Fellrunningtour18 – Dag 1-2

Då var det dags att återvända till Peak District och springa lite fell. Eller springa och springa, just det var högst osäkert givet att jag haltade rejält bara veckan innan avfärd. Träningen hade bestått av några lugna testjoggar på plant underlag för att vara snäll mot vaden men två dagar innan avfärd joggade jag ju i alla fall hela 45 minuter.

Vi anlände till Manchester på fredag morgon och hämtade ut en något skabbig hyrbil som hostade betänkligt i varje uppförsbacke när vi rullade iväg mot Macclesfield för proviantering. Eftersom det fortfarande var morgon var det inte läge för att checka in på något hotell utan i stället begav vi oss efter lunch och proviantering mot Goyt Valley för en hike. När vi anlände dit hade bilen inte bara hostat utan även börjat blinka varningslampa och att det var dags för service. Vårt resonemang var att vi kör så länge den håller. Antingen håller den eller så håller den inte. Nu skulle vi njuta!

Jag ville direkt visa Baddaren något av det jag älskar mest i den här delen av landet, nämligen kullar och hedar. Vi började med att gå uppför. Länge. Mot Shining Tor genom dalar och över heden. Den fantastiska heden där jag rätt snart hörde en grouse som jag dock aldrig fick se. Men jag fick berätta om den för några fågelintresserade britter uppe på toppen och dom verkade lite imponerade av mitt fågelöra. Det var även, hrmpf, Baddaren.

Det blev en sån där fin dag som jag hade längtat efter hela vintern och ett lagom test för vaden som visserligen kändes av lite lätt men inte mer än att jag kände att jag skulle kunna starta morgondagens lopp i Bollington. Det var dit vi for för att bo ett par nätter på Hollin Hall som visade sig vara en riktig pärla! Bra rum, strålande frukost och miljön gick inte att klaga på.

Det var med ganska mycket frukost i magen vi dagen efter vandrade ner mot starten av själva löparturnén…

2018-05-05 09.21.35

Raceday alltså. Mötte upp min Englandsvän Anne-Marie innan loppet och hann snicksnacka lite innan det var dags för uppvärmning. Näääää. Jag bara skojade. När jag just fixat att jogga 45 minuter ville jag inte norpa av vadkontot genom att värma upp. Dessutom var det högsommarväder så vi promenerade till starten och ställde oss långt bak på startviadukten. Här skulle det verkligen inte rusas utan planen var att jogga första halvan för att eventuellt börja trycka till lite i steget under andra halvan om jag var smärtfri.

Planen hölls bra men i värmen och med skyhöga pollenhalter fick jag puls så det räckte och blev över ändå. Samt ont i magen av all frukost. Det gick dock över när det började gå uppför och tempot sänktes ytterligare. Det var så fruktansvärt jobbigt uppför det första berget. Jag sprang det här loppet för sex år sedan men hade inget minne av att det var så jobbigt. Den gången sprang jag väl i cirka två min/km snabbare men ändå. Horribelt jobbigt och fruktansvärt varmt. Jag gissar på att halva tappet av fart var pollen/värme och den andra halvan var bristen på träning och då specifikt backträning. Men just där och då var orsakerna ointressanta och det viktigaste var att vaden höll. Det gjorde den. När det var dags för den andra kraftiga utförslöpningen släppte jag på och bombade. Det gillade inte vaden som började gnola lite. Men bara yttepytte så jag bombade på hela utförslöpan och det fick mina framsidor lår att halvdö. Jag plockade ändå några placeringar uppför det sista berget och vaden verkade bli fint utstretchad av att ta sig uppför så när det var dags för dagens sista långa utförslöpa bombade jag på  för fullt igen. Tog placeringar och kände mig som en klasslöpare ett tag.

Ett tag var det. För när jag kom ner var inte framsidorna halvdöda längre. Dom var heldöda. Jag har aldrig varit med om något liknande ens på slutet av maratonlopp. Benen fungerade inte. Jag formligen stapplade fram sista tio minuterna och blev passerad av en flock löpare. Det var länge sedan jag välkomnade en målgång så mycket. Vaden gnällde lite men det kändes just då som mitt minsta problem och faktiskt blev den helt glad och återställd av en lätt stretch.

Det var varmt. Det gick långsamt. Det var pollen en masse. Men jag kom i mål och snart kom även Baddaren. Jag var så otroligt glad! Vi firade med en pint av loppets eget öl och god mat till det. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle kunna bli så glad bara över att kunna genomföra ett lopp men strul ger perspektiv och när vi somnade på kvällen var det båda två med leenden på läpparna! Jag hade återuppstått med nummerlapp på brösten och Baddaren hade blivit en fellrunner.

Jag_Dag2
Före loppet – Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Annonser

Fellrunningtour17 – Summeringen

Efter att ha lämnat av El G vid flygplatsen hade jag några timmar för mig själv att slå ihjäl i Manchester. Att åka in till stan var inget alternativ med tanke på det som hände kvällen innan utan i stället for jag ut bland kullarna för en stund av reflektion. Det som lockade mest var att återvända till Goyt Valley och tänkt blev gjort. Vid lunchtid anlände jag till Errwood Hall där jag ställde min bil och styrde kosan upp mot Shining Tor. En ensam Goyt Valley Strider på utflykt i Goyt Valley.

Jag kände att jag hade lite ogjort med den toppen efter förra veckans race och att jag inte riktigt hade haft förmåga att njuta den gången. Det blev en riktigt fin tvåtimmarstur upp och ner för toppen och jag fick chansen att fotografera, betrakta banan lite mer ingående samtidigt som jag kunde fundera över veckans intryck. Det var betydligt varmare, torrare och bättre utsikt den här gången. Njut gärna av bilderna nedan!

 

Blogg11
Jag fick sällskap när jag funderade!

Vad kom jag fram till om veckan då?

  • Jag har väldigt fina vänner. Det var ett rent nöje att umgås med dom hela tiden och det var pepp, skratt och hån om vartannat. Precis som det ska vara när man är ute och tävlar. Jag är så otroligt glad över att ni hakade på !
  • Det var precis lika fint i Peak District som jag mindes det. Men även om man tror sig minnas är det lätt att bli överväldigad av den skönhet som finns i den här delen av England.
  • Folk är så otroligt trevliga. Det gäller såväl löpare som folk i allmänhet. Vi blev otroligt varmt välkomnade av så många. Både gamla bekantskaper och nya. En extra eloge till Kevin som fixade allt runt nya klubben. Det gällde både före och under resan.
  • Jag behövde tävlingsträna. Det var synd att kroppen var så bråkig från start men det blev onekligen bättre dag för dag. Och om jag inte övar upp mig att både våga och tåla en snabb start kommer det bli tufft i Skåla.
  • Jag måste stärka upp bål och höfter och jag måste sluta väga 10% över tävlingsvikt om jag ska prestera i bergslöpning. Och antagligen för att hålla mig skadefri.
  • Det gick att springa fyra tävlingar på sex dagar och må bra efteråt. Det är jag otroligt nöjd med. Jag hoppades. Jag planerade för det. Men jag räknade inte med det.
  • Sist men inte minst: Det är svårt att ångra när jag gör så här roliga saker. Visst kan man inte göra allt på en gång men sånt här som jag älskar tänker jag fortsätta att göra så ofta jag kan och vill. Rätt vad det är kanske jag inte kan och då vet jag att jag skulle förbanna mig själv för att jag inte tog chansen. Det här blev ytterligare ett roligt minne för livet.

Sist men inte minst, tack för sällskapet gubbs!

Blogg1

Mackan