Fellrunningtour18 – Dag 3-4

På söndag morgon vaknade jag med den begynnande träningsvärken från helvetet. Jag hade mina aningar om att det skulle kännas men det här var en föraning om något i hästväg. Eller säger man fårväg i England? Ursprungligen hade vi planerat en kort tävling den här dagen men redan dagen innan när vi såg vilket strålade väder det skulle bli ändrades planeringen till en heldags-hike uppe på Kinder Scout.

Bilen packades och kosan styrdes mot ny by och nytt hotell. Det var dags att återstifta bekantskapen med Hayfield och The Royal Hotel. Dock fortfarande tidig förmiddag och i stället för att checka in åkte vi direkt till platsen för hikens start. Det var redan varmt och det var med trötta ben vi började vandringen uppåt. Väldigt jobbigt men så otroligt fint. Vi vandrade genom fårhagarna upp mot Kinder Low, den plats där jag och Goran vände vid förra året. Humöret var gott och väl där uppe tog vi dagens första paus. Dricka och lite snacks.

Nu var vi så högt uppe att vinden kompenserade lite för värmen och här kom vi in på den större leden som kommer från Edale och det var nu massor av vandrare. Det går inte att med ord beskriva hur fint det är och bilderna blir lite för platta för att visa skönheten. Men dom ger en aning om den. Färden gick vidare genom High Peak och snart var vi halvvägs och det som kallas Kinder Downfall. Ett 36 meter högt vattenfall som så här års bara är en rännil. Vattnet kommer uppifrån hedarna och dom börjar sina när sommaren närmar sig. På vintern kan det dock vara så mycket vatten som fryser att man isklättrar här. Återigen en liten paus och energiladdande för att ta oss nedåt berget.

Vi bara njöt. Njöt och fotade. Fotade och njöt. Tog in allt det sköna. Alla vi möter hälsar glatt och efter ytterligare en paus trekvartsväg in på turen var vi nere vid platten. Där mötte vi fyra lite mer oortodoxa vandrare med rätt mycket packning men med öl i handen. Vi stannade och pratade ett tag och det var några lokala förmågor som skulle gå upp på berget och övernatta.

Dom tipsade om att det var fantastiskt att ligga där uppe och kolla på stjärnorna. Själva avslutade vi vår tur, checkade in på hotellet och njöt av det bästa som det brittiska köket har att erbjuda som sköljdes ner med några pints lokal öl. Livet på en pinne!

Pint

Nästa dag var vår enda vilodag från racing eller hiking och kosan styrdes mot Manchester. Inte så mycket att orda om den dagen annat än att vi fyndade rejält i löparbutiker och i den suveräna bokhandeln Waterstones. Jag kan inte annat än att älska en boklåda som har allt. Det blev fyra böcker varav en var en gåva till Baddaren, Baskervilles Hund. Nu när hon verkligen fått uppleva hedarna kände jag att hon kan relatera till den boken! Benen kändes värre än efter det tuffaste av maratonlopp. Det var grava problem att ta sig nerför trappor så det var skönt att allt vandrande var på asfalt och platt. Men hur skulle det gå i morgon? Jag gick till och med in i katedralen och hörde mig för om det gick att skippa värken med lite hjälp uppifrån!

Ha det,

Mackan

Annonser

Fellrunningtour17 – Summeringen

Efter att ha lämnat av El G vid flygplatsen hade jag några timmar för mig själv att slå ihjäl i Manchester. Att åka in till stan var inget alternativ med tanke på det som hände kvällen innan utan i stället for jag ut bland kullarna för en stund av reflektion. Det som lockade mest var att återvända till Goyt Valley och tänkt blev gjort. Vid lunchtid anlände jag till Errwood Hall där jag ställde min bil och styrde kosan upp mot Shining Tor. En ensam Goyt Valley Strider på utflykt i Goyt Valley.

Jag kände att jag hade lite ogjort med den toppen efter förra veckans race och att jag inte riktigt hade haft förmåga att njuta den gången. Det blev en riktigt fin tvåtimmarstur upp och ner för toppen och jag fick chansen att fotografera, betrakta banan lite mer ingående samtidigt som jag kunde fundera över veckans intryck. Det var betydligt varmare, torrare och bättre utsikt den här gången. Njut gärna av bilderna nedan!

 

Blogg11
Jag fick sällskap när jag funderade!

Vad kom jag fram till om veckan då?

  • Jag har väldigt fina vänner. Det var ett rent nöje att umgås med dom hela tiden och det var pepp, skratt och hån om vartannat. Precis som det ska vara när man är ute och tävlar. Jag är så otroligt glad över att ni hakade på !
  • Det var precis lika fint i Peak District som jag mindes det. Men även om man tror sig minnas är det lätt att bli överväldigad av den skönhet som finns i den här delen av England.
  • Folk är så otroligt trevliga. Det gäller såväl löpare som folk i allmänhet. Vi blev otroligt varmt välkomnade av så många. Både gamla bekantskaper och nya. En extra eloge till Kevin som fixade allt runt nya klubben. Det gällde både före och under resan.
  • Jag behövde tävlingsträna. Det var synd att kroppen var så bråkig från start men det blev onekligen bättre dag för dag. Och om jag inte övar upp mig att både våga och tåla en snabb start kommer det bli tufft i Skåla.
  • Jag måste stärka upp bål och höfter och jag måste sluta väga 10% över tävlingsvikt om jag ska prestera i bergslöpning. Och antagligen för att hålla mig skadefri.
  • Det gick att springa fyra tävlingar på sex dagar och må bra efteråt. Det är jag otroligt nöjd med. Jag hoppades. Jag planerade för det. Men jag räknade inte med det.
  • Sist men inte minst: Det är svårt att ångra när jag gör så här roliga saker. Visst kan man inte göra allt på en gång men sånt här som jag älskar tänker jag fortsätta att göra så ofta jag kan och vill. Rätt vad det är kanske jag inte kan och då vet jag att jag skulle förbanna mig själv för att jag inte tog chansen. Det här blev ytterligare ett roligt minne för livet.

Sist men inte minst, tack för sällskapet gubbs!

Blogg1

Mackan