Nummer 896!

I torsdags kväll åkte vi ner till Frankfurt för att springa maraton, ett väldigt speciellt maratonlopp den här gången. Dels skulle vi försöka kvala Baddaren till Boston och dels skulle jag äntligen få fullfölja min tionde mara i Frankfurt. Tänkte jag. Det här med att tänka, göra och maraton är dock inte alltid samma sak och det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna.

Under höstens förkylningsinferno i omgivningen har kroppen varit under ständig attack och även om inget brutit ut på allvar har det inte blivit mycket tränat. För tre veckor sedan började det kännas något stressat med hinna springa första långpasset på en månad och det första långpasset på asfalt sen i mars. Jag kom 9 km innan jag fick tväront i ena knät. Kunde inte ta ett steg till utan fick promenera hem, sånt som kan hända när jag haft längre löpvila. Sjukt hård massage fick igång kroppen igen men när jag åkte ner till Frankfurt hade jag haft betydligt fler vilodagar än träningsdagar senaste månaden och bara två långpass sedan sommaren. Och inget på asfalt. Som grädde på moset drog det till i bihålorna så det bara sjöng om det när vi skulle landa. Tre dagar kvar till maraton…

Jag skulle alltså vara personlig hare åt Baddaren och ju mer jag funderade på det desto mer  insåg jag vilken fruktansvärd pärs det skulle kunna bli. Skulle knät fixa ett långpass i form av maraton på asfalt överhuvudtaget? Ja det skulle det nog men när jag servar Baddare så servar jag fullt ut. Det innebär att det är jag som tar all motvind och det innebär att jag springer in vid varje station och hämtar vatten åt oss båda eller fyller medhavd flaska och blandar till sportdryck. Sen springer jag ikapp henne. Eftersom hon springer fortare och fortare för varje år så blir det jobbigare och jobbigare för mig att springa i kapp dom där 50 meterna hon plötsligt är framför vid varje kontroll. Hennes 31-32 sekunder på nästföljande 100 meter blir för mig samma tid på 150 meter. Om jag kommer i kapp på 100 meter vill säga och det brukar jag göra. I vilket fall som helst blir det en jädra rusch om jag tappar 50 meter vilket det lätt blir om det blir lite kö vid någon station. Det mina vänner kräver en del överkapacitet och den är det begränsat med just nu. Så 42,2 km löpning som inkluderade 14 stycken rusningar var vad jag hade framför mig om jag skulle orka serva henne hela vägen. Trodde nog helt ärligt att jag fick vara nöjd om jag fixade två tredjedelar och sen skulle jag lomma i mål i min takt.

När startskottet gick i ett kyligt och blåsigt Frankfurt i söndags morse hade jag ångbastat bort tjockan i bihålorna och stretchat bort det mesta av stelheten från flyget och vi kunde börja rulla på. Vi var båda nervösa den här gången. Baddaren för att hon ville springa bra och jag för att jag ville göra allt i min makt för att hjälpa henne att göra det. Vi hamnade lite väl långt bak i fållan och det är osäkert om det var bra eller dåligt men vi fick ta det lite lugnare än planerat de första kilometerna. När det blev mer fritt spelrum hände det häftiga att hon föll in precis  den marafart som hon hade tränat för och det kändes finfint för oss båda. Hon var dock inte helt nöjd med känslan i skallen och jag blev orolig för om det var någon lätt förkylning som spökade. En oro som dock skingrades när vi närmade oss milen sprungen.

Nu såg jag i hennes blick att det var pigga ögon och det var ett lätt steg med fin rytm och ett par kilometer senare fick jag plötsligt bromsa henne. Det är en fin signal! Det började kännas som att det här skulle kunna bli en fin dag. Jag blev på ett oerhört gott humör och vi hade genuint roligt. Jag dansade till banden, high-fivade och levde rövare så gott jag kunde. Maraton med lätt kropp är en oerhörd njutning och jag ville leka och njuta så länge jag kunde. Mina servicestopp funkade klockrent och kilometerna rullade på som aldrig förr. Baddaren missade ganska många skyltar just för att dom ”kom för tidigt” och den platta banan kändes som en utförsbacke. När vi rullade in halvvägs låg vi perfekt för en tid under 3:45 givet att hon skulle hålla samma fart den andra halvan. Nu vet alla maratonlöpare att det är lättare sagt än gjort och speciellt i Frankfurt eftersom start och mål ligger högre än halvmarapasseringen. Men ändå!

Själv kände jag att ja, jag kommer orka serva henne de två tredjedelar som jag hade föresatt mig att göra och hastigt och lustigt hade vi passerat dessa 28 km. Något stumma lår dock. Nu var det bara en tredjedel kvar och strax efter det brukar hon börja prata om att det går fort och att hon vill stanna. Men icke i år! Jag däremot började bli rätt flåsig när jag skulle rusa i kapp henne vid 30 km. Och ännu lite flåsigare vid 32.5 km. En mil kvar och tillsammans räknade vi ner hur kort hon hade kvar till sin säsongsvila. Det blev kortare och kortare kvar och jag insåg att jag var väldigt osäker på om hon skulle kunna få någon mer service. Det blev liksom skitjobbigt att göra rusningar. Jag fixade 35 km med ytterligare höjd ansträngningsnivå och som lök på laxen kändes det nu rätt rejält i låren att jag inte långpassat på asfalt. Vid 37.5 km var jag beredd att kasta in handduken men det var ett ”enkelt”, men ack så viktigt, stopp där med den sista gelen. Jag fixade att plocka upp två muggar och med nöd och näppe komma i kapp och ge henne den ena. För tro’t om ni vill men jag behöver också lite gel och vätska någon gång då och då. Tre gel och några slattar sportdryck var vad jag fick i mig under resan och den här behövde jag verkligen.

Nu var det bara en enda vätskestation kvar och ingen mer motvind så jag tänkte att fixar jag bara den så har jag fullgjort det jag ville göra för henne. Och det gjorde jag. I vad som kändes som mina sista krafter ”skuttade” jag ifatt henne med en mugg cola vid 40 km innan jag ropade iväg henne att ge allt sista biten. Sen stannade jag med min egna mugg cola och bara njöt. En kort njutning som blev abrupt avbruten av två tyska kvinnor som förklarade för mig att jag måste springa. Jag förklarade i min tur på tyska att jag var väldigt trött och förtjänade en paus innan jag sprang i mål. Med det sagt stapplade jag vidare följd av deras glada hejarop och vid målgången var jag euforisk. Att jag inte hade sett Baddaren på vägen dit innebar att hon inte bara hade persat utan även Bostonkvalat med stor marginal. Vi kramade om varandra inne i Festhalle och det kom nog några tårar också. Mission accomplished!

Inte bara hennes uppdrag utan även mitt och min tionde målgång inne i Festhalle innebar mitt permanenta startnummer och livslångt medlemskap i Frankfurt Marathon Club. Jag valde nummer 896 och det numret kan ingen ta ifrån mig. Någonsin. Det här maratonloppet blev ett av de roligaste jag sprungit och det ska jag njuta av några dagar innan jag ska klura ut hur jag ska kapa 25 minuter på den här tiden på fem veckor. Högst osäkert hur det ska gå till. Fart har jag faktiskt överskott av för den tiden men uthålligheten i lite högre fart än i söndags… Nu har jag i alla fall fått mig ett sjujädra långpass i kroppen!

Jag är så otroligt stolt över hur hon sprang sin mara. 8 sekunder av diff mellan halvorna och nästan varje kilometer som en klocka. På kvällen firade vi tillsammans med Tomas, Olle och killarna från Maratonlabbet som även dom fixade sina högt ställda mål. Vilken fantastisk dag det blev. Tack till er som var med och bidrog till det!

2018-10-27 13.03.33

Ha det,

Mackan

Annonser

Märkligheternas kropp

Förra veckan var jag i chocktillstånd över hur långsamt den här kroppen ville röra sig och baske mig om det inte var helt tvärtom i dag. Plötsligt blev jag oerhört positivt överraskad.

Jag har två maratonlopp inplanerade under hösten, först Frankfurt om drygt sju veckor och sen fem veckor senare är det dags för Valencia. Även om jag ”bara” ska vara pacer i Frankfurt och mest bara ska säkra en kvaltid till Boston i Valencia. Naturligtvis helst med lite marginal men jag tänker inte riska att vägga där på grund av hybris. Tänker jag. Tänkte jag? Att komma i pers-form kommer inte att hända och då lär jag jag landa någonstans mellan pers och kval om jag är frisk och hel.

Eftersom Baddaren går in i sin specifika fas inför Frankfurt den här veckan så tar jag mig in i den också. Delvis av solidaritet och delvis för att jag är sugen på att maratonträna. Får se hur många specifika pass det blir för mig men det känns kul och kul är  min största drivkraft. Dessutom gillar jag att bli trött.

Med 19 km till jobbet kände jag att 5×3 km med 1 km joggvila skulle passa utmärkt. Ingen marginal för upp- eller nedjogg men givet att min marafart just nu är låg kändes det inte som att det behövdes något sådant. 05.26 ringde klockan och efter en kopp kaffe, två glas vatten och en liten powerbar var jag redo att sticka ut. Inget tempo att ropa hej för den första biten men Bostonkval med marginal. Nu springer jag ju inte med dator på armen så det där med tre km sprang jag på förutbestämd tid i stället. Och tiden gick. Helt klart kom jag lite längre på varje tids-slot än mina tre kilometer. 19 km känns mentalt rätt långt när man är yrvaken men meter lades till meter och när jag kom fram till jobbet räckte inte all tid till utan det blev nog snarare 4×3,25 + 2 km fart. 20 sek/km’ish snabbare än estimerad fart i maratonansträngning.

Mycket kvickare än vad jag hade trott. Jag trodde att jag idag låg på en nivå som nu 3 månader innan Valencia gjorde att jag hade en Bostonkvalmarginal på cirka 10 min. Efter det här passet så har jag visst, givet att jag står distansen ut, en marginal på snarare 25 minuter. Och det med i alla fall 6-10 kg mer att bära på än vad jag tror att jag har när jag står på startlinjen i Valencia. Det är 12-20 minuter till att räkna av. Antingen kan jag chilla med träningen ett tag till utan att oroa mig eller så kanske jag kan våga bomba på därnere i Spanien och ta en viss väggrisk. Vi får väl se men jag blev i alla fall väldigt glad över utfallet i dag. Vi får väl se hur det går nästa snabb-pass. Kanske jag blir förvånad åt andra hållet då. Dagsformen svänger uppenbarligen snabbt när jag inte har grunden men det finns baske mig hopp!

Lof40

Ha det,

Mackan

Höstplanerna

För exakt sex månader sedan anmälde jag mig till Frankfurt Marathon som höstens stora mål. Vårens träning har inte alls blivit som jag ville efter inte bara en utan två stycken elaka halkningar som båda två stökade till det just när det började bli lite verkstad. Sen kom den varmaste maj månad i mannaminne och det har varit mitt jobbigaste pollenår sen jag föddes. Så här är jag. Senaste veckan har det bitvis börjat lossna på pollenfronten och kroppen känns som den ska nästan varje dag. Inte i form men den svarar på ett sätt som jag inte känt på länge.

Så jag har tänkt en del på hösten och tänkt på vad jag vill göra ett par år framåt och det som jag verkligen vill är att springa Boston 2020 tillsammans med Baddaren. För att optimera chanserna till att det händer bestämde jag mig för att jag agerar pacer åt henne i Frankfurt och sen fixar jag mitt kval på en senare mara och valet föll på Valencia. Det ger mig 5 veckor till att träna och dessutom får jag ett jättebra långpass i Frankfurt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag trodde att det blir svårt för mig att kvala till Boston men det är högsta prioritet i Valencia. Jag har i nuläget inget högre mål än att kvala och att kvala med viss marginal. I den bästa av världar går träningen som på räls från och med nu och ända till i december och i så fall sätter jag ett högre mål efterhand.

Det jag nu vet är att plötsligt har jag ytterligare något att se fram mot i höst för jag blir inte ensam i Valencia. Jätteskönt att ha en weekend i värmen att se fram emot tillsammans med Baddaren och med fler trevliga svenska löpare. Kanske är jag till och med i form att agera pacer åt snabblöpande adept. Men först träning. Massor av träning för att få tålighet, snabbhet och för att avbarbafiera mig.

2018-06-30 21.07.54

Ha det,

Mackan

Heute ist dein tag!

Sista söndagen i oktober. Frankfurt Marathon. Det här skulle bli Baddarens dag!

Den som läser min blogg regelbundet vet att vi redan för ett par månader sedan bestämde att jag skulle vara hare åt Baddaren den här dagen. Det såg vid höstens början ut att vara en utmärkt plan för jag skulle kunna tassa runt lite lagom och inte utsätta mina asfaltsovana ben för någon större stress utan vänja mig i lugn och ro. Ja så var planen för när vi gick in i hösten hade jag endast avverkat ett längre pass på asfalt sedan … ja det var nog september förra året.

Hösten blev lite stökigare än jag förväntat mig och om vi backar bandet till för tio dagar sedan stod jag fortfarande kvar på ett längre asfaltspass. Nu för det senaste året och sist i början på mars. Här får jag erkänna att det började bli lite nervöst för min del så jag stack ut på en långpanna sju dagar före maran. 28 km och rejält stumma ben på slutet blev facit av det. Hmm, det behövs nog ytterligare lite tillvänjning så innan startskottet gick i söndags hade jag hunnit springa ytterligare fyra pass. Var jag redo? Ingen aning! Jag brukar liksom inte dra en mara med bara två långpass på asfalt i benen sista året och inget längre än tre mil. Det är ju liksom efter det som det börjar.

Jag var måttligt sugen på att springa maraton i söndags morse när vi vaknade till regn och blåst men det kunde jag ju knappast säga till Baddaren så jag höll masken och samtidigt lovade jag att jag i alla fall skulle orka upp till 27 km. Det var en punkt som skulle innebära att den tuffa motvinden skulle vändas till medvind. Jag kände att tar jag henne bara dit så kan jag släppa iväg henne efter det och ta det lite lugnare till mål för egen del. För i mål ville jag absolut.

Det var lite vånda över klädval i blåsten och jag bestämde mig för första gången i min maratonhistoria att köra långärmat. Det kändes som ett bra val tills vi kom ut från hotellet 20 minuter innan start. Jädrar vad varmt det var! Nä, gör om och gör rätt. Jag sprintade tillbaka till hotellrummet och bytte om en gång till och vi hann in i fållan lagom till första startvågen stack. Nu var det snart vår tur och allt verkade under kontroll!

Som vanligt gick sista minuterna före start kvickt och när skottet gick stack Baddaren iväg som ett skott. Haren fick agera sköldpadda i stället och när vi passerade första kilometerskylten var det i princip på sekunden som vi hade kommit överens om tidigare. När vi kommer överens om hur vi ska göra brukar det innebära att det är Baddaren som frågar om tempo och jag som svarar vad som borde vara realistiskt. Och nu var vi rätt baserat på min tro om en utgångsfart som inte skulle kunna döda drömmar men som heller inte var för lugnt för att tappa för mycket på drömmarna. Själv tyckte jag att det nästan kändes lite jobbigt fort men nu var det ju inte mig det handlade om. Vi matade på i jämn ansträngning till skillnad från många andra och det tog upp mot femman innan dom runtom började stabilisera sig. Lagom tills jag fixade första sportdrycken till Baddaren.

För det är så det funkar jag när jag harar. Baddaren får springa på ostört från drickaborden och jag smiter in, hämtar vatten och sen blandar jag till sportdryck i farten i medhavd flaska. Alternativt smiter jag bara in och hämtar vatten och springer ikapp igen, eventuellt assisterar jag med att öppna gel eller fixa fram elektrolyttabletter. Det är så vi jobbar. Och jobbade på gjorde vi kilometer efter kilometer. Personligen började jag känna mig lite stum och stel redan efter dryga milen. Lagom tills jag fick agera sköldpadda igen.

Paddaren.

Baddaren själv väntade fram till 13- 14 km innan hon fick en liten svacka. Det kan ha berott på att vi där vände upp i vind och även om jag plogade som ledargås läckte det lite vind bakom mig. Själv drack jag sparsamt men ändå blev det akut att slå en sjua runt 16 km. Hon fick order att lägga sig i rygg på någon annan medan jag lättade på trycket och sen blev det ett jädra sjå för mig att skubba ikapp så fort som möjligt. Fast det var rätt skönt att få sträcka ut lite och min stelhet minskade drastiskt.

Kilometerna rullade på och när vi närmade oss halvan frågade jag vad hon har som pers. 1:56 något blev svaret och det var rätt häftigt att klockan inte hann passera 1:52 innan vi passerade den linjen. Ett pers bärgat för dagen. I ordentligt motvindsnetto. Nu började jag känna mig stum igen och började på allvar undra om jag skulle orka hänga med hela vägen. Alla rycken in vid vätskestationerna tog lite på kroppen och vi hade sprungit motvind länge väl här. Baddaren verkade dock stärkt av halvmaraperset och uppför bron mot 24 sprang hon jädrigt fint. Det såg lätt ut och med ett härligt fokus! Nu var det bara 3 km kvar av motvind och även om det knorrades lite upp mot 27 km så kände jag att nu är vi nästan hemma. Hemma såtillvida att det väntade en lång sträcka av medvind och det märktes. Plötsligt kunde jag springa mer avslappnat när jag inte måste ligga precis framför och det gjorde livet lättare. Dessutom var det otroligt skönt att slippa vinandet i öronen. Pang-pang-pang och vi var fort uppe vid tre mil. Där kom vi ifatt en man från Trollhättan och jag ropade till honom att nu får du passa dig för här kommer vi farande! Han såg förskräckt ut till en början men efter en stunds snicksnackande fick han bra fart och seglade iväg. Han seglade iväg och vi möttes inte igen förrän på efterfesten och då kom den första stora krisen. Nej nej, inte på festen utan på banan.

Jag orkar faktiskt inte springa längre!

Kom det ur Baddarens mun… Jag förklarade att det gör du visst det. Du minns väl att det alltid är så här? Du vet väl att trots att det alltid är så här så slutar det ändå med att du orkar i mål? Vet inte om jag fick något svar men vi fortsatte. Det var dock läge att nu verkligen ta det kilometer för kilometer och plötsligt var vi faktiskt inne i stan igen. Nästan framme. Här fick jag oceaner av energi när publikleden blev tjockare. Mellan langningar och peppande passade jag på att vinka till publiken, göra vågen för att få igång dom och allmänt tjoade och viftade. Jag hann även i år med att dansa lite samba sidledes framför en av orkestrarna. Jag mindes med full kraft hur kul det är med stadsmaror. För nu var det jättekul. Baddaren var trött som bara den men vi tog det ett steg i taget och jag förklarade om att om några minuter får du cola. Vetskapen om att det var så när uppskattades och själva colan uppskattades än mer. Jag plockade ihop inte mindre än tre muggar och tryckte i henne så mycket det gick i förhoppning om att få fart på benen den sista biten.

I motvinden ner mot 41 km gick det sådär och mina försök att lura upp farten slutade varje gång med att jag fick lugna ner mig för att hålla henne i rygg. Men så, plötsligt fick hon korn på Hammarmannen och satte fart. Nu var det hastigt och lustigt en jädra fart på dom små benen och vi närmade oss målet med full fart. Normalt sett när jag harar brukar jag få köra fri fart sista biten men nu ville jag dra henne ända till mållinjen och hon hängde med. Vi kom i mål. Vi fick stanna. Baddaren ville sitta men för att inte bli kalla blev det dagens sista övertalning att faktiskt gå sakta. Gå sakta och smälta 3:46:09. Personligt rekord med 9:50.

Jag var (och är) så otroligt stolt över hur bra hon genomförde loppet och resten av dagen ägnades åt firande vid poolen tillsammans med Tompa som sprang sin näst snabbaste mara någonsin. Det är nästan det bästa med maratonlopp. Eftersnacket och den lycka som nästan alltid finns hos någon. Den här dagen var det många glada miner uppe vid poolen. På kvällen mötte upp vi upp Marcus och Daniel tillsammans med deras vänner, varav en visade sig vara mannen från Trollhättan! Med två i sällskapet som sprungit under 2:25 och en som persat med nästan 10 minuter kunde det inte vara annat än skratt och leenden hela kvällen. Och jag fick äta min firarhaxe. Livet är gott!

Målgången
Bara några meter kvar här!

Ha det,

Mackan

 

Val och prioriteringar

För en vecka sen insåg jag att kanske skulle komma att ställas inför ett val. Under tisdagens snabbdistans kände jag att det drog lite lätt i baksidan av ena låret. Sådär lite odefinierat. Min älsklingsnaprapat var totalt fullbokad så jag gick raskt till en annan som hade tid med mig och hon konstaterade att det var nog inte så konstigt att det gjorde det för jag var helsned. Det fann jag föga förvånande efter vad kroppen hade varit utsatt för och sen borde det inte vara så mycket mer med det. Det tyckte inte hon heller, men jag tog en vilodag för det var en rejäl knådning jag fick. Nästa pass tog jag det lugnt och konstaterade att jepp, det här var nog borta nu men så drog det svagt på slutet. Kände inget på dagen så det var mer eller mindre bortglömt tills jag skulle jogga hem. Och då kändes det jätteskumt. Vilade helgen och eftersom min älsklingsnaprapat fortfarande var fullbokad lång tid framöver gick jag till en annan som hade tid. Han gjorde en grundlig undersökning och hittade inga större fel på funktionen men stramade nere vid knävecket gjorde det nu. Det löste han upp med händer och nålar men det var en ordentlig behandling och jag förväntade mig att det skulle vara irriterat värre dagen efter. Det var det. Så jag har vilat. Och vilat. Det är nu vi kommer till valen och prioriteringarna.

Jag kanske låter onödigt feg som inte vågat testa under veckan som gått för det stramar nu mitt på baksidan i ändläget och jag har två roliga saker framför mig. Nästa vecka ska min födelsedagspresent från Baddaren genomföras, nämligen en höstlöpning uppe i Abisko- och Riksgränsenfjällen. Samtidigt har jag Frankfurt Marathon om sju veckor. Om jag retar baksidan nu så lär Abisko bli vandring i stället för löpning. Den risken finns naturligtvis ändå men jag vill helst springa, ingen har nog missat att jag älskar att springa i berg. Samtidigt behöver jag träna om jag ska springa hyggligt i Frankfurt. Formen är markant bättre nu än för ett år sedan så det finns att bygga på. För varje dag jag vilar så… Ja, ni vet hur det funkar. Vila sig i form kräver först den lilla komponenten ansträngning. När vi kommer hem från Abisko är det inte mycket tid kvar att spela på och jag inser att om det ska bli Rock’n Roll i Tyskland så är det en tokchansning. Så jag får nog välja på att optimera chanserna till att springa i Abisko eller springa fort i Tyskland.

Jag väljer Abisko.

Det finns ingen chans att springa fort för mig i Tyskland om jag inte hårdkör redan nu och det bedömer jag vara för hög risk i förhållande till möjligt utfall. I stället väljer jag att vara pacer åt Baddaren. Då optimerar vi möjligheterna till ett PB inom familjen och i ärlighetens namn tycker jag att det är precis lika roligt att hjälpa henne som att springa själv. Så nu håller vi tummarna för att det blir fin löpning i fjällen! Ryggan är packad och jädrar vad full den blev när det ska säkras upp för att klara av eventuella snöstormar och minusgrader utan att tulla på säkerheten. Imponerande dock att det går att få ner både dunjacka och sovsäck i en så liten säck. Och oj vad skoj det ska bli!

20170909_124907

Ha det,

Mackan

Jag är lite nervös

Det verkar inte spela någon roll hur många år jag håller på med det här eller hur många träningspass jag sprungit genom åren, inför vissa pass blir jag nervös. I morgon är det dags för det första specifika passet mot maraton på länge. Jättelänge. Det är jättelöjligt att bli nervös för något som bara är att genomföra men det här kommer att ge lite svar och det är väl snarare svaren jag är nervös för än själva passet. För svar kommer jag att få. Min superkraft inom löpningen är att jag brukar kunna få väldigt bra indikationer på vad min kapacitet är på det jag ska genomföra. Antagligen bättre förr än nu eftersom jag var bättre genomtränad för ett par år sen. Men ändå.

Att jag är nervös för svaren är för om svaren blir att jag är långt från att klara mitt mål i Frankfurt ligger jag illa till eftersom jag inte har den fina grunden. Det bästa svaret skulle vara att jag har god fartmarginal men det tror jag inte att jag har. Men om jag bara har viss fartmarginal så finns det hopp om att klara målet om nu grunden bara räcker om knappa två månader. För målet är biljetten till NYCM och jag har ärligt talat ingen lust att betala en resa med arrangör för dom är så ohyggligt prissatta. Att det ligger rätt mycket pengar i potten gör också att det mål jag har är ett mål jag ska klara även en dålig dag. Jag minns mycket väl matförgiftningen jag fick i Säter förra året när jag skulle fixa Bostonkvalet. Hade jag inte haft en sådan enorm överkapacitet mot det målet hade det aldrig gått den gången.

Men va fan, det ska bli skitskoj att få ge sig ut på maratonträning med vår lilla träningsgrupp och vi har bra pepp i våran Facebookgrupp. Jag ska försöka se morgondagens pass som bara ett första test som jag inte ska dra några större växlar ur. Det är trots allt rätt varmt för tillfället och nu när det officiella maratonvarvet här i Täby är obrukbart på grund av vägarbeten så håller vi till på reserv-varvet. Och det är av någon underlig anledning inte lika snabbt. Det vet jag sen gammalt. Nu börjar resan på allvar och det slutgiltiga svaret får jag den 30:e oktober på den röda mattan!

20151024_112211

Ha det,

Mackan

Förnuft och känsla

Gräsmattan är klippt och fallfrukten är inplockad. I tvättmaskinen snurrar lakan som som som så småningom ska torka ute i det ypperliga torkvädret. Titus kan inte få nog av kelande. Egentligen borde jag varit ute och sprungit långpass. Eller borde jag det? Kroppen känns bra och det är fint springväder ute. Åtta veckor till Frankfurt Marathon. Nej, jag håller mig till hemmapysslande i stället.

Förra veckan blev årets bästa träningsvecka sett till både kvalitet och mängd. Förra månaden blev bästa träningsmånaden på ett år. Låt vara från en blygsam nivå. Även den här veckan har hittills varit riktigt bra. Bra volym och två bra kvalitetspass. Hade jag sprungit mitt långpass i dag hade jag återigen toppat upp det som årets bästa vecka. Det låter ju jättebra men känslan av att det går bra får inte trumfa förnuftet. Nu har jag ökat på bra ett tag och i morgon startar maratonträningen. Vill jag gå in i den med två toppveckor för året volymmässigt? Nej det vill jag inte.

Jag vill gå in i maratonträningen med en bra skalle och en bra kropp. Jag vill kunna pulsera veckorna så att jag har bra ben på tävlingsdagen och så att jag håller ihop. Det innebär för mig i teorin att jag vill ha tre tuffa veckor, en lätt, två tuffa och sen nedtrappning i två veckor. Och det kommer att bli tufft att börja slänga på längre pass. Men förra helgens långpass på tre mil som faktiskt gick riktigt lätt att genomföra gav mig tryggheten att låta förnuftet vara styrande. Får jag vara frisk och hel kan jag springa sex bra långpass under den träningsperiod jag har framför mig och fixar jag tre mil bra redan nu så räcker det.

Planen är två hårdare pass i veckan som mappar mot det jag ska göra på ett eller annat sätt, ett bra långpass och sen utfyllnad. Där ska ett av utfyllnadspassen vara min lördagsorientering eller något annat skogsaktigt. Jag har kört det tre veckor i rad nu och det är mumma för kroppen. Det blir tankeverksamhet, balans, bålträning och dessutom lite puls ibland. Oavsett om det blir skonsamt muskulärt så går pulsen upp när terrängen stökar. Bra skit!

Så jag softar vidare i dag och hoppas att alla ni som är ute och springer får en fin dag. Själv så tror jag att det blir bättre för helheten med en vilodag! Förnuftet som ser till just helheten får råda över känslan för dagen. Då kanske det kan bli hårdrock på tävlingsdagen. 🙂

Snapchat-3058753206502638183

Ha det,

Mackan