Fellrunningtour18 – Dag 3-4

På söndag morgon vaknade jag med den begynnande träningsvärken från helvetet. Jag hade mina aningar om att det skulle kännas men det här var en föraning om något i hästväg. Eller säger man fårväg i England? Ursprungligen hade vi planerat en kort tävling den här dagen men redan dagen innan när vi såg vilket strålade väder det skulle bli ändrades planeringen till en heldags-hike uppe på Kinder Scout.

Bilen packades och kosan styrdes mot ny by och nytt hotell. Det var dags att återstifta bekantskapen med Hayfield och The Royal Hotel. Dock fortfarande tidig förmiddag och i stället för att checka in åkte vi direkt till platsen för hikens start. Det var redan varmt och det var med trötta ben vi började vandringen uppåt. Väldigt jobbigt men så otroligt fint. Vi vandrade genom fårhagarna upp mot Kinder Low, den plats där jag och Goran vände vid förra året. Humöret var gott och väl där uppe tog vi dagens första paus. Dricka och lite snacks.

Nu var vi så högt uppe att vinden kompenserade lite för värmen och här kom vi in på den större leden som kommer från Edale och det var nu massor av vandrare. Det går inte att med ord beskriva hur fint det är och bilderna blir lite för platta för att visa skönheten. Men dom ger en aning om den. Färden gick vidare genom High Peak och snart var vi halvvägs och det som kallas Kinder Downfall. Ett 36 meter högt vattenfall som så här års bara är en rännil. Vattnet kommer uppifrån hedarna och dom börjar sina när sommaren närmar sig. På vintern kan det dock vara så mycket vatten som fryser att man isklättrar här. Återigen en liten paus och energiladdande för att ta oss nedåt berget.

Vi bara njöt. Njöt och fotade. Fotade och njöt. Tog in allt det sköna. Alla vi möter hälsar glatt och efter ytterligare en paus trekvartsväg in på turen var vi nere vid platten. Där mötte vi fyra lite mer oortodoxa vandrare med rätt mycket packning men med öl i handen. Vi stannade och pratade ett tag och det var några lokala förmågor som skulle gå upp på berget och övernatta.

Dom tipsade om att det var fantastiskt att ligga där uppe och kolla på stjärnorna. Själva avslutade vi vår tur, checkade in på hotellet och njöt av det bästa som det brittiska köket har att erbjuda som sköljdes ner med några pints lokal öl. Livet på en pinne!

Pint

Nästa dag var vår enda vilodag från racing eller hiking och kosan styrdes mot Manchester. Inte så mycket att orda om den dagen annat än att vi fyndade rejält i löparbutiker och i den suveräna bokhandeln Waterstones. Jag kan inte annat än att älska en boklåda som har allt. Det blev fyra böcker varav en var en gåva till Baddaren, Baskervilles Hund. Nu när hon verkligen fått uppleva hedarna kände jag att hon kan relatera till den boken! Benen kändes värre än efter det tuffaste av maratonlopp. Det var grava problem att ta sig nerför trappor så det var skönt att allt vandrande var på asfalt och platt. Men hur skulle det gå i morgon? Jag gick till och med in i katedralen och hörde mig för om det gick att skippa värken med lite hjälp uppifrån!

Ha det,

Mackan

Annonser

En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong

Den korta mörka tidsåldern gick nog över någon gång under eftermiddagen igår, det här ska inte vara någon gong-gong. Plötsligt återkom fina friskhetstecken som godissug och en hög nivå av pratsamhet vilket är lysande tecken. Undrar hur dom däringa LCHF-arna vet när dom är friska om det inte finns någon sötsugsindikator? Mitt frukostbacon var jag faktiskt sjukt sugen på redan på morgonkvisten trots att jag hade en attack av illamående. Det om detta. En gång är ingen gång och nu tänker jag inte spy på 30 år igen.

DSC00333

Det var ju inga tävlingar igår utan vi tog tåget från New Mills in till Manchester där vi spenderade större delen av dagen. Det var riktigt skönt att få strosa runt i lagom tempo och med lagom mycket regn. Just lagom var nyckelordet för så fort man tröttnar på regnet kan man fly in i en galleria och i Arndalegallerian finns det mesta man kan tänkas behöva. Nu behövde jag egentligen inte så mycket men det är kul att kolla på kläder och i roliga affärer som inte finns hemma. Löparbutiken hade tyvärr hamnat i någon konflikt med märket som jag eventuellt hade tänkt investera i men via puben tog vi en promenad ner till Up and Running. En klassisk butik på ny plats. Styrkt av en Unicorn från Robinsons inhandlade G sina första splits, givetvis Ron Hill, och det ska bli intressant att se om han springer i dom ikväll. För ikväll är det tävling här i Hayfield. May Queen i form av 3 miles och 250 höjdmeter låter som en rolig utmaning.

Kommer jag att springa då? Nä, jag tar faktiskt en dags återhämtning från vad det nu var som bråkade med min mage. Dessutom är det kvällstävling och i morgon går starten redan klockan 11 på förmiddagen och det är dessutom veckans klart hårdaste lopp. Så jag hoppas på att kunna bjuda på en massa roliga bilder från kvällen i stället och sparar ben och mage några timmar till.

Ha det,
Mackan

En vandrares törst för real ale

Likt legenden Paavo Nurmi har jag lagt in inslag av gång i denna veckas träning. Jag kan inte riktigt förmå mig att sticka ut och springa mellan tävlingarna utan de senaste två dagarna har ägnats åt turistade till fots, shopping och aleprovning. Jag var mer än lovligt trött i kroppen när jag vaknade igår och i stället för att fara direkt in till Manchester som planerat gick jag till hotellets spa och satt 45 minuter i jacuzzin samt simmade en kvart i poolen. Efter det kändes det lite bättre och jag skippade portierns tips om att ta taxi in till Stockports central och tåget utan tog en lite längre promenad till den stora vägen in mot Manchester och hoppade på en buss. Lite förtjust är jag ändå i att sitta på en lokalbuss i ett främmande land. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag gillar men det har nog att göra med att jag känner mig närmare omgivningen och det blir inte bara transport mellan A och B utan det stannas mest hela tiden.

Väl framme i Manchester plockade jag fram min lilla karta där allt jag ville se fanns (läs lokala löparbutiker) men det var ändå något av en utmaning för den var inte särskilt detaljerad. Fördelen med att göra så här är att det blir en del oplanerat snurrande och det gillar jag när jag har tid på mig. Tid hade jag och tid tog det men jag hittade det jag ville ha och kunde sen slå mig ner på en liten pub och avnjuta en Cumberland Ale. Mårdhunden har gett mig bassning för att jag inte håller reda på vad jag dricker men nu skrev jag faktiskt upp det. Det var gott. Mycket gott. Den gudomliga smaken fick mig att till och med besöka katedralen efteråt så något måste bryggmästaren gjort rätt. Mer vandrande innan jag sen tog en kaffe på hederliga Starbucks, köpte mig en Running & Fitness Magazine och for tillbaka till Stockport och en promenad till hotellet. Benen var nu ännu mörare och det fick bli ännu ett bad och lite egenmassage innan middag och avnjutning av ännu en fin real ale – Robinsons Enigma. Du ser Mårdis, jag kommer ihåg! Jag åt på den lokala familjepuben och det var något av en utmaning. Jag beställde något som jag inte hade en susning om vad det var och så visade det sig att man själv skullle gå och hämta. Hämta vad? Jag visste ju inte vad jag hade beställt och jag stod plötsligt vid någon sorts självservering. Nåja, det löste sig efter vissa förvecklingar.

Under gårdagens promenerande insåg jag att Stockport är rätt stort och har visst en massa egna saker som dom tycker att man ska se och jag valde att dedikera dagen till min ”hemstad.” Det har alltså promenerats rätt mycket idag också även om jag fastnade en timme hos Kevin på ”Fell and Road.” Han ville veta allt om hur jag upplevt tävlingarna och sen snackade vi om andra lopp och upplevelser. Han förklarade att det är lite hårdare konkurrens på den här typen av lopp jämfört med landsvägsloppen eftersom det är en mycket större andel snabba löpare i startfälten. Ett par nya Ron Hill fick jag dessutom med mig därifrån och det fick räcka som shopping. Däremot har jag varit på utemarknad och sen spenderat en del tid med att försöka hitta Arden Arms som tydligen skulle vara en sjuhelvetes pub enligt Mårdhunden. Det tycker jag nog att den var också. Pubägaren var otroligt trevlig och mån om att jag skulle ha det bra. Han kallade mig konsekvent för ”young man” och trodde att jag var amerikan. Jag hade gärna testat igenom hela sortimentet av real ales men nöjde mig med en Robinsons Unicorn som var myche god.

Jag skulle ljuga om jag sa att benen piggnat till av allt vandrande men själen mår bra och nu blir det till att hålla mig i stillhet innan Bollingtons tre toppar ska bestigas under morgondagen. Jag tror att jag ska ladda med det lager av Rocky Road jag investerat i på Sainsburys. Samt kanske en liten real ale ikväll. Dom hade någon mer sort av det lokala bryggeriet, Robinsons, på puben ”Puss & Boots” som bör testas.

Ha det,

Mackan