Fellrunningtour18 – Dag 7-8

Näst sista dagen och sista tävlingsdagen tog återigen sin början med en engelsk frukost och strax därpå kom min klubbkompis Kevin på besök i Hayfield. Jättekul att träffa honom och vi snackade bort ett par timmar innan det var dags för honom att jobba och för oss att bege oss. Men innan han åkte fick Baddaren en present som nästan bad om att invigas på kvällen!

Kosan styrdes till en början mot Buxton för mat, fika och promenad i den fina gamla parken. Lugnt, trevligt och ett lagom test för att se om det skulle funka att springa på kvällen. Visst drog det lite men inte värre än att vi valde att åka ner några mil till södra delen av Peak District.

Buxton1

När vi kom fram började även Baddaren att byta om. Hon hade egentligen inte tänkt springa men plötsligt stod hon där i sitt nya tävlingslinne från Goyt Valley Striders. Presenten från Kevin minsann!

Återigen en något omlagd och till min fasa förlängd bana mot tidigare. Ja ja, det var en underbar kväll och när vi stod i startfållan och jag stretchade rumpan var plötsligt alla känningar i vaden borta. Starten gick och jag hade lovat mig själv att ändå ta det lugnt. Men allt är relativt och när dom första stigningarna började blev det jobbigt. Veckan satt i benen men jag kämpade på och när utförslöpningen kom släppte jag på och passerade ett gäng löpare. Sen bar det uppför igen i en lerig uppförsbacke och då hände det som inte fick hända. Jag halkade till rejält och drog till vaden samtidigt som jag landade med handen i brännässlor. Det kändes ordentligt i vaden och min första reaktion var att nu var äventyret över. Linkade fram ett tag och löpare efter löpare sprang om mig. Men jag testade att springa igen och det funkade faktiskt. Lite lätt haltande men jag tog mig framåt även om det gick stelt och långsamt. Just stelheten i steget gjorde att jag spände mig så trots att farten sjönk blev det inte det minsta lättare.

Kilometer lades till kilometer och den förlängda banan lurade mig lite. Just när jag trodde att vi bara skulle svänga ner till målet drog vi iväg på en extrakrok. Med en löpare i bakhasorna sket jag dock nu i vaden och tryckte på för allt vad jag var värd för jag ville inte sluta resan med spurtstryk. Som bonus plockade jag en tjej och klarade av att hålla honom bakom mig. Yes! Sedan gick jag snabbt in och hämtade mina överdragskläder för att klä på mig innan jag mötte upp Baddaren men döm om min förvåning när hon redan kommit i mål när jag kom ut. I sitt grönvita linne stod hon där och svor över hur jobbig banan hade varit. Och jag kände att jag höll på att spricka av stolthet över min fellrunner till partner! Det blev extremt mycket pladder i bilen på väg hem för att få våra sista pints.

BaddisTansley

Sista dagen hade vi planerat att hinna ut en sväng bland kullarna innan flyget gick och det blev en så bra dag. Vi utgick från Pym Chair och vandrade till Windgather Rocks, en sväng ner i dalen till en botanisk trädgård vi inte visste fanns och avslutade med en bestigning upp till Cats Tor. Mulet, blåsigt men alldeles underbart att få avsluta på det sättet innan vi nöjda rullade mot flygplatsen för att åka hem till vardagen igen.

Det blev en riktig höjdarresa på alla sätt och vis. Vi fick springa av oss, vandra i bergen, shoppa lite och träffa trevliga människor. Det här gör vi om!

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Hej vintern!

Nog för att det har blivit några pass i minusgrader redan men det har liksom inte känts som vinter. Det har varit under tidiga morgnar och relativt vindstilla så nej, det har inte känts som vinter. Men i dag kändes det nog ändå som att vintern har kommit. När jag vaknade i morse konstaterade jag att det var något vitt på marken i trädgården och den där läskiga vinden från norr kändes. Jag tror även att jag såg en handfull vita vandrare passera bakom husknuten när jag hämtade tidningen.

Av någon outgrundlig anledning brukar jag faktiskt vara bättre på att sköta mina långpass när det blir lite bistrare ute och med maran tre veckor bort var det läge att sätta igång med dylikt igen. Igen kanske var ett starkt ord givet att jag inte förgyllt asfalten nämnvärt med min närvaro men jag skulle springa långpass i dag. Dessutom med en av mina klubbkompisar i Goyt Valley Striders, Kevin. Vi pratade redan i våras om att han skulle komma till Stockholm i november och att jag skulle ge honom en guidad tur. Han har varit skadad så jag lovade att hålla passet under halvmaran och vi fick en riktigt trevlig tur runt 5-6 av Stockholms holmar. Ja sällskapet var trevlig och den isande vinden från norr fick ignoreras. Men oj vad mycket behagligare det var  lä!

För att få till ett lite längre pass parkerade jag några kilometer från Kevins hotell och skrapade faktiskt ihop ett hyggligt långt pass, inkluderande tre passager över Västerbron för att få njuta lite extra. Förra vintern hade jag ju problem med ryggen och var inte redo för något längre förrän i mars och missade därmed alla spännande orgier i småfrysande och jag får erkänna att något jag hade förträngt var den efterföljande stelheten. Jag vet inte hur det är med er men min kropp blir något stel resten av dagen när jag springer långt på asfalt i kyla. Och jag tror inte att det blev bättre av ett gäng benövningar på gymmet igår.

Hur som haver är jag otroligt nöjd med dagens gärning och så jädra kul att få visa upp Stockholm även om det var lite bistert ute. Kevin tyckte dock att det var rätt bra att kunna springa mitt i stan utan en massa folk i vägen. True that! Och så länge det är barmark finns det en stor njutning i det faktumet! Nu vill jag ha en rejäl laddning av långpasss den här vintern så jag hoppas att jag har kamrater som ställer upp, för det är inte alltid muntert att springa dom själv på vintern.

MeAndKev

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 2

När jag vaknar upp dag två på turnén kan jag snabbt konstatera att jag är inte trött i de muskler jag borde vara trött i. Rent allmänt trött är jag dock allt. Här behövs en rejäl engelsk frukost och massor av kaffe. Det gick att lösa. Efter gårdagens långa resdag som avslutades med tävling och öl var kroppen onekligen rätt mör. Som bonus på den mörheten var magen dessutom rätt risig. Vi kände nog alla tre att vi inte ville göra många knop i dag utan bestämde oss för en tur till Glossop för att shoppa lite småsaker och kanske något större.

Jag fyndade en sjukt snygg jacka till kraftigt nedsatt pris. Det där med nedsatt pris handlade väl rätt mycket om att det inte är säsong än på länge för så varma jackor så det får bli en bra överraskning till mig själv i höst. Eller va fan, med lite tur kan man lita på att den funkar till svenskt sommarväder. Fika, käk i solen och så var det snart dags att bege sig rätt långt åt sydost via ett stopp i Buxton för att El G skulle hitta en likadan jacka. Det gjorde han förvisso men ångrade sig i sista stund och vi rullade vidare på slingrande vägar mot Tansley. En liten by utanför en liten större by som heter Matlock. Där skulle det springas och med 10 minuter kvar till byn började det regna. Mer och mer. När vi kom fram var det rätt ogästvänligt och det var svårt att hålla sig torr på vägen till tävlingscentrumet som var lokaliserat i den lilla byskolan.

2017-05-18 18.35.05

Men benen kändes ändå rätt okej och ingen av oss blev avskräckt av varningslappen om den tuffa banan. Det varnades för att det var brant, halt och trixigt. Som det ska vara med andra ord! Nu visade det sig att Kevin hade kört två timmar från Manchester för att leverera kläder och kanske springa om det inte regnade. Men nu gjorde det ju det så han nöjde sig med att heja. Uppvärmningen blev i kortaste laget men vi skulle ju ändå börja med att springa utför i dag. Utför och arrangören berättade att nästan i slutet på utförslöpan skulle det bli trångt värre. Hmmm, gällde att vara där tidigt i startfältet med andra ord för att inte fastna i kö. Det är sånt som händer på såna här lopp. Grindar som bara tar en och en och annat som gör att det blir hederliga köer där man snällt får vänta på sin tur.

2017-05-18 18.30.07

Starten gick och det var nog den sjukaste startrusning jag varit med om. Alla drog iväg i maxfart för att inte fastna i den trånga passagen. För mig kändes det som självmordstempo och eftersom det ändå skulle bli kö släppte jag en lucka till gänget framför. Ryktet om köbildningen visade sig dock vara kraftigt överdrivet och ingen alls fastnade. Det enda som hände var att jag tappade kontakten med den första klungan där mina kamrater var. När vi kom ut på den första plattlöpningen visade det sig dock att det hade inte spelat någon roll för där blev jag omsprungen av tättjejen. Inget riktigt tryck i benen i dag heller med andra ord. När den första stigningen började visade det sig i alla fall att jag hängde med. Och jag hängde med när det började gå utför också. Sen när det började gå brant utför var jag ikapp och förbi ett par löpare från förstaklungan jag hade tappat.

Nu fick jag plötsligt ett jädra flyt och sprang ifrån och fick en rejäl lucka till gänget bakom. Yay! När jag som bästa yayade sprang jag genom en stigkorsning och hastigt och lustigt var jag ensam i skogen. Såg ingen framför. Varken såg eller hörde någon löpare bakom mig. Såg inga snitslar. Sprang lite till och såg ändå inga snitslar. Jag blev alldeles kall i kroppen och var övertygad om att jag hade kommit fel. Det var bara att stanna och vända sig om och vänta. Skulle det komma fler löpare eller hade jag lagt några minuter på en miss? Efter en stund som kändes som en evighet kom det dock en löpare och han trodde att han var på rätt väg. Så tillsammans fortsatte vi och plötsligt var där snitslar igen. Pust!

Nu började en fruktansvärd stigning och hela vårt gäng som hade varit samlade innan mitt ryck var i grupp. Ingen kunde dra ifrån någon annan utan vi stretade på. 200 höjdmeter brant stigning i en stöt. Jag frustade och flåsade men jag hängde med ända tills vi kom upp på en högplatå. Då sprang dom ifrån mig. Hela gänget. Det var inte lika illa som igår men det var heller inte bra. Jag låg lite högre i steget och släppte dom inte längre bort än att det skulle vara görligt att komma ikapp utför.  Tänkt blev gjort och jag kom ikapp utför och i den sista stigningen var vi samlade hela vägen upp till toppen. Från den toppen tyckte jag att jag såg målgärdet i vad som borde vara 6-7 minuter bort. Men strax därefter sprang dom andra plötsligt på som bara den och jag kände att det här var för hög fart att hålla i cirka 1,5 km till och släppte en lucka.

Men. Men. Men. Där var ju målet! Jag såg både målet och en massa folk bara 3-400 meter bort. Jag hade massor av kraft kvar och en flock löpare att hinna ikapp. Det gick nästan att plocka dom alla men jag missade damsegrarinnan med några sekunder. El G och Dino var självklart redan i mål men det skulle visa sig att El G var ett par minuter före och Dino en minut före.  Det här var ett stort fall framåt jämfört med gårdagen på så många plan. Visst klantade jag till mig och förlorade tid. Visst sprang jag dåligt på platten. Men resten var faktiskt helt ok. Kopplade fortfarande inte in rätt muskler hela tiden men det gick onekligen fortare och med bättre flyt. Nu var livet kul igen!

Kevin samlade på sig två nya klubbmedlemmar och jag fick komplettera mitt linne med en snygg klubbhoodie. Dessutom insåg vi att vi nog skulle hinna hem innan puben stängde. Jag var på ett fullkomligt strålande humör och när vi kom hem hade en annan löparklubb ”after-training” på vår pub så det blev många roliga samtal. Dessutom skulle jag ha tävlingsfritt dagen efter så jag behövde inte bekymra mig om att vara särskilt pigg. Jag somnade lika trött som nöjd!

2017-05-18 20.52.00
När det var dags för hemfärd hade regnet flytt sin kos!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 1

Jamen då sätter vi igång va? Jag brukar blogga allteftersom när jag är ute och reser men denna gången fanns helt enkelt ingen tid så nu ska jag skriva ner mina minnen så gott jag kan. Dag för dag. Men jag lovar att hålla mig till att inte posta mer än en blogg per dag.

Redan för fyra år sedan när jag och El G senast var i Peak District sa vi att vi skulle komma tillbaka och när tävlingskalendern för 2017 släpptes började jag planera. Planerna släpptes till El G och han valde ett av alternativen. Strax därefter sa Maestro att han ville med och ytterligare någon vecka senare valde Dino att haka på. Maestro fick tyvärr hoppa av men förra onsdagen vid 12-snåret var vi övriga samlade på flygplatsen i Manchester!

Jag kände mig helt slutkörd efter intensiva jobbveckor innan avfärd och en jädrigt tidig morgon men vi begav oss via lunch i Stockport mot Hayfield i vänstertrafiken och fick våra rum. Någon timme senare var det dags att byta om och bege oss mot den första tävlingen, Shining Tor. El G fick en rejäl chock när jag drog på mig tävlingslinnet för vad han inte visste var att jag hade signat upp för en lokal klubb, Goyt Valley Striders, och det var just i Goyt Valley vi skulle springa nu. Jag skrattade så att jag nästan grät över hur paff han var. Min nya klubbkompis Kevin som hade fixat allt det praktiska med klubbtillhörighet och linne åt mig skulle komma och heja men jag såg inte till honom före start, däremot träffade jag en annan bekant, Ann-Marie. Mycket trevligt!

2017-05-17 18.19.14
Gubbsen medan alla tre fortfarande var på strålande humör!

Men nu var det race det handlade om. Det skulle vara en tuff bana och regnet innan start skulle inte göra det mer lättsprunget och vi blev varnade för att det skulle vara halt på plattorna uppe på berget. Oavsett regn var det löjligt vackert nere vid sjön mellan bergen. Under den här resan hade jag planerat att springa fler tävlingar än vad jag gjort de senaste fyra åren och nu dessutom efter flygning och flera timmar av väldigt spänd bilkörning. Jag var med andra ord väldigt osäker på min status och beslöt mig för att starta kontrollerat. 10 km och några hundra höjdmeter stod på schemat. Och lera. Och halt. Det skulle bli tufft att inleda med ett A-race.

Starten gick och jag sprang kontrollerat i cirka 3:45-fart de första hundra metrarna på asfalten. Mina kompisar drog iväg snabbare och det var väntat. Planen var att om jag var stark skulle jag ta dom i utförslöpningen på vägen hem. Sen började stigningen och det var jobbigt. Det var jättejobbigt. Jag blev så fruktansvärt trött men höll ungefär samma tempo som dom runt mig och på något sjukt sätt kändes det ändå kontrollerat. Det som var oroväckande var att jag blev inte riktigt flåsig och det tydde på att jag inte fick ut kraften riktigt. När vi tog oss upp sista biten mot första toppen som var just Shining Tor såg jag dock El G’s gula linne inte så farligt långt framför mig och tänkte att det här kan nog gå.

Sen började misären. Vi skulle springa på utlagda stenplattor under lång tid uppe på en bergskam. Först lite utför och sen lite uppför mot Cats Tor. Efter bara några stenar stukade jag till vänsterfoten när jag halkade och sen blev jag jättefeg. Och med gubbasteg. Old mans shuffle. Vet inte om det var fegheten eller allt sittande i bil och flyg som gjorde det men det var en smärre katastrof. Jag fick inte ut någon kraft alls och det är inte så konstigt när jag satt och sprang. Den inre monologen handlade nu om att jag skulle inte springa några fler tävlingar efter den här. Någonsin.

ShiningTor
Katastroftempo och värsta löpsteget jag sett mig ha någonsin!

Jag tycker att jag har haft ett bra tryck i steget under mina snabbdistanser och långa intervaller den senaste månaden men nu var det helt kraftlöst. Fullkomligt kraftlöst. Folk sprang om mig och jag försökte springa bredvid plattorna. Där var det sumpigt och jag blev ännu segare. När plattorna försvann och det bar upp mot Cats Tor gick det dock plötsligt bättre igen och jag tog några placeringar. Hade det lossnat nu? Det var en kortvarig glädje. Här skulle mitt bästa parti börja och jag skulle plocka på El G och Dino. Nä. Det blev inte så. Det var inte tillräckligt brant för att kunna studsa ner utan man var tvungen att ta i för att springa fort. Det gjorde alla utom jag. Eller jo jag tog i men det hände inget alls. Det bara flög förbi folk av alla sorter. Jag sprang legendariskt dåligt. Med någon kilometer kvar kom det i alla fall en kort men ett riktigt brant parti och hoppsan, jag tog 30 meter på löparna framför mig på bara 100 meter. Jag slapp ta i och kunde utnyttja tekniken och där var den klockren. Sen blev det flackare och sista biten var platt asfalt och då var det lika segt igen. Det enda uppmuntrande den biten var min nya klubbkompis Kevin som hejade på mig så att jag kom i mål. Fem minuter efter mina kamrater. Skit. Men loppet var fantastiskt fint och skulle säkert gått bra om jag varit mer van vid att springa 250 höjdmeter konstant uppför i 10% lutning, inte varit bilstel och inte hade halkat. Sa jag att jag stukade vänsterfoten två gånger till under loppet? Den här banan har jag revansch att utkräva på.

DSC04488
Därnere på andra sidan dammen låg målet.

Prisutdelning och eftersnack var i alla fall bra. När Kevin kom till den blev El G sjövild och attackerade honom som en hök och bad att få bli medlem. Kanske kunde han ta med sig linne och hoodie till någon annan tävling? Visst kunde han det! Men mer om det i nästa inlägg. Kvällen avslutades med gigantiska kebaber och några pints och i mitt stilla sinne undrade jag hur mycket sämre jag skulle springa om jag sprang så här dåligt när jag var utvilad. Men nu var det sova som gällde, 19 timmar till nästa lopp. Dessutom tog jag med mig att jag rysligt snabb när det var tokbrant utför, alltid ta med sig minst en positiv sak. Kändes rätt kul med debut för ny klubb också även om jag närmast kände att jag dragit klubben i vanära. 🙂

Ha det,

Mackan