Sju veckor med negativ balans på energikontot

Nu har jag klarat av sju veckor. Sju veckor på låg energi men med hög energi. Som jag skrev i förra inlägget har det påpekats att jag verkar ha väldigt mycket energi. Det är inte bara naprapaten som påpekat det utan framförallt Baddaren blir ju ”lidande” av det.

Det är hög energi i vardagen och som jag berättade för T-Bone i dag under långpasset så känner jag mig som ett litet barn. Eller kanske en kattunge. Jag vaknar, känner mig superenergisk och så håller jag på tills jag blir trött och tvärsomnar. Men om det är hög energi i vardagen så ska jag i ärlighetens namn erkänna att det inte alltid varit fallet på träningspassen. De första fyra veckorna var det ofta så att jag blev trött efter typ … en kilometer … Det är ett fostrande sätt att träna på. Då är det skönt att stötta sig i forskning som visat att mitokondrietillväxten blir vassare med låga glykogennivåer.

Men just när man är ute och springer så gäller det att hitta glädjeämnen i annat än mitokondrier och det är så jädra kul att jag fått så mycket långpass-sällis den här vintern. T-Bone får tålmodigt lyssna på en massa raljerande om både det ena, andra och det tredje. Dessutom av någon som upplever sista milen på maran mest varenda långpass. Det är rätt tufft vill jag lova men samtidigt så vet jag ju att det är bara att trampa på. En vacker dag kommer jag återigen testa att springa fulladdad och jag längtar verkligen. Vid det här laget så kan jag inte ens minnas hur det känns att träna med tanken full.

Det är en jädra tur att jag fortfarande inte tränar mer än 60% av mängden jag tränar när jag går för fullt. Eller tur och tur, det är ju helt enligt plan och det är just på grund av den försiktiga planen som jag bad om hjälp av Coach Carbo. I full träning ramlar jag ner i tävlingsvikt sakta men säkert men nu visste jag ju att jag inte tål full träning och då krävs något mer.

Jag har fått frågan av flera vad det är för diet jag går på men jag går inte på någon diet. Det är fulla tallrikar med mat. Det är mer frukost än vad jag normalt äter och det är jordnötssmör varenda morgon. Jag lider inte utan det känns som att jag äter och äter. Men det är som jag tror jag skrev tidigare en herrans massa grönsaker och det är fritt från skräp. Normalt sett är jag rätt bra på skräp. Det enda negativa jag kan komma på är att det blir mycket planering. Lunchrestaurangernas mat är inte direkt hälsa så det är väldigt mycket matlagning och att komma ihåg att ta med matlådor för några dagar i taget. Ja och så sa Baddaren något roligt igår när vi var på gymmet: ”Det här gör så att du får mig att se välmående ut.”

Jag tar det som ett tecken på att jag börjar närma mig så som jag ska se ut när det blir dags för tävling. Sen ska insidan matcha upp det också. Det vore naivt att tro att jag byggt upp någon sorts tävlingsform på vad som just i dag, EBM-dagen 24.2, är två månader av träning. Men lättnaden i vikt skapar bättre förutsättningar för att minska belastningen på kroppen. Nu räknar jag kallt med att det bara är två veckor kvar av asfaltsnötande så om vädergudarna samarbetar så blir det mycket mer skog sen. Än så länge är det väldigt mycket is i skogen och såpass mörkt på kvällarna att det är svårt att komma ut utan pannlampa. I går köpte jag en karta för vintertrim och på helgen om tre veckor räknar jag med första långpasset i skogen på skogsstigar. Visst går det redan nu med dubbskor men dom är stygga att springa långt i. Det är liksom bara dumt att riskera någon skitskada för att jag inte kan hålla mig. Ska jag skada mig så ska det inte vara självförvållat.

Så, två asfaltsveckor till och med energiunderskott och sen blir det mycket skog sista biten fram till England. Och eftersom jag antagligen är lite lättare då och får högre andel skonsam löpning så räknar jag kallt med att kunna trycka upp mängden ett snäpp då. Miles matters och just det ska jag spela in podcast om på måndag. Då blir det fler än T-Bone som får lyssna på mitt raljerande och det ska bli skoj som fan.

Ha det,

Mackan

Annonser

Trötta ben men lätta steg

Jag hade egentligen tänkt blogga lite om vikten och effekterna av grundträning men bestämde mig hastigt och lustigt om att bara lätt beröra det senare i texten. I stället säger jag: Hej världen, jag är på gång! 

Förra veckan gjorde jag ungefär det läskigaste man kan göra när man känner att man är på gång och månaden är februari. Jag pulserade ner. Jag har ju väldigt försiktigt ökat träningsmängden sedan jag drog igång på julafton och då måste man någon gång börja pulsera. Nu var det dags och just den månaden när flest människor omkring en är sjuka är det jätteläskigt att gå ner rejält i träning. Tänk om jag blir sjuk veckan efter? Då har jag plötsligt fått två veckor i rad av låg mängd! Jag vet faktiskt folk som tränat rätt seriöst, ja SM-medaljer och så, som kör sjukdomsbaserad pulsering. Då är frågan om dom får pulsering av att sjukdomarna kommer för att dom aldrig pulserar planerat…

I vilket fall som helst var veckans plan att fortsätta den smygande ökningen och det gick faktiskt bra. Jag grovplanerar ju bara min egen träning och låter rådande förhållanden ge faktiskt utfall och den här veckan blev en sådan. Skogen visade sig helt oanvändbar för att köra mina ”sköna” men skonsamma intervallpass med fokus på styrka. Styrka som jag så väl behöver i England. Men anledningen till att skogen blev dålig var att det töat och det gjorde vägarna hyggligt bra för att våga sig på en snabbdistans. Första riktiga fartpasset på fem månader efter vad jag kunde hitta i träningsdagboken. Jag får erkänna att jag var rejält nervös. Nervös för att skada mig. Det återfryser en del på nätterna och det innebär en hel del isfläckar och jag har fortfarande förra årets halkincidenter i färskt minne.

Men jag behöver dom här snabba passen för att bli lite rappare i steget och inte minst för att känna löpglädje och baske mig om det inte var sjuk löpglädje. Trots att jag fick smyga runt i myrfart i skarpa svängar så fanns det något som liknar fart i kroppen där jag kunde trycka på. Trots att jag ägnade hösten åt motion och fokuserat träningen sedan jul bara på styrka, flås och att i lugnt tempo bygga upp kroppen. Grundträning. Och ändå gick det att plötsligt öka tempot med typ minuten per kilometer. Och när jag sprang på eftermiddagen var det med ett bra mycket bättre löpsteg i lugn fart än vad jag haft tidigare i år.

Som lök på laxen kändes steget väldigt mycket bättre på dagens långpass. Ett riktigt långpass, det vill säga över 20 miles. Benen var inte alls återhämtade sedan i fredags och antagligen inte hjälpta av några benövningar på gymmet i går. Men steget var lätt. Plötsligt var det lite mer av tassande än slitande. Det fina vädret och det trevliga sällskapet hjälpte till men jag börjar baske mig att känna mig som en löpare igen. Även om benen var trötta kändes steget lätt. Just långpassen är mentalt jobbiga eftersom jag legat på ett rätt rejält energiunderskott sex veckor i rad nu. På de kortare passen har kroppen vant sig vid det men långpassen är mentalt tuffa. Ni som sprungit maraton vet hur det känns när depåerna börjar ta slut. Så känns det för mig rätt tidigt under långpassen. Nu kompenserar jag det av det mentala underläget av en jädra allmän go känsla av att det går framåt. Det var länge sedan löpning var så kul som nu.

Bild från förra lördagens underbara distanspass nere i Alingsås

Ha det,

Mackan

Årets första tremilare

Åh jisses vad jag ångrade mig i morse när vi gick upp. I går var det riktigt skönt ute, de sopsaltade g/c-banorna var verkligen sopsaltade och jag tänkte att jag kanske borde damma av långpasset. Men jag hade massor att fixa med inför den trerättersmiddag jag skulle bjuda Baddaren på och när jag hade kollat vädret tidigare verkade det som att det skulle sluta snöa rätt tidigt på morgonen.

Nu blev det inte så. Jag var ute och skottade halv nio till nio. Jag var ute och skottade halv elva till elva och jag hjälpte Baddaren att skotta fram bilen efter det. Sen skottade jag bort det som grannen hade borstat av från bilen och där det mesta hade landat på min uppfart. Tack för det. När jag var färdigskottad var jag rätt trött i kroppen men skulle långpasset genomföras i ljuset så hann jag inte äta lunch där och då utan jag for in till stan och tackade mig själv för fyrhjulsdriften. Den var bra att ha när jag skulle parkera i stan.

Strax efter att jag hade börjat springa mötte jag det som jag tror var snabba gänget i TSM på väg hem mot Stadion. Alla såg väldigt trötta ut. Själv var jag just då mest fascinerad över hur väldigt mycket vinter det var inne i stan. Jag var på jakt på sopsaltat och det såg inte lovande ut. I innerstan gick folk omkring och skyddade sig mot blåsten och det drogs på en del pulkor. En buss hade fastnat i den måttliga lutningen på Sturegatan och på ett ställe såg jag två poliser hjälpa till att putta ut en bil. Om vi bortser från bilarna sprang jag och tänkte att så här var det säkert i stan för länge sedan innan snöröjningen blev så effektiv som den ändå är numera. Det var lite som att kastas tillbaka i tiden. Sånt gillar jag.

Jag slirade fram och letade efter mitt sopsaltade stråk och baske mig om det i alla fall inte var sopsaltat längs Norr Mälarstrand. Det hade yrt igen en del och det som yrt hade lagt sig som en hal hinna på asfalten men det fick vara bra nog. Jag har ju sprungit säkert uppemot tusen varv runt Kungsholmen så jag kan vägen och det går att hitta en tvåtusing. Den sprang jag. Fram och tillbaka. I ärlighetens namn funderade jag på att ta tunnelbanan tillbaka till Stadion efter att ha borrat i den bitvis rätt rejäla motvinden de första två kilometerna. Benen kändes stelfrusna och det släppte mest varje steg på den där hinnan. Men det gjorde jag inte. När jag vände blev det riktigt behagligt. Benen värmdes upp igen och jag tänkte att jag tar i alla fall en till vända på fyra kilometer fram och tillbaka. Att det släpper lite känns helt ok när benen börjar bli lite varma. Två vändor blev tre vändor blev fyra vändor och nu var det inget att tjafsa om. Sen plötsligt mitt på den femte så möter jag Joey.

Jag sprang ju i snöyran i motvind och var i min bubblamen visst såg det ut som Joey. Han som alltid springer långpass tidig morgon. Och jo det var det och han slog följe med mig. Även om jag hade hamnat i en bra bubbla som inte krävde sällskap och det var typ bara en mil kvar på passet så var det väldigt trevligt med sällskap. Vi tog en repa men övergav sen Norr Mälarstrand och hastigt och lustigt var vi ända borta vid Sjöhistoriska innan vi vände upp mot Radiohuset och där vände han hem mot Bromma. Själv borrade jag med väldigt gott humör i motvinden längs Valhallavägen och när jag kom till bilen ville jag inte avbryta utan att försäkra mig om att jag fått ihop minst 30 km så det blev ett ärevarv ner till Odengatan innan jag var helt säker på att det var en tremilare så som det var planerat.

Förvånansvärt pigga ben även på slutet även om jag givetvis var trött. Det ska jag vara när jag slirat i kylan i över tre mil och skottat tung snö i mer än en timme. Men samtidigt väldigt nöjd. Jag har i år redan sprungit fler asfaltslångpass än vad jag gjorde under hela förra året. Och då räknar jag ändå in ett pass på grus i oktober. Men saker händer i kroppen just nu. Efter sex veckor av träning börjar den vänja sig vid just träning. Det tycker jag är kul och dessutom är jag rätt säker på att vädret kommer bara bli bättre. Nu jobbar jag vidare mot att få den där tåligheten som kommer att krävas om jag ska springa fem tuffa tävlingar på en vecka om knappt tre månader. Och jag är rätt säker på att jag hörde vilodag i morgon. Den behövs! För även om jag inte ligger på någon mängd att skriva hem om så tränar jag strukturerat och det blir ganska många minuter per vecka i skorna på det här underlaget och när kvalitetspass genomförs pulsande i skogen eller på löpband med 13-15% lutning. Plus styrketräningen!

Från torsdagens intervallpulsande!

Ha det,

Mackan

Att välja skogen

Söndag.

Långpassdag.

Skogen.

Sju veckor till Frankfurt Marathon och dags att ta tag i långpassen och inte helt oväntat så ville jag ut i skogen. Just så här års tycker jag det är extra trevligt därute och jag har aldrig varit en av dom som förlagt all min maratonträning till asfalten. Alla är vi olika och det kryper i kroppen på mig bara av tanken att springa omkring i en gigantisk flock i stan tillsammans med t.ex. TSM. När man kan ge sig ut i skogen.

Visst, jag drar en del långpass även på asfalt men eftersom vintern lätt tvingar en dit så blir det färre så här års även om det vankas maratonlöpning snart. Lägger jag 65-70% av min mängd just på asfalten så räcker det bra och jag springer de flesta av mina marafartspass på asfalten och dom ligger ju trots allt ofta på 20-30 km så benen hinner vänja sig.  Då dessutom i den fart dom ska trampa maraton. Men jag är övertygad om att kroppen mår bättre av att ge sig ut i spenaten oftare än vad många gör. Inget steg är det andra likt och bålen får också en bra genomkörare. Jag har för övrigt diskuterat just det här flera gånger med en f.d. läkare för OS-truppen och han håller med. Vid närmare eftertanke så skulle han nog se oss löpare hålla oss än mer från asfaltens monotoni. För det är ofta just monotonin som ger skador. Variation rockar!

Dagens långpass gick förbi platsen där jag vann Täbymästerskapen i orientering för ganska exakt 39 år sedan. Dagens långpass gick på berg, över ängar, förbi sjöar och längs havet. Dagens långpass sprangs tillsammans med Baddaren som fick en tuff resa sista timmen, men som tog sig genom det. Dagens långpass var ett sådant som ger hopp om framtiden. Förvånansvärt lätta ben i vad som snarare kan kategoriseras som sensommar än höst. Dagens långpass gick i den kanske bästa miljön Tjockhult kan erbjuda. Ben som fick bli trötta med total variation på underlag och miljöer i skogen. Bra träning men ändå skonsam. Sånt gillar jag som snart varit löpare i 40 år och siktar på 40 till. Som avslutning badade vi i havet och sen en lunch på hamnkrogen i Vaxholm i solen. En bra dag säger jag!

2018-09-09 16.49.55

Ha det,

Mackan

Mycket nöjd med helgen

Det vore synd att klaga. Det vore väldigt synd att klaga. Förra helgen sprang jag det första längre passet sedan i mars och den här helgen har det inte blivit ett utan faktiskt två längre pass. Inte för att det är långa pass med långpassmått mätt men det är en klar uppryckning och en fin start på förberedelserna inför hösten. Inte minst bäddar det för att orka leka i bergen under sommaren.

För att vara snäll mot kroppen har jag hållit mig i skogen. Gårdagens lek blev i form av orientering i nästan exakt 90 minuter. Jag passade på att trycka upp farten där det gick och tog det lugnare när graden av spenat tvingade mig till det. Vi skulle kunna kalla det fartlek och jag var rejält mör i kroppen när jag vaknade i morse. Eftersom det var väldigt väntat hade jag och Baddaren bestämt oss för att långpassa tillsammans i dag, precis som förra helgen.

Det var med väldigt tunga ben jag travade iväg bakom Baddaren i morse. Hon fick bestämma tempot, det blir liksom bättre för henne på det sättet. Även om jag är sliten kan det hända att jag med min något högre grundkapacitet blir lite ivrigt. Speciellt ute i skogen. Bogesundslandet visade sig från sin bästa sida. Torra fina stigar och trots att temperaturen inte riktigt hade hunnit upp värmde solen rejält. Halvvägs var jag faktiskt rätt trött och det var nog lite värre för Baddaren men efter en gel blev det bra fart på henne. Vi tryckte upp farten några procent under andra halvan och hastigt och lustigt kunde vi njuta av bad och sol utan att behöva svettas som små grisar. Vi mötte ganska många glada vandrare och utbytte några ord vid varje möte. Ett väldigt trevligt sätt att långpassa.

Knappt två timmar av löpning blev det och telefonen som låg i ryggsäcken och den tyckte att vi sprungit 23,3 km men sanningen låg nog närmare 21 km och det är 21 km närmare målet. 21 km på brötiga stigar, fina stigar, bland stockar och stenar är bra träning för både ben och balans. Inga vurpor och med ett glatt humör kunde vi åka hemåt. Nästan fyra mil under helgen och två bra tuffa pass tidigare i veckan och i morgon tänker jag vila kroppen. För nu har jag jobbat ihop till den vilan! Jag är väldigt nöjd med helgen och hela veckan för nu har jag börjat bygga den styrka som ska göra att jag ska fixa att maratonträna i höst. Allt har sin tid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Baddaren kämpade på otroligt bra!

Ha det,

Mackan

Obehagligt trött

Avslutar träningsveckan som en träningsvecka ska avslutas, det vill säga med ett långpass. En övning som jag inte ägnat mig åt på två månader. Drygt. Av olika anledningar har det inte blivit av på länge men kroppen skiter i vilka anledningar. Den märker bara att det inte skett.

Under gårdagen diskuterade jag ”den behagliga tröttheten” man får av löpträning. Ja. Jo. Det kanske man får. Men just nu känns det inte som en behaglig trötthet utan jag känner mig något matt. Benen är jättetrötta och jag känner mig 20 år äldre än vad jag är vad det anbelangar stelhet. Fast ger man sig på långpass när man inte har sprungit något enskilt pass längre än elva km på ett par månader ska man nog vara lite sliten. Dessutom har jag sprungit en snabbdistans och ett backhelvetespass under veckan. Samt två styrkepass med huvudfokus på just ben. Det kan vara förklaringen till att jag är obehagligt trött.

I skallen känns det dock mer som en behaglig trötthet. Det har varit ett par roliga reseäventyr de senaste fyra veckorna och dessutom ett ordentligt firande en hel helg med tillhörande förberedelser. En massa roliga saker har den här helgen ersatts av att bara vara hemma i Tjockhult och skräpa utan något som absolut måste göras just den här helgen. Väldigt skönt. Att då dessutom känna att jag har gjort en riktig träningsvecka för första gången på länge är mumma för själen. Det är trevligt att motionera men jag gillar träning så mycket mer! För då kan jag få känna mig obehagligt trött. Och det är rätt behagligt.

20170917_105920 - kopia

Ha det,

Mackan

First and last and always

Maybe it’s not so easy
Maybe it’s a way too long
Say, say you’ll be by me
When the evidence comes along

Ja nästa vecka är det dags. Maraton. Jag ska vara farthållare åt Baddaren och den här veckan var det dags att sätta igång med långpassen. Det första, det sista och det enda. Jag tror faktiskt inte att jag sprungit något långpass på asfalt sedan i mars. Det var ett tag sen. Men jag ville inte ställa mig på startlinjen för att hålla tempot åt Baddaren utan att faktiskt testa att springa lite längre på asfalt.

Att springa långpass dagen efter ben och rygg på gymmet är inte riktigt så lätt som det låter och jag ångrade mig i morse. Ångrade mig men kunde bara inte låta bli ändå. I hopp om att inte bli uttråkad drog jag in till stan för att springa. Det enda kruxet var att det gick rätt många timmar från frukost till exekvering men jag kunde inte dra på det längre. Huset var färdigstädat och det fanns inga ursäkter.

Hur gick det då? Jo men det var rätt trevligt. Jag skippade vätska och energi utan nöjde mig med kreditkortet i bakfickan. Ärligt talat så är det så själlöst med ryggsäckar och vätskebälten så går det att skippa gör jag helst det. Det gick. Jag behövde inte använda kreditkortet och var ändå pigg i skallen hela vägen. Benen blev däremot lite slitna. Om dom blev slitna av asfaltsovana eller av gårdagens benövningar låter jag vara osagt men jag kom fram med något stela apostlahästar. Hälsoappen på telefonen påstod att jag skubbat 30,5 km och jag påstår att jag sprang 28 km.  Det är trots allt minst 2/3 av maratondistansen och nu när jag har sprungit det där långpasset tänker jag att jag fixar 1/3 till nästa helg. Utan styrketräning dagen före. Eller så gör jag inte det. Men jag kan hjälpa Baddaren minst 28 km och i ärlighetens namn gick det lite fortare i dag än vad vi ska springa nästa helg. Då kanske jag lyxar till det med dricka och energi också. Yay!

2017-10-22 15.09.07

Ha det,

Mackan