Lek som blir träning som blir lek

Nu har vi gått in i 2018 och i höst fyller jag 40 år som tävlingslöpare. Det var då jag gick med i en klubb och började träna löpning på riktigt. Förvisso orienteringslöpning men ändå löpning. Med riktiga träningar där någon berättade för mig vad jag skulle göra. Jag var ju inte direkt lastgammal när jag började det som betecknas som att träna löpning men var det då jag började träna löpning? Egentligen?

Det var då jag började träna med regelbundenhet men i praktiken hade jag ju faktiskt tränat löpning länge. Genom att leka! Den mest populära leken vi hade från det att jag flyttade till Stockholm som knappt fyllda sex år var ju faktiskt ”Burken”. Jädrar vad vi sprang. Jag i alla fall. Jag sprang som en tok för att hitta ett bra gömställe och sen sprang jag som en tok för att komma fram till den där burken. Den ack så viktiga koordinationen och balansen tränade jag nästan dagligen genom att klättra i träd. Vilken jäkla grund att stå på när det var dags att träna löpning! En träning som jag dessutom omedvetet hade förberett mig för genom att intervallträna. Jag visste inte att det fanns något som hette intervallträning men jag sprang 400 meter runt kvarteret nere hos mormor och morfar så snabbt jag kunde. Sen vilade jag någon minut och sprang igen. Och igen. Jag har ingen aning om tider, vila eller något annat men jag lekte. Samtidigt som jag fick träning under en frihet där ingen talade om för mig att man inte skulle intervallträna som barn eller någon annan begränsning.

Det som slog mig just i dag är att trots alla år av löpträning är hur jag fortfarande är ute och leker samtidigt jag får träning. Långt från alla pass är lek men jag uppskattar verkligen leken. Träningen får aldrig bli ett tvång för mig utan jag vill ha den där lekfullheten kvar. Jag tror faktiskt att det är nyckeln till att gilla något år ut och år in. Vad vore löpningen för mig om jag inte fick utforska nya platser till fots? Inte fick springa uppför ett berg eller på en strand? Det skulle definitivt vara något annat och jag skulle var en annan sorts löpare om jag inte tillät mig att stanna och njuta av en fin utsikt under en löptur. Eller ta en lekfull bild.

Allt har sin tid och jag tror att om man behåller det lekfulla får man längre behållning av det man gör. Hållbarhet som löpare, det är något jag gillar.

2017-12-31 10.02.49

Ha det,

Mackan

Annonser

387 meter

Händelser, dofter och ljud väcker lätt minnen och det här minnet väcktes av att jag ska till Alingsås nästa vecka och det är ett minne som är rätt speciellt för mig. Ett minne som i det stora är helt betydelselöst men som nog är en indikation på vad den här löparen gillar bäst. Rubrikens 387 meter är sträckan jag just mätte upp över min första intervallrunda. Start och mål var utanför grinden hos mormor och morfar på Viktoriagatan och sen sprang jag Björkvägen, lilla stigen längs järnvägen, Bokvägen och tillbaka ut på Viktoriagatan. På den tiden hade jag ingen aning om hur långt det var och jag har svårt att tro att jag brydde mig om det. Vad jag däremot brydde mig om var hur lång tid det tog. Mina intervallpass runt kvarteret bör ha ägt rum för i storleksordningen 40 år sedan så jag var inte så gammal men jag hade klocka och har man klocka kan man tävla mot sig själv. Det var det jag gjorde.

Varv på varv helt själv. Vila? Tills jag hade tröttnat på att vila och kunde attackera förra varvtiden igen. Träningseffekt? Sket jag fullständigt i. Det var en lek för mig och jag lekte på det sätt som passade mig bäst. Det var ingen vuxen som hittade på hur jag som barn roligast tränade utan det var just en lek. Inget jävla lufsande utan pang på med intervallträning trots att jag inte visste att det var intervallträning jag höll på med.

Intervallträning – när barnet i mig själv får välja.

Ibland får jag läsa att intervallträning är skadligt och att ”man” tappar lusten om ”man” jagar tider och har bråttom i spåret. Lite extra lustigt blir det när jag läser det hos relativt nyblivna löpare. Löpare som kanske varit igång i 2-3-4 år. 40 år efter mitt första kontrollerade intervallpass tycker jag fortfarande att det är roligt att använda klockan och att springa så snabbt jag kan på olika rundor eller intervallsträckor. Hade jag inte intervallat mig fram på mina första rundor hade det nog inte blivit någon löpning alls för mig. Lusten kan definitivt försvinna av skador som är följder av att man kör för hårt men glädjen av att springa fort försvinner nog inte av att springa fort om det är det man tycker om. Det krävs att man tar det lugnt och bygger upp sig för att tåla farten men att vi skulle tröttna på löpningen för att vi gärna jagar tider tror jag inte på. Gillar vi att jaga tider och resultat är det större risk att vi tröttnar om vi ska gå mot vår egen natur och bara lufsa fram. Min natur är att det ska gå undan och den sitter djupt rotad.

Jag kan numera uppskatta skönheten i det långa och relativt lugna också men det får inte gå för långsamt för om det liknar promenad mer än löpning tar jag hellre cykeln eller sitter kvar i soffan. Är det löpning ska jag springa, inte hasa mig fram. Det är i känslan av fart min rörelseglädje finns och jag hoppas att det är en glädje jag hoppas finns kvar om 40 år. Något säger mig att jag nog hellre kommer att intervallträna då också. Jag undrar om dom håller banorna på Rimvallen gräsfri till dess? Annars får jag väl dundra runt kvarteret runt hemmet med rullatorn.

FramsidaWebSmall

Ha det,

Mackan