Inte enligt skolboken…

Nu har det firats i några dagar och det i kombination med att jag känt av pollenhelvetet ordentligt har gjort att kroppen hellre prioriterat sömn och vila än träning ända sedan i fredags. Inte bra men det är ingen mening att kämpa mot naturen utan man får glida med och göra vad man kan.

Normalt sett skulle jag väl rullat igång med en lugn jogg men har man hållit på så länge med det här som jag gjort så tycker jag att man kan få ta sig vissa friheter. Så jag åkte till Danderyds gymnasium efter jobbet för att köra första banpasset på vad jag tror är två år. Det är länge. Men jag skulle få sällskap av Baddaren och Tomas och då ville jag hellre göra det än att lalla runt för mig själv. Kan vara nyttigt att blåsa ur kroppen också. Hade vid starten av passet lagom mycket gucka i bihålorna för att känna det ända ner i tänderna men ska skiten ut får man tvinga ut det ibland. Så här blir det liksom i pollentider och när det dessutom började regna kändes det ändå som en bra idé.

Jag var lagom flåsig redan under lugn uppjogg men skam den som ger sig och jag tänkte att om inte annat så får jag mig lite välbehövlig löpskolning. Det känns alltid bättre att göra det på tartanen och jag värmde upp lite extra och släppte iväg de andra två en liten stund före mig.

Utfallet då? Jo jag sprang några få fyrhundringar i lite högre fart än vad jag trodde jag skulle klara av innan jag ägnade några minuter åt att hosta upp slem. Pollentider var det som sagt. Även om regnet kom så är det ju inte så att jag låtit bli att andas innan träning. Sen för att se till att de andra två höll farten ända in i kaklet agerade jag pacer på två repetitioner när jag hade äcklat mig klart. Ingen hosta alls av de sista två och jag fick upp Tomas i 4:15/km på den nästa sista och sen fyraminutersfart på den sista. Det är fördjävla kul att hara och väldigt kul att jag ändå kan springa och snacka och peppa i den farten.

Lite inspirerande träning in på kontot och samtidigt ett kvitto på att grisbenen inte är alldeles hopplösa. Dessutom mår bihålor och resten av kroppen väldigt mycket bättre nu efteråt. Nu blir det regn i några dagar och det ska bli otroligt skönt!

SkuggadbokWeb

Ha det,

Mackan

Annonser

Pulsträff

Dagens övning blev en pulsträff och en Pulsträff. För några veckor sen hörde Glanslöpare av sig och undrade om vi kunde ta ett gemensamt pass i dag. Jag vet ju vad han sysslat med sista året så det kändes som ett rätt osmart drag att ta bjuda in honom på Mårdhundsvarv. Men det gjorde jag. Med förbehållet att han får väl ta det som ett submaximalt pass.

Jag vet inte om någon har missat det men det har snöat i Tjabostan den här veckan och den stora frågan var inte om det skulle gå långsammare än på ett tag utan hur mycket långsammare det skulle gå. Nu är just det egentligen skitsamma eftersom det handlar om att springa sig trött och på känsla men det blir onekligen bättre – och jobbigare – träning för hjärta och ben när det blir mer tid på den ansträngningsnivån som är tänkt.

Personligen hade jag löjligt bra ben i går och försökte att inte utnyttja det under gårdagen men rent krasst så gick det bara drygt minuten långsammare än när jag maxade drygt fem veckor tidigare. Dock utan att anstränga mig den här gången utan det var ett konstant bromsande för att inte sabba dagens pass. Men hade jag lyckats bromsa nog mycket?

Glanslöpare är en vän jag skaffade mig under tiden på Puls.se. Detta fantastiska träningsforum som skapade så mycket vänner. Det var en tid innan sociala medier hade slagit igenom men vi hade varandras gästböcker som någon slags Fejavägg och jag lärde känna så många människor där som i dag är goda vänner. Ja, ni vet mycket väl vilka ni är och Glanslöpare är en av dom som jag verkligen gillar. Det var tre år sedan vi senast sprang tillsammans, då nere i Lerdiket och han visade sig sina hoods. Mina hoods kan han redan efter TEC men nu var det dags för roligare löpning än ultra!

Själva passet behöver vi inte grotta in oss i mer än lite grand. Men, första snabbvarvet gick ett par sekunder snabbare än förra veckan. Trots underlaget. Jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle spränga mig. Andra varvet gick 21 sekunder kvickare och ytterligare några sekunder snabbare än förra veckan. Visst ville jag springa progressivt på sista varvet också men det kändes inte realistiskt när vilan började. Glanslöpare konstaterade att han fick lite återhämtning uppför. Så är livet när man tränar med bergsgetter. Vi stack i alla fall ut på sistavarvet och baske mig om det inte gick lite snabbare hela tiden. Med 2½ minut löpning kvar ryckte han och jag kämpade som en liten gnu för att hänga med men orkade inte riktigt. Och det gick ytterligare 21 sekunder kvickare än förra varvet för mig och med några sekunder plus för min kompis. Jag kan lova att det var en riktig pulsträff för kroppen.

Summa summarum gick det alltså kvickare trots de förhållanden som rådde i dag. Det trodde jag verkligen inte under uppvärmningen när jag kände hur underlaget var i dag. Tack för det kroppen och kul att få träffa en långväga vän,dessutom i strålande väder. Resan mot formen fortsätter och om drygt två månader drar jag på mig nummerlappen igen.

DSC00652

Ha det,

Mackan

Halkfartlek

Ingen som bor i Tjabostan har missat snorhalkan som uppkom i går. Den var ju inte direkt oväntad med tanke på hur vädret sett ut och just i går ställde jag in alla tankar på löpning efter att ha varit ute och besiktigat omvärlden. Relationen mellan risk och vinst kändes inte riktigt värd att utmana. I dag var det lite svalare ute och jag räknade därmed kallt med att grusandet hade gett effekt och gav mig ut. Ajsbaggsen är guds straff mot löpkänslan och eftersom jag hade tänkt tassa snabbt la jag ner tankarna på att använda dom utan plockade fram mina egendubbade Lunaracers. Ett bra val.

Visst, det var utmanande ute och jag sprang lite annorlunda än jag hade planerat. Jag kortade den absolut yttersta delen på rundan och ersatte den med två långa backar där underlaget var finfint. Sen nyttjade jag golfbanans fairways till snöpulsning av det lättare slaget. Jobbigt, effektivt och helt befriat från is. Däremot upptäckte jag att det fanns en del vatten under snön på vissa partier. Men vatten har mina fötter aldrig dött av. Efter 45 minuter sprunget tog jag en kort sittande seriepaus där ute på golfbanan och den var välbehövlig för det var rätt jobbigt. Jobbigt men bra. Planen var att vara ute i 90-100 minuter med 60-65 minuter löpning i högre fart och sakta men säkert kom jag in i det på allvar. Fem minuter efter pausen sprang jag en känd ”högfartsträcka” som ska ta 14 minuter och noterade att trots underlaget höll jag ganska exakt samma fart som jag gjort tidigare i vinter. 14 minuter. Så mycket för den halkan!

Stärkt av detta avslutade jag passet jättefint och jag tappade inte fotfästet en enda gång. Jag kan väl inte påstå att min egendubbning funkar när det blir blankis med vattenhinna på men nog bra för att jag ska kunna våga springa fort på det ganska halkiga. Jag får bara komma ihåg att sakta ner i kurvorna och acceptera att det inte blir full utväxling på insatt kraft. Men träning är träning och tävling är tävling!

2015-01-14 13.36.09

Ha det,

Mackan