baddare,G-Fru och Gabrielle) promenerade upp till bussarna var det redan fint. Ja, för supporten alltså. Men jag kände mig riktigt sugen och tänkte att tar jag det bara lugnt kommer det nog gå bra. På bussen träffade jag en kvinna som hade tränat Alan Webb och då blev jag än mer sugen. Vi chillade i löparbyn uppe i Hopkinton och det var så inspirerande med alla löpare! På väg till starten tappade jag och Ola bort El G men träffade i gengäld Veronica och legendaren Monza. Jag fick i år inte stå i första vågen så jag vinkade av Ola och njöt av solen i ytterligare 25 minuter. Ja, jag tänkte att det var nog bäst att försöka se det positivt och så länge jag var lugn kände jag inte av några pollen. Det här skulle funka. Ett överlångt supportat långpass i sällskap av en massa andra löpare och hur mycket publik som helst. Vad kunde gå fel?

Mycket

2016-04-12 15.35.36

När startskottet smällde för min våg joggade jag så iväg. Det var inga problem att hitta den vanliga långpasslunken och det var just vad det kändes som, en stilla lunk. Men det var tungt trots att benen rörde sig i slowmotion. Det släpper nog.

Det släppte inte.

Det var varmt som i helvetet men lätt att svalka sig vid dom täta vätskekontrollerna. När jag hade sprungit 7-8 km började jag dock känna mig yrslig. Det snurrade lätt i skallen och det gick inte över. Dessutom bildades det slem och hosta och redan vid milpasseringen undrade jag om jag skulle få kliva av. Då hade jag gjort den första lätta milen på ganska precis 48 minuter. Ingen direkt sprint alltså. Strax efter elva km var det bara att ge upp springandet. Jag började promenera samtidigt som jag tog fram inhalatorn. Som tur var släppte yrseln sakta men säkert när jag promenerade och när jag räknade på det kände jag att jag kunde faktiskt promenera in på sex timmar. Det var ju inte så att jag hade något bättre för mig och det var ett strålande väder för en långpromenad. När det värsta lagt sig vågade jag mig på att jogga igen och efter ett par såna intervaller träffade jag på en trevlig svensk man och fick sällskap. Strax därefter joinade Olle Roos och jag hade sällis med dom båda innan jag kände att jag inte vågade jogga längre. Jag ville inte på något sätt riskera att missa en målgång med tillhörande rätt att bära den officiella jackan.

Så lunka vi så småningom…

På ett sätt kändes det som att tiden sniglade sig fram men på ett annat gick det fort och det var på grund av publiken som var lika fantastisk som vanligt. Helt jävla otroligt och innan jag visste ordet av var jag framme vid Wellesley och tusentals skrikande tjejer. Jag var lite för skakig för att vilja pussas med dom utan interagerade med näven i luften. Det fick liksom bli dagens signum. Varje gång någon skrek ”Mackan” eller ”Sweden” på mig (och det var ofta) så fick dom en tumme upp eller en uppsträckt kampnäve! Med efterföljande jubel. Efter halvmarapasseringen är det en del utförsbackar och då kom nästa lite märkliga sak, krampkänningar i vänster vad. Hur fan kan man få krampkänningar när man knappt rör sig framåt och dessutom inte ens är uppe i normal långpassdistans? Jag kan inte för mitt liv påstå att det sinkade mig men det var intressant. Det är nog så att det tar hårt på kroppen när den kämpar med både pollen, värme och löpning samtidigt. Ännu en anledning att ta det lugnt.

Nu längtade jag efter Heartbreak Hill. Ja, ni hörde rätt. Jag längtade efter den sista av helvetesbackarna och det var för att där skulle vår fina hejaklack stå. Förutom att interagera med publiken så räknade jag ner mot backen och äntligen kom markeringen för 20 miles och starten på backen. Högst upp stod våra fina tjejer och Baddaren vinkade som en vettvilling! Jag stannade till, drog en rejäl hostattack och språkade lite med dom innan jag fick min colaflaska och töltade vidare. Det är rätt lättlöpt här så jag kunde jogga på utför och gick i stället en del på platten för jag blev fortfarande yr när pulsen gick upp det minsta. Vinden från havet sänkte temperaturen lite och det hjälpte något och med fem km kvar tog jag en gel med dubbel koffein. Det gillade skallen men med tre km kvar inte magen. Kramper i den så det sjöng om det och nu blev det ännu mer promenad. När jag passerade Fenway Park visste jag i alla fall att jag skulle komma i mål om jag så skulle krypa. Jag kunde dock börja jogga lite igen men tog en sista gångpaus i backen upp mot Boylston Street. Sen sprang jag, på riktigt, hela sista 600 metrarna in i mål.

2016-04-16 18.25.34.jpg

Som belöning kunde jag korsa mållinjen med någon sorts värdighet men belönades också av kaoshosta och nära slemkräkning. En sjukvårdare ryckte tag i mig och undrade hur det var med mig men jag förklarade att det var bara pollenskräp och ingen fara. Sen fick jag till slut min medalj och tårarna var nära. Jag kom i mål. Jag kom i mål på en tid som även om den var 76 minuter över Bostonpers kändes just värdig. Det här var otroligt tufft men jag fick den målgång som trots allt var mitt enda mål. I världens häftigaste mara med världens bästa publik. Jag kom i mål. Jag kom fan i mål.

Epilog

Tillbaka på hotellet träffade jag mina vänner och dom hade också haft det tufft på sina sätt men ändå var vi alla på ett märkvärdigt gott humör. Vi hade trots allt gjort det och nu skulle det firas och firades gjorde det. Det blev en fantastiskt trevlig kväll och det vet jag att vi var överens om hela gänget. Mycket skratt, stoj och bra historier. Precis som det ska vara. Dagen efter var låren nästan lika griniga som efter en mara i full fart och det är nog helt enkelt så att det blir en jädra belastning när man summerar all stress på kroppen. Men jag vaknade nöjd. Väldigt nöjd. Tack hela gänget som gjorde den här helgen och dagen till ett fint minne för hela livet!

2016-04-15 12.04.46

Ha det,

Mackan