Dessa härliga gubbar

Det här blev ju nästan som en hederlig träningsvecka för första gången sen i mars. Noterade när jag sprang till jobbet häromdagen att jag inte ens hade tänkt en tanke om vaden så i dag var det dags att öka på distansen en skvätt. I värmen som råder stack jag och Baddaren ut tillsammans relativt tidigt i morse, vis av min idiotiska idé att springa klockan två i går. Gårdagens idé. Funkade. Inget. Vidare.

Efter en gemensam första liten bit ner till sjön skuttade jag iväg för mig själv. Skuttade och skuttade förresten, benen var bedrövliga. Jag skyller det på allt cyklande, pollenhalter och värmen. Men det handlar nog mest om att jag cyklat en massa för det är den klassiska stolpigheten som kommer med cykeln. Det blir aldrig någon triatlet av mig. Men framåt kom jag och i avsaknad av klocka ingen aning om tempot. Sprang mest och undrade om Baddaren skulle komma ifatt mig.

Ena foten framför den andra. Hälsade på lite folk jag känner i farten och tiden gick men så med sju kilometer kvar kommer en gubbe farande från sidan, i det som jag tyckte såg ut som en hiskelig fart. Han kommer ut 20-30 meter framför mig och nu har jag plötsligt någon som harar. Jag ser på honom att han tar i och han verkar väldigt medveten om att han har någon bakom sig. Det som förvånar mig är att trots att jag upplever att det ser snabbt ut så håller vi nästan samma tempo. Själv lubbar jag på i det tempo jag redan håller och upplever inte alls att det går undan. Tvärtom känns det lugnt och kontrollerat om än stolpigt.

Min reflektion att döma av hur han ser ut att ta i är att han kommer nog att krokna. Men man vet ju aldrig. Lite irriterande att han sakta men säkert drar ifrån för det är skönt att ha någon att fästa blicken på framför sig. En kilometer senare verkar jag ligga ytterligare 20-30 meter längre från honom men då ökar inte längre avståndet. Plötsligt börjar jag i stället plocka meter för meter och ytterligare en kilometer senare är jag ikapp. Då ser han jädrigt krokig ut. Så jag töltar förbi i min fart och sen drar jag sakta men säkert ifrån. Jag är törstig som en björk i en balkonglåda men är så fånig att jag stannar inte ens och dricker vid den härliga källan, för jag vill se hur långt före jag är när jag kommer fram till min badbrygga.

Väl där hinner jag både ta av mig skor och ta mig ner i badet innan han kommer fram. Två minuter till blev det. Jag är rätt säker på att han fick tävlingsdjävulen i sig när han fick mig i rygg och även om jag aldrig hade för avsikt att öka tempot eller faktiskt gjorde det erkänner jag villigt att det var skönt att springa ifrån honom. Såna är vi gubbar.

Det var med lätta steg jag sen sprang hem efter badet och efter lite hemmapysslande stack jag och Baddaren ut och paddlade SUP på eftermiddagen. Nöjda över dagens träning lyckades vi bli varma och trötta en gång till men nu var det nära till vattnet hela tiden och inga gubbar att jaga. Jag kommer att sova gott i natt!

2018-05-27 13.19.51

Ha det,

Mackan

Annonser