Maratón Valencia 2018 – Den längsta dagen

Ja jisses, var ska vi börja? Bakgrunden i form av att inte träna har jag ju redan avhandlat så vi börjar väl med det positiva! Vi anlände till Valencia redan på torsdag eftermiddag och stack direkt ut på en kort löptur och det kändes så otroligt mycket bättre än väntat. Sommar, solnedgång och allt kändes perfekt. Det hör inte till vanligheterna nära inpå maratonlopp men på lördagsmorgonens morgonjogg var allt i sin ordning. Det kändes verkligen skräp-skräp. Inbillning eller riktigt skräp? Sånt får man nästan aldrig veta men det var väldigt stela ben. Kan haft att göra med att vi hade väldigt trevligt hela fredagen för det var det verkligen! Jag vet att man inte ska ha kul hela dagen nära inpå om man ska maximera chansen att prestera på maran men nu skulle jag ju bara trava genom det här.

På söndagsmorgonen knatade jag i alla fall in i startfållan fem minuter innan startskottet skulle gå. Det var inte meningen att komma in så sent men spansk organisationsförmåga är jag begränsat imponerad av. Jag tyckte att jag hade oceaner av tid när jag sa hej då till Baddaren utanför målgången men. Sen. Tog. Det. Tid. Jag var helt torr i munnen av allt promenerande i långsam fart och redan där i startfållan längtade jag efter första vätskekontrollen. Jag skulle komma att längta mer om en stund…

När startskottet gick stämde det inte alls med den tidpunkt som det stod i mitt PM men iväg kom jag och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade tänkt försöka springa fort. Det var tjockt med folk och bara att glida med i den position jag hade i lämmeltåget. Det kändes långt från bra trots det låga tempot men sånt kan vända fort. Tyckte det var lite samma sega känsla som första biten i Frankfurt och där mådde jag ju sen prima liv mest hela tiden. Jag hälsade på Baddaren strax efter första kilometern och nu försökte jag bara komma in i känslan av långpass och att försöka digga stan.

Men man ska passa sig för att digga för hårt för vid 2.5 km höll loppet på att ta slut. Mycket folk framför och jag var plötsligt tvungen att göra en tvärgir för att inte springa rätt in i en betongsugga eller liknande. Missade suggan med centimeter men efter den svängen blev det väldigt löpbart. Löpbart och soligt. 15 grader i skuggan visade en termometer på en vägg men vi var i solen. Om jag ska springa eller sova tål jag värme ungefär lika bra som glass i solsken. Banan visade att vi hade sprungit tre kilometer och svetten rann. Jag var nu törstig som en björk i en balkonglåda och längtade efter vätskan. Funderade seriöst på om man kan bryta en mara efter tre kilometer trots att man inte är skadad? Alternativ två var att bara helt enkelt bestämma sig och jag bestämde mig. Det får ta den tid det tar. Om jag så ska gå resten av vägen så ska jag i mål. Jag vill ju ändå se hela stan så varför inte göra det till fots? Bilfritt var det också!

Sightseeingturen hade börjat och jag pendlade mellan att det kändes tolererbart (skugga) eller överjävligt (solpartier). Och det var rätt mycket solpartier och väldigt lite folk första 15 km. Jag beklagade mig lite för Baddaren vid 11 och 17 km. Jag tog en liten pissepaus vid 12 km. Annars hände inte så mycket. Jo, det var ett par ställen med musik och då blev jag på gott humör och sjöng med. Sen sprang jag ett tag bredvid en spanjor som inte hade en svettdroppe i pannan och då blev jag oerhört provocerad. Vilket fusk! Människan såg helt oberörd ut. Själv försökte jag hitta någon bisarr njutning i lidandet och få i mig så mycket dricka som magen klarade av att ta upp.

Ny pissepaus vid 20 km och jag passade även på att få i mig lite antikramptabletter innan jag töltade vidare upp mot halvmaran och nu kände jag att det skulle inte vara görbart att springa hela vägen i det långpasstempo jag hade satt upp. Någonstans måste plan B ta vid men jag hade inte bestämt var än. Vid 22 km ungefär passerade vi utanför entrén till hotellet och jag tittade åt andra hållet. Benen började kännas rätt jävla stumma och för varje kilometer jag nu sprang räknade jag på vad sluttiden skulle bli om jag blev tvungen att promenera hela vägen i mål. Det var för länge. Visst skulle jag i mål oavsett hur lång tid det skulle ta men jag ville bort från värmen. De senaste skyltarna jag hade sett på stan sa 21 grader (skulle visa 23 grader sista milen) och jag ville SITTA i skuggan. Ju förr desto bättre.

Baddaren fanns vid 26 km och sen redan vid 29 km. Mycket trevligt och nästa gång skulle vara vid 38 km. Däremellan hade jag varit tvungen att stanna och knyta om en sko för foten hade svullnat så mycket i värmen och från 28 km så insåg jag att jag nu var tvungen att lägga in gångpauser vare sig jag ville eller inte. Plan B. Jag hade försökt sänka farten men det blev liksom samma hela tiden ändå. Jag hade kunnat springa ett långpass på 27-30 denna dag under lidande men utan paus men för 42.2 km kändes det som att jag riskerade kollaps om jag inte sänkte pulsen lite nu. Inte blev det bättre av att en gammal gubbe försökte slå mig i skallen med sin käpp. På riktigt! Han ville passera genom löpartåget och började vifta vilt med sin käpp framför sig. Min perceptionsförmåga var begränsad men jag lyckades i alla fall både ducka och undvika krock.

Nu la jag i alla fall strukturerat in någon minut gång här och där och det funkade bra. Jag avskyr att gå så det var med någon sorts pervers glädje jag sprang igång benen rätt snart och fastnade inte i gång. Men jag höll det här schemat och vid 38 km fick jag en cola och hejarop av Baddaren om att det var bara ett drygt Mårdhundsvarv kvar till mål. Hälften av colan drack jag själv och andra hälften gav jag till en överhettad polack. Han såg så glad ut när jag frågade om han ville ha att jag trodde att han skulle börja gråta glädjetårar. Vi är liksom alla inne i smärtan tillsammans när vi pysslar med sånt här.

Sista biten var publiken helt fantastisk och jag och mina medlöpare peppade varandra. Jag och en kille som hette Alex hejade på varandra om vart annat för att ta oss i mål. Kroppen var så otroligt mör i värmen att det var löjligt. Jag vet att många tycker att dessa temperaturer är väldigt behagliga för löpning men för mig var det här var kvalificerat lidande. Och sen kommer jag in på upploppet och allt är glömt. När det bara är 200 meter kvar gör ingenting någonting längre. Klart det ska spurtas! Krampar jag ihop kan jag dra mig in på framtänderna fram till droppställningen och sen ligga där och mysa resten av dagen. Jag trodde mig bara känna lättnad sista biten men på vissa bilder ser det ut som att jag är genuint glad. Sjukt.

Jag kom i mål på ungefär den tid jag trodde att jag skulle långpassa mig in på men inte alls som jag trodde att jag skulle göra det. Att det skulle vara grinigt sista milen visste jag men att det skulle vara mer eller mindre grinigt sista 39 km hade jag inte planerat. Alls. När jag gick ut från målområdet konstaterade jag skrattande gång på gång att det har var en riktigt dålig idé. Kanske min sämsta någonsin. Jag hade ju verkligen bäddat för upplevelsen. En timme senare har jag nästan glömt det och nu skriver jag den här bloggen för att påminna mig om att inte springa maraton igen utan att träna. Tre långpass på asfalt i år varav två stycken är maratonlopp de sista fem veckorna. Sjukt.

Hur känns det i dag då? Sjukt nöjd trots 70 minuter över pers. Vi fick väder för en riktigt härlig semester och den hade vi inte tagit oss om det inte vore för ynka 39 km av lidande.

Ha det,

Mackan

Annonser

Varför i herrans namn?

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat
Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan

Ska jag ge upp nu?

Vi kör ett chicken-race för tillfället, jag och vintern. Det snöar – jag skottar bart. Jag saltar – det snöar. Det slutar snöa – jag köper skridskor. Jag inviger skridskor – det börjar genast snöa. Och sist men inte minst när jag springer några bra pass sätter det igång att snöa ännu mer. Ni fattar poängen va? Jag blir mer och mer övertygad om att det är mitt fel att det ser ut som det gör. Frågan är om jag ska valla skidorna eller lägga mig på soffan med ett brutet ben för att få vädergudarna att stänga av? Ska jag offra mig och våga ge upp löpningen helt och villkorslöst i hopp om värme och barmark till mina vänner?

Nej jag tror inte det. I ett tappert försök att visa att inte gett upp än sprang jag långpass med Mårdhunden igår. I vanlig ordning var han osäker på om han skulle orka hela vägen.

– Ska vi springa den vidriga rundan?

– Det ska vi, svarar jag.

Och den vidriga rundan blev det. Jag lugnar honom redan i förväg med att mina långpass mer eller mindre har legat nere sen i november och mycket riktigt är det han som är den starkare av oss i modd, kyla och snålblåst. Det var nog ett av de vidrigaste långpass jag gjort och hade jag sprungit ensam hade jag nog tagit tåget hem från Djursholms Ösby. Under alla år jag sprungit har det varit något av en fristad att korsa gränsen till Danderyd och få bättre underlag men i år gäller inte den regeln längre. Jag har varit van vid att justera upp farten med cirka 20-30 sekunder/km på den sidan gränsen med samma ansträngning som på Täbysidan men icke. Jag berättade under den första vidriga delen för Mårdhunden om hur fin löpningen skulle bli bara vi lämnade Täbymodden bakom oss men i stället blev det värre och det var bara att bita i. För när man har någon mil motvind framför sig på slutet får man inget gratis. Extra intressant var det från Danderydsvägen upp till Arholmavägen med konstant lutning och motvind. Vi tog oss hem till slut även om ansträngningsgraden var i högsta laget för mig. Jag vill alltid ta med mig något positivt från varje pass och den här gången är det två saker. Det genomfördes och jag märker att så fort jag kan slappna av i löpningen återhämtar jag mig snabbt trots samma fart. Och om jag inte missminner mig blir det vår snart och då går det att flytlöpa igen.

Till dess krigar jag vidare med snöskyffeln och det finns i alla fall en person som uppskattar det.

Tack

Ha det,

Mackan