Löparlasse leverar i Pisa!

Pisa maraton i dag och ända sen Laser för ett par månader sen berättade att det var dags för maratondebut i det lutande tornets stad har jag varit nyfiken på vad som komma skulle. Det har rapporterats om snabba pass, långa pass, bra pass och när vi snackat om hur han svarat på träningen så har jag blivit än mer nyfiken. Men träning inför maraton och bra tider på kortare distanser är en sak – leverans en helt annan. Det händer lustiga saker i kroppen när energin tar slut och det var det här jag var nyfiken på. Att pannbenet är hårt vet jag men bonkar man på riktigt så bonkar man och då hjälper inte pannbenet. Dessutom var jag lite orolig för att det skulle kunna bli lång sololöpning.

Gårdagens besked var att Uhris skulle hara fram till 25 km och att planen var att passera halvan på 1:09. Dom passerade halvan på 1:09:00 och uppenbarligen gick det att hålla ihop loppet. En fjärdeplats, inte långt från andraplatsen och en sluttid på 2:19:27 netto är en strålande maratondebut. Jag är rätt säker på vilka maratontider grabben har i kroppen redan i dag med lite mer av den här träningen och med lite större klungor längre in i loppet.

Tack för den leveransen kompis och tack för att det blev en fjärde svensk in under 2:20 på maran 2015. Så djävla bra!

2013-11-26 16.47.11

Ha det,

Mackan

Annonser

Säter Marathon 2015

Då var det dags för mig att för första gången springa ett mindre maratonlopp,  väldigt mycket mindre än det minsta jag sprungit tidigare som nog är Rotterdam. Baddaren menade att jag inte fick köra upp på morgonen och sen hem samma dag så genom att köra upp kvällen innan fick jag en minisemester i Vikmanshyttan där jag bodde på ett förträffligt B&B. Jag fick dessutom en väldigt fin benskakare i det lokala motionsspåret och om sanningen ska fram så var kroppen bedrövlig efter en dag fylld av möten och sen ett par timmar i bilen på det. Det var fruktansvärt tungt och dessutom pollenflåsigt men jag vet mycket väl att det kan se helt annorlunda ut nästa dag. Och det gjorde det. Den enda krogen i byn var jag dock mindre imponerad av.

Efter en god natts sömn så mådde kroppen väldigt mycket bättre. Regnet som föll under natten kan ha bidragit till det och det var bara att tacka och ta emot. Sätermaran är en väldigt liten mara men jag upptäckte att det var många som skulle springa andra klasser och även om det var lugnt när jag kom fram så fylldes det stadigt på med löpare. Jag träffade en del bekanta ansikten och snicksnackade lite med både löpare och funkisar. En väldigt avslappnad stämning och när jag värmde upp kändes kroppen finfin. Enda orosmomentet var vinden. Det friskade i en del i vindbyarna och det skulle bli motvind hem. Inte idealiskt men eftersom mina prioriteringar inte låg i att jaga varken topptider eller placeringar stressade det inte. Hade det varit en mara jag laddat för hade jag antagligen varit bedrövad!

Loppet då? Startar med inte bara en utan flera bromsnivåer påslagna. Med tanke på hur pigg jag kände mig i benen var det klokt och efter ett par kilometer fick jag sällskap av Jerker. Min strategi var att hitta någon som jag kunde snicksnacka mig genom loppet med och sen struntade jag i om hen höll 4:15, 4:30 eller 4:40/km. Jag skulle bara in under 3:25 utan att lida. Så, nu hade jag sällskap redan här och det gick i en behaglig fart. Tyvärr ville han promenera lite vid första vätskan och så blev jag själv igen, fast det var fortfarande många löpare från kvarts- och halvmaran runtom. Vid milen insåg jag att jag måste bli av med tröjan jag hade under linnet så jag strippade med bibehållen fart och kastade in tröja och keps i vätskestationen och bad dom ta med det till TC. Och ja, jag fick tillbaka kläderna!

Nu sneglade jag mig runt och hittade inte en enda maratonlöpare och snart skulle alla runt mig vända hemåt så jag tryckte till lite i steget och sprang ikapp en Västeråslöpare och sneglade på nummerlappen. Maraton – bingo! Löparen som hette Tim hade inget mot sällskap och jag frågade faktiskt om det var okej att jag pladdrade på även om han inte alltid svarade och det var helt okej. Jag kände mig nämligen väldigt mycket som jag var ute på ett hederligt långpass. Inga pollenkänningar alls och det enda som nu oroade var hur den lutande vägen skulle påverka sketbenet. Landsväg innebär att det är säkrast att hålla sig på vänstersidan. Och det lutade. Men humöret var väldigt gott och vi avverkade kilometer efter kilometer i mer eller mindre konstant fart. Jag var på ett ypperligt humör och pladdrade på. Det kändes som en väldigt trevlig lördagsutflykt.

En kilometer innan vändningen började det kännas oroväckande lätt och det brukar innebära medvind. Joråsåatt, nu hade det börjat friska i lite kraftigare. Det gick ordentliga vågor på älven och när vi vände var det bara att börja ta i lite mer. Mina ben verkade inställda på den här farten och jag fortsatte men blev av med sällskapet. Synd. Den enda löparen jag var i närkontakt med efter det var killen jag sprang förbi vid 28 km. Sen var det tomt. Tomt och motvind. Någonstans mellan 29 och 30 km kom det dock 4-500 meter med medvind och jag konstaterade att jag hade väldigt fräscha ben och funderade på om jag skulle trycka på ordentligt sista biten. Så blev det inte.

Även om jag tyckte att kilometermarkeringarna kom väldigt fort hela tiden så började kroppen protestera på ett sätt jag aldrig upplevt på maran. Jag blev illamående i perioder och efter ett tag började jag undra om jag inte riskerade att hamna i skogen. Det har ju hänt mig några gånger under långpass genom åren och jag vet att det kan ta ett tag att komma ut ur skogen igen. Så, jag la in gångpauser när det gnällde. Även med gångpauser höll sig kilometertiderna så bra att jag inte på något sätt riskerade mitt Bostonkval. Och det var det enda som var viktigt. Det kändes lite lätt surrealistiskt att det var tävling men att jag inte såg en kotte varken före eller efter mig trots lååååånga raksträckor. Surrealistiskt och rätt trist på slutet. Att vara illamående är inte ett dugg skoj och jag hade hoppats att det skulle gå över efter målgång men icke. Jag kom i alla fall i mål och med en marginal på 12 minuter.

Illamåendet avtog ett tag runt prisutdelningen men när jag skulle åka hem slog det till med full kraft igen. Jag trodde att jag skulle behöva spy genom rutan men jag klarade av att ta mig till Hedemora och sen parkerade jag mig inne på macken där. Dricka cola, gå på toa, sitta still. Skulle jag öht kunna ta mig hem under kvällen? Det här upprepades ett tag innan jag kände mig så stark och pigg att jag kunde köra hem. Hem kom jag med några fler stopp och i skrivande stund känns magen fortfarande inte helt bra. Nog för att jag har magrasat även på lugna långpass men så här har det aldrig varit utan jag lurar på om jag fått i mig något dåligt. Det är faktiskt mitt första magras under tävling någonsin. Det har hänt att jag rasat pga vätskebrist EFTER ett par halvmaror men det här känns annorlunda. Hade det inte varit för att magen gjorde att det blev så tråkigt på slutet och efter hade jag varit väldigt nöjd med att hålla mig till min plan men nu blev det en trist eftersmak.

Nåja, jag har kvalat till Boston nästa år och nu är alla i gänget klara utom El G så jag hoppas att han springer på säkerhet i Stockholm så att vi blir fulltaliga. Annars får han väl också springa någon mindre mara. Det var trevligare än jag trodde att det skulle vara och det här var ett väldigt bra arrangemang. Tack för det Säter! Men jag hade gärna haft fler maratonlöpare på plats. Och mindre vind, den var stygg.

Sätermål

Ha det,

Mackan

Så var det kväll igen

Dagarna går så ruskigt fort för tillfället men det är väl så det ska vara i julruschen när man sitter på leverantörssidan. Jag hade en fin plan om att hinna med en snabbdistans på lunchen men den lunchen blev en snabb sis kebab i Täby Centrum när jag ändå var dit för att lösa ett ärende som dök upp under förmiddagen. Nu är det plötsligt kväll igen och jag har precis avslutat det jag lovat att göra den här dagen. Så kan det bli men snart är ruschen över för den här julen och jag kan börja planera mina dagar lite bättre och hinna med det jag planerat också. Prioritera mig själv.

På fredag är det fyra månader kvar till Boston Marathon och under dagen hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges tuffaste och snabbaste maratontjejer och hon undrade vad jag siktar på. Jag insåg att jag har nog inte ens tänkt så långt. Jag vet ju vad jag vill men om det ska finnas möjligheter till att ens spänna bågen för att göra vad jag vill måste det till både struktur och mängd i träningen. Jag är nog i hygglig form för tillfället men hyggligt räcker inte. Jag har underhållit kroppen bra med en del fina nyckelpass och kontinuitet i de längre passen men så fort julruschen är över vill jag ner i gruvan på allvar. Mängd och kvalitet. Sen får vi se om kroppen är med på det också. Det finns bara ett sätt att få reda på det! Fram till att jag tar reda på det tänker jag packa böcker för glatta livet. Om bara posten sköter sig kan tomten fortfarande komma med en bok eller två till snälla löpare. Eftersom flera har hört av sig och ställt frågan så kommer svaret här.

Jul

Ha det,

Mackan