Att välja skogen

Söndag.

Långpassdag.

Skogen.

Sju veckor till Frankfurt Marathon och dags att ta tag i långpassen och inte helt oväntat så ville jag ut i skogen. Just så här års tycker jag det är extra trevligt därute och jag har aldrig varit en av dom som förlagt all min maratonträning till asfalten. Alla är vi olika och det kryper i kroppen på mig bara av tanken att springa omkring i en gigantisk flock i stan tillsammans med t.ex. TSM. När man kan ge sig ut i skogen.

Visst, jag drar en del långpass även på asfalt men eftersom vintern lätt tvingar en dit så blir det färre så här års även om det vankas maratonlöpning snart. Lägger jag 65-70% av min mängd just på asfalten så räcker det bra och jag springer de flesta av mina marafartspass på asfalten och dom ligger ju trots allt ofta på 20-30 km så benen hinner vänja sig.  Då dessutom i den fart dom ska trampa maraton. Men jag är övertygad om att kroppen mår bättre av att ge sig ut i spenaten oftare än vad många gör. Inget steg är det andra likt och bålen får också en bra genomkörare. Jag har för övrigt diskuterat just det här flera gånger med en f.d. läkare för OS-truppen och han håller med. Vid närmare eftertanke så skulle han nog se oss löpare hålla oss än mer från asfaltens monotoni. För det är ofta just monotonin som ger skador. Variation rockar!

Dagens långpass gick förbi platsen där jag vann Täbymästerskapen i orientering för ganska exakt 39 år sedan. Dagens långpass gick på berg, över ängar, förbi sjöar och längs havet. Dagens långpass sprangs tillsammans med Baddaren som fick en tuff resa sista timmen, men som tog sig genom det. Dagens långpass var ett sådant som ger hopp om framtiden. Förvånansvärt lätta ben i vad som snarare kan kategoriseras som sensommar än höst. Dagens långpass gick i den kanske bästa miljön Tjockhult kan erbjuda. Ben som fick bli trötta med total variation på underlag och miljöer i skogen. Bra träning men ändå skonsam. Sånt gillar jag som snart varit löpare i 40 år och siktar på 40 till. Som avslutning badade vi i havet och sen en lunch på hamnkrogen i Vaxholm i solen. En bra dag säger jag!

2018-09-09 16.49.55

Ha det,

Mackan

Annonser

Mycket nöjd med helgen

Det vore synd att klaga. Det vore väldigt synd att klaga. Förra helgen sprang jag det första längre passet sedan i mars och den här helgen har det inte blivit ett utan faktiskt två längre pass. Inte för att det är långa pass med långpassmått mätt men det är en klar uppryckning och en fin start på förberedelserna inför hösten. Inte minst bäddar det för att orka leka i bergen under sommaren.

För att vara snäll mot kroppen har jag hållit mig i skogen. Gårdagens lek blev i form av orientering i nästan exakt 90 minuter. Jag passade på att trycka upp farten där det gick och tog det lugnare när graden av spenat tvingade mig till det. Vi skulle kunna kalla det fartlek och jag var rejält mör i kroppen när jag vaknade i morse. Eftersom det var väldigt väntat hade jag och Baddaren bestämt oss för att långpassa tillsammans i dag, precis som förra helgen.

Det var med väldigt tunga ben jag travade iväg bakom Baddaren i morse. Hon fick bestämma tempot, det blir liksom bättre för henne på det sättet. Även om jag är sliten kan det hända att jag med min något högre grundkapacitet blir lite ivrigt. Speciellt ute i skogen. Bogesundslandet visade sig från sin bästa sida. Torra fina stigar och trots att temperaturen inte riktigt hade hunnit upp värmde solen rejält. Halvvägs var jag faktiskt rätt trött och det var nog lite värre för Baddaren men efter en gel blev det bra fart på henne. Vi tryckte upp farten några procent under andra halvan och hastigt och lustigt kunde vi njuta av bad och sol utan att behöva svettas som små grisar. Vi mötte ganska många glada vandrare och utbytte några ord vid varje möte. Ett väldigt trevligt sätt att långpassa.

Knappt två timmar av löpning blev det och telefonen som låg i ryggsäcken och den tyckte att vi sprungit 23,3 km men sanningen låg nog närmare 21 km och det är 21 km närmare målet. 21 km på brötiga stigar, fina stigar, bland stockar och stenar är bra träning för både ben och balans. Inga vurpor och med ett glatt humör kunde vi åka hemåt. Nästan fyra mil under helgen och två bra tuffa pass tidigare i veckan och i morgon tänker jag vila kroppen. För nu har jag jobbat ihop till den vilan! Jag är väldigt nöjd med helgen och hela veckan för nu har jag börjat bygga den styrka som ska göra att jag ska fixa att maratonträna i höst. Allt har sin tid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Baddaren kämpade på otroligt bra!

Ha det,

Mackan

Obehagligt trött

Avslutar träningsveckan som en träningsvecka ska avslutas, det vill säga med ett långpass. En övning som jag inte ägnat mig åt på två månader. Drygt. Av olika anledningar har det inte blivit av på länge men kroppen skiter i vilka anledningar. Den märker bara att det inte skett.

Under gårdagen diskuterade jag ”den behagliga tröttheten” man får av löpträning. Ja. Jo. Det kanske man får. Men just nu känns det inte som en behaglig trötthet utan jag känner mig något matt. Benen är jättetrötta och jag känner mig 20 år äldre än vad jag är vad det anbelangar stelhet. Fast ger man sig på långpass när man inte har sprungit något enskilt pass längre än elva km på ett par månader ska man nog vara lite sliten. Dessutom har jag sprungit en snabbdistans och ett backhelvetespass under veckan. Samt två styrkepass med huvudfokus på just ben. Det kan vara förklaringen till att jag är obehagligt trött.

I skallen känns det dock mer som en behaglig trötthet. Det har varit ett par roliga reseäventyr de senaste fyra veckorna och dessutom ett ordentligt firande en hel helg med tillhörande förberedelser. En massa roliga saker har den här helgen ersatts av att bara vara hemma i Tjockhult och skräpa utan något som absolut måste göras just den här helgen. Väldigt skönt. Att då dessutom känna att jag har gjort en riktig träningsvecka för första gången på länge är mumma för själen. Det är trevligt att motionera men jag gillar träning så mycket mer! För då kan jag få känna mig obehagligt trött. Och det är rätt behagligt.

20170917_105920 - kopia

Ha det,

Mackan

First and last and always

Maybe it’s not so easy
Maybe it’s a way too long
Say, say you’ll be by me
When the evidence comes along

Ja nästa vecka är det dags. Maraton. Jag ska vara farthållare åt Baddaren och den här veckan var det dags att sätta igång med långpassen. Det första, det sista och det enda. Jag tror faktiskt inte att jag sprungit något långpass på asfalt sedan i mars. Det var ett tag sen. Men jag ville inte ställa mig på startlinjen för att hålla tempot åt Baddaren utan att faktiskt testa att springa lite längre på asfalt.

Att springa långpass dagen efter ben och rygg på gymmet är inte riktigt så lätt som det låter och jag ångrade mig i morse. Ångrade mig men kunde bara inte låta bli ändå. I hopp om att inte bli uttråkad drog jag in till stan för att springa. Det enda kruxet var att det gick rätt många timmar från frukost till exekvering men jag kunde inte dra på det längre. Huset var färdigstädat och det fanns inga ursäkter.

Hur gick det då? Jo men det var rätt trevligt. Jag skippade vätska och energi utan nöjde mig med kreditkortet i bakfickan. Ärligt talat så är det så själlöst med ryggsäckar och vätskebälten så går det att skippa gör jag helst det. Det gick. Jag behövde inte använda kreditkortet och var ändå pigg i skallen hela vägen. Benen blev däremot lite slitna. Om dom blev slitna av asfaltsovana eller av gårdagens benövningar låter jag vara osagt men jag kom fram med något stela apostlahästar. Hälsoappen på telefonen påstod att jag skubbat 30,5 km och jag påstår att jag sprang 28 km.  Det är trots allt minst 2/3 av maratondistansen och nu när jag har sprungit det där långpasset tänker jag att jag fixar 1/3 till nästa helg. Utan styrketräning dagen före. Eller så gör jag inte det. Men jag kan hjälpa Baddaren minst 28 km och i ärlighetens namn gick det lite fortare i dag än vad vi ska springa nästa helg. Då kanske jag lyxar till det med dricka och energi också. Yay!

2017-10-22 15.09.07

Ha det,

Mackan

Avanti!

Oj vilken tuff vecka det blev förra veckan. Brysselresan var rolig men stökade till det både hemma och på jobbet och lägg därtill ett halvdagsmöte med en massa programvaruleverantörer så tappades en massa ordinarie tid. Då hamnar man efter och får kämpa för att komma i kapp. Sen stökade det till hemma också med en halvdag jobb i samfälligheten. Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt men dom lugna arbetsuppgifterna är så tråkiga så jag anmälde mig frivilligt till det lite mer fysiska. Och blev trött. Jättetrött. Lördagens inbokade intervaller tillsammans med Baddaren brann inne och ersattes av allmänt slappande. För att kompensera henne för det lovade jag en guidning av Bogesundslandet i stället och hon tackade ja. Vi har pratat länge om det och nu passade det bra för jag ville ta det lugnt.

Men nu var det så att vi skulle på korvmakarkurs på eftermiddagen och då blev det till att komma iväg hyggligt tidigt för att hinna med den planerade tremilaren. Eller ja, 29 km i alla fall. Vi hann fint men Baddaren var lite ivrig och de första 19 km gick fort för henne för att springa hela rundan. Det var en vådlig fart med tanke på att det är väldigt kuperat och bitvis mycket trixigt. Efter 19 km bestämde vi, ja Baddaren i alla fall, att det fick vara nog. Så hon tog sig till bilen och jag sprang en avslutningsmil som i fornstora dagar. Bra tryck i steget och inga energiproblem trots endast 5 cl vatten och en liten block på cirka 10 gram på hela passet. Riktigt häftigt att känna att kroppen faktiskt börjar samarbeta på allvar. Att uthålligheten är så bra som den är redan nu känns skitbra med ett halvår till nästa maratonlopp! Jag vet ju att det kan bli lite si och så med långpassen när det blir varmt men nu behöver jag verkligen inte stressa med det.

Ja det känns verkligen som att det går framåt. Jag tror att jag stagnerat lite med fartutvecklingen men att jag skulle fortsätta kapa 3 sek/km och vecka har jag heller inte väntat mig. Speciellt inte som viktminskningen har planat ut. Där vet jag dock att det kan hoppa neråt snabbt igen. Det vore väldigt välkommet med ett sånt hopp innan vi far till England men det blir vad det blir. Hur man än vänder och vrider på det så känner jag i alla fall att det går framåt med löpningen! Dessutom kom dagens extra ledighet väl till pass för nu har jag kommit ikapp på hemmaplan också. Det behövs för redan på söndag drar jag till London och sätter mig i lite ofas igen men det är okej för även om jag inte ligger på några monstermängder träningsmässigt vill jag trappa ner lite om jag ska palla att springa fyra tävlingar med start om drygt två veckor!

2017-04-30 11.36.37
Min fina tjej som sprang så jädra bra i går!

Ha det,

Mackan

Man down – man down!

Ja det här blev ju en intressant träningshelg. Jag gick in i den med träningsvärk efter torsdagens backar men i går tänkte jag att jag ändå skulle testa att springa några Fortifikationsvarv med Baddaren. Ja, inte med men samtidigt även om jag valde att guida henne på det första varvet. Och det blev en intressant historia där jag fick känna att röven hade jobbat i torsdag. Jag genomförde i all fall passet och tog i ända upp till gränsen för kräkzonen… Det är fan ingen lek på toppen av Hells Hill. Varvet är designat för att jobba med lite olika förmågor och inte minst förmågan till återhämtning i fart efter tuff backe. Det är bara det att med några extrakilo att bära på så blir den tuffa backen än tuffare. Huga.

Jag hade bestämt mig för att springa lugnt, långt och fint i dag. Samt platt. Det var med den föresatsen jag somnade men när jag vaknade och såg det trevliga vädret kunde jag inte hålla mig utan planerade snabbt om. Ut i skogen i stället och jag återuppväckte en gammal långpassrunda som har blivit sparsamt nyttjad de senaste åren. Nu vet jag varför. Jag hade för mig att den var på 30 km och jag tänkte att jag har ju hela dagen på mig så låt det ta tre timmar om det nu är så att jag behöver tre timmar. Nu visade den sig vara lite kortare än dessa 30 km. Av säkerhetsskäl hade jag med mig mobilen och den tyckte i och för sig att rundan var just 30 km men den lätta går jag inte på. Kontroll av träningsdagboken visade att jag konsekvent skrivit 29 km tidigare. Så då får det vara 29 km.

2017-04-09 12.02.48

2017-04-09 12.04.46

Det jag hade glömt var hur otroligt kuperat det är och det tog på benen. Det senaste halvåret har jag alltså ett ”långpass” på 21 km och ett på 25 km. Då är 29 km lite längre och framförallt när det är på stigar och rejält kuperat. Jag startade i vad jag tyckte var lugnt tempo men det fanns nog lite snabba fibrer aktiverade sedan gårdagen så det var inte riktigt lika lugnt som jag trodde. Jag var trött i benen redan efter en halvtimme och tro mig, det blev inte lättare. Med två kilometer kvar gick jag på huggtänderna och med 700 meter kvar blev det rejäl markkänning. En hög rot uppe på ett berg räckte för att få mig på fall. Men ni vet hur det är, man vill inte stanna och jag hade någon idé om att jag ville komma under en viss tid. Just den idén höll nästan för jag landade exakt på den tid jag ville under. Miss med en sekund men det spelar faktiskt ingen roll alls. Jag hade två felspringningar där jag fick vända så jag vet ju att jag var under. Egentligen.

I vilket fall som helst fick jag en fin dag i skogen och när jag kom hem och gjorde rent såret och torkade bort allt blod såg det inte så farligt ut. Men jag hade lite bråttom hem för det slutade liksom inte att blöda förrän jag fick på ett plåster hemmavid. Trots kraschen är jag rätt jävla nöjd med hela träningsveckan. Korta intervaller i tisdags – slalombackar i torsdags – majlintervaller i går och långpass i dag. Jag har fortfarande en lång väg att vandra men det kan bli riktigt bra till hösten.

2017-04-09 13.34.13

Ha det,

Mackan

Då vänder vi mungiporna uppåt

Förra söndagen såg det ju inte direkt lovande ut med sjukdom på ingång men baske mig om det inte räckte med ett avbrutet långpass, en vilodag på det och massor med sömn ett par nätter. Den här veckan har varit minst sagt stökig av andra skäl (t.ex. öldrickande) vilket har gjort att jag fått stöka och stuva rejält och den sista spiken i kistan för att hamna nära den plan som låg var trafikkaos när jag skulle hem i fredags. Jo jag tog bilen i fredags men det var det enda rimliga alternativet om jag skulle hinna till ett möte efter tandläkarbesök på morgonen. Och tar man bilen in får man ta bilen hem. Jag insåg rätt snart att mina planerade långa marafartsintervaller skulle brinna inne om jag skulle få någon annan fredagskväll än i löparskorna och jag hade ingen lust att lufsa runt själv i mörkret.

Eftersom jag nu har en klok tjej så bollade jag lite med henne om den roligare idén jag fick. Nämligen att återuppliva en klassiker. Långt och hårt på lördagen följt av ännu längre men lite lugnare på söndagen. Jag har gjort det så många gånger att jag vet även vad det betyder i praktiken. Man tömmer glykogenlagren totalt första dagen och sen får man fylla på vad man hinner och sen lida rätt länge den andra dagen. Det är förbaskat bra träning om man fixar det men jag har inte vågat testa det på jättelänge. Skulle jag palla? Det finns bara ett sätt att få svar på det.

Vaknade upp med en stel och öm rygg igår och det var inte planen. Den var jättefin när jag gick och la mig men jag misstänker att kombon jättesömnig och en katt som låg på mig gjorde att det blev lite väl statiskt. Efter mycket vånda valde jag ändå att prova. Tänkte att det får gå så långsamt som det krävs men bra om jag i alla fall försöker. Det första misstaget jag gjorde var att jag tänkte så mycket på ryggen att jag missade hur varmt det hade blivit ute medan jag hade funderat. Det var svettigt och jag hade många kilometer att springa. Blåste sate gjorde det också men det kändes mer som en bonus. Däremot missar man lätt hur svettigt det är när man har fläkten på max… Jag förlorade rätt mycket vätska och jag sprang med lite felinkopplade muskler. Den kombon gjorde att även om jag motoriskt upplevde det som att jag sniglade mig fram så blev jag tidigt muskulärt trött. Jag intalade mig själv att det bara var mentalt och den processen ägnade jag mig åt under 15 av de 18 km tempolöpning jag skulle ägna mig åt. Jag var nära att ge upp så många gånger men det gjorde jag inte.

Håller man i passet ingår det dessutom att hålla i farten och det gjorde jag. Mina 3×6 km gick med en diff på tre sekunder åt vardera håll från snittet. Helt ok. Mina mellanjoggar på en km vardera gick dessutom på sekunden lika fort och 20 sekunder långsammare än den trodda tävlingsfarten och jag återhämtade mig jättebra på den lilla temposänkningen. Gott så men jag var helt knäckt när jag kom hem. Drack som en flock kameler och sen massage på det. Plötsligt var jag en ny människa igen! Än bättre efter burgare och bira på kvällen och när jag vaknade i morse kändes kroppen helt okej.

Men jag vet bättre än så. Även om jag trampade iväg med lätta (allt är relativt) ben så visste jag att det var en tidsfråga innan det skulle bli tungt. Frågan var inte om det skulle bli stumt utan när. När svetten började rinna nerför pannan efter 700 meter sprunget så insåg jag dessutom att mina sex dl vätska kanske var i minsta laget. Men va fan. Bonkar man så bonkar man och i värsta fall får jag åka kommunalt hem. Just för att det skulle bli svårt för mig att vika ner mig sprang jag i 90 minuter åt ena hållet och sen hemåt. Och det var väl ungefär där inne i Tjabostan som jag kände att det började bli stumt. Så då ökade jag tempot. Fördelen med vägen hemåt var att jag fick lätt motvind i stället för den lätta medvinden jag hade på vägen in. Plötsligt svalkade det lite och det gjorde att det kändes mentalt mycket lättare. Kilometer lades till kilometer och med knappa milen kvar hem fick jag vid ett snabbt stopp en av mina tre flaskor påfylld så att jag plötsligt hade lyxat till det med totalt åtta dl vätska. Jag var stum och jag var trött men på slutet har jag lyxen att ha en kontrollkilometer. När jag kom fram till dörren så insåg jag att den hade gått tio sekunder snabbare än tänkt tävlingsfart på maran. Inte konstigt att det var lite jobbigt. Tror det blev cirka 37 km i dag. Det är maratonträning det!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig redo för Frankfurt men nu har jag i alla fall fått in tre bra långpass på 30+. I den bästa av världar hade jag haft fler i ryggsäcken och jag hade vägt åtta kg mindre. Men det är fyra veckor kvar och det är ju faktiskt då jag ska vara redo. Inte nu.

runbold

Ha det,

Mackan