Tillbaks till fart

Vecka fyra sen jag trevande började jogga efter stukningsuppehållet och den här veckan har jag satt lite fart på kroppen igen. Flåset har jag hållit igång med cykelintervaller men benen har fått jobba i lugnt tempo. Och visst har jag flåsat hårt även i löpningen men det har varit i skogens tunga backar. Det är något annat än att springa med fart.

Så, i dag bestämde jag mig för att testa att öka tempot med turfintervaller. Turf är ett spel där man tar zoner och jag var rätt aktiv för fem-sex år sedan. Jag tyckte det var ett kul sätt att få till fartlöpning med lite lek inblandat. Då hade jag levlat upp och när man levlar upp så går det snabbare att ta en zon, det vill säga kortare vila. När jag återupptog den här leken i vintras hade jag tappat bort min inloggning och började om från början. Nu har jag med cykelns hjälp kommit upp på hygglig nivå igen och vilan har blivit lagom kort. Rättare sagt 24 sekunder för tillfället. Lagom för att köra mängdrepetitioner på utan att stressa musklerna för hårt.

Uppjogg på tre zoner i dag och sen igång med tempo. Aj aj aj vad det tog emot. Inget flyt alls i högre fart och hela kroppen protesterade. Jag drog två snabba sträckor innan jag tog en lugnare eftersom det var konstant uppför. Men sen var det på det igen och jag fick till totalt 21 fartsträckor om jag räknat rätt. Typlängden på en sån sträcka var väl ungefär 500 meter och det är rätt långt när man inte är van och med så kort vila. Så jag lyxade till det och tog 3-4 vilor på någon minut extra. På det hela får jag väl ändå säga att det gick bra. Det var varmt och det var tunga ben hela vägen och utan något flyt i steget. Men det vet jag kommer om jag övar.

För det är just det, man måste öva. Fart kommer inte gratis. Den finns inte kvar för att den funnits förr. Inte för att jag egentligen behöver någon fart nu eller på länge men det finns något annat jag behöver och det är flyt. Flyt i hög fart brukar ge flyt i låg fart för mig och med flyt kommer löpglädje. Det behöver jag alltid! För om jag bara lufsar/töltar runt så blir det ett gubbasteg och det gör ingen glad. Eller jo, det kanske det gör men inte mig. Jag hade förmånen att under ett banlopp springa samtidigt som en gammal storlöpare och han hade baske mig flyt i steget trots en ålder som är bra mycket högre än min nuvarande. Så vill jag ha det länge till. Nu har jag övat eftersom jag kände mig mogen. Snart är det studs i benen igen!

Ha det,

Mackan

Tusen skäl att stanna

Intervallträning i dag. Intervallträning i skogen. Normalt sett försöker jag ju ha mina tuffare pass i skogen på vintern eftersom vägarna brukar vara något av en utmaning. Nu är det här en onormal vinter och det skulle gå utmärkt att träna på asfalten men skogen är bra. Bra för att den ger den där variationen som gör att man kan köra hårt med minskad skaderisk och det är något som fler borde ta till sig. Raka motsatsen till 200-metersovalen inomhus. Samt bra för att man kan jobba lungorna ur sig utan att det sliter så farligt.

Men det var ett stickspår. Jag skrev lite om förändring på LinkedIn i går morse och jag tänkte på den förändringen i dag när jag sprang. Att bara vilja ha förändring är lätt. Jag har genom åren sett många som vill vara löpare men som verkar fullkomligt ointresserade av att jobba för det. Sorry, då händer det inte. Eller jo, om man in sann identitetsanda helt enkelt definierar det som att man är det så blir man det. Men man missar en del trevliga fördelar med att då vara en vältränad löpare.

I dag jobbade jag för det och när jag hade sprungit ungefär en minut av planerade 35 kom dom där klassiska obehagskänslorna av att det är jobbigt. Förändring är jobbigt. Hela skallen börjar bubbla av skäl till att stanna eller sänka tempot. Kan jag skjuta upp det? Är jag inte lite sliten? Blev det här för nära inpå den stenhårda massagen? Har jag inte lite kramp i lungspetsen? Det finns så oerhört många skäl att avbryta och det finns bara ett enda skäl att fortsätta. Det skälet heter förbättring. Vill jag förbättra min löpkapacitet så får jag fortsätta att pressa mig. Det är en tuff mental kamp när det finns 1000 skäl i ena vågskålen och bara ett enda i den andra. Då gäller det att det skälet väger tungt!

Så, jag dödade alla lätt vägande skäl ett efter ett och kämpade mig genom knappt 34 minuter till. Jag höll mig på en nivå där jag inte fick något gratis och där jag många gånger tvekade om jag gått ut för hårt men visst, det gick den här gången också. Och efteråt är det alltid värt det. Jag må springa på en blygsam nivå numera men viljan att jobba finns där för jag vet att jag mår bättre av det. Det är en underbar känsla att ha en riktigt bra kondis och känna sig stark men det är även en jädra skön känsla av att känna hur man jobbar för det. Processen. För när vetskapen finns om att det ligger massor av hårt arbete framför en för att komma dit man vill så får man baske mig njuta av processen också!

Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Spenat, nästan bara spenat

Jag måste erkänna att jag är väldigt nöjd med veckan som gått. Man skulle kunna tro att jag ätit en massa spenat, vilket jag i och för sig gjort, men det handlar mer om skog. Om ingen har märkt det så har det varit rätt ordentligt varmt den här veckan och kombon värme och asfalt tycker jag är något knepig. Men det finns ju skog och jag har lyxen att faktiskt kunna springa till jobbet genom rätt mycket skog. Det blir några kilometer längre i varje riktning vilket får konsekvensen att jag måste gå upp en halvtimme tidigare för att få det att funka. Men det går.

Det går och det blir så mycket bättre än när jag ska traska solvarm asfalt. Dessutom kan jag springa nercabbat utan att någon behöver ta anstöt av en lagom tjock man i sina bästa år. I dag testade jag för övrigt att köra nercabbat med ryggsäck på. Jag fegade lite och hade med mig en tröja om det skulle börja skava men baske mig om det faktiskt inte funkade! Jag vågade mig inte på att springa långpasset vätskelöst den här helgen också och då blir det rygga även om det kostar lite extra svett. Trots att jag gick upp ovanligt tidigt för att vara jag och helg var det otroligt varmt. Solen sken från en molnfri himmel och inte ens på fjärdarna krusade sig vattnet av vinden. Men jag fixade det och jag kunde till och med kosta på mig en rejäl fartökning på slutet. Lite lagom hög på livet och extra sporrad av att jag fick se en kick-ass-stor rovfågel på väldigt nära håll. Trodde nästan att det var en örn för den kändes så stor men det var det nog inte. Men satan vad vacker den var när den hamnade på en gren just ovanför min skalle. Vacker och stor. Stor och vacker.

Men jag har inte bara spenatat utan lyxade till det med korta intervaller när det uppstod ett tillfälle att carpa. I tisdags satt jag i möten mest hela dagen men på det sista såg jag hur det kom en rejäl störtskur och sen när jag skulle hem var det helt vindstilla. Regn som tog ner pollennivåerna rejält och vindstilla som höll dom lugna. Jag hade dessutom varit inne hela dagen och när jag drog igång intervallerna som förde mig hem svarade kroppen plötsligt i 180. Jag har svårt att med ord beskriva hur det känns när jag bromsat mig fram i veckor sen plötsligt kan gasa fullt. Det gick så överdjävligt bra från ingenstans. Löpning när den är som bäst trots asfalt, massor av folk i vägen och ett visst tvivel på att det skulle kunna hålla hela vägen. Men det gjorde det. Då gör det sen inget att spenatlångpasset till största delen gick långsamt på trötta ben. Ingenting alls. Loggar bästa veckan sen ett par veckor innan Stockholm Marathon och börjar tro på bra träning på träningslägret, förlåt, semestern.

Ha det,

Mackan

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Söndag. Långpass. Jobbet ska göras. Det var bara det att jag redan hade gjort så mycket jobb…

Den här veckan använde jag som någon sorts examensvecka för att se om det jobb jag gjort under våren stämmer överens med det jag vill göra om två veckor. Vad vill jag göra då? Jag vill springa en flock tuffa tävlingar under sju dagars tid. Fyra eller fem beroende på hur det känns men helst fem. Backiga rackare. Det är det jag lagt upp träningen för ända sedan julafton och har som mål. Jag har byggt upp sakta men säkert och hela tiden fokuserat på styrka, hårdhet och uthållighet.

Som diagnostiskt prov på vad kroppen klarar av hade jag tre hårda pass och ett långpass på schemat. En och samma vecka. Det är ju egentligen vad en standardvecka var förut men det var länge sedan jag testade det och jag var rätt nyfiken på vad reaktionerna skulle bli. I måndags blev det några vändor i slalombacken och det var jobbigt. Jättejobbigt. Det lustiga var att kroppen sen kändes förvånansvärt pigg trots att det var första repan i slalombacken på jättelänge. På torsdagen var det dags för långa terrängintervaller och det gick ju över all förväntan trots att det kändes så jädra ruggigt innan passet. Men plötsligt fanns det fart och styrka som jag inte känt på väldigt länge. Tack.

I går återvände jag till slalombacken och det var så fruktansvärt jobbigt. Det var ohemult jobbigt från det första steget till det sista. Jag ökade på passet med 50% sedan måndagen och givetvis anpassade jag farten från start lite och när jag tittar på siffrorna i efterhand så gick det faktiskt inte så illa. Visst, jag hade velat att det gick lätt och att jag hade orkat hålla samma tempo som på måndagen men nu gick det 5% långsammare. Jobbigt var det men välbehövligt för jag behöver verkligen träna utförslöpningen.

Med det passet i benen förväntade jag mig ett genomvidrigt långpass i dag. Eller rättare sagt med hela veckans träning i benen förväntade jag mig att få det väldigt tungt i dag. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. I stället kändes kroppen hur bra som helst. Pigg och glad i skallen och benen kändes lättare och lättare allteftersom tiden gick. Efter knappt 2½ timme var vi klara med passet och jag kände mig helt ärligt oberörd. Så jädra häftigt när sånt här händer. Jag fixade min ansträngningsmässigt tuffa vecka med bravur och jag får nog räkna med att det kommer att bli lite upp och ner resultatmässigt i England men att jag tål i alla fall att köra på. Framförallt har jag hamnat i positionen att jag orkar ta i och det är då det blir roligt. Det är ju inte OS jag ska till utan jag vill maxa ut upplevelsen och orka göra det på det sätt som jag trivs med. Att få tävla man mot man och kunna kämpa om placeringarna. Det här ska bli kul!

Ha det,

Mackan

Testvarv ljuger aldrig

Jag gillar testvarv och har en flock såna av olika karaktär och dom är så obarmhärtigt bra på att säga sanningar. Det kommer aldrig diffa en meter och man får veta exakt hur bra eller dassig form man har för stunden. Men jag gillar testvarven mer när dom ger mig bra besked.

Nu har jag snurrat runt på mina olika testvarv i drygt ett kvartal i den här omgången av riktig träning och jag måste säga att min egen kropp förvånar mig. Det har gått konstant framåt sen jag drog igång i julas men nu verkar det som att det är proppen ur på riktigt. Ikväll kändes det sjukt ruggigt när vi stack ut och det sätter förväntningarna lågt. Dessutom en lång arbetsdag och kaostrafik på vägen hem och då sjunker förväntningarna än mer. Men jobbet ska göras och jag gillar ju resultatet av jobbet så det var bara att sticka ut.

Kvällens plan var att öka upp mängden med 30%. Dvs 4×3 km i stället för 3×3 km som jag kört regelbundet hela vintern. Det är en hel del men jag gillar fyravarvsangreppet. Då kan jag använda det första varvet till att hitta flytet och det andra till att börja maxa utförslöpningen. Genom att göra det hittar jag sen farten även på platten och under sistavarvet trycker jag på hela tiden. Det är intressant. För man vet aldrig hur mycket trycket uppför påverkar möjligheten att orka bibehålla farten utför och på platten. Min egen teori om att göra så här är ändå att jag ska ha hittat det flyt jag behöver för att hålla farten så att det funkar trots trötta ben.

Teori är teori och praktik är praktik så hur gick det då? Jo tack utmärkt! Teorin stämde i praktiken och det gick då automagiskt snabbare och snabbare under mina fyra varv. Det gick så bra att jag inte riktigt fattar det själv. Vid min ålder borde jag inte svara så bra på träning som jag gjort nu under våren men det har jag. Tack kroppen! Visst är den lite skör och kinkig när jag halkar och har mig, sånt klarade jag av när jag var yngre, men den svarar så jädra bra på träningen när jag börjar ta i. Det är otroligt häftigt och faktum är att när jag gled upp i tempo på ett backpass häromveckan så stack pulsen upp från stabila 173-175 upp till 192. Det är rätt högt.

Men nu var det testvarv det handlade om och när jag tittar bakåt i excelbladen genom åren så kan jag se att jag börjar bli i bra terrängform nu. Antagligen rätt bra på grund av mycket specifik träning men nu är det ju faktiskt stökigt underlag jag ska tävla på i England. Så jag nöjer mig med att vara specifikt bra på just stökig terränglöpning. Ok, inte stenar och rötter i England som här hemma men ändå. Så tack testvarvet som ger mig svart på vitt att det börjar hända bra saker i kroppen trots rätt modest mängd men med bra innehåll. Dessutom har blåsipporna kommit, det gillar jag!

Ha det,

Mackan

Jag orkar inte

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte uppför backhelvetet en gång till. Fyra gånger återkom samma tanke under dagens terrängintervaller. En intervallslinga jag kallar Fortifikationsvarvet och som jag designade när jag var i form. Mittenpartiet består av en back vars syfte är att maxa upp pulsen inför avslutningen för att träna på att kunna fortsätta driva på även med trötta ben. Det är en fin tanke för att få mycket tid i hög puls men det var det där med att driva på…

Jag och Baddaren fick sällskap av hon den där som vunnit en massa VSM-guld och som börjar komma i fin form. Ja och så fick vi sällskap av den så kallade trivselmotionären som faktiskt var landslagslöpare rätt nyligen. Jag visste att jag skulle bli frånsprungen men att jag under mitt guidevarv skulle komma upp så mycket i puls hade jag nog inte räknat med. Men det var nog på varv två som problemen började. Det gick för fort från start när jag hade ryggar att gå på och när jag var i mitten på helvetesbacken så fanns det liksom inget syre kvar i skogen. Alls.

Jag pustade och jag frustade och jag fattade inte hur jag skulle orka i mål. Men det gjorde jag. Sen är resten av passet som i en dimma förutom väldigt tydliga minnesbilder av att jag var på väg att dö sista biten upp till krönet varenda varv. Den där varvdesignen med att trycka på, hålla fart och utmana sig själv sista biten övergick till en enda lång utmaning. Jag var så fruktansvärt trött mest hela tiden och jag funderade på om den där ”majlen” kanske borde delas upp med en ståvila mitt i. Som vanligt gick det dock att genomföra och jag vet att det här är vägen framåt. Skonsam träning för kroppen över rötter, stenar och i snö men bra för pustet. 30 sekunder långsammare i snitt än någonsin tidigare men då kan det nog bara bli bättre. Inte lättare men snabbare.

I ett ögonblick av svaghet har jag dessutom lovat att guida trivselmotionären på ett långpass i terräng om en månad. Nu har jag ett kortsiktigt mål att förhålla mig till om jag ska överleva det långpasset. Och med facit i hand blev det en otroligt trevlig dag i dag. Kul att få bli frånsprungen på något sjukt sätt.

Så här hög kändes backen på det sista varvet..

Ha det,

Mackan

Avanti!

För knappt två veckor sedan rapporterade jag om ett pass som gick sämre än all förväntan så då känns det inte mer än rätt att rapportera om när det går bra också.

Jag var fruktansvärt trött och seg i kroppen i går efter långpasset. Den där ovanan vid långpass tar verkligen och även om det gick lugnt med mina mått mätt så hade jag inte varit ute så länge på, just det, länge. Jag hade dessutom halvhygglig mängd och två kvalitetspass förra veckan. Med det i åtanke var förväntningarna på dagen låga så döm om min förvåning när det var med lätta steg jag joggade till jobbet i morse. Precis lagom lugnt men över en minut snabbare än vad jag gissade efter upplevd ansträngning.

I helgen påpekade jag för Baddaren om vikten av att komplettera marafarten med högre tempo en gång i veckan så här i maraträningstider för att hålla igång benen och även jobba på högre kapacitet på kortare sträckor. Många som maratontränar glömmer bort farten och blir till diesellok i stället och då blir det svårt att utvecklas. Vill man utvecklas så måste man … reta kroppen!

Reta kroppen var just temat för dagen. Regnet retade hårt och jag hade verkligen velat värma upp med lite mer kläder men det man springer i till jobbet, det springer man hem i. Försökte lura Legenden från Deppis att köra hem mig så att jag skulle kunna reta kroppen hemma men det gick inte. Så jag travade i väg i lätt regn som strax övergick till ösregn. Jag skulle inte påstå att jag frös i mitt linne och splits men att mjuka upp musklerna för högfart var en utmaning.

Jag körde exakt samma pass som för två veckor sedan och trots att löpningen kändes riktigt bra gick det långsammare på den första tvåminutaren. 60 sekunder vila på det och långsammare även på den andra. På den tredje var jag nog kanske uppe i samma fart som sist och sen fick jag igång riktigt avslappnad löpning. Rytm och avslappning, det är det löpning handlar om. Med avslappningen kom farten och bortsett från ett par repetitioner, typ 7-8, så höll jag avslappningen. Jag skyller på den elaka backen upp till Bergshamra. På de fem sista så fick jag verkligen fokusera för att hålla den avslappningen och det lyckades. Så trots att jag släppte 5-10 sek/km de första två så landade jag till slut på en snittfart på 6 sek/km snabbare än för två veckor sedan och med bra känsla. Kantigheten i löpningen var borta och då kommer det fart trots att benen egentligen var tröttare i dag. Jag kommer att somna både nöjd och trött i kväll!

2018-09-11 19.42.49

Ha det,

Mackan

Jag är inte riktigt där

Att allt alltid inte går som planerat vet alla som håller på med löpning. Ibland funkar det bara inte och man vet inte varför. I kväll funkade det inte alls och jag vet nog varför… När jag kom hem från fjäll och klippor för knappt tre veckor sen var det dags att börja tugga lite asfalt igen. Det var länge sedan och dessutom hade jag inte sprungit hårt på asfalt sen i mars när jag halkade på rullgruset och drog till vaden.

Steg ett var att börja vänja mig vid asfalten och monotona steg igen. Det var väldigt segt de första passen och jag kände mig sliten trots att jag tog det lugnt. Benen vande sig.

Sen testade jag första snabbdistansen på asfalt sen halkincidenten och hade en svag förhoppning om att kunna hålla ett visst tempo på milen. Det gick visst 14 sek/km snabbare än den svaga förhoppningen och känslan var att det var en något tung stålman som sprungit. Men ändå stålmanskänsla. Eller Karlsson På Taket som flög fram stabilt men ändå med hyggligt fart. En stålman var jag fram till nästa pass då benen kände att dom levde och flera dagar av trötta ben. Hmmm, kanske inte riktigt van ändå men det gick ju onekligen långt över förväntan. Varför inte testa ett riktigt intervallpass snart?

Tanke blev till handling och i tisdags kväll sprang jag 13×2 min i ett tempo som jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av. Men det gjorde jag och var väldigt nöjd. Visst var jag nära att spy mitt i passet men benen levererade över förväntan. Jag kunde uppenbarligen ta ut mig. Gott så. Nu gick jag in i full hybris och bokade in banintervaller i kväll. Här kommer Stålis!

Och där kom baksmällan. Tusingar bestämdes och jag tänkte att jag håller nog typ 15 sek/km snabbare än på snabbdistansen över milen. Eller ja, kanske 10 sek då, det var ändå bara 60 sekunder vila. Vilket var tempot jag höll i … 100 meter. Sen sjönk det och visst, jag blev inte flåsig men påkarna ville bara inte röra på sig. På den första var jag 10 sek/km LÅNGSAMMARE än på snabbdistansen. På den andra var jag uppe i samma fart men jag insåg att det här är bara kontraproduktivt och avbröt. Ibland är det bäst så.

När jag analyserade högt för Baddaren och T-Man efteråt så hörde jag mig säga att det var två veckor sen jag körde den lyckade snabbdistansen och när jag hör mig säga det så inser jag att det var inte alls två veckor sen. Det var sex dagar sen. Tre högintensiva pass på sex dagar. Och dessutom hade jag i min hybris även sprungit i morse. Visst, jag tar det lugnt med veckomängden men att levla upp till tre högintensiva pass på sex dagar. Nä, där är jag inte. Inte konstigt att benen inte ville röra sig. Nu är jag ute ur hybrisen och ska dämpa min längtan att springa fort ett par nivåer. Det räcker med en gång i veckan till att börja med och nu håller det vi så. Jag är bara så van vad mina duktiga adepter klarar av att jag glömmer att jag är inte där. Skomakarens barn ska inte äta för många bullar eller vad det nu heter…

2018-08-24 17.03.25

Ha det,

Mackan

Inte enligt skolboken…

Nu har det firats i några dagar och det i kombination med att jag känt av pollenhelvetet ordentligt har gjort att kroppen hellre prioriterat sömn och vila än träning ända sedan i fredags. Inte bra men det är ingen mening att kämpa mot naturen utan man får glida med och göra vad man kan.

Normalt sett skulle jag väl rullat igång med en lugn jogg men har man hållit på så länge med det här som jag gjort så tycker jag att man kan få ta sig vissa friheter. Så jag åkte till Danderyds gymnasium efter jobbet för att köra första banpasset på vad jag tror är två år. Det är länge. Men jag skulle få sällskap av Baddaren och Tomas och då ville jag hellre göra det än att lalla runt för mig själv. Kan vara nyttigt att blåsa ur kroppen också. Hade vid starten av passet lagom mycket gucka i bihålorna för att känna det ända ner i tänderna men ska skiten ut får man tvinga ut det ibland. Så här blir det liksom i pollentider och när det dessutom började regna kändes det ändå som en bra idé.

Jag var lagom flåsig redan under lugn uppjogg men skam den som ger sig och jag tänkte att om inte annat så får jag mig lite välbehövlig löpskolning. Det känns alltid bättre att göra det på tartanen och jag värmde upp lite extra och släppte iväg de andra två en liten stund före mig.

Utfallet då? Jo jag sprang några få fyrhundringar i lite högre fart än vad jag trodde jag skulle klara av innan jag ägnade några minuter åt att hosta upp slem. Pollentider var det som sagt. Även om regnet kom så är det ju inte så att jag låtit bli att andas innan träning. Sen för att se till att de andra två höll farten ända in i kaklet agerade jag pacer på två repetitioner när jag hade äcklat mig klart. Ingen hosta alls av de sista två och jag fick upp Tomas i 4:15/km på den nästa sista och sen fyraminutersfart på den sista. Det är fördjävla kul att hara och väldigt kul att jag ändå kan springa och snacka och peppa i den farten.

Lite inspirerande träning in på kontot och samtidigt ett kvitto på att grisbenen inte är alldeles hopplösa. Dessutom mår bihålor och resten av kroppen väldigt mycket bättre nu efteråt. Nu blir det regn i några dagar och det ska bli otroligt skönt!

SkuggadbokWeb

Ha det,

Mackan

Oj vilken pärs

Ledig dag och vi valde att i stället för att fira det i dag frossa i vin, lamm och paj i går kväll som laddning för dagens träning. Vi var minst sagt kolhydratladdade inför första intervallpasset sedan mars. Jag kände ju av vaden en del efter den sista tävlingen i England och de senaste fyra veckorna har bara ägnats åt lugn distanslöpning, cykling och paddling. Visst har pulsen gått upp rejält under cykelpassen men det är inte riktigt samma sak som att springa.

Dagen till ära bestämde vi dessutom att det var dags för adept K att få springa fortare för första gången på ett halvår. För att inte slita för hårt på någon gav vi fan i att springa den långa uppjoggen bort mot Fortifikationsvarvet utan fokusera mera på det vi skulle göra. Så det blev bilen till bra parkering för att få en kortare upp-/nedjogg. Vad skulle vi göra då? 5×1,6 km rejält varierad terränglöpning med någon sorts vila däremellan. Rötter, stenar och en mardrömsbacke. Jag ska villigt erkänna att jag har sparad statistik på vartenda varv jag sprungit där genom åren men i dag lämnade jag klockan hemma. Vi skulle ju bara leka. Bli trötta lite här och där och testa hur kropparna reagerade.

Och reagerade gjorde dom. Jag hade det väldigt jobbigt med de pollentider som råder och faktiskt första tuffare passet sen träd och gräs började mögla pollen. Första tre varven lyckades jag och adept K hålla ihop hyggligt men på det fjärde varvet var hon så fräck att hon helt sonika sprang ifrån mig i helvetesbacken som ligger mitt på varvet. Jag blev så fruktansvärt trött. För att vara helt ärlig så hade jag i just den backen på det tredje varvet bestämt mig för att tre varv var nog. Men ni vet hur det är… Med någon minut av vila kaxar man till sig igen men herrejisses vad mör jag var på slutet av varven.

Nu sitter jag med en kropp som känns helt färdig för slakt men med en go känsla i skallen. Av vaden kändes intet och formen den kommer så småningom. Det finns inga genvägar och ska den komma får man plåga sig lite. Nu vet jag i alla fall att jag kan ta i igen och det jag vet om adept K är att hon ska fortsätta skynda långsamt men med rätt underlag kan hon också få ta i en gång i veckan till att börja med. Baddaren då? Hon krigade på finfint och var mer än nöjd när dammet hade lagt sig.

Gullsjofortet
Fotograf: Okänd.

Ha det,

Mackan