Avanti!

För knappt två veckor sedan rapporterade jag om ett pass som gick sämre än all förväntan så då känns det inte mer än rätt att rapportera om när det går bra också.

Jag var fruktansvärt trött och seg i kroppen i går efter långpasset. Den där ovanan vid långpass tar verkligen och även om det gick lugnt med mina mått mätt så hade jag inte varit ute så länge på, just det, länge. Jag hade dessutom halvhygglig mängd och två kvalitetspass förra veckan. Med det i åtanke var förväntningarna på dagen låga så döm om min förvåning när det var med lätta steg jag joggade till jobbet i morse. Precis lagom lugnt men över en minut snabbare än vad jag gissade efter upplevd ansträngning.

I helgen påpekade jag för Baddaren om vikten av att komplettera marafarten med högre tempo en gång i veckan så här i maraträningstider för att hålla igång benen och även jobba på högre kapacitet på kortare sträckor. Många som maratontränar glömmer bort farten och blir till diesellok i stället och då blir det svårt att utvecklas. Vill man utvecklas så måste man … reta kroppen!

Reta kroppen var just temat för dagen. Regnet retade hårt och jag hade verkligen velat värma upp med lite mer kläder men det man springer i till jobbet, det springer man hem i. Försökte lura Legenden från Deppis att köra hem mig så att jag skulle kunna reta kroppen hemma men det gick inte. Så jag travade i väg i lätt regn som strax övergick till ösregn. Jag skulle inte påstå att jag frös i mitt linne och splits men att mjuka upp musklerna för högfart var en utmaning.

Jag körde exakt samma pass som för två veckor sedan och trots att löpningen kändes riktigt bra gick det långsammare på den första tvåminutaren. 60 sekunder vila på det och långsammare även på den andra. På den tredje var jag nog kanske uppe i samma fart som sist och sen fick jag igång riktigt avslappnad löpning. Rytm och avslappning, det är det löpning handlar om. Med avslappningen kom farten och bortsett från ett par repetitioner, typ 7-8, så höll jag avslappningen. Jag skyller på den elaka backen upp till Bergshamra. På de fem sista så fick jag verkligen fokusera för att hålla den avslappningen och det lyckades. Så trots att jag släppte 5-10 sek/km de första två så landade jag till slut på en snittfart på 6 sek/km snabbare än för två veckor sedan och med bra känsla. Kantigheten i löpningen var borta och då kommer det fart trots att benen egentligen var tröttare i dag. Jag kommer att somna både nöjd och trött i kväll!

2018-09-11 19.42.49

Ha det,

Mackan

Annonser

Jag är inte riktigt där

Att allt alltid inte går som planerat vet alla som håller på med löpning. Ibland funkar det bara inte och man vet inte varför. I kväll funkade det inte alls och jag vet nog varför… När jag kom hem från fjäll och klippor för knappt tre veckor sen var det dags att börja tugga lite asfalt igen. Det var länge sedan och dessutom hade jag inte sprungit hårt på asfalt sen i mars när jag halkade på rullgruset och drog till vaden.

Steg ett var att börja vänja mig vid asfalten och monotona steg igen. Det var väldigt segt de första passen och jag kände mig sliten trots att jag tog det lugnt. Benen vande sig.

Sen testade jag första snabbdistansen på asfalt sen halkincidenten och hade en svag förhoppning om att kunna hålla ett visst tempo på milen. Det gick visst 14 sek/km snabbare än den svaga förhoppningen och känslan var att det var en något tung stålman som sprungit. Men ändå stålmanskänsla. Eller Karlsson På Taket som flög fram stabilt men ändå med hyggligt fart. En stålman var jag fram till nästa pass då benen kände att dom levde och flera dagar av trötta ben. Hmmm, kanske inte riktigt van ändå men det gick ju onekligen långt över förväntan. Varför inte testa ett riktigt intervallpass snart?

Tanke blev till handling och i tisdags kväll sprang jag 13×2 min i ett tempo som jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av. Men det gjorde jag och var väldigt nöjd. Visst var jag nära att spy mitt i passet men benen levererade över förväntan. Jag kunde uppenbarligen ta ut mig. Gott så. Nu gick jag in i full hybris och bokade in banintervaller i kväll. Här kommer Stålis!

Och där kom baksmällan. Tusingar bestämdes och jag tänkte att jag håller nog typ 15 sek/km snabbare än på snabbdistansen över milen. Eller ja, kanske 10 sek då, det var ändå bara 60 sekunder vila. Vilket var tempot jag höll i … 100 meter. Sen sjönk det och visst, jag blev inte flåsig men påkarna ville bara inte röra på sig. På den första var jag 10 sek/km LÅNGSAMMARE än på snabbdistansen. På den andra var jag uppe i samma fart men jag insåg att det här är bara kontraproduktivt och avbröt. Ibland är det bäst så.

När jag analyserade högt för Baddaren och T-Man efteråt så hörde jag mig säga att det var två veckor sen jag körde den lyckade snabbdistansen och när jag hör mig säga det så inser jag att det var inte alls två veckor sen. Det var sex dagar sen. Tre högintensiva pass på sex dagar. Och dessutom hade jag i min hybris även sprungit i morse. Visst, jag tar det lugnt med veckomängden men att levla upp till tre högintensiva pass på sex dagar. Nä, där är jag inte. Inte konstigt att benen inte ville röra sig. Nu är jag ute ur hybrisen och ska dämpa min längtan att springa fort ett par nivåer. Det räcker med en gång i veckan till att börja med och nu håller det vi så. Jag är bara så van vad mina duktiga adepter klarar av att jag glömmer att jag är inte där. Skomakarens barn ska inte äta för många bullar eller vad det nu heter…

2018-08-24 17.03.25

Ha det,

Mackan

Inte enligt skolboken…

Nu har det firats i några dagar och det i kombination med att jag känt av pollenhelvetet ordentligt har gjort att kroppen hellre prioriterat sömn och vila än träning ända sedan i fredags. Inte bra men det är ingen mening att kämpa mot naturen utan man får glida med och göra vad man kan.

Normalt sett skulle jag väl rullat igång med en lugn jogg men har man hållit på så länge med det här som jag gjort så tycker jag att man kan få ta sig vissa friheter. Så jag åkte till Danderyds gymnasium efter jobbet för att köra första banpasset på vad jag tror är två år. Det är länge. Men jag skulle få sällskap av Baddaren och Tomas och då ville jag hellre göra det än att lalla runt för mig själv. Kan vara nyttigt att blåsa ur kroppen också. Hade vid starten av passet lagom mycket gucka i bihålorna för att känna det ända ner i tänderna men ska skiten ut får man tvinga ut det ibland. Så här blir det liksom i pollentider och när det dessutom började regna kändes det ändå som en bra idé.

Jag var lagom flåsig redan under lugn uppjogg men skam den som ger sig och jag tänkte att om inte annat så får jag mig lite välbehövlig löpskolning. Det känns alltid bättre att göra det på tartanen och jag värmde upp lite extra och släppte iväg de andra två en liten stund före mig.

Utfallet då? Jo jag sprang några få fyrhundringar i lite högre fart än vad jag trodde jag skulle klara av innan jag ägnade några minuter åt att hosta upp slem. Pollentider var det som sagt. Även om regnet kom så är det ju inte så att jag låtit bli att andas innan träning. Sen för att se till att de andra två höll farten ända in i kaklet agerade jag pacer på två repetitioner när jag hade äcklat mig klart. Ingen hosta alls av de sista två och jag fick upp Tomas i 4:15/km på den nästa sista och sen fyraminutersfart på den sista. Det är fördjävla kul att hara och väldigt kul att jag ändå kan springa och snacka och peppa i den farten.

Lite inspirerande träning in på kontot och samtidigt ett kvitto på att grisbenen inte är alldeles hopplösa. Dessutom mår bihålor och resten av kroppen väldigt mycket bättre nu efteråt. Nu blir det regn i några dagar och det ska bli otroligt skönt!

SkuggadbokWeb

Ha det,

Mackan

Oj vilken pärs

Ledig dag och vi valde att i stället för att fira det i dag frossa i vin, lamm och paj i går kväll som laddning för dagens träning. Vi var minst sagt kolhydratladdade inför första intervallpasset sedan mars. Jag kände ju av vaden en del efter den sista tävlingen i England och de senaste fyra veckorna har bara ägnats åt lugn distanslöpning, cykling och paddling. Visst har pulsen gått upp rejält under cykelpassen men det är inte riktigt samma sak som att springa.

Dagen till ära bestämde vi dessutom att det var dags för adept K att få springa fortare för första gången på ett halvår. För att inte slita för hårt på någon gav vi fan i att springa den långa uppjoggen bort mot Fortifikationsvarvet utan fokusera mera på det vi skulle göra. Så det blev bilen till bra parkering för att få en kortare upp-/nedjogg. Vad skulle vi göra då? 5×1,6 km rejält varierad terränglöpning med någon sorts vila däremellan. Rötter, stenar och en mardrömsbacke. Jag ska villigt erkänna att jag har sparad statistik på vartenda varv jag sprungit där genom åren men i dag lämnade jag klockan hemma. Vi skulle ju bara leka. Bli trötta lite här och där och testa hur kropparna reagerade.

Och reagerade gjorde dom. Jag hade det väldigt jobbigt med de pollentider som råder och faktiskt första tuffare passet sen träd och gräs började mögla pollen. Första tre varven lyckades jag och adept K hålla ihop hyggligt men på det fjärde varvet var hon så fräck att hon helt sonika sprang ifrån mig i helvetesbacken som ligger mitt på varvet. Jag blev så fruktansvärt trött. För att vara helt ärlig så hade jag i just den backen på det tredje varvet bestämt mig för att tre varv var nog. Men ni vet hur det är… Med någon minut av vila kaxar man till sig igen men herrejisses vad mör jag var på slutet av varven.

Nu sitter jag med en kropp som känns helt färdig för slakt men med en go känsla i skallen. Av vaden kändes intet och formen den kommer så småningom. Det finns inga genvägar och ska den komma får man plåga sig lite. Nu vet jag i alla fall att jag kan ta i igen och det jag vet om adept K är att hon ska fortsätta skynda långsamt men med rätt underlag kan hon också få ta i en gång i veckan till att börja med. Baddaren då? Hon krigade på finfint och var mer än nöjd när dammet hade lagt sig.

Gullsjofortet
Fotograf: Okänd.

Ha det,

Mackan

Varför i herrans namn?

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat
Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan

Taskigt vallat

Ja men då var det dags att börja förbereda sig för vad som närmast komma skall. Närmast är inte så farligt nära men ändå nog nära för att det är läge för att börja ta i igen. Vad gör man när man tar i när det är snö ute? Om man är jag så innebär det raka vägen till skogen och naturligtvis till Mårdhundsvarvet.

Baddaren brast ut i ett stort leende när jag berättade om den planen och frågade om hon fick följa med och det är klart att hon fick. Så vi for dit. Och vi sprang. Eller nå’t. Med facit i hand var ett hårt benpass på gymmet dagen innan och tre timmars promenad på morgonen strax före passet inte det smartaste draget för att åstadkomma några storverk. Underlaget underlättade inte heller. Men det var helt jeffla otroligt vackert i skogen denna lördag i mitten av januari.

Så vi sprang ett par varv och det var ohemult jobbigt. Vintervikt gifter sig dåligt med backar och jag hade vallat helt fel. Rädd för is under snön sprang vi båda två i skor med bra metalldubb men rätt lite dobb. Det blev någon variant av att glida runt ovanpå snön och fötterna for åt alla håll. Det planerade passet blev ett var kortare än planerat för vid det laget var jag helt slut i fotlederna. Men som vanligt när jag startar om med något så skapar jag ett nuläge att jobba ifrån och vi kan väl sammanfatta det som att det finns en god förbättringspotential. Och det var kul på det där vanliga sjuka sättet. Nu kör vi!

2018-01-20 14.00.25

Ha det,

Mackan

Köttarvarv

Jag är av den fasta åsikten att det är inte nyttigt att såsa för mycket när man springer. Inte bara för att det ger taskig utveckling utan för att kroppen måste få varva ur. Ja, som en motor. Om man gubbkör en bil så kommer den inte må bra i längden och det är baske mig likadant för kroppen. Muskler ska användas och om man bara lallar omkring använder man dom inte riktigt riktigt. Visst har jag tagit i lite på snabbdistanser sista månaden och kört lite stegringar under morgonjoggar men jag har slarvat med intervaller. Intervaller som faktiskt är det jag tycker är roligast.

I dag hade vi riktig indiansommar här i Tjockhult och då passade det utmärkt att väcka upp en intervallslinga jag uppfann förra vintern, Köttarvarvet. Cirka 450 meter långt i skogen några kilometer hemifrån. På dessa meter hinner man springa på en liten stig uppför ett mindre berg och därefter brant nerför detsamma. Överlever man det väntar lite plattlöpning och sen en slutspurt först uppför och svagt utför sista 60-70 meterna. Jag räknade redan på förhand ut att jag inte skulle hinna klart innan mörkret föll så det var pannlampa på och iväg. Om själva passet finns inte så mycket annat att säga än att det blev jättejobbigt. Och mörkt. Sådär jobbigt att det var lite tungt att jogga hem men uppenbarligen kom jag hem.

Det var allt annat än skönt men definitivt skoj på det där bisarra sättet som man tycker EFTER passet. Ja kanske lite under också. Men framförallt var det otroligt skönt att komma ut en sväng i skogen efter jobbet. Det blir ju inte direkt varmare framöver även om jag hoppas att hösten är här för att stanna. Till mars.

20171016_181606

Ha det,

Mackan