Fellrunningtour18 – Dag 3-4

På söndag morgon vaknade jag med den begynnande träningsvärken från helvetet. Jag hade mina aningar om att det skulle kännas men det här var en föraning om något i hästväg. Eller säger man fårväg i England? Ursprungligen hade vi planerat en kort tävling den här dagen men redan dagen innan när vi såg vilket strålade väder det skulle bli ändrades planeringen till en heldags-hike uppe på Kinder Scout.

Bilen packades och kosan styrdes mot ny by och nytt hotell. Det var dags att återstifta bekantskapen med Hayfield och The Royal Hotel. Dock fortfarande tidig förmiddag och i stället för att checka in åkte vi direkt till platsen för hikens start. Det var redan varmt och det var med trötta ben vi började vandringen uppåt. Väldigt jobbigt men så otroligt fint. Vi vandrade genom fårhagarna upp mot Kinder Low, den plats där jag och Goran vände vid förra året. Humöret var gott och väl där uppe tog vi dagens första paus. Dricka och lite snacks.

Nu var vi så högt uppe att vinden kompenserade lite för värmen och här kom vi in på den större leden som kommer från Edale och det var nu massor av vandrare. Det går inte att med ord beskriva hur fint det är och bilderna blir lite för platta för att visa skönheten. Men dom ger en aning om den. Färden gick vidare genom High Peak och snart var vi halvvägs och det som kallas Kinder Downfall. Ett 36 meter högt vattenfall som så här års bara är en rännil. Vattnet kommer uppifrån hedarna och dom börjar sina när sommaren närmar sig. På vintern kan det dock vara så mycket vatten som fryser att man isklättrar här. Återigen en liten paus och energiladdande för att ta oss nedåt berget.

Vi bara njöt. Njöt och fotade. Fotade och njöt. Tog in allt det sköna. Alla vi möter hälsar glatt och efter ytterligare en paus trekvartsväg in på turen var vi nere vid platten. Där mötte vi fyra lite mer oortodoxa vandrare med rätt mycket packning men med öl i handen. Vi stannade och pratade ett tag och det var några lokala förmågor som skulle gå upp på berget och övernatta.

Dom tipsade om att det var fantastiskt att ligga där uppe och kolla på stjärnorna. Själva avslutade vi vår tur, checkade in på hotellet och njöt av det bästa som det brittiska köket har att erbjuda som sköljdes ner med några pints lokal öl. Livet på en pinne!

Pint

Nästa dag var vår enda vilodag från racing eller hiking och kosan styrdes mot Manchester. Inte så mycket att orda om den dagen annat än att vi fyndade rejält i löparbutiker och i den suveräna bokhandeln Waterstones. Jag kan inte annat än att älska en boklåda som har allt. Det blev fyra böcker varav en var en gåva till Baddaren, Baskervilles Hund. Nu när hon verkligen fått uppleva hedarna kände jag att hon kan relatera till den boken! Benen kändes värre än efter det tuffaste av maratonlopp. Det var grava problem att ta sig nerför trappor så det var skönt att allt vandrande var på asfalt och platt. Men hur skulle det gå i morgon? Jag gick till och med in i katedralen och hörde mig för om det gick att skippa värken med lite hjälp uppifrån!

Ha det,

Mackan

Annonser

Six days in May

En tvättmaskin med leriga kläder snurrar för fullt på nedervåningen och jag har jobb jag borde göra men jag känner att jag måste få göra en snabb återblick innan jag tar tag i fakturaskrivande och bokpackande. Vi blev bara två på den nästan veckolånga tävlings- och träningsresan till England men jädrar vad vi hade det bra. Tre tävlingar var och för mig blev det två träningsrundor bland kullarna också. Tre stycken personbästan blev det trots den hemska upplevelsen på Rainow 5 och ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur jag kunde plåga mig så hårt med en kropp som hellre hade legat och vilat magen. Efter mycket analyserande tror jag att det var min ovana vid att mula i mig mushy peas som var orsaken. Grönsaker är farligt, precis som min käre far alltid sagt.

Snabb återblick var det och här kommer dagar och bilder.

Tisdag: Ankomst till vårt lilla hotell. Jag hade scoutat en massa hotell i distriktet och fastnade för det här på grund av läget och för att dom hade ett finfint utbud av real ale och vi blev verkligen inte besvikna. Det var dessutom något av en samlingspunkt i byn och vi tillbringade många timmar nere i puben. Burbage Skyline gick över förväntan efter en lång resdag och redan där och då var G-Man helsåld på fell running. Man måste nog uppleva det för att förstå hur häftigt det är.

DSC00270

DSC00285

DSC00290

Onsdag: Glada var vi efter gårdagen och det fick bli en utflykt till Glossop med shopping, lite vandrande på stan, avslappnat fika och tjötande innan vi for tillbaka över bergen till Hayfield för laddning med mushy peas. G-Man blev väldigt misstänksam när mitt tjattrande plötsligt slutade men verkade få till en bra laddning och gjorde återigen en suverän tävling. Själv var jag alltså i det jag valde att kalla den mörka tidsåldern. 24 timmar av skum känsla i hela kroppen men det stannade vid 24 timmar och det blir ett minne för livet att ha stått och vrålspytt med löparkläder på mig. När jag hämtade mig kunde jag njuta av att G-Man sprang så jädra bra. Det är kul att se när någon annan verkligen får till det och hur han verkligen sprudlade av löparlycka.

DSC00305

DSC00327

DSC00314

Torsdag: Vilodag och shopping för hela slanten. Det blev en heldag i Manchester som avslutades med middag i New Mills. Vi handlade presenter, löparprylar och vandrade omkring i en regnig stad. Enligt devisen ont ska med ont fördrivas blev det indiskt till middag. Jag svettades som en gris av den starka maten men en timme efter middagen vaknade min kropp till liv igen. Fascinerande och välkommet.

DSC00338

DSC00336

Fredag: Tävlingsdag för El G och träningsdag för mig. Eftersom det var strömavbrott i hela byn tog vi bilen och åkte på turné för att få i oss lunch och jag fick äntligen en njurpaj. Det är nog det finaste det engelska köket kan erbjuda. G-Man påstod att det var helt sjukt att käka sån mat men han fattade inte vad han missade. Det var skitskoj att agera fotograf och att springa omkring på tävlingsbanan och samtidigt hinna titta på lite annat än löparen framför. Lyxigt var det också att tävlingen gick just i Hayfield för vi kunde ta oss direkt från tävlingen till puben och ägna resten av kvällen åt att tjöta med andra löpare. G var lite mer sliten idag men jag måste nog säga att han höll ihop det väldigt bra.

DSC00351

DSC00362

DSC00363

DSC00379

DSC00506

DSC00554

DSC00560

Lördag: Nu var det min tur igen och tävlingscentrum var på samma plats som föregående dag men nu skulle vi springa på andra sidan av byn och upp till lite högre toppar. Dom topparna jag suktat efter hela veckan och en stundtals väldigt tekniska bana. Det blev veckans höjdpunkt racemässigt för mig även om jag säkert hade kunnat kapa tid om jag inte hamnat på fel kant i starten. Därmed fick en längre väg upp för den branta slänten och de första minuterna innan vi nådde den smala stigen. 10-15 placeringar bättre där och loppet hade blivit ett annat. Men man får jobba med det man har och det gjorde jag. Lyckades på slutet springa till mig en stumhet i benen som jag inte hade fixat tidigare under veckan och det är jag mycket nöjd med. Sen blev det pubhäng för hela slanten och även idag en massa trevliga löpare kvar i byn hela kvällen.

DSC00565

DSC00572

DSC00597

DSC00652

Jag gillar speciellt den sista bilden där jag precis varit på väg att snubbla omkull och försökte återfå balansen!

Söndag: Hemfärdsdag men jag var tvungen att visa G-Man delar av gårdagens bana. Speciellt delen som kallades ”The Dragonback” så vi gav oss upp på berget i löparkläder en timme. En fin avslutning på en fin vistelse i Hayfield. Inget regn idag men härlig blåst på toppen av Mount Famine och vi skuttade omkring i fårhagarna med stora leenden på läpparna. Sen begav vi oss till Stockport för ett besök på det anrika bryggeriet och en sista liten ale på den prisbelönta puben Arden Arms. Den fick sjunka ner med en lång fika och promenad i byn innan vi skildes med en kram på flygplatsen.

DSC00662

Jag är så glad över att jag fick göra den här resan och för att G fick så stort utbyte av den. Mycket skitsnack, rolig löpning och ni som inte var med missade verkligen något. Det här var en stark resa som Morgan skulle sagt. Eller Mackan.

Ha det,

Mackan