Vad skapar en mästare?

En ständigt pågående diskussion inom idrottsvärlden är hur mycket gener och anlag kontra miljö påverkar hur bra man kan bli på något. För ett par månader sen fick en svensk forskare medverka i Sportnytt och berätta om att det handlar om att lägga 10 000 timmar på något så blir man riktigt bra på det. I något annat program lanserar man teorin att vissa är totala non-responders och att det inte spelar någon roll vad man gör. Har man inte rätt gener och anlag kan man träna sig blodig utan att bli bra. Två totala motsättningar från olika forskare. Hur ligger det då till? Egentligen? Jag är helt övertygad om att det handlar om en kombination av faktorer. När jag ser någon som gör bra tider på lite träning blir jag föga imponerad men desto mer intresserad. Hur bra skulle hen kunna bli med rätt träning? Hur stor är potentialen?

För att få fram duktiga idrottare finns det de som intresserar sig för att hitta genen som gör det möjligt att bli bra för att sen skapa förutsättningarna för att släppa loss potentialen. Nu verkar det dock vara lite klurigare än så. Det är inte bara en gen som säger allt utan det är en kombination av gener som skapar möjligheten att vaska fram någon som är riktigt duktig på något. Och även om potentialen finns är det inte säkert att det är just 10 000 timmar som krävs. När man studerade schackmästare visade det sig att någon hade nått mästarstatus efter 3 000 timmar av träning och någon annan efter 23 000 timmar. En viss skillnad.

Det här läste jag i en intressant granskande vetenskaplig artikel från 2012 som finns här. Det är ingen större mening att jag sitter och översätter hela artikeln utan läs hellre själv så slipper ni mina eventuella missuppfattningar. Intressant är det i alla fall. Det är stora skillnader på hur snabbt man tränar sig till något och det är en mängd genetiska faktorer som påverkar i olika hög grad. Mest intressant tycker jag är delen om potential. Två individer kan starta på samma nivå otränade men inte nödvändigtvis ha potentialen att nå lika långt. Likaså kan en starta på lägre nivå än någon annan men ha en högre potential. Talang för att svara på träning som jag skulle vilja kalla det.

En sak är säker och det är att man får aldrig reda på vilken potential man har förrän man provat. Det gillar jag! Vill du veta om du kan bli bra på något får du prova. En del klarar av det på relativt lite träning och andra får träna arslet av sig för att utvecklas.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Annonser

Dessa fantastiska sanningar

Igår läste jag något som fick mig att tappa hakan fullständigt. Jag tappade hakan så till den milda grad att jag orkade inte ens argumentera och det är inte vanligt. Jag fick känslan av att det skulle vara som att argumentera med dom där tomtarna som förnekar förintelsen. Men eftersom det jag läste går så stick i stäv mot det jag förespråkar om att hitta det som är bäst för dig som individ väljer jag att bemöta det i min blogg i stället.

Om det är någon som säger att ”det beror på person” eller ”det är olika från individ till individ” så återspeglar det just det bakomliggande synsättet, som är förhärskande i dagens samhälle – individualismen. Faktum är att vi alla är exakt likadana, Eukaryoter, Djur, Däggdjur, Primater, Haplorrhini. Vi människor svarar alla exakt likadant på samma typ av stimulans.

Ja, så stod det. Om det är det något som idrottsforskningen är överens om är det att det finns just variationer i hur vi svarar på olika stimuli. Det behöver inte vara stora variationer och det kan fortfarande vara så att den absoluta majoriteten svarar väldigt lika på vissa saker. Men att säga att alla svarar exakt likadant är så helt uppåt väggarna. Det förutsätter att alla är identiska. Inte en variation i muskelfibrer, lungvolym, hormonnivåer eller annan kroppskomposition. Ja, ni fattar poängen. Jag hoppas att människan som skrev det är ute och trollar rejält men jag är rädd för att det inte är så.

Idrottsforskning om vad som funkar och inte funkar är en utmärkt utgångspunkt för alla individer och absolut när man tränar grupper. Men när man har kommit en bit på vägen blir det till att lura ut om man är en fin representant för medelvärdet eller om man inte passar in. Även om du inte passar in på ett sätt kan du passa finfint in på ett annat sätt. Det är det som gör det så roligt att jobba med just människor. Att hitta det som funkar bra för just den individen. Om alla svarade exakt likadant på samma typ av stimuli vore det inte alls lika spännande. Däremot svarar de flesta på det grundläggande att du blir bra på det du tränar. Och när det handlar om just löpning springer de flesta mindre än vad dom skulle kunna för att nå sin fulla potential. Men de som är intresserade av att nå sin fulla potential är nog mentala utliggare. Vi andra nöjer oss med att bli lagom snabba eller uthålliga efter hur mycket tid och ansträngning vi är beredda på att lägga på vårt intresse.

Vill man läsa något lättläst men ändå lite mer djuplodande om det här än det jag just skrivet så läs gärna det här från Science of Running.

Och vill man läsa 332 sidor till om vad jag tycker så finns ju alltid min bok. Jag försöker genomgående använda ordet kan och inte ska när jag skriver om hur man kan hitta sin egen väg framåt. För jag tror att vi alla är individer med våra egna styrkor och svagheter. Inte kloner.

SkuggadBok

Ha det,

Mackan