Spenat, nästan bara spenat

Jag måste erkänna att jag är väldigt nöjd med veckan som gått. Man skulle kunna tro att jag ätit en massa spenat, vilket jag i och för sig gjort, men det handlar mer om skog. Om ingen har märkt det så har det varit rätt ordentligt varmt den här veckan och kombon värme och asfalt tycker jag är något knepig. Men det finns ju skog och jag har lyxen att faktiskt kunna springa till jobbet genom rätt mycket skog. Det blir några kilometer längre i varje riktning vilket får konsekvensen att jag måste gå upp en halvtimme tidigare för att få det att funka. Men det går.

Det går och det blir så mycket bättre än när jag ska traska solvarm asfalt. Dessutom kan jag springa nercabbat utan att någon behöver ta anstöt av en lagom tjock man i sina bästa år. I dag testade jag för övrigt att köra nercabbat med ryggsäck på. Jag fegade lite och hade med mig en tröja om det skulle börja skava men baske mig om det faktiskt inte funkade! Jag vågade mig inte på att springa långpasset vätskelöst den här helgen också och då blir det rygga även om det kostar lite extra svett. Trots att jag gick upp ovanligt tidigt för att vara jag och helg var det otroligt varmt. Solen sken från en molnfri himmel och inte ens på fjärdarna krusade sig vattnet av vinden. Men jag fixade det och jag kunde till och med kosta på mig en rejäl fartökning på slutet. Lite lagom hög på livet och extra sporrad av att jag fick se en kick-ass-stor rovfågel på väldigt nära håll. Trodde nästan att det var en örn för den kändes så stor men det var det nog inte. Men satan vad vacker den var när den hamnade på en gren just ovanför min skalle. Vacker och stor. Stor och vacker.

Men jag har inte bara spenatat utan lyxade till det med korta intervaller när det uppstod ett tillfälle att carpa. I tisdags satt jag i möten mest hela dagen men på det sista såg jag hur det kom en rejäl störtskur och sen när jag skulle hem var det helt vindstilla. Regn som tog ner pollennivåerna rejält och vindstilla som höll dom lugna. Jag hade dessutom varit inne hela dagen och när jag drog igång intervallerna som förde mig hem svarade kroppen plötsligt i 180. Jag har svårt att med ord beskriva hur det känns när jag bromsat mig fram i veckor sen plötsligt kan gasa fullt. Det gick så överdjävligt bra från ingenstans. Löpning när den är som bäst trots asfalt, massor av folk i vägen och ett visst tvivel på att det skulle kunna hålla hela vägen. Men det gjorde det. Då gör det sen inget att spenatlångpasset till största delen gick långsamt på trötta ben. Ingenting alls. Loggar bästa veckan sen ett par veckor innan Stockholm Marathon och börjar tro på bra träning på träningslägret, förlåt, semestern.

Ha det,

Mackan

Annonser

Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Söndag. Långpass. Jobbet ska göras. Det var bara det att jag redan hade gjort så mycket jobb…

Den här veckan använde jag som någon sorts examensvecka för att se om det jobb jag gjort under våren stämmer överens med det jag vill göra om två veckor. Vad vill jag göra då? Jag vill springa en flock tuffa tävlingar under sju dagars tid. Fyra eller fem beroende på hur det känns men helst fem. Backiga rackare. Det är det jag lagt upp träningen för ända sedan julafton och har som mål. Jag har byggt upp sakta men säkert och hela tiden fokuserat på styrka, hårdhet och uthållighet.

Som diagnostiskt prov på vad kroppen klarar av hade jag tre hårda pass och ett långpass på schemat. En och samma vecka. Det är ju egentligen vad en standardvecka var förut men det var länge sedan jag testade det och jag var rätt nyfiken på vad reaktionerna skulle bli. I måndags blev det några vändor i slalombacken och det var jobbigt. Jättejobbigt. Det lustiga var att kroppen sen kändes förvånansvärt pigg trots att det var första repan i slalombacken på jättelänge. På torsdagen var det dags för långa terrängintervaller och det gick ju över all förväntan trots att det kändes så jädra ruggigt innan passet. Men plötsligt fanns det fart och styrka som jag inte känt på väldigt länge. Tack.

I går återvände jag till slalombacken och det var så fruktansvärt jobbigt. Det var ohemult jobbigt från det första steget till det sista. Jag ökade på passet med 50% sedan måndagen och givetvis anpassade jag farten från start lite och när jag tittar på siffrorna i efterhand så gick det faktiskt inte så illa. Visst, jag hade velat att det gick lätt och att jag hade orkat hålla samma tempo som på måndagen men nu gick det 5% långsammare. Jobbigt var det men välbehövligt för jag behöver verkligen träna utförslöpningen.

Med det passet i benen förväntade jag mig ett genomvidrigt långpass i dag. Eller rättare sagt med hela veckans träning i benen förväntade jag mig att få det väldigt tungt i dag. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. I stället kändes kroppen hur bra som helst. Pigg och glad i skallen och benen kändes lättare och lättare allteftersom tiden gick. Efter knappt 2½ timme var vi klara med passet och jag kände mig helt ärligt oberörd. Så jädra häftigt när sånt här händer. Jag fixade min ansträngningsmässigt tuffa vecka med bravur och jag får nog räkna med att det kommer att bli lite upp och ner resultatmässigt i England men att jag tål i alla fall att köra på. Framförallt har jag hamnat i positionen att jag orkar ta i och det är då det blir roligt. Det är ju inte OS jag ska till utan jag vill maxa ut upplevelsen och orka göra det på det sätt som jag trivs med. Att få tävla man mot man och kunna kämpa om placeringarna. Det här ska bli kul!

Ha det,

Mackan

Långpassdebut i skogen

I dag hände det äntligen. Långpass i skogen! Det har ju varit något isigt i vinter och även om den går att parera med dubbat så har jag inte velat utsätta tassarna för dubbade orienteringsskor under så lång tid. Men nu var det dags. Jag testade ju att tassa odubbat i skogen i tisdags och det var så lite is kvar att det kändes okej att köra så nu i helgen.

Så i dag var det dags att ge sig ut och förutom långpassdebut i skogen var det årsdebut för långpass back-to-back. Alltså att jag sprang långpasset med mörade ben. Mörandet bestod av terrängintervaller i går och precis som jag skrev i går morse verkade benen återhämtade från maran. Jag fick ytterligare bekräftelse på det under gårdagen för det blev ett fint årsbästa. Och jag tog ut mig. Efter det sista varvet satte jag mig ner på en stock och en kvinna som passerade kom fram och undrade om jag mådde bra. Hur ärlig kan man vara på en sån fråga? Visst mådde jag bra ur det perspektiv jag antar att hon frågade men tio sekunder efter avslutad lång intervall mår man ju rent objektivt inte topp. Ett par minuter senare mådde jag däremot utmärkt.

Med det i benen stack jag i morse ut till Bogesundslandet för att springa långt. Det vore synd att säga att benen kändes tip-top och det är kuperat därute. Uppförsbackarna var inte att leka med men vilken vårdag. Visst var det lite is kvar men det var det lilla. Jag fick gå försiktigt på ett par ställen men värre än så var det inte. Däremot var det blött. Riktigt blött. Men jag gillar vatten och lera och med tio plusgrader och sol gör det inget att benen försvinner ner till låren här och där. Tvärtom är det riktigt, riktigt kul! Med kortbrallor på så ger det inte heller någon irriterande känsla av byxor som åker ner. Nej det var bara helt perfekt. Jag älskar den här temperaturen som är just nu och det är bara att njuta. På de torrare partierna trampade jag på riktigt fint och med kvarten kvar att springa belönade jag mig själv med att sätta mig ner i en skogsbacke med lä och bara njuta i solen. Att bara vara härvarande och ta in våren till fullo.

Med tio minuter kvar konstaterade jag att benen var rätt vobbliga och sen tog det inte mer än 30 sekunder innan jag stod på näsan i leran. Men vad gör väl det? Våren är äntligen här! Och med det bjussar jag på en filmsnutt jag inte kunde hålla mig från att ta, för såna här dagar vill jag minnas.

Ha det,

Mackan

Sju veckor med negativ balans på energikontot

Nu har jag klarat av sju veckor. Sju veckor på låg energi men med hög energi. Som jag skrev i förra inlägget har det påpekats att jag verkar ha väldigt mycket energi. Det är inte bara naprapaten som påpekat det utan framförallt Baddaren blir ju ”lidande” av det.

Det är hög energi i vardagen och som jag berättade för T-Bone i dag under långpasset så känner jag mig som ett litet barn. Eller kanske en kattunge. Jag vaknar, känner mig superenergisk och så håller jag på tills jag blir trött och tvärsomnar. Men om det är hög energi i vardagen så ska jag i ärlighetens namn erkänna att det inte alltid varit fallet på träningspassen. De första fyra veckorna var det ofta så att jag blev trött efter typ … en kilometer … Det är ett fostrande sätt att träna på. Då är det skönt att stötta sig i forskning som visat att mitokondrietillväxten blir vassare med låga glykogennivåer.

Men just när man är ute och springer så gäller det att hitta glädjeämnen i annat än mitokondrier och det är så jädra kul att jag fått så mycket långpass-sällis den här vintern. T-Bone får tålmodigt lyssna på en massa raljerande om både det ena, andra och det tredje. Dessutom av någon som upplever sista milen på maran mest varenda långpass. Det är rätt tufft vill jag lova men samtidigt så vet jag ju att det är bara att trampa på. En vacker dag kommer jag återigen testa att springa fulladdad och jag längtar verkligen. Vid det här laget så kan jag inte ens minnas hur det känns att träna med tanken full.

Det är en jädra tur att jag fortfarande inte tränar mer än 60% av mängden jag tränar när jag går för fullt. Eller tur och tur, det är ju helt enligt plan och det är just på grund av den försiktiga planen som jag bad om hjälp av Coach Carbo. I full träning ramlar jag ner i tävlingsvikt sakta men säkert men nu visste jag ju att jag inte tål full träning och då krävs något mer.

Jag har fått frågan av flera vad det är för diet jag går på men jag går inte på någon diet. Det är fulla tallrikar med mat. Det är mer frukost än vad jag normalt äter och det är jordnötssmör varenda morgon. Jag lider inte utan det känns som att jag äter och äter. Men det är som jag tror jag skrev tidigare en herrans massa grönsaker och det är fritt från skräp. Normalt sett är jag rätt bra på skräp. Det enda negativa jag kan komma på är att det blir mycket planering. Lunchrestaurangernas mat är inte direkt hälsa så det är väldigt mycket matlagning och att komma ihåg att ta med matlådor för några dagar i taget. Ja och så sa Baddaren något roligt igår när vi var på gymmet: ”Det här gör så att du får mig att se välmående ut.”

Jag tar det som ett tecken på att jag börjar närma mig så som jag ska se ut när det blir dags för tävling. Sen ska insidan matcha upp det också. Det vore naivt att tro att jag byggt upp någon sorts tävlingsform på vad som just i dag, EBM-dagen 24.2, är två månader av träning. Men lättnaden i vikt skapar bättre förutsättningar för att minska belastningen på kroppen. Nu räknar jag kallt med att det bara är två veckor kvar av asfaltsnötande så om vädergudarna samarbetar så blir det mycket mer skog sen. Än så länge är det väldigt mycket is i skogen och såpass mörkt på kvällarna att det är svårt att komma ut utan pannlampa. I går köpte jag en karta för vintertrim och på helgen om tre veckor räknar jag med första långpasset i skogen på skogsstigar. Visst går det redan nu med dubbskor men dom är stygga att springa långt i. Det är liksom bara dumt att riskera någon skitskada för att jag inte kan hålla mig. Ska jag skada mig så ska det inte vara självförvållat.

Så, två asfaltsveckor till och med energiunderskott och sen blir det mycket skog sista biten fram till England. Och eftersom jag antagligen är lite lättare då och får högre andel skonsam löpning så räknar jag kallt med att kunna trycka upp mängden ett snäpp då. Miles matters och just det ska jag spela in podcast om på måndag. Då blir det fler än T-Bone som får lyssna på mitt raljerande och det ska bli skoj som fan.

Ha det,

Mackan

Trötta ben men lätta steg

Jag hade egentligen tänkt blogga lite om vikten och effekterna av grundträning men bestämde mig hastigt och lustigt om att bara lätt beröra det senare i texten. I stället säger jag: Hej världen, jag är på gång! 

Förra veckan gjorde jag ungefär det läskigaste man kan göra när man känner att man är på gång och månaden är februari. Jag pulserade ner. Jag har ju väldigt försiktigt ökat träningsmängden sedan jag drog igång på julafton och då måste man någon gång börja pulsera. Nu var det dags och just den månaden när flest människor omkring en är sjuka är det jätteläskigt att gå ner rejält i träning. Tänk om jag blir sjuk veckan efter? Då har jag plötsligt fått två veckor i rad av låg mängd! Jag vet faktiskt folk som tränat rätt seriöst, ja SM-medaljer och så, som kör sjukdomsbaserad pulsering. Då är frågan om dom får pulsering av att sjukdomarna kommer för att dom aldrig pulserar planerat…

I vilket fall som helst var veckans plan att fortsätta den smygande ökningen och det gick faktiskt bra. Jag grovplanerar ju bara min egen träning och låter rådande förhållanden ge faktiskt utfall och den här veckan blev en sådan. Skogen visade sig helt oanvändbar för att köra mina ”sköna” men skonsamma intervallpass med fokus på styrka. Styrka som jag så väl behöver i England. Men anledningen till att skogen blev dålig var att det töat och det gjorde vägarna hyggligt bra för att våga sig på en snabbdistans. Första riktiga fartpasset på fem månader efter vad jag kunde hitta i träningsdagboken. Jag får erkänna att jag var rejält nervös. Nervös för att skada mig. Det återfryser en del på nätterna och det innebär en hel del isfläckar och jag har fortfarande förra årets halkincidenter i färskt minne.

Men jag behöver dom här snabba passen för att bli lite rappare i steget och inte minst för att känna löpglädje och baske mig om det inte var sjuk löpglädje. Trots att jag fick smyga runt i myrfart i skarpa svängar så fanns det något som liknar fart i kroppen där jag kunde trycka på. Trots att jag ägnade hösten åt motion och fokuserat träningen sedan jul bara på styrka, flås och att i lugnt tempo bygga upp kroppen. Grundträning. Och ändå gick det att plötsligt öka tempot med typ minuten per kilometer. Och när jag sprang på eftermiddagen var det med ett bra mycket bättre löpsteg i lugn fart än vad jag haft tidigare i år.

Som lök på laxen kändes steget väldigt mycket bättre på dagens långpass. Ett riktigt långpass, det vill säga över 20 miles. Benen var inte alls återhämtade sedan i fredags och antagligen inte hjälpta av några benövningar på gymmet i går. Men steget var lätt. Plötsligt var det lite mer av tassande än slitande. Det fina vädret och det trevliga sällskapet hjälpte till men jag börjar baske mig att känna mig som en löpare igen. Även om benen var trötta kändes steget lätt. Just långpassen är mentalt jobbiga eftersom jag legat på ett rätt rejält energiunderskott sex veckor i rad nu. På de kortare passen har kroppen vant sig vid det men långpassen är mentalt tuffa. Ni som sprungit maraton vet hur det känns när depåerna börjar ta slut. Så känns det för mig rätt tidigt under långpassen. Nu kompenserar jag det av det mentala underläget av en jädra allmän go känsla av att det går framåt. Det var länge sedan löpning var så kul som nu.

Bild från förra lördagens underbara distanspass nere i Alingsås

Ha det,

Mackan

Årets första tremilare

Åh jisses vad jag ångrade mig i morse när vi gick upp. I går var det riktigt skönt ute, de sopsaltade g/c-banorna var verkligen sopsaltade och jag tänkte att jag kanske borde damma av långpasset. Men jag hade massor att fixa med inför den trerättersmiddag jag skulle bjuda Baddaren på och när jag hade kollat vädret tidigare verkade det som att det skulle sluta snöa rätt tidigt på morgonen.

Nu blev det inte så. Jag var ute och skottade halv nio till nio. Jag var ute och skottade halv elva till elva och jag hjälpte Baddaren att skotta fram bilen efter det. Sen skottade jag bort det som grannen hade borstat av från bilen och där det mesta hade landat på min uppfart. Tack för det. När jag var färdigskottad var jag rätt trött i kroppen men skulle långpasset genomföras i ljuset så hann jag inte äta lunch där och då utan jag for in till stan och tackade mig själv för fyrhjulsdriften. Den var bra att ha när jag skulle parkera i stan.

Strax efter att jag hade börjat springa mötte jag det som jag tror var snabba gänget i TSM på väg hem mot Stadion. Alla såg väldigt trötta ut. Själv var jag just då mest fascinerad över hur väldigt mycket vinter det var inne i stan. Jag var på jakt på sopsaltat och det såg inte lovande ut. I innerstan gick folk omkring och skyddade sig mot blåsten och det drogs på en del pulkor. En buss hade fastnat i den måttliga lutningen på Sturegatan och på ett ställe såg jag två poliser hjälpa till att putta ut en bil. Om vi bortser från bilarna sprang jag och tänkte att så här var det säkert i stan för länge sedan innan snöröjningen blev så effektiv som den ändå är numera. Det var lite som att kastas tillbaka i tiden. Sånt gillar jag.

Jag slirade fram och letade efter mitt sopsaltade stråk och baske mig om det i alla fall inte var sopsaltat längs Norr Mälarstrand. Det hade yrt igen en del och det som yrt hade lagt sig som en hal hinna på asfalten men det fick vara bra nog. Jag har ju sprungit säkert uppemot tusen varv runt Kungsholmen så jag kan vägen och det går att hitta en tvåtusing. Den sprang jag. Fram och tillbaka. I ärlighetens namn funderade jag på att ta tunnelbanan tillbaka till Stadion efter att ha borrat i den bitvis rätt rejäla motvinden de första två kilometerna. Benen kändes stelfrusna och det släppte mest varje steg på den där hinnan. Men det gjorde jag inte. När jag vände blev det riktigt behagligt. Benen värmdes upp igen och jag tänkte att jag tar i alla fall en till vända på fyra kilometer fram och tillbaka. Att det släpper lite känns helt ok när benen börjar bli lite varma. Två vändor blev tre vändor blev fyra vändor och nu var det inget att tjafsa om. Sen plötsligt mitt på den femte så möter jag Joey.

Jag sprang ju i snöyran i motvind och var i min bubblamen visst såg det ut som Joey. Han som alltid springer långpass tidig morgon. Och jo det var det och han slog följe med mig. Även om jag hade hamnat i en bra bubbla som inte krävde sällskap och det var typ bara en mil kvar på passet så var det väldigt trevligt med sällskap. Vi tog en repa men övergav sen Norr Mälarstrand och hastigt och lustigt var vi ända borta vid Sjöhistoriska innan vi vände upp mot Radiohuset och där vände han hem mot Bromma. Själv borrade jag med väldigt gott humör i motvinden längs Valhallavägen och när jag kom till bilen ville jag inte avbryta utan att försäkra mig om att jag fått ihop minst 30 km så det blev ett ärevarv ner till Odengatan innan jag var helt säker på att det var en tremilare så som det var planerat.

Förvånansvärt pigga ben även på slutet även om jag givetvis var trött. Det ska jag vara när jag slirat i kylan i över tre mil och skottat tung snö i mer än en timme. Men samtidigt väldigt nöjd. Jag har i år redan sprungit fler asfaltslångpass än vad jag gjorde under hela förra året. Och då räknar jag ändå in ett pass på grus i oktober. Men saker händer i kroppen just nu. Efter sex veckor av träning börjar den vänja sig vid just träning. Det tycker jag är kul och dessutom är jag rätt säker på att vädret kommer bara bli bättre. Nu jobbar jag vidare mot att få den där tåligheten som kommer att krävas om jag ska springa fem tuffa tävlingar på en vecka om knappt tre månader. Och jag är rätt säker på att jag hörde vilodag i morgon. Den behövs! För även om jag inte ligger på någon mängd att skriva hem om så tränar jag strukturerat och det blir ganska många minuter per vecka i skorna på det här underlaget och när kvalitetspass genomförs pulsande i skogen eller på löpband med 13-15% lutning. Plus styrketräningen!

Från torsdagens intervallpulsande!

Ha det,

Mackan