Dealbreaker

Jag har brutit löftet med mig själv. Tanken var ju att genomföra en hel vinters träning utan att ramla men idag sket det sig med råge. En vecka med plusgrader följt av en kall natt och sen nysnö var som upplagt för att det skulle bli svårt. Jag och Mårdhunden skulle ut och dra en tremilare och jag skissade bort de på förhand lömskaste delarna av ”vidriga rundan” som han kallar den.

Trots det kände vi direkt att det var riktigt läskigt under snön på sina ställen och vi sprang med försiktighet den första kilometern på 4:45. Fortsatt försiktig löpning men strax efter två kilometer så smäller det bara till. På en nanosekund befinner sig mina fötter en och en halv meter upp i luften och jag landar stenhårt på bröstryggen och skuldrorna. Jag lyckas som genom ett under hålla upp skallen och även om det blev en hygglig snärt i nacken orkar jag hålla mot så att jag inte slår i skallen. Blir liggande på rygg och Mårdhunden undrar om jag kan ta mig upp.

– Vet inte. Tror det.

– Kan du fortsätta?

– Tror det.

Efter en stund i liggande ställning drar han upp mig på benen igen och vi fortsätter. Det är halt som bara den på sina ställen och det tar hårt på kroppen i snö och blåst. Speciellt som det var en hel mil i motvind. Halvvägs var jag helt slut i höftböjarna men då blir det medvind och det slutar snöa. Sakta försvinner snön så smått från marken och allteftersom tiden går återhämtar sig kroppen och då ökar farten. Visst hade vi hjälp av vinden men det var ändå rätt bra fart på slutet. Totalt 30 km. Mörbultad. 2:19.

Troligtvis finns det inte mer än en handfull människor i världen som inte bara överlever en sån här vurpa utan också fortsätter springa. För att fira det fick det bli en liten whisky så fort vi kom innanför dörren. En något oortodox återhämtning som jag inte rekommenderar annat än för att lugna nerverna och dämpa graden av mörbultning. Laphroaig trumfar lätt Gainomax för den typen av återhämtning. Nu tänker jag inte röra mig ur soffan på resten av dagen.

DSC_0451

Ha det,

Mackan

Annonser