Några rader om form

Formen. Löparens ständiga följeslagare genom livet. Helst av allt vill man att den ska vara på topp mest hela tiden men så funkar det inte. Jag gick in i semestern i rätt usel form men jag är av skolan att det stressar mig inte utan jag jobbar på och rätt vad det är kommer den smygande. Tålamodet är löparens bästa vän och jag har tassat på med grundträning upp på bergstoppar, genom myrar och lugna morgonjoggar för att vänja benen. Både muskler och flås har fått jobba men på skonsammast möjliga sätt. Fram till förra veckan har dom inte stressats med snabbhet på länge och då blir dom inte särskilt snabba heller. Man skulle kunna kalla det dålig form men inte på samma sätt som efter någon eländig sjukdom.

Med den bakgrunden landade jag på västkusten i början av förra veckan och jag kände att nu är jag mogen att börja ta i. Planen var att träna alla dagar utom en där nere och att se hur mycket jag kunde förbättra mig under en begränsad tidsperiod. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag körde referenspasset annat än att jag tänkte bli trött och trött blev jag. Fruktansvärt trött. Jag ska inte påstå att jag jublade över tiden som blev den sämsta jag någonsin noterat när jag maxat över mina cirka 14 km. Å andra sidan har jag aldrig varit så här gammal tidigare heller och vikten just nu är några kilo högre än när jag snurrat runt här tidigare år. Bara att gilla läget.

Resten av veckan tryckte jag på vid ett par tillfällen till och kapade faktiskt nästan fyra minuter och när jag i söndags sprang två varv på slingan som långpass var jag minuten snabbare på det andra varvet än när jag maxade på referenspasset. Kroppen är en märklig sak men när flytet kommer i löpningen så händer det grejer. Det där flytet som jag är så känslig för och som är allt i min löpning.

I måndags fick jag välbehövlig och stenhård massage och när jag vaknade i tisdags var benen stendöda. I stället för att förstöra musklerna ytterligare rullade jag bara runt i genomblödningssyfte med tanken att pressa igen på onsdagen. Och pressade gjorde jag! Plötsligt var allt flyt där och med ett par kilometer sprungna började det ösregna och åska. Som tur var kom bara en knall men resten av rundan som innehåller väldigt mycket klipplöpning skulle genomföras på blöta klippor. Då är det bara att ta det väldigt försiktigt på sina ställen men ändå kapade jag ganska exakt ytterligare en minut och med lätta ben. Ja så lätt som det nu är att studsa upp och ner hela tiden men plötsligt var det kraft i kroppen.

Två träningsdagar kvar och den första av dessa två ägnades återigen åt lätt genomblödning innan det var dags för slutexamen. Naturen hade den dåliga smaken att bjuda på stormbyar och eftersom det hade regnat på natten fanns det lite blöta kvar här och där. Men är det inte det jag gillar bäst? Ja när det blir lite extra utmanande? Det är det baske mig och trots att benen var trötta efter den bästa träningsveckan i år så ville jag gå för det. Det var slitigt från det första steget och till skillnad mot i onsdags så var jag trött redan efter några minuters löpning. Trots att jag startade i medvind hela vägen till CP1 var jag inte en sekund före mitt bästa jag och nu väntade mest motvind i en halvtimme.

Jag slet som ett djur men med en stor portion av både löpglädje och jävlaranamma. Jag hade inga planer på något annat än förbättring och vid CP2 låg jag plötsligt minuten före mig själv. Alla som var på västkusten i går vet hur det blåste och nu började jag dividera med mig själv om hur mycket motvinden kostade. Döm om min förvåning när jag hade plockat ytterligare halvminuten till CP3. I motvind. Nu visste jag att jag skulle klara av det här och fortsatte att trycka på och jag landade på en förbättring med två minuter i slutändan.

Summa summarum förbättrade jag mig med 10 % under mitt lilla träningsläger och jag var ungefär lika färdig efter det sista passet som efter referenspasset. Detta trots väldigt mycket sämre yttre förutsättningar under den sista rundan. Jag tycker det är så ruskigt häftigt att jag vid min ålder fortfarande kan svara så fint på träning när jag börjar ta i. Jag har en bit kvar till där jag vill vara men nu har jag fått en grund att stå på och hoppas att den inte rycks från mig av någon anledning för det är kul att känna mig stark. Och återigen kan jag konstatera att det är ingen idé att stressa upp sig över något som svag form. Gör man grundjobbet innan så går det fort att pressa upp formen ordentligt om man är beredd att plåga sig lite.

2018-08-11-16-20-58.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

Barbasnabb

Jag hade planerat att springa min snabbdistans under gårdagen men det blir inte alltid som planerat. Baddaren har varit småkrasslig och när det började klia i mina ögon också och raspa i hela systemet for jag till affären och köpte ingefära i stället. Sen kokade jag upp en sjujädra stark brygd och slog mig ner med några avsnitt av Walking Dead. En natts sömn på det och jag vaknade upp och kände mig kärnfrisk. Rasp och ögonkli var som bortblåst och vilopulsen såg ut precis som den skulle. Det är skönt att bli belönad när man är klok!

Fem grader varmt ute och då åkte korta tightsen på men jag får erkänna att det var lite kyligt när det började småregna. Stelt, stolpigt och  vattenpölar mest överallt gjorde att jag inte alls njöt som jag hade planerat under uppvärmningen. Efter 8 km var jag i alla fall varm om händerna och svettig på ryggen. Gott så. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna uträtta några stordåd på min testmil men tänkte att jag skulle i alla fall göra en sub-Silfverstolpe. Sånt är alltid viktigt men innerst inne ville jag springa några minuter fortare än så och la ribban där på utgångsfarten. Med facit i hand var det rätt beslut. Tre kvalitetspass den senaste veckan gjorde att jag verkligen inte hade benen för att springa riktigt snabbt men resten av kroppen var med på noterna. Jag orkade inte jobba upp pulsen men jag kunde flyta i en fart som är väl godkänd som flytfart och speciellt så här under barbasäsong. Är jag nere i tävlingsvikt till Boston så bör den här farten kännas riktigt komfortabel på den här typen av testmil. Är jag inte det får jag försöka att vara barbasnabb.

Testmilar är nog den vidrigaste träning som finns men ack så nyttiga. Det är ingen hemlighet att jag är mer förtjust i intervaller än snabbdistanser men allt jobb ska göras och nu behöver jag inte plåga mig mer på just det här sättet just den här veckan. Det gäller att passa på medan banan är springbar. Rätt vad det är ser sista kilometern ut så här. Jag föredrar de vattenpölar och den lera jag hade i dag.

Isigastigen

Ha det,

Mackan

Formtapp

En del kan konsten att vila sig i form men det kan sannerligen inte jag. Ju fler minuter som står i träningsdagboken den senaste månaden desto bättre brukar jag springa. Att jag sen behöver vila benen lite för att orka hålla farten hela distansen är en annan femma. Men grundregeln är att tränar jag mer springer jag snabbare. Hittills har jag inte hunnit hitta något tak för var den övre gränsen går och jag har under korta perioder testat gränserna hyggligt för att vara motionär. Bara jag sköter min pulsering och slänger in en dag med helvila då och då. Pulseringen för kroppens skull och helvilan för knoppen. Jag gillar att vila.

Att gilla vila och att gilla att vara i form är en knepig kombination. Nu har jag i princip haft tre viloveckor. Visserligen hann jag med några pass förra veckan medan boken var på provtryck men sen blev det full fart igen. Idag fick jag en avbokning och eftersom jag redan hade planerat den tiden för löpning tog jag den till mig själv i stället. Jag passade på att springa ett formtest på 18 km med fart den sista milenoch jag fick svart på vitt hur mycket jag tappar på tre lugna veckor.

Ganska exakt två formsnäpp.

Jag sprang samma sträcka som på det sista passet jag gjorde innan jag började trappa ner träningen och jag sprang samma fart. I princip. Låt vara att det var halt här och där samt lite kallare vilket ger mer kläder. Men att jag ska behöva ta till milpuls för att springa fyra sekunder snabbare än vad jag sprang i marapuls för fyra veckor sen är inte okej. Ett par slag i pulsskillnad för lite halka och kläder kan jag köpa men inte 13 slag högre snittpuls och 15 slag högre maxpuls. Jag hade köpt viss ökning om jag vilat helt men jag har trots allt tjuvstartat och det var heller inte så att jag hade två växlar kvar i kroppen utan det kändes snarare som ett maxlopp på träning.

Det var i alla fall skönt att få blåsa ur systemet och slippa bekymra mig om tryckerier och annat. Nu ska jag inte böla över formen för det är mitten på november och inte mitten på mars och det är bara att börja jobba igen. Jobba på formen och jobba med förlaget. Nu ska jag börja peta lite på www.sapiens.se så att jag kan sälja min nya bok och i kväll ska jag vara kändisgäst hos en löpgrupp. Kändisgäst, sug på den! Notera att det var inte jag som kallade mig det utan en av deltagarna. Kul ska det i alla fall bli. Lite löpning och en massa snack. Dessutom har jag blivit lovad skumtomtar. Pluralis.

IMG_0281

Ha det,

Mackan