Jag orkar inte

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte uppför backhelvetet en gång till. Fyra gånger återkom samma tanke under dagens terrängintervaller. En intervallslinga jag kallar Fortifikationsvarvet och som jag designade när jag var i form. Mittenpartiet består av en back vars syfte är att maxa upp pulsen inför avslutningen för att träna på att kunna fortsätta driva på även med trötta ben. Det är en fin tanke för att få mycket tid i hög puls men det var det där med att driva på…

Jag och Baddaren fick sällskap av hon den där som vunnit en massa VSM-guld och som börjar komma i fin form. Ja och så fick vi sällskap av den så kallade trivselmotionären som faktiskt var landslagslöpare rätt nyligen. Jag visste att jag skulle bli frånsprungen men att jag under mitt guidevarv skulle komma upp så mycket i puls hade jag nog inte räknat med. Men det var nog på varv två som problemen började. Det gick för fort från start när jag hade ryggar att gå på och när jag var i mitten på helvetesbacken så fanns det liksom inget syre kvar i skogen. Alls.

Jag pustade och jag frustade och jag fattade inte hur jag skulle orka i mål. Men det gjorde jag. Sen är resten av passet som i en dimma förutom väldigt tydliga minnesbilder av att jag var på väg att dö sista biten upp till krönet varenda varv. Den där varvdesignen med att trycka på, hålla fart och utmana sig själv sista biten övergick till en enda lång utmaning. Jag var så fruktansvärt trött mest hela tiden och jag funderade på om den där ”majlen” kanske borde delas upp med en ståvila mitt i. Som vanligt gick det dock att genomföra och jag vet att det här är vägen framåt. Skonsam träning för kroppen över rötter, stenar och i snö men bra för pustet. 30 sekunder långsammare i snitt än någonsin tidigare men då kan det nog bara bli bättre. Inte lättare men snabbare.

I ett ögonblick av svaghet har jag dessutom lovat att guida trivselmotionären på ett långpass i terräng om en månad. Nu har jag ett kortsiktigt mål att förhålla mig till om jag ska överleva det långpasset. Och med facit i hand blev det en otroligt trevlig dag i dag. Kul att få bli frånsprungen på något sjukt sätt.

Så här hög kändes backen på det sista varvet..

Ha det,

Mackan

Annonser

Oj vilken pärs

Ledig dag och vi valde att i stället för att fira det i dag frossa i vin, lamm och paj i går kväll som laddning för dagens träning. Vi var minst sagt kolhydratladdade inför första intervallpasset sedan mars. Jag kände ju av vaden en del efter den sista tävlingen i England och de senaste fyra veckorna har bara ägnats åt lugn distanslöpning, cykling och paddling. Visst har pulsen gått upp rejält under cykelpassen men det är inte riktigt samma sak som att springa.

Dagen till ära bestämde vi dessutom att det var dags för adept K att få springa fortare för första gången på ett halvår. För att inte slita för hårt på någon gav vi fan i att springa den långa uppjoggen bort mot Fortifikationsvarvet utan fokusera mera på det vi skulle göra. Så det blev bilen till bra parkering för att få en kortare upp-/nedjogg. Vad skulle vi göra då? 5×1,6 km rejält varierad terränglöpning med någon sorts vila däremellan. Rötter, stenar och en mardrömsbacke. Jag ska villigt erkänna att jag har sparad statistik på vartenda varv jag sprungit där genom åren men i dag lämnade jag klockan hemma. Vi skulle ju bara leka. Bli trötta lite här och där och testa hur kropparna reagerade.

Och reagerade gjorde dom. Jag hade det väldigt jobbigt med de pollentider som råder och faktiskt första tuffare passet sen träd och gräs började mögla pollen. Första tre varven lyckades jag och adept K hålla ihop hyggligt men på det fjärde varvet var hon så fräck att hon helt sonika sprang ifrån mig i helvetesbacken som ligger mitt på varvet. Jag blev så fruktansvärt trött. För att vara helt ärlig så hade jag i just den backen på det tredje varvet bestämt mig för att tre varv var nog. Men ni vet hur det är… Med någon minut av vila kaxar man till sig igen men herrejisses vad mör jag var på slutet av varven.

Nu sitter jag med en kropp som känns helt färdig för slakt men med en go känsla i skallen. Av vaden kändes intet och formen den kommer så småningom. Det finns inga genvägar och ska den komma får man plåga sig lite. Nu vet jag i alla fall att jag kan ta i igen och det jag vet om adept K är att hon ska fortsätta skynda långsamt men med rätt underlag kan hon också få ta i en gång i veckan till att börja med. Baddaren då? Hon krigade på finfint och var mer än nöjd när dammet hade lagt sig.

Gullsjofortet
Fotograf: Okänd.

Ha det,

Mackan