Ett förhållande som håller över tid

Häromdagen lyssnade jag på en föreläsning om hur förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare borde vara för att det ska hålla länge och parallellerna drogs med ett kärleksförhållande. Det var vissa punkter som man gärna ska uppfylla om förhållandet ska bestå. Jag har inga planer på att återge den föreläsningen men tanken slog mig att det var rätt mycket som stämde in på förhållandet till löpningen och nu tänker jag lista upp det som jag tror är viktigt om man vill att förhållandet ska hålla. Alla kanske inte har för avsikt att få det att hålla utan byter upp eller ner sig till något som känns hetare både i kärlek, arbetsliv eller idrott. Må så vara men jag gillar vad löpningen ger mig trots att jag vänsterprasslat med fotboll, badminton, tennis, squash, skidåkning, utförsåkning, styrketräning, innebandy, cykling och simning. Det har dock varit kortare romanser för det är i grunden löpningen som är mig kär. Romanser som jag dock tror gett mig en hel del. Punkter och dess förklaring var det visst så här följer det som jag tror är viktigast, inte bara för mig utan även för andra.

Tror.

1. Ärlighet

Var ärlig och du ökar sannolikheten enormt för att få ett längre förhållande. Om du är ärlig mot vad du vill och vad du kan så minskar risken både för besvikelser och för skador. Visst, det är kul med höga mål men det finns nog inget som så ofta skapar skadeperioder för löparen som för höga mål i närtid. Ambitionen blir högre än förmågan att tåla den träning som krävs för att nå det höga målet. I teorin borde det ju gå. Visst, man kan ta en rövare och satsa högt men då ska man vara så ärlig mot sig själv att man vet att det är en chansning och inte låta sig nedslås om det går åt fanders. För det var ju i ärlighetens namn just en rövare man tog. Det kan gå men var medveten om oddsen och acceptera konsekvenserna. En annan aspekt av ärligheten är att göra det just du trivs med och att högaktligen skita i vad andra tycker. Inre motivatorer, inte yttre är grejen.

2. Tålamod

Sen var det det här med tålamodet. Tålamodet att se bortom det korta perspektivet. Tålamodet att vara realistisk. Tålamodet att jobba sig igenom även tunga perioder. Det går att ha väldigt höga mål som faktiskt är realistiska. Men det kanske tar 3-5 år att nå dit. Låt inte det stora målet i så fall skymmas av det kortsiktiga. Man kan och bör inte försöka vara i sin bästa form dag ut och dag in, månad ut och månad in. Våga ha tålamodet att vila lite längre ibland för det gynnar dig på lång sikt.

3. Respekt

Tålamodets lillebror är respekten. Ha respekt för att det krävs en jädra massa jobb för att bli bra och ha respekt för att allt inte kommer att gå på räls. Ha respekt för att det finns ett liv utanför löpningen som också påverkar dina planer. Har du just bytt jobb och får lägga en massa energi där så kommer du inte att kunna lägga lika mycket stress på kroppen utanför jobbet. Har du småbarn som inte gör att du får sova som vanligt kan du inte absorbera lika mycket träning. Har du respekt för löpningen så planerar du efter vad du vill och orkar med. Löpningen ska inte vara en börda att bära utan något som tillför något i ditt liv. Samtidigt kan löpningen vara den ventil som gör att resten av livet blir bättre och du blir en bättre medarbetare, kompis eller partner. Visa dig själv den respekten då!

4. Variation

Vissa kräver variation för att knoppen ska trivas men baske mig alla behöver variation för att kroppen ska trivas. Jag har bara den senaste veckan två gånger fått frågan hur min kropp har hållit genom alla dessa år av löpning och svaret är variation. Säkert är det så att jag har ett löpsteg och en genetik som hjälper mig men jag är övertygad om att variationen i löpträningen, i kombination med mina romanser vid sidan av, har hjälpt mig. Asfalt och bana i all ära men berg och skog som omväxling skapar hållbarhet. Variation i fart, underlag och inte minst att periodisera upp träningen och hjälper enormt.

5. Ha roligt

Den sista punkten sammanfaller med vad tjejen som föreläsningen tog upp. Eller kanske att hon sa att man måste kunna skratta ihop. Oavsett vad hon sa så säger jag att det ska vara roligt. Det går inte hela tiden men på totalen ska det baske mig vara roligt. Jag löser det personligen genom variationen och genom att låta vissa perioder vara mindre löpning och vissa mer. Ja, det var det där med livet runtomkring. Det ska passa mig här och nu. Det är inte så att jag alltid tycker att allt är så jädra fantastiskt varje pass men nog många ska vara roliga. Kanske inte under passet heller men att det känns så där gött efteråt och att jag kan göra det jag älskar mest. Ska jag njuta uppe på en bergstopp så ska jobbet göras och den euforin som jag ibland kan få genom löpningen är för mig helt oslagbar. Jag hittar på nya pass som jag tror är roliga. Jag hittar på nya intervallslingor. Jag tar mig ut i miljöer jag älskar även om passet inte är 100% optimalt för det jag tränar för och jag springer de tävlingar jag känner för. För att jag vill det och för att det är roligt. Med lite tur så sammanfaller mina roligheter med någon annans.

Jag skulle kunna lägga till nyfikenhet, lärande, personlig utveckling och säkert flera saker till listan men jag nöjer mig med fem punkter som hjälpt mig i över 40 år som löpare. Låt det bli minst 40 till!

lof7.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

Lek som blir träning som blir lek

Nu har vi gått in i 2018 och i höst fyller jag 40 år som tävlingslöpare. Det var då jag gick med i en klubb och började träna löpning på riktigt. Förvisso orienteringslöpning men ändå löpning. Med riktiga träningar där någon berättade för mig vad jag skulle göra. Jag var ju inte direkt lastgammal när jag började det som betecknas som att träna löpning men var det då jag började träna löpning? Egentligen?

Det var då jag började träna med regelbundenhet men i praktiken hade jag ju faktiskt tränat löpning länge. Genom att leka! Den mest populära leken vi hade från det att jag flyttade till Stockholm som knappt fyllda sex år var ju faktiskt ”Burken”. Jädrar vad vi sprang. Jag i alla fall. Jag sprang som en tok för att hitta ett bra gömställe och sen sprang jag som en tok för att komma fram till den där burken. Den ack så viktiga koordinationen och balansen tränade jag nästan dagligen genom att klättra i träd. Vilken jäkla grund att stå på när det var dags att träna löpning! En träning som jag dessutom omedvetet hade förberett mig för genom att intervallträna. Jag visste inte att det fanns något som hette intervallträning men jag sprang 400 meter runt kvarteret nere hos mormor och morfar så snabbt jag kunde. Sen vilade jag någon minut och sprang igen. Och igen. Jag har ingen aning om tider, vila eller något annat men jag lekte. Samtidigt som jag fick träning under en frihet där ingen talade om för mig att man inte skulle intervallträna som barn eller någon annan begränsning.

Det som slog mig just i dag är att trots alla år av löpträning är hur jag fortfarande är ute och leker samtidigt jag får träning. Långt från alla pass är lek men jag uppskattar verkligen leken. Träningen får aldrig bli ett tvång för mig utan jag vill ha den där lekfullheten kvar. Jag tror faktiskt att det är nyckeln till att gilla något år ut och år in. Vad vore löpningen för mig om jag inte fick utforska nya platser till fots? Inte fick springa uppför ett berg eller på en strand? Det skulle definitivt vara något annat och jag skulle var en annan sorts löpare om jag inte tillät mig att stanna och njuta av en fin utsikt under en löptur. Eller ta en lekfull bild.

Allt har sin tid och jag tror att om man behåller det lekfulla får man längre behållning av det man gör. Hållbarhet som löpare, det är något jag gillar.

2017-12-31 10.02.49

Ha det,

Mackan