Etiketter
Ledig dag och vi valde att i stället för att fira det i dag frossa i vin, lamm och paj i går kväll som laddning för dagens träning. Vi var minst sagt kolhydratladdade inför första intervallpasset sedan mars. Jag kände ju av vaden en del efter den sista tävlingen i England och de senaste fyra veckorna har bara ägnats åt lugn distanslöpning, cykling och paddling. Visst har pulsen gått upp rejält under cykelpassen men det är inte riktigt samma sak som att springa.
Dagen till ära bestämde vi dessutom att det var dags för adept K att få springa fortare för första gången på ett halvår. För att inte slita för hårt på någon gav vi fan i att springa den långa uppjoggen bort mot Fortifikationsvarvet utan fokusera mera på det vi skulle göra. Så det blev bilen till bra parkering för att få en kortare upp-/nedjogg. Vad skulle vi göra då? 5×1,6 km rejält varierad terränglöpning med någon sorts vila däremellan. Rötter, stenar och en mardrömsbacke. Jag ska villigt erkänna att jag har sparad statistik på vartenda varv jag sprungit där genom åren men i dag lämnade jag klockan hemma. Vi skulle ju bara leka. Bli trötta lite här och där och testa hur kropparna reagerade.
Och reagerade gjorde dom. Jag hade det väldigt jobbigt med de pollentider som råder och faktiskt första tuffare passet sen träd och gräs började mögla pollen. Första tre varven lyckades jag och adept K hålla ihop hyggligt men på det fjärde varvet var hon så fräck att hon helt sonika sprang ifrån mig i helvetesbacken som ligger mitt på varvet. Jag blev så fruktansvärt trött. För att vara helt ärlig så hade jag i just den backen på det tredje varvet bestämt mig för att tre varv var nog. Men ni vet hur det är… Med någon minut av vila kaxar man till sig igen men herrejisses vad mör jag var på slutet av varven.
Nu sitter jag med en kropp som känns helt färdig för slakt men med en go känsla i skallen. Av vaden kändes intet och formen den kommer så småningom. Det finns inga genvägar och ska den komma får man plåga sig lite. Nu vet jag i alla fall att jag kan ta i igen och det jag vet om adept K är att hon ska fortsätta skynda långsamt men med rätt underlag kan hon också få ta i en gång i veckan till att börja med. Baddaren då? Hon krigade på finfint och var mer än nöjd när dammet hade lagt sig.
Fotograf: Okänd.
Ha det,
Mackan
