Varför i herrans namn?

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat
Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan

Taskigt vallat

Ja men då var det dags att börja förbereda sig för vad som närmast komma skall. Närmast är inte så farligt nära men ändå nog nära för att det är läge för att börja ta i igen. Vad gör man när man tar i när det är snö ute? Om man är jag så innebär det raka vägen till skogen och naturligtvis till Mårdhundsvarvet.

Baddaren brast ut i ett stort leende när jag berättade om den planen och frågade om hon fick följa med och det är klart att hon fick. Så vi for dit. Och vi sprang. Eller nå’t. Med facit i hand var ett hårt benpass på gymmet dagen innan och tre timmars promenad på morgonen strax före passet inte det smartaste draget för att åstadkomma några storverk. Underlaget underlättade inte heller. Men det var helt jeffla otroligt vackert i skogen denna lördag i mitten av januari.

Så vi sprang ett par varv och det var ohemult jobbigt. Vintervikt gifter sig dåligt med backar och jag hade vallat helt fel. Rädd för is under snön sprang vi båda två i skor med bra metalldubb men rätt lite dobb. Det blev någon variant av att glida runt ovanpå snön och fötterna for åt alla håll. Det planerade passet blev ett var kortare än planerat för vid det laget var jag helt slut i fotlederna. Men som vanligt när jag startar om med något så skapar jag ett nuläge att jobba ifrån och vi kan väl sammanfatta det som att det finns en god förbättringspotential. Och det var kul på det där vanliga sjuka sättet. Nu kör vi!

2018-01-20 14.00.25

Ha det,

Mackan

Köttarvarv

Jag är av den fasta åsikten att det är inte nyttigt att såsa för mycket när man springer. Inte bara för att det ger taskig utveckling utan för att kroppen måste få varva ur. Ja, som en motor. Om man gubbkör en bil så kommer den inte må bra i längden och det är baske mig likadant för kroppen. Muskler ska användas och om man bara lallar omkring använder man dom inte riktigt riktigt. Visst har jag tagit i lite på snabbdistanser sista månaden och kört lite stegringar under morgonjoggar men jag har slarvat med intervaller. Intervaller som faktiskt är det jag tycker är roligast.

I dag hade vi riktig indiansommar här i Tjockhult och då passade det utmärkt att väcka upp en intervallslinga jag uppfann förra vintern, Köttarvarvet. Cirka 450 meter långt i skogen några kilometer hemifrån. På dessa meter hinner man springa på en liten stig uppför ett mindre berg och därefter brant nerför detsamma. Överlever man det väntar lite plattlöpning och sen en slutspurt först uppför och svagt utför sista 60-70 meterna. Jag räknade redan på förhand ut att jag inte skulle hinna klart innan mörkret föll så det var pannlampa på och iväg. Om själva passet finns inte så mycket annat att säga än att det blev jättejobbigt. Och mörkt. Sådär jobbigt att det var lite tungt att jogga hem men uppenbarligen kom jag hem.

Det var allt annat än skönt men definitivt skoj på det där bisarra sättet som man tycker EFTER passet. Ja kanske lite under också. Men framförallt var det otroligt skönt att komma ut en sväng i skogen efter jobbet. Det blir ju inte direkt varmare framöver även om jag hoppas att hösten är här för att stanna. Till mars.

20171016_181606

Ha det,

Mackan

Onsdagsintervaller

Hade egentligen inte tänkt skriva något men så kunde jag bara inte hålla mig och måste skriva av mig lite innan det är dags att träffa Johnny Blund. Om inte annat för att jag ska komma ihåg den inre monologen innan dagens intervallträning. Så här kommer det vare sig ni vill eller inte.

Började morgonen med veckans fjärde löppass och det var kallt, det var vackert och det var med bra ben. Det sista jag gjorde innan jag la mig i går kväll var att smörja mina ömma ben med liniment i hopp om att få dom att må bättre. Dom mådde bättre när jag vaknade. Mycket bättre. -4 grader när jag stack hemifrån i morse men galet vackert ute och helt vindstilla. Och sen var det grejen med att inte wasta good legs. Jag lyckades hålla mig tills det var majlen kvar till jobbet och då kunde jag inte låta bli att trycka till. Så jag tog rulle på en cyklist bara för att det var så jävla skönt. Trots att jag visste att det stod skitjobbiga intervaller på eftermiddagens schema (12×2′ med 60” vila).

Och jo, ja, jag ångrade det när det var dags att byta om. Jag ångrade dessutom att jag inte hade passat på att köra kvalitetsträningen på morgonen för nu väntade motvindsintervaller. Jag ägnade hela ombytet och uppvärmningen till att jobba in en acceptans att det skulle gå långsammare i dag än senast. För då hade jag en rätt fin medvind. Och jag hade två vilodagar i bagaget. Det fanns liksom ingenting som talade för att det skulle gå bättre i dag. Jag vet att det är helt okej och jag lovade mig själv att i alla fall kämpa. Jag lovade mig själv att det är till och med okej om det är regressivt så länge jag försöker.

Fan inte fega!

Nej just det. Inte fega trots att det är motvind och jobbigt. Skulle kunna dra något här om drakar och motvind men jag är löpare. Ingen jeffla drake. I stället fokuserad jag på att försöka hålla bra teknik trots motvind. Det och att bli trött. Utfallet då? Jo jävlar. Det gick att springa bättre än senast trots motvinden. Den stora behållningen var dock inte farten utan styrkan och återhämtningsförmåga. Det var väldigt tydligt att jag klarade av att behålla farten bättre än tidigare genom varje repetition och att jag återhämtade mig otroligt fint på 60 sekunder. Samt att jag återhämtar mig bra på 48 timmar och tre pass sen förra tuffa passet. Bra saker fortsätter att hända i kroppen men känslan nu på kvällen beskrivs bäst med en bild. I morgon blir det en välförtjänt vilodag.

Tired-Cat-Uses-Its-Last-Bit-Of-Energy-To-Stand-Up-In-The-House

Ha det,

Mackan

När det tar emot

Jag skulle inte vilja påstå att jag var pigg som en lärka när jag vaknade i morse men jag vaknade, jag drack mitt kaffe och jag övervägde om jag skulle ta den längre vägen till jobbet. Som vanligt vaknar jag inte till riktigt förrän jag sprungit ett tag och då först tog jag det slutliga beslutet att springa lite längre. Inte för att jag egentligen ville springa längre men jag ville tassa på stigar och inte mala asfalt och så fick det bli. Belöningen blev ett gradvis stigande humör och dessutom ett möte med Ultrababe och dotter. Alltid lika trevligt när vägar korsas.

Väl på jobbet var det full energi och det krävdes bra fart för jag skulle inte bara förbereda en dragning jag skulle hålla utan den skulle hållas också. Allt före frukost. Men klockan 09:46 var presentationen skriven och 09:59 jag var redo att snicksnacka för en större flock arkitekter. Jag kunde övertyga dom att min nyskrivna referensarkitektur var värd att anta. Bam! Snabblunch och sen möten, möten och möten. Under det näst sista kände jag att energinivåerna var nära noll och tänkte att det kunde åtgärdas med frukt. Frukt slut. Ingen tid att springa och köpa någon heller på de sex minuter jag hade på mig för förflyttning genom huset. Nödlösningen fick bli sju Dumlekolor. Jag vet, uselt. Riktigt uselt. Men direkt efter sista mötet hade jag planerat att springa snabba intervaller och någon energi krävdes för att klara av det. Om än bara lite för att få med hjärnan i leken.

Tur i alla fall att jag fick i mig kolorna för det i kombo med en halvliter vatten fick upp mig från nästintill komaläge till en skalle som trodde det var värt att prova. Men det tog emot något så fruktansvärt. Löftet till mig själv blev att jag provar i alla fall att värma upp. Efter uppvärmningen (som kändes hemsk) blev löftet att testa åtminstone en repetition. Hemsk känsla men det som räddade en fortsättning på passet var att det verkade ändå gått rätt kvickt. En repetition blev två blev tre och plötsligt var summan 13. Nio sekunder kvickare per kilometer än för två veckor sen så det var inte så konstigt att det var jobbigt. Jättejobbigt. Men jag fick beröm av en man jag brukar möta längs vägen då och då. Han tyckte att jag såg klart tävlingsbar ut och att jag verkade konkurrenskraftig för min veteranålder på vad han gissade var 40 år. Vi får väl se hur det är med det men jag blir alltid lika glad när jag får beröm av okända människor på stan.

En sak är i alla fall helt säker. Hade jag inte haft ett närliggande mål hade det inte funnits på kartan att jag plågade mig igenom dagens pass. 24 km in på kontot varav nästan en tredjedel i skitjobbig zon. Och det är rätt kul att plåga sig trots allt. Speciellt när klockan i slutändan visat sig ticka långsamt. Sova gott i natt lär jag också göra!

2017-04-04 18.05.09

Ha det,
Mackan

Djupt inne i dimman – jag är smidig som en ninja

Kroppen ska retas om det ska hända något så efter ett gäng veckor med snabb morgondistans på tisdagsmorgnarna och med åtta veckor till tävlingspremiär var det dags. Dags för att reta upp kroppen på allvar. In i dimman i form av korta intervaller och då är det bättre att vänta till eftermiddagen när kroppen är mjukare. Eftersom det var rätt obehagligt ute i morse gick det lite för snabbt för att vara ett intervallpreppande pass. Så kan det bli. Jo visst mjuknade jag men det är korkat att springa för fort. Fast säg det till mitt morgonjag som blev dyngsur i blötsnön redan efter tre steg.

Ångrade jag mig under uppvärmningen i eftermiddags? Svar ja. Benen kändes riktigt sega trots mina Ron Hill men det var liksom försent att åtgärda och man kan aldrig mer än testa. Det här var passet som skulle ge mig en baseline för hur mycket snabbhet jag tappat på att inte springa fort på länge. För att sen kunna mäta utvecklingen. Jag är lite osäker och orkar inte kolla träningsdagboken men jag tror inte att jag kört kortare intervaller sen i somras. Det är ett tag sen. Det brukar kosta.

Planen var att springa minst 10×2′ med option på två-tre till. Ståvila i 60”. Utfallet blev tretton stycken och i vad jag tror var stegrande fart. Om känslan i början var att jag var som en samuraj i rustning så var faktiskt känslan på slutet mer åt ninjahållet. Att säga att jag var smidig som en ninja är väl att överdriva men även om jag var jädrigt trött så började viss avslappning infinna sig. Och det är dit man vill. Avslappnad, rytmisk och i balans. Farten den kommer med tiden om man bara vågar ge sig in i dimman och håller för det. Det är verkligen inte behagligt men det är inte meningen att det ska vara det heller!

2017-03-21 17.34.46

Ha det,

Mackan

 

Pulsträff

Dagens övning blev en pulsträff och en Pulsträff. För några veckor sen hörde Glanslöpare av sig och undrade om vi kunde ta ett gemensamt pass i dag. Jag vet ju vad han sysslat med sista året så det kändes som ett rätt osmart drag att ta bjuda in honom på Mårdhundsvarv. Men det gjorde jag. Med förbehållet att han får väl ta det som ett submaximalt pass.

Jag vet inte om någon har missat det men det har snöat i Tjabostan den här veckan och den stora frågan var inte om det skulle gå långsammare än på ett tag utan hur mycket långsammare det skulle gå. Nu är just det egentligen skitsamma eftersom det handlar om att springa sig trött och på känsla men det blir onekligen bättre – och jobbigare – träning för hjärta och ben när det blir mer tid på den ansträngningsnivån som är tänkt.

Personligen hade jag löjligt bra ben i går och försökte att inte utnyttja det under gårdagen men rent krasst så gick det bara drygt minuten långsammare än när jag maxade drygt fem veckor tidigare. Dock utan att anstränga mig den här gången utan det var ett konstant bromsande för att inte sabba dagens pass. Men hade jag lyckats bromsa nog mycket?

Glanslöpare är en vän jag skaffade mig under tiden på Puls.se. Detta fantastiska träningsforum som skapade så mycket vänner. Det var en tid innan sociala medier hade slagit igenom men vi hade varandras gästböcker som någon slags Fejavägg och jag lärde känna så många människor där som i dag är goda vänner. Ja, ni vet mycket väl vilka ni är och Glanslöpare är en av dom som jag verkligen gillar. Det var tre år sedan vi senast sprang tillsammans, då nere i Lerdiket och han visade sig sina hoods. Mina hoods kan han redan efter TEC men nu var det dags för roligare löpning än ultra!

Själva passet behöver vi inte grotta in oss i mer än lite grand. Men, första snabbvarvet gick ett par sekunder snabbare än förra veckan. Trots underlaget. Jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle spränga mig. Andra varvet gick 21 sekunder kvickare och ytterligare några sekunder snabbare än förra veckan. Visst ville jag springa progressivt på sista varvet också men det kändes inte realistiskt när vilan började. Glanslöpare konstaterade att han fick lite återhämtning uppför. Så är livet när man tränar med bergsgetter. Vi stack i alla fall ut på sistavarvet och baske mig om det inte gick lite snabbare hela tiden. Med 2½ minut löpning kvar ryckte han och jag kämpade som en liten gnu för att hänga med men orkade inte riktigt. Och det gick ytterligare 21 sekunder kvickare än förra varvet för mig och med några sekunder plus för min kompis. Jag kan lova att det var en riktig pulsträff för kroppen.

Summa summarum gick det alltså kvickare trots de förhållanden som rådde i dag. Det trodde jag verkligen inte under uppvärmningen när jag kände hur underlaget var i dag. Tack för det kroppen och kul att få träffa en långväga vän,dessutom i strålande väder. Resan mot formen fortsätter och om drygt två månader drar jag på mig nummerlappen igen.

DSC00652

Ha det,

Mackan

Mårdhundsmania

När jag kom hem från jobbet i går kändes långa intervaller väldigt långt borta. Efter kvällens indiska mat kändes långa intervaller väldigt långt borta. När klockan ringde i morse kändes långa intervaller väldigt långt borta.

Men har man bestämt så har man bestämt och när T-Bone dök upp vid ytterdörren var det bara att trava i väg. Men att springa fort kändes fortfarande väldigt långt borta. Känslor kan dock ändras och under det första varvet med rent fokus på flyt kändes det plötsligt lättare. Det var som om kroppen ville ha lite fart och det gick nästan 20 sekunder snabbare än förra veckan.

Under andra varvet fokuserade jag på att trycka på utför och då kapade jag 13 sekunder jämfört med förra veckan. Men snäppet svettigare. Jag kände i alla fall att det fanns mer att ta av. Förra veckan fick jag till en rätt kraftig progression på varv tre och jag var nyfiken på om den varvtiden skulle gå att matcha och visst gick det. Det gick genom att växla upp trycket till att gälla både utför och på flacken. Minus fyra sekunder mot föregående vecka.

Nu var nyfiken stor på om jag skulle kunna pressa sista varvet genom att våga gå på ordentligt överallt. Vid CP-0.5 matchade jag tiden på sekunden och det kändes lättare än förra veckan. Vid CP1 var jag plötsligt fem sekunder före men nu kändes det inte alls lättare utan tvivlet började komma. Skulle jag orka i mål överhuvudtaget? Jag fortsatte att trycka så mycket jag vågade och belöningen kom vid CP2 med minus nio sekunder. Problemet är att det är precis före banans lägsta punkt. Är jag för trött där så blir det ett rent helvete att ta sig in och vid CP3 var jag för trött för att minnas vad jag hade föregående vecka. Och då återstår två jobbiga backar under de sista knappa tre minuterna. Jag lät nu inte bara som en blåsbälg utan jag var sjukt trött i röven. Det är bra. Men jobbigt. Det finns dock inget att spara på utan bara att jobba på att hålla flyt men ändå ta i. Det enda som motiverar nu är chansen att drämma till förra veckans tid rejält och vid CP4 på toppen av den sista backen vet jag att jag kommer att göra det.

Minus 19 sekunder på avslutningsvarvet jämfört med förra veckan och hela 36 sekunder bättre än för tre veckor sen. Då var jag betydligt mer utvilad före passet men precis lika slut vid målgång. Sen var det bara att sitta och vänta på T-Bone och det visade sig att även han gjort stora framsteg. Delad glädje är dubbel glädje och svårare än så här behöver det inte vara för att bli glad över resultat. Jag vet att jag har en bit till toppformen men genom att jämföra mig med mig själv i närtid kan jag bli skitglad över de framsteg jag gör. Det är skönt att bli skittrött och det är jättekul att känna att det går att utvecklas även från lägre nivåer. Är jag i form jämför jag mig gärna med andra men nu är jag sjusärdeles nöjd över jämförelserna med mig själv. Den enda som jobbar efter exakt samma förutsättningar som mig är ju just jag.

DSC00985Ha det,

Mackan

Mårdhundsvarvets revansch

I dag var det dags att återvända till Mårdhundsvarvet. Long time – no see. Jag visste att det skulle bli tufft och att jag skulle se mina gamla tider rinna ut långt innan jag var framme vid slutet av varvet och det var okej. Jag sprang en mara för sisådär 1½ månad sen och efter det så var jag först matförgiftad, sen åkte jag på en förkylning och hann sen inte springa mer än en vecka innan det var dags för operation av snoken med efterföljande helvila. Det är klart att formen är usel. Men usel form får inte vara en ursäkt för att undvika att springa pass som avslöjar den med all önskvärd tydlighet. Vi kan sammanfatta det som att det var stolpigt, jobbigt, rövaktiverande och helt underbart. Nä, nu ljög jag om det sista. Det var inte underbart men det var skoj. Jag snittade faktiskt lite snabbare än vad jag hade vågat hoppas på och jag fick flåsa hårt och bli rejält stum i benen. Det var uselt men inte så uselt som det hade kunnat vara och om jag viktkorrigerar mot tidigare år så var det nästan anständig fart och det tar jag mig med hem. Dessutom fick jag chansen att se Tibor plågas men samtidigt hitta glädjen i den kravlösa löpningen och han sammanfattar det så här:

Oj vad upprymd jag känner mig! Har haft några varv på ett snårigt terrängspår i skogen. Jag har tyvärr lagt på mig fler kilo än den förbättring som mitt motionerande har gjort, under sista månaderna. Dvs gjort nån slags kräftgång med löpkänsla. Idag rann liksom allt det där av mig. Skojig terräng att springa i och inga pulsband eller GPS-klockor. Tack för uppslaget och sällskapet Mackan. En av dom bättre, nånsin!

Bifogar en bild från min tävling Täbys Tekniska Terräng, en tävling där 100% av bruttointäkterna gick till välgörenhet! Som det alltid borde vara. Mårdhundsvarvet tog revansch på mig i dag men ge det några gånger så ska jag nog slå tillbaka.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

15×1100

Man kan göra det jobbigt för sig och man kan göra det jättejobbigt för sig. I dag valde jag att göra det jättejobbigt för mig. I går kväll fick jag någon sjuk idé att jag skulle ju kunna springa en massa intervaller på väg hem från jobbet. Jag visste mycket väl att jag skulle ångra mig någon gång under dagen men jag hölls sysselsatt och hann inte tänka så mycket på det mer än att jag kom på att jag kanske skulle trycka i mig en bar vid tresnåret. Men det var ren tur.

När jag väl skulle dra iväg var jag dock inte alls sugen. Som vanligt. Det händer liksom aldrig att det kommer något spontant jättesug just när det är dags. Speciellt inte när man ska springa så många och relativt långa. Speciellt inte när man vet att vissa kommer att gå uppför. Speciellt inte när man ska ha kort vila. I det här fallet 60 sekunder. Observera att ”man” här hela tiden är jag. 15 reps är skitmånga när dom är så långa. Det fick jag erfara redan efter 4-5 stycken. Då började det av naturliga skäl bli jobbigt och det var fortfarande jättemånga kvar. Efter åtta tänkte jag att nu skulle jag ju faktiskt kunna sluta för nu har det redan blivit ett bra pass. Samtidigt vet jag innerst inne att jag anpassat farten för att fixa alla 15. Efter tolv tänker jag att det är ju nästan lika många som 15 och det skulle bli en lagom lång nedjogg. Lång men inte för lång.

När valet är gjort att fortsätta efter tolv finns det dock inte längre några tankar på att avbryta utan nyfikenheten på vilken fart jag håller tar över och jag vet att under den sista har jag en referensfemhundring mitt i. Jag tror inte att jag tappat något tempo utan den ger ett helt godkänt svar trots att jag får gira/bromsa för en vit skåpbil som försöker köra över mig. Jag vet egentligen inte vilket svar jag väntade mig av det här passet mer än att jag ville testa om jag kunde genomföra ett av mina gamla paradpass. Det härdar både ben och psyke, speciellt när man kör det utan sällskap och nu känner jag mig riktigt nöjd. Stämplar in dagen på totalt 29 km varav en stor del i hög fart. Jag har genomfört en riktigt fin träningsperiod och känner mig stark. Jag är nog så snabb jag kan vara i mitt något barbaliknande tillstånd och det tar jag. Nu väntar återhämtning och sen på’t igen på allvar efter påsk.

2014-04-23 07.59.16

Ha det,

Mackan