Dessa härliga gubbar

Det här blev ju nästan som en hederlig träningsvecka för första gången sen i mars. Noterade när jag sprang till jobbet häromdagen att jag inte ens hade tänkt en tanke om vaden så i dag var det dags att öka på distansen en skvätt. I värmen som råder stack jag och Baddaren ut tillsammans relativt tidigt i morse, vis av min idiotiska idé att springa klockan två i går. Gårdagens idé. Funkade. Inget. Vidare.

Efter en gemensam första liten bit ner till sjön skuttade jag iväg för mig själv. Skuttade och skuttade förresten, benen var bedrövliga. Jag skyller det på allt cyklande, pollenhalter och värmen. Men det handlar nog mest om att jag cyklat en massa för det är den klassiska stolpigheten som kommer med cykeln. Det blir aldrig någon triatlet av mig. Men framåt kom jag och i avsaknad av klocka ingen aning om tempot. Sprang mest och undrade om Baddaren skulle komma ifatt mig.

Ena foten framför den andra. Hälsade på lite folk jag känner i farten och tiden gick men så med sju kilometer kvar kommer en gubbe farande från sidan, i det som jag tyckte såg ut som en hiskelig fart. Han kommer ut 20-30 meter framför mig och nu har jag plötsligt någon som harar. Jag ser på honom att han tar i och han verkar väldigt medveten om att han har någon bakom sig. Det som förvånar mig är att trots att jag upplever att det ser snabbt ut så håller vi nästan samma tempo. Själv lubbar jag på i det tempo jag redan håller och upplever inte alls att det går undan. Tvärtom känns det lugnt och kontrollerat om än stolpigt.

Min reflektion att döma av hur han ser ut att ta i är att han kommer nog att krokna. Men man vet ju aldrig. Lite irriterande att han sakta men säkert drar ifrån för det är skönt att ha någon att fästa blicken på framför sig. En kilometer senare verkar jag ligga ytterligare 20-30 meter längre från honom men då ökar inte längre avståndet. Plötsligt börjar jag i stället plocka meter för meter och ytterligare en kilometer senare är jag ikapp. Då ser han jädrigt krokig ut. Så jag töltar förbi i min fart och sen drar jag sakta men säkert ifrån. Jag är törstig som en björk i en balkonglåda men är så fånig att jag stannar inte ens och dricker vid den härliga källan, för jag vill se hur långt före jag är när jag kommer fram till min badbrygga.

Väl där hinner jag både ta av mig skor och ta mig ner i badet innan han kommer fram. Två minuter till blev det. Jag är rätt säker på att han fick tävlingsdjävulen i sig när han fick mig i rygg och även om jag aldrig hade för avsikt att öka tempot eller faktiskt gjorde det erkänner jag villigt att det var skönt att springa ifrån honom. Såna är vi gubbar.

Det var med lätta steg jag sen sprang hem efter badet och efter lite hemmapysslande stack jag och Baddaren ut och paddlade SUP på eftermiddagen. Nöjda över dagens träning lyckades vi bli varma och trötta en gång till men nu var det nära till vattnet hela tiden och inga gubbar att jaga. Jag kommer att sova gott i natt!

2018-05-27 13.19.51

Ha det,

Mackan

Annonser

Dags för nästa steg

I morse var det dags för vårens sista testmil och det kändes rätt bistert redan i går kväll. Den avslutande snabba milen på tremilaren i förrgår satt rejält i benen under gårdagen och jag var väldigt tveksam till hur det skulle gå med testmilen. Bara att promenera var jättejobbigt och att då tro på ett testlopp nästa dag … kändes … sådär. För är det ett test vill jag ju att det ska vara lite mer än bara ett bra träningspass på trötta ben. Det var nu jag skulle få ett någorlunda jämförbart facit för stunden och för framtiden. Dessutom sa väderprognosen lätt motvind mer eller mindre hela vägen. Det kan vara nackdelen med punkt till punkt och det kändes trist. Jag hade hellre tagit medvind även om jag vet att det hade gett en massa ”fusksekunder”.

Men va fan, det fanns ingen bättre dag att välja och det här var trots allt apriltestet som jag fått skjuta på lite. Vaknade upp och det kändes skit på alla sätt och vis. Trött som en gnu men så är det i ottan och att det känns skit inför hårda pass eller tävlingar hör till. Det är sen gammalt. Sen jättegammalt.

Jag visste vad jag önskade uppnå och eftersom jag kör ouppvärmd går det inte att komma upp i full fart från start men efter 2,5 km började jag tro på att skamgränsen skulle kunna klaras av. Det var tyvärr jädrigt tungt för benen och flåset var inte alls så flåsigt som det borde vara för att vara ett maxtest och jag undrade om benen skulle orka hela vägen. Speciellt med den där svaga motvinden som jag antagligen inte hade tänkt på om jag hade joggat. Men nu joggade jag inte utan jag sprang. Halvvägs klockade jag in en tid som absolut indikerade på att skamgränsen skulle klaras av om jag orkade hela vägen och med två km kvar visste jag att jag skulle klara skamgränsen. Drömgränsen kändes dock tuff att nå för det skulle kräva en avslutning som jag inte visste om den var möjlig.

Den kändes omöjlig även med dryga kilometern kvar men baske mig om jag inte lyckades trycka till riktigt bra på slutet. Blev aldrig riktigt flåsig trots forceringen och det tyder på att benen ändå var rätt slitna. Jag tar det som ett bra tecken på förbättringspotential. Det och de sju kg jag har kvar till den vikt jag har haft i toppgubbform. Summa summarum gav dagens testmil svaret att jag under våren lyckats träna upp mig så bra för mildistansen som jag någonsin vågade hoppas på. Det är häftigt och uppenbarligen har jag lyckats få till lite uthållighet också. Nu är det dags att ta nästa steg och komma igång med tävlandet och det gör jag om två veckor. Jag är naturligtvis inte i den form jag hade velat vara men kroppen har gett mig allt vad jag rimligtvis kan begära av den inför resan. Nu ska vi bara toppa upp det här lite också. Även om träningsvolymen varit blygsam tror jag det går att toppa upp ett snäpp om jag kör den här veckan tungt och sen lättar.

2017-04-26 07.04.16-1

Ha det,

Mackan

Att se andra lyckas

Jag antar att jag börjar bli gammal för med varje år som går gläds jag mer och mer åt att se andra lyckas. Nu i helgen var det dags igen och det var min äldsta adept LeifA som var i farten på IVSM i Huddinge. Vi har känt varandra i drygt 10 år och även om det tog några år innan han accepterade att jag var Bajare har vi haft kontinuerlig kontakt. För ett år sen hörde han av sig till mig för att låta mig sköta hans träning och det förvånade mig lite. Jag är ju långskubbare och LeifA hade under en tid satsat på kortare distanser. Men det var en utmaning som jag verkligen ville ta mig an och vi började bygga på hans aeroba korvkiosk. Större än så var inte det huset trots många år i löparskorna. Det knotades en del över att ståvilorna var ett minne blott och att vi rampade upp träningen. Nu fick han inte längre springa alla pass med fräscha ben och det var en stor omställning. Det var upp och ner i gruvan och jag förstår att det var tufft. Men till VSM i somras lättade vi rejält på träningen för att dra fram en formtopp och det lyckades. Personligt rekord på 1 500 meter blev resultatet av den formtoppen och det är häftigt för en 59-åring.

Med den dåliga bas som fanns var det svårt att hålla formen hela hösten utan det blev inte alls lika bra när vi hastigt och lustigt skulle förvandla honom till tremilalöpare på LL men jag såg det mer som en bra anledning till att få till bra grundträning. Den har fortsatt och trots att han i år fyller 60 börjar nu återhämtningen bli bättre och bättre under och efter de tuffa passen. Det tycker jag är riktigt häftigt. Årets inomhussäsong har egentligen bara varit inriktad på ett enda lopp och det var lördagens lopp på 1 500 meter. Resten har varit förberedelser och bra träning. Jag vet inte vad LeifA egentligen förväntade sig men efter det sista träningspasset fick jag e-post om hur jädra bra det hade känts. Det var precis vad jag hade förväntat mig. Ja, inte e-posten då utan att formen skulle börja komma. Precis som jag förväntade mig att det skulle gå bra i lördags. Och visst gick det bra. Toppningen satt perfekt och det blev ett nytt inomhus-PB. Cirka 10 sekunder snabbare än vad loppen gick förra året när träningen var upplagd för såna sträckor och bara sekunden från utomhustiden trots ett lopp som var mer av mästerskapskaraktär än något annat. Trots en väldigt kort nedtrappning där träningsmängden ändå ligger högre än vad den gjorde för ett år sen.

Ett par timmar efter tävlingen ringde telefonen och det var en väldigt glad gube i andra ändan av luren. Alla ni som känner guben vet att han inte jublar i onödan men nu hade han tagit flera riktigt fina skalper och det var muntert värre. Jag har ju rätt dålig koll på hans motståndare men några namn kan jag och det är många gamla duktiga löpare att tampas med. Det här blev många ord för de två ord som jag vill säga offentligt: Grattis Leffe!

Bilden har jag snott från LeifA själv och jag misstänker att han har hittat den hos arrangören Huddinge AIS.

5df2005737c8453d99432d237cded313.jpg

Ha det,

Mackan

Hur är det med formen?

För många av mina löparkompisar är formen uppenbarligen utmärkt. Laser blev fyra i LL och Patrik E kom sjua i samma lopp på nytt personbästa. Igår var det Berlin och den andra Patrik E bröt 2:30-vallen för första gången. I samma lopp var det fler som sprang bra men jag vill lyfta fram mina goda vänner Fredrik som vid 50 års ålder sprang in på 2:44:23 och Mårdhunden som sprang in på 2:48:13. Båda på personliga rekord i allt annat än låg ålder. När vi ändå är inne på ålder måste jag lyfta fram Göran Nilsson. Han hade i 45-årsåldern tveksamheter på om han var en sån som någonsin skulle ta sig under tre timmar på maran. Nu är han 55 år och springer Berlinmaran på 2:49:09. Fundera på det alla ni som är 35-40 och tror att ni är för gamla, man kommer långt med hårt arbete.

Hårt arbete och form. För mig brukar det gå hand i hand. När man frågar löpare om dom är i form är dom aldrig i form. Det får till följd att när folk frågar mig om jag är i form och svarar nej så tror alla att jag mörkar. Som när jag snackade träningstider med mitt bollplank häromveckan och han blev helt chockad över hur långsamt jag gjort mina nyckelpass. Well, har jag problem med luftvägarna är det inte ett fåtal sekunder långsammare än toppform utan det är tiotals sekunder/kilometer. Det är min verklighet. Det är inte frågan om 35 eller 36 minuter på milen utan frågan kan vara 35 eller 40 minuter på milen. Så stora skillnader kan det bli. Nu är jag dock kärnfrisk och kan jobba mig ur gruvan och det är hårt arbete som gäller och inget annat. Inget kommer gratis. Två av förhoppningsvis fyra tuffa veckor i rad är avklarade och formkurvan pekar uppåt.

Fyra tuffa veckor i rad är i mesta laget men jag vill verkligen chansa för att få ett riktigt lyft i maxkapacitet innan jag trappar ner om två veckor. Eftersom jag normalt kör max tre tuffa veckor i rad drar jag ner maxvolymen något mot vad jag skulle kunna springa men kvaliteten tummar jag inte alls på. Tre tuffa pass förra veckan som avslutades med ett långt långpass på trötta ben. Det jag framförallt tar med mig från det var att jag tyckte att jag höll bra teknik genom hela passet trots att benen var trötta och jag stämplade in veckan på 138 km. Hårt arbete. Får jag betalt om en månad? Vem vet men jag gör i alla fall så gott jag kan. Det är det enda jag någonsin begär av mig själv.

To give anything less than your best is to sacrifice the gift –  Steve Prefontaine.

 

Anders Grahl

 

Tiotals sekunder/kilometer kan det också bli när man tar sig igenom Lidingöloppets andra halva med trötta ben. Bra kämpat Anders!

Ha det,

Mackan