Lek som blir träning som blir lek

Nu har vi gått in i 2018 och i höst fyller jag 40 år som tävlingslöpare. Det var då jag gick med i en klubb och började träna löpning på riktigt. Förvisso orienteringslöpning men ändå löpning. Med riktiga träningar där någon berättade för mig vad jag skulle göra. Jag var ju inte direkt lastgammal när jag började det som betecknas som att träna löpning men var det då jag började träna löpning? Egentligen?

Det var då jag började träna med regelbundenhet men i praktiken hade jag ju faktiskt tränat löpning länge. Genom att leka! Den mest populära leken vi hade från det att jag flyttade till Stockholm som knappt fyllda sex år var ju faktiskt ”Burken”. Jädrar vad vi sprang. Jag i alla fall. Jag sprang som en tok för att hitta ett bra gömställe och sen sprang jag som en tok för att komma fram till den där burken. Den ack så viktiga koordinationen och balansen tränade jag nästan dagligen genom att klättra i träd. Vilken jäkla grund att stå på när det var dags att träna löpning! En träning som jag dessutom omedvetet hade förberett mig för genom att intervallträna. Jag visste inte att det fanns något som hette intervallträning men jag sprang 400 meter runt kvarteret nere hos mormor och morfar så snabbt jag kunde. Sen vilade jag någon minut och sprang igen. Och igen. Jag har ingen aning om tider, vila eller något annat men jag lekte. Samtidigt som jag fick träning under en frihet där ingen talade om för mig att man inte skulle intervallträna som barn eller någon annan begränsning.

Det som slog mig just i dag är att trots alla år av löpträning är hur jag fortfarande är ute och leker samtidigt jag får träning. Långt från alla pass är lek men jag uppskattar verkligen leken. Träningen får aldrig bli ett tvång för mig utan jag vill ha den där lekfullheten kvar. Jag tror faktiskt att det är nyckeln till att gilla något år ut och år in. Vad vore löpningen för mig om jag inte fick utforska nya platser till fots? Inte fick springa uppför ett berg eller på en strand? Det skulle definitivt vara något annat och jag skulle var en annan sorts löpare om jag inte tillät mig att stanna och njuta av en fin utsikt under en löptur. Eller ta en lekfull bild.

Allt har sin tid och jag tror att om man behåller det lekfulla får man längre behållning av det man gör. Hållbarhet som löpare, det är något jag gillar.

2017-12-31 10.02.49

Ha det,

Mackan

Annonser

Jag – en träningsprodukt

Flera av mina jobbarkompisar har varit sjuka i omgångar de senaste veckorna och själv har jag blivit angripen. Lite lätt angripen men nog mycket för att träningen ska blivit väldigt haltande. Jag har konsekvent tagit det säkra före det osäkra och det har nog varit väldigt klokt eftersom det har varit stressiga veckor. Det funkar helt enkelt inte att lägga på mer stress eftersom det har varit svårt nog att vila ikapp även utan träning.

Nåväl, i dag var jag ute och joggade i två timmar och det är väldigt tydligt att jag inte får något gratis utan jag är en renodlad träningsprodukt. Vilar jag, oavsett orsak, blir jag dassig på att springa. Sketbenet gnäller och jag får inget gratis. Jag vill ha saker gratis. Även om jag är väldigt stolt över det jag tränat mig till vill jag ha mer gratis. Jag läser på interwebben hur kompisar varit sjuka i ett par veckor och sen sticker ut och kör en tremilare och att det känns lätt.

Fan ta er, det säger jag nu!

Jag vill också att det känns lätt även om jag inte tränat. Det låter så skönt att direkt kunna dra iväg med den känslan. Grattis! Själv måste jag ta ett antal hundveckor av bra träning innan det förhoppningsvis går att åstadkomma något som liknar lätta ben. Som tur är tål jag rätt mycket träning men den måste ju göras också. Nu har jag i alla fall gjort ett pass som tidsmässigt kvalar in som ett långpass trots att Helga vill få alla att hålla sig inne. Jag hade ju kallt räknat med att vara en hel del småkrasslig i år i och med att jag de tidigare fyra åren nästan uteslutande umgåtts med folk utomhus men nu känner jag att det är dags att vara kärnfrisk en längre tid. Kan det kombineras med barmark så kanske jag kan komma ut i halvbra form till våren. För ska man vara en ren träningsprodukt så vill det till att det tränas och nu vill jag göra det.

Ge mig studs i benen igen, pretty  please with sugar on top!

NYC

Ha det,

Mackan

Kulfaktorn

Vecka ut och vecka in frågas det om optimala träningspass och bra träningsprogram att följa och det är en jättesvår fråga att svara på. Inte bara för att man inte vet hur folk svarar på olika former av träning, vilka styrkor och svagheter dom har utan på grund av det där omätbara. Man kan analysera fysiologin inom vissa gränser men det där andra, det omätbara, det måste man känna en person för att kunna hjälpa till med.

Kulfaktorn.

Är det inte roligt blir det väldigt svårt att prestera som man vill i längden. Vän av ordning kanske nu påstår att det måste inte vara kul. Nej, det stämmer för en del. Ganska få om jag får gissa. Det finns några som kan mata in pass efter pass och se resultatet som belöning nog. Men hur länge pallar man med det? Björn Borg la sitt tennisracket på hyllan när han var endast 26 år gammal. Jag misstänker att han gjorde det för att det inte var roligt längre.

Jag tänkte efter lite extra om det här när jag läste att motionärer inte behöver intervallträning. Men då glömmer man kulfaktorn. Man kanske tycker att det är roligt även om det inte är det man behöver bäst. Om sanningen ska fram så är den största anledningen till att folk inte utvecklas i sin löpning att dom tränar för lite. Inte att dom springer för lite intervaller. Visst måste man ta i på träningen också, det handlar inte bara om mängd, men det kan man göra med snabbdistanser också. Men många gillar inte snabbdistanser och många har problem att ta i nog mycket. Det är lätt att bli bekväm under en snabbdistans och det är för många väldigt okul. Då blir det hellre att man struntar i det. Intervaller kan man lätt träna i grupp och för många är det gott nog att dom får ta i en gång i veckan. Att få dom att tycka det är kul.

Vad just du tycker är kul kan inte jag svara på men jag tror att alla tjänar på att titta efter den träning som de själva tycker är roligast. Då ökar chanserna för att hålla på länge och få den där viktiga kontinuiteten. Sen om man vill utvecklas får man kompromissa lite då och då med det roliga men är inte helheten skoj  blir det nog ingen lång löparkarriär. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag inte skulle springa ultra ”för att det borde passa mig så bra”. Ur ett fysiologiskt perspektiv kanske det passar mig utmärkt men jag vet att jag skulle avlida av tristess av att lunka fram. Kulfaktor noll på det. För mig. Jag optimerar inte min talang men jag har i alla fall sprungit sedan 1978 så något rätt gör jag nog med kulfaktorn. Vad tycker du är kul?

DSC02985Ha det,

Mackan

Ett nytt löpargäng är fött

I går fick jag vara med om något som jag hoppas blir början på något riktigt bra. Enebybergs IF fyller hundra år i år och det firas bland annat med att dra igång en löparsektion igen. Visst, det klubbas inte formellt än på några veckor men i går var jag och Flåsmannen inbjudna till deras uppstartsmöte där allt fastslogs. Inbjudna för att prata om löpträning i allmänhet och klubblöpning i synnerhet. Den som kan sin historia vet att det är en klubb med anor i löpningen och kan till och med stoltsera med att ett världsrekord tillhört klubben. Det var Anders Gärderud som slog världsrekordet på 3 000 meter hinder när han sprang för klubben 1972. Det är stort. Efter många år i dvala drar man alltså igång löpningen igen och det känns riktigt kul.

En annan – och betydligt mindre – del av föreningens historia är att sist jag var inbjuden till en sammankomst i klubbens lokaler blev jag väldigt berusad. Då var det orienteringssektionen som stod för inbjudan. Någon sån berusning slapp vi se i går kväll utan jag var mer berusad av att jag gillar när löpningen växer på det här sättet. En ny klubb i norrort ger förutsättningar för fler skojiga tävlingar i närområdet. Det är trots allt våra friidrottsföreningar som står för de flesta av arrangemangen och jag tror att EIF Löpning kommer att bjuda på något bra framöver. En sak är säker och det är att det finns fina spår att anordna lopp på. En annan anekdot i sammanhanget är att den blivande ordföranden i sektionen är samma man som är medskyldig till att jag återupptog min löpning i början av 2000-talet. Efter min tillfälliga vadslagningscomeback på tävlingsbanan drog han ihop det gäng som började springa backträning tillsammans i Enebybronx. Där och då fick jag smak för att träna tillsammans med andra igen. Tack för det Dino! Nu fick jag bjuda igen genom att ge dom några förhoppningsvis goda råd om löpträning. Bor ni i området? Ta chansen att för en billig penning få fin gruppträning. Träning redan i kväll klockan sju vid Enebybergs IP om jag inte har helt fel.

EIF

Ha det,

Mackan

P.S. Ingen har väl missat att jag fick den överlägset största ordern på Intervallguiden i går? Det gav också upphov till ett visst rus!

I huvudet på en PT

Igår kväll fick jag chansen att köra ett rent PT-pass med Baddaren. Eftersom hon valde att blogga om det så tar jag mig friheten att göra detsamma men från en annan synvinkel. Alltid tidigare när hon varit med och sprungit i grupp har vi kört mer löst sammansatta pass. Pass där man inte kan räkna exakt eller dra några slutsatser av det annat än att det är bra träning eller att det är jobbigt. Pass på känsla. Nu ville jag låta henne springa på relativt plan och kontrollmätt sträcka för att få henne att på allvar förstå att hon har tagit ett kliv framåt. Samtidigt ville jag inte låta henne springa rena tusingar utan hade bestämt att dela upp det 800-200, 200-800 i tre serier. På det viset blir det överfart under 200-ingarna som man lätt får med sig på den längre sträckan. Och det blir lättare mentalt. Kropp och knopp.

Efter uppvärmningen gick jag igenom passet och då kom självklart frågorna.

– Vilken fart ska jag hålla?

– Den som känns bra.

– Men jag vet inte!

– Spring på känsla, vi börjar med cirka fem minuter/km på de långa och 4:30/km på de korta.

– Det är för snabbt!

– Nej då. Jag håller farten, det vet jag att du fixar.

Så satte hon iväg en bra fart och jag kände direkt att det var snabbare än fem minuter/km men tänkte för mig själv att det här ser ju bra ut. Efter 300 meter sa jag åt henne att lugna sig lite och vi kom in på 3:25 med en trött Baddare. En minut vila och sen på det igen, 57 sekunder. Totalt 4:32 på hela kilometern alltså. Jag sa inget för jag ville inte skrämma henne när jag såg att det faktiskt funkade. Och sen rullade det bara på. Vid flera tillfällen kom det små rop.

– Det går för fort!

– Ja, svarade jag och log inombords.

För det gick inte för fort i min värld utan alldeles precis lagom fort. Inte bara fort utan väldigt jämna löpningar. På den sista kilometern fick jag med ett handfast råd säga åt henne att springa bättre tekniskt och det gav direkt utslag. Så direkt att det blev 49 + 3:23 på den. Och det trots att den sista 800-ingen är svagt uppför sista 400 meterna. 4:12 på den alltså. Det av en tjej som var tveksam till om vi skulle våga köra 54+4:00 innan vi satte igång.

Nu vet både hon och jag att hon kan väldigt mycket snabbare än vad hon tror och jag fick idag rapport från en lycklig tjej som hade sovit väldigt gott i natt. Med glada miner och en lömsk coach kan det gå undan. Ibland får man luras men det får situationsanpassas efter om farten måste luras uppåt eller nedåt.

Baddaren

Ha det,

Mackan – som ska ut och hacka is på Mårdhundsvarvet

Dessa fantastiska sanningar

Igår läste jag något som fick mig att tappa hakan fullständigt. Jag tappade hakan så till den milda grad att jag orkade inte ens argumentera och det är inte vanligt. Jag fick känslan av att det skulle vara som att argumentera med dom där tomtarna som förnekar förintelsen. Men eftersom det jag läste går så stick i stäv mot det jag förespråkar om att hitta det som är bäst för dig som individ väljer jag att bemöta det i min blogg i stället.

Om det är någon som säger att ”det beror på person” eller ”det är olika från individ till individ” så återspeglar det just det bakomliggande synsättet, som är förhärskande i dagens samhälle – individualismen. Faktum är att vi alla är exakt likadana, Eukaryoter, Djur, Däggdjur, Primater, Haplorrhini. Vi människor svarar alla exakt likadant på samma typ av stimulans.

Ja, så stod det. Om det är det något som idrottsforskningen är överens om är det att det finns just variationer i hur vi svarar på olika stimuli. Det behöver inte vara stora variationer och det kan fortfarande vara så att den absoluta majoriteten svarar väldigt lika på vissa saker. Men att säga att alla svarar exakt likadant är så helt uppåt väggarna. Det förutsätter att alla är identiska. Inte en variation i muskelfibrer, lungvolym, hormonnivåer eller annan kroppskomposition. Ja, ni fattar poängen. Jag hoppas att människan som skrev det är ute och trollar rejält men jag är rädd för att det inte är så.

Idrottsforskning om vad som funkar och inte funkar är en utmärkt utgångspunkt för alla individer och absolut när man tränar grupper. Men när man har kommit en bit på vägen blir det till att lura ut om man är en fin representant för medelvärdet eller om man inte passar in. Även om du inte passar in på ett sätt kan du passa finfint in på ett annat sätt. Det är det som gör det så roligt att jobba med just människor. Att hitta det som funkar bra för just den individen. Om alla svarade exakt likadant på samma typ av stimuli vore det inte alls lika spännande. Däremot svarar de flesta på det grundläggande att du blir bra på det du tränar. Och när det handlar om just löpning springer de flesta mindre än vad dom skulle kunna för att nå sin fulla potential. Men de som är intresserade av att nå sin fulla potential är nog mentala utliggare. Vi andra nöjer oss med att bli lagom snabba eller uthålliga efter hur mycket tid och ansträngning vi är beredda på att lägga på vårt intresse.

Vill man läsa något lättläst men ändå lite mer djuplodande om det här än det jag just skrivet så läs gärna det här från Science of Running.

Och vill man läsa 332 sidor till om vad jag tycker så finns ju alltid min bok. Jag försöker genomgående använda ordet kan och inte ska när jag skriver om hur man kan hitta sin egen väg framåt. För jag tror att vi alla är individer med våra egna styrkor och svagheter. Inte kloner.

SkuggadBok

Ha det,

Mackan

Hey ho, let’s go!

Ja då var det dags att sätta igång igen. Jag hade ju tänkt rasta benen redan i fredags men insåg att jag nog var för svag. Det blev bekräftat av att jag blev matt bara av att gå ut och äta på lokal. Så jag väntade till igår. Det gick inte snabbt och det var inte långt men 60% av rundan gick på barmark och det är något jag verkligen uppskattar. Och nu ser det ännu bättre ut på marken. Till och med Illbatting och Lorenzo har tittat fram ur snön. Yay!

Bild

Med andra ord bra förutsättningar för att springa. Inte nog med det utan jag har fått en inneboende Flåsman som träningssällskap. Synd att formen är helt under isen nu eftersom min inneboende aspirerar på att göra milen under trettio minuter i år och det gör inte jag. Utmaningen blir nu att inte springa för mycket och för snabbt på utfyllnadspassen. Kanske att det går att montera en liten fallskärm eller ett bildäck på Flåsmannen? Jag har nämligen fått ett under julen och det måste bort.

Och jag hoppas att ingen har missat att Paddington har börjat blogga offentligt! Hon förtjänar verkligen läsare.

Ha det,

Mackan