Vägen mot Valencia

Det är långt kvar till Valencia Marathon men jag har rullat igång och jag är mig själv väldigt tacksam för att jag gjorde min anmälan till Barcelona. Som går typ nio månader före Valencia. Att jag är glad är för att vetskapen att jag ska ta mig runt ett maratonlopp om bara nio veckor gör att det finns en stark känsla av att det är lite bråttom att bli uthållig.

Den känslan hjälpte mig att komma ut och springa Mårdhundsvarv igår. Men hallå? Mårdhundsvarv har väl inget med uthållighet säger vän av ordning! Joråsåatt. Om man lägger dom dagen före långpasset så tvingas man (i det här fallet jag) att starta långpasset på trötta ben. Det är bra för uthålligheten.

Det gick oväntat bra i går och jag blev trött. Jättetrött. Jag hade den sedvanliga intervallångesten innan jag kom ut och den var berättigad. För det blev så fruktansvärt tungt på det sista varvet. Fram till dess var det bara normaltungt. På det där viset att efter ett varv så tänker jag att jag får vara glad om jag kan hålla samma tempo på nästa varv. När nästa varv i det här fallet går 10 sek/km fortare så räknar jag snabbt ut att jag kan sänka tempot något och ändå fixa drömmålet för dagen. Samtidigt vet jag att jag vill baske mig ha progression genom hela passet. Så jag tar i från start. Redan efter 30 sekunders löpning så inser jag att det här blir tufft och sen blir det en kamp mot de inre demonerna som skriker att jag ska stanna. Ge upp djävla gubbe. Den gubben gick inte. Jag plågade mig genom hela varvet och nöp ytterligare 6 sek/km.

Det var det jag fick med mig i dag. Planen var att springa 5 km längre än förra veckans långpass och det var en plan jag höll. Det var ohemult jobbigt i varenda uppförsbacke men på platten och utför funkade det nog ändå över förväntan. För bara tre veckor sedan kändes det konstant tungt redan efter 15 minuter löpning men nu rullar jag faktiskt på. Löpsteget har fortfarande en del att önska men det går framåt. Ge mig lite snabba intervaller så ska jag nog komma upp bättre i steget och när jag stabiliserar mig på högre mängd så vet jag att det blir bättre.

Förra veckan ökade jag ingen mängd men la på ett pass terrängintervaller. Den här veckan ökade jag däremot upp mängden med 40% och behöll ett kvalitetspass. Fortfarande alltså terrängintervaller för att vara snäll mot kroppen. Om man inte är snäll blir det lätt bakslag och i snällhetens namn gick även delar av långpasset i terrängen i dag. Nästa vecka är planen att flytta ut på asfalten helt på långpasset. Men summa summarum är jag väldigt nöjd. Vägen mot Valencia är lång men efter dagen känns det helt realistiskt att ta mig runt Barcelona med någon form av värdighet i behåll.

Ha det,

Mackan

Oj vad långt du springer!

Söndag och nu är jag tillbaka i normal rutin efter förra veckans avvikelse. Söndag betyder långpass och jag visste redan tidigare i veckan att det här skulle kunna bli en smått besvärlig vända. Jag visste att jag behöver ge mig ut på asfalten förr eller senare och hellre förr. Maratonloppen har ju en tendens att gå på just asfalt… Maratonlopp har dessutom en tendens att vara 42,2 km och är det maraton man ska springa måste benen tåla det. Tåla vad? Asfalt. Länge.

Nu när temperaturen nått löpvänlig temperatur var det dags och jag bestämde sent i går kväll att T-Bone skulle joina på en del av passet och han var med på det. Jag travade iväg på ben som var lite tröttare än normalt. Jag kan i ärlighetens namn inte ens minnas när jag senast långpassade dagen efter tävling men jag kan lova att det var många år sedan. Det kändes redan innan jag startade och för att vara helt ärlig hade jag tankar på att skita i det. Att tänka är en sak och göra är en annan och jag travade alltså iväg. Det gick inte fort men eftersom jag efter en mil skulle möta upp T-Bone kunde jag inte såsa för mycket. Gradvis uppskruvat tempo och hade det inte varit för att jag stötte ihop med två av mina bokläsare som ropade ”Är du inte Maramackan?” hade jag hunnit. Kul att träffa glada läsare och vi snicksnackade ett par minuter.

Mötte i alla fall upp den gamle ungraren och det tempo han hade sagt att han ville ha blev något kvickare. Med sällskap blir det alltid lättare och kilometer lades till kilometer. Efter bortåt två mil kände jag verkligen av att jag tävlade i går men sen var det som att det lättade. När jag väl lämnat av T-Bone ökade jag tempot igen och baske mig om jag inte åkte på en liten runners high. Jag såg garanterat väldigt fånig ut när jag lekte lite i euforin och när jag började närma mig hemmet valde jag att i stället för att springa hem springa åt andra hållet. Det var bra känsla och det kändes helt rätt att förlänga. På slutet släppte jag upp tempot ytterligare och det funkade faktiskt. Slutresultatet blev 36 km och när jag sökte i träningsdagboken upptäckte jag att det var nästan exakt tre år sedan jag sprang så långt på ett vanligt träningspass. Och det känns bra!

Rubriken då? Jag det var T-Bone som konstaterade det och mitt svar på det konstaterandet är att jag faktiskt maratontränar. Då kan det vara bra att springa långpass. Det känns riktigt bra. Återstår att se om det känns bra även om fem veckor. Hare eller sköldpadda? I mål vill jag!

Ha det,

Mackan

Spenat, nästan bara spenat

Jag måste erkänna att jag är väldigt nöjd med veckan som gått. Man skulle kunna tro att jag ätit en massa spenat, vilket jag i och för sig gjort, men det handlar mer om skog. Om ingen har märkt det så har det varit rätt ordentligt varmt den här veckan och kombon värme och asfalt tycker jag är något knepig. Men det finns ju skog och jag har lyxen att faktiskt kunna springa till jobbet genom rätt mycket skog. Det blir några kilometer längre i varje riktning vilket får konsekvensen att jag måste gå upp en halvtimme tidigare för att få det att funka. Men det går.

Det går och det blir så mycket bättre än när jag ska traska solvarm asfalt. Dessutom kan jag springa nercabbat utan att någon behöver ta anstöt av en lagom tjock man i sina bästa år. I dag testade jag för övrigt att köra nercabbat med ryggsäck på. Jag fegade lite och hade med mig en tröja om det skulle börja skava men baske mig om det faktiskt inte funkade! Jag vågade mig inte på att springa långpasset vätskelöst den här helgen också och då blir det rygga även om det kostar lite extra svett. Trots att jag gick upp ovanligt tidigt för att vara jag och helg var det otroligt varmt. Solen sken från en molnfri himmel och inte ens på fjärdarna krusade sig vattnet av vinden. Men jag fixade det och jag kunde till och med kosta på mig en rejäl fartökning på slutet. Lite lagom hög på livet och extra sporrad av att jag fick se en kick-ass-stor rovfågel på väldigt nära håll. Trodde nästan att det var en örn för den kändes så stor men det var det nog inte. Men satan vad vacker den var när den hamnade på en gren just ovanför min skalle. Vacker och stor. Stor och vacker.

Men jag har inte bara spenatat utan lyxade till det med korta intervaller när det uppstod ett tillfälle att carpa. I tisdags satt jag i möten mest hela dagen men på det sista såg jag hur det kom en rejäl störtskur och sen när jag skulle hem var det helt vindstilla. Regn som tog ner pollennivåerna rejält och vindstilla som höll dom lugna. Jag hade dessutom varit inne hela dagen och när jag drog igång intervallerna som förde mig hem svarade kroppen plötsligt i 180. Jag har svårt att med ord beskriva hur det känns när jag bromsat mig fram i veckor sen plötsligt kan gasa fullt. Det gick så överdjävligt bra från ingenstans. Löpning när den är som bäst trots asfalt, massor av folk i vägen och ett visst tvivel på att det skulle kunna hålla hela vägen. Men det gjorde det. Då gör det sen inget att spenatlångpasset till största delen gick långsamt på trötta ben. Ingenting alls. Loggar bästa veckan sen ett par veckor innan Stockholm Marathon och börjar tro på bra träning på träningslägret, förlåt, semestern.

Ha det,

Mackan

Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Söndag. Långpass. Jobbet ska göras. Det var bara det att jag redan hade gjort så mycket jobb…

Den här veckan använde jag som någon sorts examensvecka för att se om det jobb jag gjort under våren stämmer överens med det jag vill göra om två veckor. Vad vill jag göra då? Jag vill springa en flock tuffa tävlingar under sju dagars tid. Fyra eller fem beroende på hur det känns men helst fem. Backiga rackare. Det är det jag lagt upp träningen för ända sedan julafton och har som mål. Jag har byggt upp sakta men säkert och hela tiden fokuserat på styrka, hårdhet och uthållighet.

Som diagnostiskt prov på vad kroppen klarar av hade jag tre hårda pass och ett långpass på schemat. En och samma vecka. Det är ju egentligen vad en standardvecka var förut men det var länge sedan jag testade det och jag var rätt nyfiken på vad reaktionerna skulle bli. I måndags blev det några vändor i slalombacken och det var jobbigt. Jättejobbigt. Det lustiga var att kroppen sen kändes förvånansvärt pigg trots att det var första repan i slalombacken på jättelänge. På torsdagen var det dags för långa terrängintervaller och det gick ju över all förväntan trots att det kändes så jädra ruggigt innan passet. Men plötsligt fanns det fart och styrka som jag inte känt på väldigt länge. Tack.

I går återvände jag till slalombacken och det var så fruktansvärt jobbigt. Det var ohemult jobbigt från det första steget till det sista. Jag ökade på passet med 50% sedan måndagen och givetvis anpassade jag farten från start lite och när jag tittar på siffrorna i efterhand så gick det faktiskt inte så illa. Visst, jag hade velat att det gick lätt och att jag hade orkat hålla samma tempo som på måndagen men nu gick det 5% långsammare. Jobbigt var det men välbehövligt för jag behöver verkligen träna utförslöpningen.

Med det passet i benen förväntade jag mig ett genomvidrigt långpass i dag. Eller rättare sagt med hela veckans träning i benen förväntade jag mig att få det väldigt tungt i dag. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. I stället kändes kroppen hur bra som helst. Pigg och glad i skallen och benen kändes lättare och lättare allteftersom tiden gick. Efter knappt 2½ timme var vi klara med passet och jag kände mig helt ärligt oberörd. Så jädra häftigt när sånt här händer. Jag fixade min ansträngningsmässigt tuffa vecka med bravur och jag får nog räkna med att det kommer att bli lite upp och ner resultatmässigt i England men att jag tål i alla fall att köra på. Framförallt har jag hamnat i positionen att jag orkar ta i och det är då det blir roligt. Det är ju inte OS jag ska till utan jag vill maxa ut upplevelsen och orka göra det på det sätt som jag trivs med. Att få tävla man mot man och kunna kämpa om placeringarna. Det här ska bli kul!

Ha det,

Mackan

Långpassdebut i skogen

I dag hände det äntligen. Långpass i skogen! Det har ju varit något isigt i vinter och även om den går att parera med dubbat så har jag inte velat utsätta tassarna för dubbade orienteringsskor under så lång tid. Men nu var det dags. Jag testade ju att tassa odubbat i skogen i tisdags och det var så lite is kvar att det kändes okej att köra så nu i helgen.

Så i dag var det dags att ge sig ut och förutom långpassdebut i skogen var det årsdebut för långpass back-to-back. Alltså att jag sprang långpasset med mörade ben. Mörandet bestod av terrängintervaller i går och precis som jag skrev i går morse verkade benen återhämtade från maran. Jag fick ytterligare bekräftelse på det under gårdagen för det blev ett fint årsbästa. Och jag tog ut mig. Efter det sista varvet satte jag mig ner på en stock och en kvinna som passerade kom fram och undrade om jag mådde bra. Hur ärlig kan man vara på en sån fråga? Visst mådde jag bra ur det perspektiv jag antar att hon frågade men tio sekunder efter avslutad lång intervall mår man ju rent objektivt inte topp. Ett par minuter senare mådde jag däremot utmärkt.

Med det i benen stack jag i morse ut till Bogesundslandet för att springa långt. Det vore synd att säga att benen kändes tip-top och det är kuperat därute. Uppförsbackarna var inte att leka med men vilken vårdag. Visst var det lite is kvar men det var det lilla. Jag fick gå försiktigt på ett par ställen men värre än så var det inte. Däremot var det blött. Riktigt blött. Men jag gillar vatten och lera och med tio plusgrader och sol gör det inget att benen försvinner ner till låren här och där. Tvärtom är det riktigt, riktigt kul! Med kortbrallor på så ger det inte heller någon irriterande känsla av byxor som åker ner. Nej det var bara helt perfekt. Jag älskar den här temperaturen som är just nu och det är bara att njuta. På de torrare partierna trampade jag på riktigt fint och med kvarten kvar att springa belönade jag mig själv med att sätta mig ner i en skogsbacke med lä och bara njuta i solen. Att bara vara härvarande och ta in våren till fullo.

Med tio minuter kvar konstaterade jag att benen var rätt vobbliga och sen tog det inte mer än 30 sekunder innan jag stod på näsan i leran. Men vad gör väl det? Våren är äntligen här! Och med det bjussar jag på en filmsnutt jag inte kunde hålla mig från att ta, för såna här dagar vill jag minnas.

Ha det,

Mackan

Sju veckor med negativ balans på energikontot

Nu har jag klarat av sju veckor. Sju veckor på låg energi men med hög energi. Som jag skrev i förra inlägget har det påpekats att jag verkar ha väldigt mycket energi. Det är inte bara naprapaten som påpekat det utan framförallt Baddaren blir ju ”lidande” av det.

Det är hög energi i vardagen och som jag berättade för T-Bone i dag under långpasset så känner jag mig som ett litet barn. Eller kanske en kattunge. Jag vaknar, känner mig superenergisk och så håller jag på tills jag blir trött och tvärsomnar. Men om det är hög energi i vardagen så ska jag i ärlighetens namn erkänna att det inte alltid varit fallet på träningspassen. De första fyra veckorna var det ofta så att jag blev trött efter typ … en kilometer … Det är ett fostrande sätt att träna på. Då är det skönt att stötta sig i forskning som visat att mitokondrietillväxten blir vassare med låga glykogennivåer.

Men just när man är ute och springer så gäller det att hitta glädjeämnen i annat än mitokondrier och det är så jädra kul att jag fått så mycket långpass-sällis den här vintern. T-Bone får tålmodigt lyssna på en massa raljerande om både det ena, andra och det tredje. Dessutom av någon som upplever sista milen på maran mest varenda långpass. Det är rätt tufft vill jag lova men samtidigt så vet jag ju att det är bara att trampa på. En vacker dag kommer jag återigen testa att springa fulladdad och jag längtar verkligen. Vid det här laget så kan jag inte ens minnas hur det känns att träna med tanken full.

Det är en jädra tur att jag fortfarande inte tränar mer än 60% av mängden jag tränar när jag går för fullt. Eller tur och tur, det är ju helt enligt plan och det är just på grund av den försiktiga planen som jag bad om hjälp av Coach Carbo. I full träning ramlar jag ner i tävlingsvikt sakta men säkert men nu visste jag ju att jag inte tål full träning och då krävs något mer.

Jag har fått frågan av flera vad det är för diet jag går på men jag går inte på någon diet. Det är fulla tallrikar med mat. Det är mer frukost än vad jag normalt äter och det är jordnötssmör varenda morgon. Jag lider inte utan det känns som att jag äter och äter. Men det är som jag tror jag skrev tidigare en herrans massa grönsaker och det är fritt från skräp. Normalt sett är jag rätt bra på skräp. Det enda negativa jag kan komma på är att det blir mycket planering. Lunchrestaurangernas mat är inte direkt hälsa så det är väldigt mycket matlagning och att komma ihåg att ta med matlådor för några dagar i taget. Ja och så sa Baddaren något roligt igår när vi var på gymmet: ”Det här gör så att du får mig att se välmående ut.”

Jag tar det som ett tecken på att jag börjar närma mig så som jag ska se ut när det blir dags för tävling. Sen ska insidan matcha upp det också. Det vore naivt att tro att jag byggt upp någon sorts tävlingsform på vad som just i dag, EBM-dagen 24.2, är två månader av träning. Men lättnaden i vikt skapar bättre förutsättningar för att minska belastningen på kroppen. Nu räknar jag kallt med att det bara är två veckor kvar av asfaltsnötande så om vädergudarna samarbetar så blir det mycket mer skog sen. Än så länge är det väldigt mycket is i skogen och såpass mörkt på kvällarna att det är svårt att komma ut utan pannlampa. I går köpte jag en karta för vintertrim och på helgen om tre veckor räknar jag med första långpasset i skogen på skogsstigar. Visst går det redan nu med dubbskor men dom är stygga att springa långt i. Det är liksom bara dumt att riskera någon skitskada för att jag inte kan hålla mig. Ska jag skada mig så ska det inte vara självförvållat.

Så, två asfaltsveckor till och med energiunderskott och sen blir det mycket skog sista biten fram till England. Och eftersom jag antagligen är lite lättare då och får högre andel skonsam löpning så räknar jag kallt med att kunna trycka upp mängden ett snäpp då. Miles matters och just det ska jag spela in podcast om på måndag. Då blir det fler än T-Bone som får lyssna på mitt raljerande och det ska bli skoj som fan.

Ha det,

Mackan