Några rader om form

Formen. Löparens ständiga följeslagare genom livet. Helst av allt vill man att den ska vara på topp mest hela tiden men så funkar det inte. Jag gick in i semestern i rätt usel form men jag är av skolan att det stressar mig inte utan jag jobbar på och rätt vad det är kommer den smygande. Tålamodet är löparens bästa vän och jag har tassat på med grundträning upp på bergstoppar, genom myrar och lugna morgonjoggar för att vänja benen. Både muskler och flås har fått jobba men på skonsammast möjliga sätt. Fram till förra veckan har dom inte stressats med snabbhet på länge och då blir dom inte särskilt snabba heller. Man skulle kunna kalla det dålig form men inte på samma sätt som efter någon eländig sjukdom.

Med den bakgrunden landade jag på västkusten i början av förra veckan och jag kände att nu är jag mogen att börja ta i. Planen var att träna alla dagar utom en där nere och att se hur mycket jag kunde förbättra mig under en begränsad tidsperiod. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag körde referenspasset annat än att jag tänkte bli trött och trött blev jag. Fruktansvärt trött. Jag ska inte påstå att jag jublade över tiden som blev den sämsta jag någonsin noterat när jag maxat över mina cirka 14 km. Å andra sidan har jag aldrig varit så här gammal tidigare heller och vikten just nu är några kilo högre än när jag snurrat runt här tidigare år. Bara att gilla läget.

Resten av veckan tryckte jag på vid ett par tillfällen till och kapade faktiskt nästan fyra minuter och när jag i söndags sprang två varv på slingan som långpass var jag minuten snabbare på det andra varvet än när jag maxade på referenspasset. Kroppen är en märklig sak men när flytet kommer i löpningen så händer det grejer. Det där flytet som jag är så känslig för och som är allt i min löpning.

I måndags fick jag välbehövlig och stenhård massage och när jag vaknade i tisdags var benen stendöda. I stället för att förstöra musklerna ytterligare rullade jag bara runt i genomblödningssyfte med tanken att pressa igen på onsdagen. Och pressade gjorde jag! Plötsligt var allt flyt där och med ett par kilometer sprungna började det ösregna och åska. Som tur var kom bara en knall men resten av rundan som innehåller väldigt mycket klipplöpning skulle genomföras på blöta klippor. Då är det bara att ta det väldigt försiktigt på sina ställen men ändå kapade jag ganska exakt ytterligare en minut och med lätta ben. Ja så lätt som det nu är att studsa upp och ner hela tiden men plötsligt var det kraft i kroppen.

Två träningsdagar kvar och den första av dessa två ägnades återigen åt lätt genomblödning innan det var dags för slutexamen. Naturen hade den dåliga smaken att bjuda på stormbyar och eftersom det hade regnat på natten fanns det lite blöta kvar här och där. Men är det inte det jag gillar bäst? Ja när det blir lite extra utmanande? Det är det baske mig och trots att benen var trötta efter den bästa träningsveckan i år så ville jag gå för det. Det var slitigt från det första steget och till skillnad mot i onsdags så var jag trött redan efter några minuters löpning. Trots att jag startade i medvind hela vägen till CP1 var jag inte en sekund före mitt bästa jag och nu väntade mest motvind i en halvtimme.

Jag slet som ett djur men med en stor portion av både löpglädje och jävlaranamma. Jag hade inga planer på något annat än förbättring och vid CP2 låg jag plötsligt minuten före mig själv. Alla som var på västkusten i går vet hur det blåste och nu började jag dividera med mig själv om hur mycket motvinden kostade. Döm om min förvåning när jag hade plockat ytterligare halvminuten till CP3. I motvind. Nu visste jag att jag skulle klara av det här och fortsatte att trycka på och jag landade på en förbättring med två minuter i slutändan.

Summa summarum förbättrade jag mig med 10 % under mitt lilla träningsläger och jag var ungefär lika färdig efter det sista passet som efter referenspasset. Detta trots väldigt mycket sämre yttre förutsättningar under den sista rundan. Jag tycker det är så ruskigt häftigt att jag vid min ålder fortfarande kan svara så fint på träning när jag börjar ta i. Jag har en bit kvar till där jag vill vara men nu har jag fått en grund att stå på och hoppas att den inte rycks från mig av någon anledning för det är kul att känna mig stark. Och återigen kan jag konstatera att det är ingen idé att stressa upp sig över något som svag form. Gör man grundjobbet innan så går det fort att pressa upp formen ordentligt om man är beredd att plåga sig lite.

2018-08-11-16-20-58.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

Fullare än månen…

…skulle man kunna tro att jag var förra veckan. En dryg vecka som spenderades nere på västkusten. Med stadiga steg, en fot före den andra i en fin dans rörde jag mig över klipporna. Visst hade det regnat under natten men det var ändå rätt torrt på större delen av rundan. När jag skulle ta det sista steget innan jag kom upp på fastare mark efter den tekniska löpningen noterade jag att där låg tång. Tång som såg torr ut. Det var den inte. Likt ett fyllo som plötsligt tappar balansen försvann fötterna under mig och jag for rätt in bland stenarna. Blödande knä. Blödande armbåge. Blödande underarm. Blödande hand. En rejäl smäll på skenbenet. Undrar om jag inte spräckte mjälten också? Jädrar vad gubben blödde. Men jag fick stopp på klockan efter lite fumlande. Jag ställde mig försiktigt upp. Var allting helt förutom det ytliga? Det verkade nog så. Det här hände just innan checkpoint tre och vid en koll på klockan så kunde det konstateras att jag hade chans på årsbästa runt Kuststigen. Trots extrasekunderna innan stopp. Borde jag fortsätta?

Klart jag måste fortsätta. Smärta kan man leva med och lidande är faktiskt frivilligt. Så jag fortsatte och baske mig om jag inte satte tvåårsbästa. Låt vara att jag var i bedrövlig form förra året men på just Kuststigen presterade jag nog min bästa träning ifjol. När jag kom fram till målet var jag ingen vacker syn och det var måttligt skönt att hoppa ner i saltvattnet med alla blödande sår. Men jag resonerade som att det var nog bra. Och lidande är frivilligt. Så jag bet ihop och sen satte jag mig på klipporna och undersökte skadorna. Jag överlevde. Men det såg nog rätt roligt när jag drog i backen. Tång är farliga grejer när man springer.

Annars då? Jag hade en hel del pass kvar att springa under veckan och även om det blev väldigt stelt i början av varje pass kunde dom springas. Rätt bra dessutom. Trots att det här hände redan i onsdags loggade jag in den bästa träningsveckan sen i maj. Även om jag var stel och det smärtade en del av svullnader så kände jag mig hel och fin i alla muskler. Den trista vaden försvann momentant med en enda naprapatbehandling när jag väl kom hem till sådan från Lappland och jag har fått springa mig trött i kroppen på riktigt. Synd bara att jag inte kunde fått det fixat däruppe men det är dåligt med naprapater i Jokkmokk. Då hade jag sluppit mer eller mindre vaska tre veckor. Jo, jag är tacksam att det funkade att röra mig brant uppför och utför men jag har saknat fartträningen. Och mängden. Nu fick jag till både okej mängd, snabbdistanser och snabba intervaller. Som jag vill att det ska vara. Hur är formen inför nästa veckas Skåla Opp då? Mycket tveksam. Men det är ju direkt inte så att jag skulle varit med i tätstriden… Sista backpasset innan blir det i alla fall i morgon och sen får det bli vad det blir.

Sa jag förresten att jag har öppnat bokförsäljningen igen? Det har jag sen ett par timmar tillbaka!

Malm01

Ha det,

Mackan

Träning á la Kajsa Varg

Man tager vad man haver och ibland har man tur med vad man haver. En vecka på vackra Bohus-Malmön mitt i sommaren och då finns det begränsat med plats för träning men det finns en sagolik miljö och det måste utnyttjas. Småstigar och klippor. Upp och ner, ner och upp. Inte ett steg blir det andra likt och det passar mig som handen i handsken. Att köra morgonjoggar före frukost på upp mot 70 minuter i teknisk terräng kanske är lite mastigt men jag lovar att man vaknar fort, men som jag njutit. Jag älskar att springa i teknisk terräng för man måste hela tiden ha moment i löpningen. Man måste hela tiden ha ett driv och balans för annars blir det tvärstopp när man ska upp eller ner för klipporna. Stigen utnyttjar hela tiden terrängen fullt ut och det är ständiga klättringar på upp mot 25-30 höjdmeter och sen ner igen. Tvekar man så tappar man massor av fart och det vill i alla fall inte jag. I praktiken innebär det att en del pass blir lite tuffare än vad som är optimalt men allt måste inte vara optimalt utan det kan helt bara vara roligt och skönt.

Sen kan man göra det roligt och oskönt också. I torsdags hade jag planerat en rekordattack på banan och för att göra dagsplaneringen lätt så valde jag att köra på morgonen, före frukost. Risken fanns att jag skulle bonka av det men det är inte så farligt. Man kan liksom inte bli mer än jättetrött och då är det bara att masa sig hem. Det blir full fart från start och med en ö full av klippor och vind utifrån havet så slipper jag i princip pollen och trots att det är före frukost så svarar kroppen fullt ut. Det är en underbar känsla och det är bara att rida på den. Det är svårt att sätta ord på den lycka jag fylls med när allt fungerar och jag får studsa fram över klippor och mellan stenar. Känslan av att ha samma koordination som när jag var tonåring och hoppade mellan stenar i älven. Allt bara fungerar. Ögat gör hela tiden blixtsnabba bedömningar om hur mycket kraft som behövs i varje steg och det känns inte som att det finns några bromsande krafter alls. Det spelar liksom ingen roll om det är upp, ner eller i sidled kraften ska riktas, allting fungerar. Det här är känslan jag ska ta med mig till alla de pass när det känns tungt och kantigt för det är det här som gör att varje minut jag lägger ner gör att det känns värt det. En kropp som fungerar precis som jag vill att den ska fungera. Hur gick det pass som skulle bli veckans höjdpunkt då? Jo, när jag kom fram hade jag klarat den drömgräns jag hade satt upp för dagen och sen var det bara att göra bomben rätt ner i havet med en känsla av att vara oslagbar. Den känslan, den känslan.

Nu är jag hemma igen med laddade batterier och en fin solbränna efter en vecka i splits på klippor dit skuggan har svårt att  hitta. Precis som det ska vara.

10492103_10203553627654896_8156405016851633085_n

Ha det,

Mackan