Lofotenresan 2018

Om sanningen ska fram råkade jag skriva 2019 i rubriken och det var nog en freudiansk felskrivning för så sugen är jag på att återvända… Ursprungligen hade jag tänkte blogga om dag för dag, topp för topp, men det orkar jag inte i denna värme. Risken är att det här i stället blir en mastodontblogg och den risken tar jag. Blogginlägget är dels för att inspirera men också mycket för att återuppleva resan och senare även komma ihåg vilka toppar vi var på så att vi inte springer upp på någon ”använd” nästa gång när det nu finns så många att välja på.

Lof8

Det var något av en chock att anlända till Svolvaer med 12 grader och regn på tvären efter sommarvärmen i Norrbotten. Vi (jag) hade en liten tanke att kanske sticka upp på någon närliggande mindre topp redan vid ankomst men vädret passade bättre för fiske och så fick det bli. Dock utan någon lycka. Det heter ju trots allt ”fiska” och inte ”fånga”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad värre var att vi vaknade upp till galen dimma och regn nästa dag. Det var inte enligt varken prognos eller plan så vi strosade och fikade inne i byn på förmiddagen innan jag konstaterade att det är ju inte så att vi har någon mer utsikt nere i byn än på någon topp. Men om vi tar oss upp på fjället får vi ju i alla fall träning. Sagt blev gjort och vi for över till andra sidan ön och den lilla byn Delp för att ta oss upp på Matmora på 768 möh. Den går att ta på ett kort sätt, ett mellansätt med hemlöpning på väg eller på ett långt sätt på berget. Vi valde det långa sättet och när vi startade hade molnen skingrats. Inte på topparna men längre ner och vi hade trots allt rätt långt upp så med lite tur så…

Turen kom och turen blev helt otrolig. Det gick att delvis ta sig något olika vägar upp och ner och vi konstaterade båda två att det var en riktig höjdare till premiärtur som avslutades med bad i havet. Fin utsikt och väldigt trevlig löpning. Ska ni upp så se till att inte missa utsikten från den norra sidan av platån på cirka 350-400 möh. Turen blev över förväntan bra! Jag var helt euforisk under löpningen och skrek rakt ut att det är för det här jag lever. Men några timmar i löparskorna kändes till slut och jag får erkänna att det var en del kramp på slutet. Som belöning for vi på kvällen ner till Henningsvaer och spisade torsktunga. En läckerhet som är svårslagen.

Efter ytterligare en natt i Svolvaer vaknade vi nu till superväder och begav oss några mil söderut för att ta oss upp på Himmeltinden. Vi var där nere och rekade förra året och jag förklarade för Baddaren att det här skulle bli rough. Det är den högsta toppen på den ön, eller ja, nästan i alla fall för militären har lagt beslag på den absolut högsta av de topparna i massivet men det är bara marginellt  högre. Det var riktigt varmt redan vid start och nu väntade en utmaning. 932 möh om jag minns rätt och många av de metrarna tas på en kort sträcka. Det var väldigt jobbigt. Och väldigt vackert. Vi gnetade och stretade på och till slut kom belöningen. Man såg hur långt som helst och uppe på toppen var temperaturen behaglig. Det var liksom som att vi inte ville ner. Jag hade infört en ny tradition i år och det var toppwhisky av bästa kvalitet. Baddaren blev lite paff dagen innan men oj vad gott den smakar tillsammans med en Kvikklunsj. Sen är man dessutom i fin form för att koppla loss hjärnan i utförslöpningen. Det var två trötta varelser som kom ner till stranden för att återigen avsluta med bad. Bad och lite löpning på stranden för att mjuka upp benen. Högsta betyg även på denna tur. Helt annorlunda i sin karaktär men löjligt fin.

Nu skulle vi bo på en annan camping på andra sidan av den här ön och vi stack bara ner och installerade oss innan vi tog oss till havet för att paddla lite. Suparna blåstes upp och det gjorde även vinden något. Baddaren konstaterade efter att ha kommit ut på vattnet att det nog var lite för tufft för henne men jag paddlade runt ett tag och fick känna på svallet från Hurtigrutten innan både ben, bål och armar var slut och vi åkte hem till campingen för glass och finöl. Och planerade morgondagens tur. Jag hade några olika på lager av olika svårighetsgrad och Baddaren valde den som jag helst ville göra, Napptinden.

Ytterligare en topp med ny karaktär. Nu var det mer rakt upp från start. 0-7xx möh på så kort tid som möjligt… 30 grader varmt och strålande sol så vi ville uppåt till kylan. Var det värt det? Som bara den! Visst tog det lite tid men det var så fint däruppe att vi stannade bra länge. Satt och snicksnackade med ett svenskt par som också konstaterade att det här var bra. Riktigt bra. Man vill liksom inte ner igen men ner ska man och efteråt blev det sjöbad följt av våfflor innan vi åkte till vår fina rorbu som vi även bodde i förra året. Nu var det kav lugnt och det fanns inget annat att göra än att blåsa upp SUParna och paddla iväg i Reine. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur fint det var utan bilderna får tala för sig själva. Den här dagen skulle jag verkligen inte vilja ha ogjord. Löpningen. Paddlingen. Boendet. Maten.

Nästa dag vaknade vi till klucket av vågorna under sovrummet och till vad man skulle kalla bra löparväder. Det passade ju bra för nu hade vi rätt lång löpning framför oss. Vi skulle upp på Markan den långa vägen som går genom en hel del myrar. Vi väntade ut det dåliga vädret genom att åka ner till det fina bageriet i Å men man kan inte vänta hur länge som helst. Inte jag i alla fall. Det var väldigt låga moln när vi startade vår löptur men vi visste ju att det skulle ta sin tid. Och det gjorde det genom myrarna innan vi började ta oss uppåt. Vi var förvarnade om att det skulle vara lite trickigt och det var det och när vi kom upp på den stora bergskammen på ca 400 möh började det regna och blåsa rejält. Och någon topp såg vi då rakt inte. Inget annat att göra än att ta på sig rejält med kläder och krypa in i en skreva under en klippavsats. Där satt jag och min lilla hobbit som konstaterade att det här var ju nästan som en egen jordkula. Med jämna mellanrum tog jag mig ut ur den och spanade och plötsligt lättade det. Av med varma kläder och full fart uppåt. Var det häftigt där uppe? Som fan! Återigen stannade vi en bra stund, jag gjorde mitt topphopp, fick min whisky och hjälpte en stackars holländsk tjej som trodde att hon skulle vara där. Det skulle hon inte. Vägen hem var lika lång den men humöret var på topp även om vi inte fick något bad när vi kom fram. Däremot en pizza i Reine efter en lång dag. Det och en öl utanför vår rorbu.

Sista hela dagen på Lofoten vaknade vi till strålande väder igen och nu tog vi båten genom fjordarna för att sedan förhoppningsvis ta oss upp på Helvetestinden. En topp som egentligen inte är särskilt svår men som alla inte vågar sig till hela vägen. Dessutom med tidskrav i dag eftersom vi inte villa missa båten hem. Det var nu trötta kroppar men vi blev rikligt belönade efter en slutfas som jag kan förstå skrämmer folk med minsta anlag för svindel. Men upp kom vi och medan vi njöt av utsikten hände något som gav mig gåshud. Två stridsflygplan flög genom passet. Under oss. Hur ofta ser man ett stridsflygplan åka strax under sig? Så häftigt! Några svenska tjejer hånade oss tydligen när vi sprang ner för att det skulle vara löjligt att springa när man kunde gå. Bah säger jag! Så hann dom inte heller äta någon våffla på caféet vid bryggan. Ha!

Nu var vi färdigsprungna för den här resan och det var nog tur det för kroppen var något trött när vi dagen efter tog färjan till Bodö och sen vidare till fisket i Saltströmmen. Jag hade egentligen tänkt fiska från land men i det fina vädret och med lediga båtar att hyra så hyrde vi båt och havsfiskespön. Jag gillar att fiska och det här gillade jag starkt. Hälleflundra, torsk, kolja och kattfisk blev fångsten. Jag vet dock inte om det var häftigast att köra båt genom världens starkaste tidvattenström eller att hala upp en hälleflundra från stort djup. Men häftigt var det och en perfekt avrundning på en fantastisk resa.

Det var två nöjda löpare som rullade hem de 46 milen till stugan efter totalt åtta dagar på turné och åt havskatt till lunch dagen efter. Vi sprang uppför fem olika toppar med helt olika karaktär men varenda tur var av toppklass. Lofoten är vackert men det är ännu vackrare uppifrån. Tack Baddaren som vill göra sånt här med mig.

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Högtidsårskavalkaden

Nådens år 2017 borde jag kanske inte sammanfatta förrän om knappa månaden men det är mitt högtidsår och då gör jag som jag vill. Som vanligt. Och det här känns som en bra dag att sammanfatta det jag vill minnas bäst. Det som är lite utöver det det vanliga som händer under ett år.

Året började bra såtillvida att jag kunde komma igång med löpningen igen men det första större minnet är när jag och Baddaren åkte upp till Jokkmokks marknad. Dels var det kul att kunna få visa henne marknaden för första gången och dels var det kul att åka upp och bo hos mamma och Bosse. Få umgås några dagar i lugn och ro. Det blev en riktig toppenhelg på alla sätt och vis och grädden på moset var att jag lyckades få in Baddaren i renkapplöpningen. Hon vann inte men nu vet hon hur det är att åka bakom ren. Själv tog jag renkörkort redan 1972 men det är en annan historia.

Efter det var det in i vardagslunken. En vardagslunk med riktigt bra träning, en vända till Bryssel och en till London. Vårens stora och efterlängtade höjdpunkt var dock resan till Peak District med mina goda vänner Dino och G-Man. Den resan skulle bjuda på något som närmast kan beskrivas som den perfekta dagen. En dag som började med tävlingen Mount Famine och som sedan tillbringades tillsammans på en cricketmatch. Skitsnack, allmänt hängande och god öl. Ett minne för livet. Hela resan var go men just den här dagen är det jag kommer att minnas bäst när jag sitter på hemmet.

Den föregående resan var en av presenterna till mig själv på mitt femtionde levnadsår och hemkommen kunde jag börja planera för själva högtidsdagen. Min första plan var att ha en stor fest. Jag kom så långt som till att jag började på en gästlista som blev längre och längre. Det skulle inte att funka att vara hemmavid utan det skulle i så fall bli en rejäl tillställning. Och jag kom fram till att jag ville inte dra igång ett sånt projekt utan bestämde mig för att hålla det litet med familjen. Som bonus kom min bror från en annan mor upp och grattade på eftermiddagen innan vi började firandet. Perfekt väder och både familj och katter kunde vara med och fira. Tacksamhetsnivån slog i taket.

DSC_5498

Nu kunde jag börja ladda för semester och förutom det vanliga uppe i Lappland hade vi planerat att besöka Lofoten. En plats som jag suktat efter länge. Och vilken resa det blev! Jag fick alvorsamt med fisk i havet. Vi fick springa uppför diverse toppar. Vi fick äta spännande mat och vi fick bo i rorbue. Så otroligt bra. Enda smolket var någon sorts matförgiftning som kom näst sista kvällen. Den kommer jag minnas vill jag lova. Men jag kommer även minnas den häftiga känslan av att springa naken ut i havet i ruskväder. Den känslan av att vara levande var inte att leka med!

Väl nere från Lofoten var vi kvar några dagar i stugan och Baddaren hittade sin identitet som forellfiskare. En fantastisk kväll på en av mina favoritplatser på jorden. En av få dagar det inte tokregnade i Jokkkmokks kommun den här sommaren som jag tror slog alla regnrekord just där. Men det är ok, jag är inte gjord av socker.

Lpl1

Man kan leva med regn och man kan även leva med sol. Sista semestersvängen blev ner till Bohus-Malmön där vi fick lite sol och bad. Sol, bad och paddling. Som överraskning till Baddaren hade jag scoutat SUP-brädor innan vi for ner dit och när sommarens utförsäljning slog jag till och köpte oss varsin. Otroligt roligt och väldigt fostrande att lära sig det i havet med starka vindar varje dag. Vi paddlade, vi badade lite och vi sprang en av mina favoritrundor – Kuststigen – gång på gång. Ett minne jag bör bära med mig är att jag ramlade rejält en gång och blev rejält sne. Sne och blodig. Det ska inte upprepas på det klantiga sätt som det nu skedde på.

Malmön

Just det senare ställde till det lite eftersom vi skulle till Norge och springa Skåla Opp. Jag fick mitt livs längsta naprapatbehandling några dagar innan vi for upp och baske mig om jag inte blev redo för start. Redo för start och uppenbarligen kom jag upp också. Vägen upp var långt från fri från missöden men jag kom upp. Nästa gång jag far dit vill jag dock komma upp utan missöden och rejält mycket fortare. Nu var det en seger bara att få vara med.

2017-08-19 12.06.04

Hösten kom och det var dags att kvittera ut den fina presenten jag fick av Baddaren på högtidsdagen. En resa till Abisko med löpning. Det skulle kunna bli hursomhelst vädermässigt men jag måste säga att det kunde inte blivit bättre. Vi fick prova på alla årstider på en och samma resa och flexibiliteten som var inbyggd i mina löparplaner fick utnyttjas om och om igen. Sista dagen sprangs dock helt enligt grundplanen och blev den där rundan jag kommer att minnas för evigt. Vilken otrolig dag det blev! Jag fick visa Baddaren precis det jag något år tidigare hade beskrivit för henne. Wowfaktorn slog i taket.

Hösten hade även ett maratonlopp planerat. Jag hade tidigt sagt att jag skulle vara pacer till Baddaren och sen skulle det vara upp till henne att förbereda sig för loppet. Jobbet gjordes och vi fick absolut tur med vädret på tävlingsdagen. Det fanns inget som talade för att det inte skulle gå bra men ett maraton är ett maraton. Och vilket maratonlopp det blev. Efter tre timmar och 46 minuter på Frankfurts gator kunde hon springa in på ett ordentligt personbästa. Jag har svårt att med ord beskriva den lycka som både coachen och partnern i mig känner vid ett sånt tillfälle. Men tro mig, den är enorm.

Målgången

Högtidsåret må ha drygt veckor kvar men med ovanstående beskrivning väljer jag att göra någon sorts bokslut på 2017 med flaggan i topp.

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 4

Vår vistelse på Lofoten började närma sig slutet och det var det visst mer som gjorde. Min mage. När jag vaknade upp var det med en mage som inte var glad. Hade jag fått i mig en dålig räka eller var det någon vattenflaska som var slarvigt rengjord? Det får jag aldrig veta men det var lite oroligt denna regniga dag. Planen var att ta den intressanta toppen Ryten och sen springa ner till en av de finaste stränderna på Lofoten för att sen springa tillbaka en annan väg. En lite längre tur än de andra dagarna men det skulle vara en tur som inte var särskilt regnkänslig halkmässigt.

Det var ett par mil att köra dit och det blåste ordentligt i kombination med ett styggt regn när vi travade iväg. Molnen låg på cirka 200 meters höjd så vi litade på vår tur. Det skulle ta en timme att ta oss upp och kanske det skulle lätta? Det kändes lite slitigt i kroppen men när en örn lyfte från marken bara några meter från oss glömdes det fort bort. Otroligt häftig med en så stor fågel på så nära håll! Efter ett tag kom vi till platsen där vår stig mötte en annan och där mötte vi en familj som redan gett upp. Man såg tydligen knappt någonting redan på 250 höjdmeter så dom hade vänt där. Vi vände inte. Men dom hade rätt och plötsligt såg vi knappt något men det dök upp ett hus. Som inte fanns på kartan. Det dök upp en man ur huset och jag frågade om vi var på leden till Ryten men det hade han ingen aning om. En turist alltså. Eftersom det inte gick att få någon överblick i dimman så blev det till att lita på kompassen och plötsligt var vi rätt igen. Eller det kanske vi var hela tiden men jag ogillar överraskningar i tät dimma.

Uppåt bar det och vi insåg att vi inte kommer se något. Så fick det bli. Det var i alla fall en väldigt snäll väg upp jämfört med tidigare turer och humöret var gott och höjdmätaren visade hur mycket det var kvar. Vi kom upp men stannade inte mycket längre än för vår Kvikklunsj. Havet dånade 550 meter under oss men det var det bara kartan och ljudet som avslöjade för oss.

Sen bar det av mot Kvalvika. Där hade jag planerat ett bad. Kom dock på att det kanske är dumt att springa hem i salta shorts och fick fundera på en annan plan. När vi kom ner mot Kvalvika var det riktigt häftigt med molnen som ett lock över hela viken. Nästan som en kompensation för den uteblivna utsikten från Ryten. Nere på stranden näckade jag i kylan och sprang över stranden och ner i havet precis som jag skapades. Baddaren plåtade men led av kalla händer i kylan så det fick gå undan för hennes skull! Vattnet kändes förvånansvärt varmt och jag kände mig väldigt levande när jag snabbt klädde på mig igen. Inte det minsta kallt men så var jag nysprungen och vi började dessutom hemspringningen omgående. Baddaren något nedkyld och jag hög som ett hus på endorfiner. När vi kom över kanten på berget blev det dessutom vindskydd och sista kilometerna hem blev riktigt behagliga. Men det var ändå riktigt skönt att byta om till torra kläder.

Efter en god lunch spenderades resten av dagen med en utflykt till Lofotens sydligaste lilla by, Å i Lofoten. Den var lite mindre än vad jag hade gissat på men erbjöd ett torrfiskemuseum som vi dock skippade. I stället blev det promenerande och en kopp kaffe innan vi for hem för att laga sei.

Men nu började min kropp rackla rejält. Magen var inte bra och dessutom blev jag febrig. Rejält febrig. Frös som en hund och somnade tidigt efter middagen för att vakna upp med en ännu sämre mage. Febern var dock borta på morgonen och efter en Dimor kunde vi börja vår färd norrut. Planen var att checka in på det boende vi bokat men på vägen dit kunde vi inte låta bli att gå på Lofotenmuseet. Det var riktigt trevligt och jag mådde nu helt okej igen. Matförgiftningen verkade ha varit kortvarig.

Lof63
Dags att lämna Reine
Lof65
Lofotenmuseet

När vi skulle checka in på vårt privatuthyrda boende så blev det dock märkligt. Väldigt märkligt. Baddaren ringde efter värden, någon ryss vad det verkade, och när han väl kom så frågade han om hon var själv. Nej det var hon ju inte och då fanns det plötsligt inget ledigt rum längre. What? Nu kände vi (jag) ändå inte för att springa så vi behövde som tur var ingen dusch på Lofoten så i stället bokade vi om oss till en camping 10 mil längre norrut. Och fick bo i en blå container. En kall blå container. Eller ja det kanske inte var mer än golvet som var kallt men det eller maten var allt som behövdes för att min mage skulle börja trassla igen och febern återkom. Hela sängen skakade innan jag till slut somnade och vaknade feberfri nästa morgon. Men tack gode Gud för Dimor så att vi kunde köra hemåt utan besvär. Så det gjorde vi och möttes efter en fantastisk färd genom Norge till vyerna av vår egen fantastiska Lapp-port. Sen var det bara ett längre stenkast hem till lilla stugan i Avaudden.

Lof66
Välkommen hem!

Det var denna resa och som vi båda konstaterade – vi kommer tillbaka till Lofoten. Så många toppar att bestiga och så många fiskar att fånga. Nu ska det planeras i vinter!

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 2

Den tredje dagen på turnén vaknade vi upp till lite halvbistert väder. Men det var uppehåll och mitt knä verkade ha gillat behandlingen kvällen innan. Eftersom vi var lite sugna på att kolla in Henningsvaer ett par mil söder om Svolvaer under dagen så hade jag på kartan scoutat toppar i närheten och jag föll för Festvågtinden. Efter lite googlande kunde jag konstatera att det var jag inte ensam om. Det skulle gå att ta sig upp även om det rådde lite delade meningar om vilken exakt väg som var bäst och hur lång tid det tog. Dessutom gick det att parkera på ett par ställen inte särskilt långt från där stigen upp startade.

När vi kom fram kändes det fruktansvärt ruggigt att ta av sig överdragskläderna men det var inte mer moln än att vi såg toppen och förhoppningsvis skulle vi hinna upp innan det blev fler eller i värsta fall regn. Vi såg några människor som redan var på väg upp och satte sakta men säkert iväg efter dem. Jag kände snabbt att jag hade väldigt pigga ben och hörde med Baddaren om jag kunde vänta på henne i etapper vilket gick bra. Enda dealen var att inte försvinna om det uppstod vägval. Sagt blev gjort och jag tog mig upp som ett pass med ganska långa intervaller. Syran sprutade i hela kroppen inför varje vila och det var så jädra kul. I vilorna hann jag dessutom plåta en del och för varje 100 höjdmeter var det som att vädret blev bättre. Eller jo, det blev bättre. När jag satte mig på toppen och väntade på Baddaren klarnade det helt och den där magin uppstod. En svårslagen kombo av endorfiner från både ansträngningen och utsikten. Den går faktiskt inte att beskriva i ord och jag blir lika förvånad varje gång över hur stark effekten är! Lägg sedan på att titta på en örn som seglar under en samtidigt som Kvikklunsjen intas. Wow-wow-wow. Det här var en riktig fullträff det med.

Jag fick tillstånd till fri fart även på vägen ner och nu var det lite nervöst. Skulle knäet gilla det eller skulle jag få gå baklänges hela vägen ner? Iofs har jag alltid sjukvårdsprylar med mig så jag kunde ha lindat det men det känns ju onödigt om det nu inte behövs. Gradvis körde jag mer och mer aggressivt och försökte samtidigt inte komma för långt från Baddaren ifall hon skulle få problem.  Men baske mig om det inte funkade helt felfritt hela vägen ner och väl nere fick jag mig ett välförtjänt bad. Baddaren tyckte att det var lite väl kallt i Nordatlanten men jag nöjer mig som alltid bra med ensiffrig temperatur. Återigen blev det wow-wow.

Nu hade vi hela dagen kvar till mindre ansträngande aktiviteter och kunde i lugn och ro strosa omkring i Henningsvaer. Jättemysigt att bara gå omkring och som bonus en fantastisk om än svindyr fish ‘n chips på en av restaurangerna. Vi stannade tills regnet drog in och bestämde oss för att ta en fika i byn Kabelvåg som ligger strax söder om Svolvaer. Det var dock lättare sagt än gjort för det var en rätt död plats. Kul att se lite kort men det planerade bullfikat fick fixas i Svolvaer. Trodde vi. Inte en bulle kvar så sent på dagen utan det fick bli två släta med morotskaka.

Morotskaka funkade bra som laddning för kvällens fiske. På campingen frågade vi var det var bäst att fiska och kvinnan i receptionen gav oss några tips och sa att vi skulle se till att få alvorsamt med fisk. Självklart! Alvorsamt med fisk borde det bli. Den fina platsen vi gick till visade sig vara lite för fin för min utrustning. Eller rättare sagt var tidvattenströmmarna för starka för mina för små drag. Provade ett tag men det var bara att ge upp och det fick bli Bullens pilsnerkorv till middag i hytten. Det funkar som uppladdning för nästa dag det med.

Ha det,

Mackan

 

Löpning på Lofoten – Del 1

Ända sedan jag såg ett program på NRK från Lofoten har jag känt att det är en plats jag måste fara till och i vintras bestämde vi oss för att i år skulle bli året för det. Det är ju så enkelt när man ändå har en stuga i Jokkmokk och är i den. Bara att studsa 60 mil bort, vilket faktiskt känns rätt lätt när man ändå har farit 100 mil upp till stugan. Att vi skulle till Lofoten var det inget snack om men just det där med löpning var kraftigt i farozonen. Något i ryggen har gjort att högervaden har vandrat in i krampläge till och från sedan mitten av juni vilket gjort slätlöpning riskfylld. Det har inte varit något bristning men med hårdspänning i den kan en sån väldigt lätt komma. Testlöpning innan vi for upp till Jokkmokk funkade bra, så bra att jag till och med packade spikesen men efter bilkörningen racklade det igen redan på första morgonjoggen. Och inga naprapater i Jokkmokk.

Men kraftig uppförs- eller utförslöpning visade sig funka och det var med gott mod vi rullade upp mot Lofoten över Riksgränsen. Vi spikade resdatum rätt sent men lyckades i alla fall boka en hytte vid Raftsund för den första natten och dit kom vi tidig eftermiddag. Regnet kom då och då men baske mig om det inte klarnade och vi kunde redan första dagen sticka på en liten utflykt ner mot Digermulen för att proviantera och se oss om. Och det var häftigt. Jag såg direkt några fina fiskeplatser och på rätt kort tid var middagen grejad i form av både färsk torsk och sej. Mums!

Nästa morgon bar det iväg mot Svolvaer som kan anses vara någon sorts huvudstad på Lofoten och på väg dit lyckades vi dessutom fixa en hytte för två nätter exakt där vi ville bo. Vi hade inte tillträde direkt utan for in till Svolvaer för att fixa kartor. Bra kartor är ett måste när man ska hitta fina turer och den första turen var given. Upp mot Svolvaergeita, Helvetesporten och Flöya. För den som vill veta mer om det, googla gärna. Det var just en bestigning av Svolvaergeita jag såg på teve och som gjorde att jag kände att jag bara måste dit! Vädret hade klarnat och vi fick en otroligt fin tur. Det kan svänga fort och nu hade det svängt till vår fördel. Det var bitvis brant och stökigt men vi lyckades nästan hålla oss på rätt led hela vägen. Svettigt, vacker och helt underbar var upplevelsen och när vi kom till Helvetesporten var det eufori.

En tjej frågade mig om jag inte skulle upp på stenen som ligger över klyftan och jag svarade att aldrig i livet. Sen tog det en minut innan jag hade ångrat mig och jag balanserade över klyftan och var måttligt sugen på att trilla ner. Men oj vad häftigt det var. Efter en liten paus tog vi oss vidare uppåt och när vi kom upp på bergskammen var det nästan överväldigande. Så otroligt häftigt. Utsikten från Flöya åt alla håll var helt magnifik och det var svårt att slita sig men till slut fick det vara nog. Vi trippade neråt längs dom branta sluttningarna och när Baddaren gav mig klartecken att studsa ner i min fart hela vägen ner och jag nästan var nere hände det. En vridning och jädrar vad ont i knäet det gjorde. Som tur var hade jag inte många meter kvar och nere vid bilen undersökte jag det. Kändes som klassiskt löparknä. Antagligen musklerna i rumpan som drog och det borde kunna åtgärdas med foamroller, boll och stretch.

Efter lite sightseeing i Svolvaer, incheckning i hytten och en dusch avslutades dagen med valbiffar. When in Rome ni vet… Känslan efter den första toppturen var att även om jag inte skulle kunna springa en meter till under veckan så var det helt värt det. Nu var frågan vad vi skulle hitta på nästa dag, kartan gav svaret!

Ha det,

Mackan