Några rader om form

Formen. Löparens ständiga följeslagare genom livet. Helst av allt vill man att den ska vara på topp mest hela tiden men så funkar det inte. Jag gick in i semestern i rätt usel form men jag är av skolan att det stressar mig inte utan jag jobbar på och rätt vad det är kommer den smygande. Tålamodet är löparens bästa vän och jag har tassat på med grundträning upp på bergstoppar, genom myrar och lugna morgonjoggar för att vänja benen. Både muskler och flås har fått jobba men på skonsammast möjliga sätt. Fram till förra veckan har dom inte stressats med snabbhet på länge och då blir dom inte särskilt snabba heller. Man skulle kunna kalla det dålig form men inte på samma sätt som efter någon eländig sjukdom.

Med den bakgrunden landade jag på västkusten i början av förra veckan och jag kände att nu är jag mogen att börja ta i. Planen var att träna alla dagar utom en där nere och att se hur mycket jag kunde förbättra mig under en begränsad tidsperiod. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag körde referenspasset annat än att jag tänkte bli trött och trött blev jag. Fruktansvärt trött. Jag ska inte påstå att jag jublade över tiden som blev den sämsta jag någonsin noterat när jag maxat över mina cirka 14 km. Å andra sidan har jag aldrig varit så här gammal tidigare heller och vikten just nu är några kilo högre än när jag snurrat runt här tidigare år. Bara att gilla läget.

Resten av veckan tryckte jag på vid ett par tillfällen till och kapade faktiskt nästan fyra minuter och när jag i söndags sprang två varv på slingan som långpass var jag minuten snabbare på det andra varvet än när jag maxade på referenspasset. Kroppen är en märklig sak men när flytet kommer i löpningen så händer det grejer. Det där flytet som jag är så känslig för och som är allt i min löpning.

I måndags fick jag välbehövlig och stenhård massage och när jag vaknade i tisdags var benen stendöda. I stället för att förstöra musklerna ytterligare rullade jag bara runt i genomblödningssyfte med tanken att pressa igen på onsdagen. Och pressade gjorde jag! Plötsligt var allt flyt där och med ett par kilometer sprungna började det ösregna och åska. Som tur var kom bara en knall men resten av rundan som innehåller väldigt mycket klipplöpning skulle genomföras på blöta klippor. Då är det bara att ta det väldigt försiktigt på sina ställen men ändå kapade jag ganska exakt ytterligare en minut och med lätta ben. Ja så lätt som det nu är att studsa upp och ner hela tiden men plötsligt var det kraft i kroppen.

Två träningsdagar kvar och den första av dessa två ägnades återigen åt lätt genomblödning innan det var dags för slutexamen. Naturen hade den dåliga smaken att bjuda på stormbyar och eftersom det hade regnat på natten fanns det lite blöta kvar här och där. Men är det inte det jag gillar bäst? Ja när det blir lite extra utmanande? Det är det baske mig och trots att benen var trötta efter den bästa träningsveckan i år så ville jag gå för det. Det var slitigt från det första steget och till skillnad mot i onsdags så var jag trött redan efter några minuters löpning. Trots att jag startade i medvind hela vägen till CP1 var jag inte en sekund före mitt bästa jag och nu väntade mest motvind i en halvtimme.

Jag slet som ett djur men med en stor portion av både löpglädje och jävlaranamma. Jag hade inga planer på något annat än förbättring och vid CP2 låg jag plötsligt minuten före mig själv. Alla som var på västkusten i går vet hur det blåste och nu började jag dividera med mig själv om hur mycket motvinden kostade. Döm om min förvåning när jag hade plockat ytterligare halvminuten till CP3. I motvind. Nu visste jag att jag skulle klara av det här och fortsatte att trycka på och jag landade på en förbättring med två minuter i slutändan.

Summa summarum förbättrade jag mig med 10 % under mitt lilla träningsläger och jag var ungefär lika färdig efter det sista passet som efter referenspasset. Detta trots väldigt mycket sämre yttre förutsättningar under den sista rundan. Jag tycker det är så ruskigt häftigt att jag vid min ålder fortfarande kan svara så fint på träning när jag börjar ta i. Jag har en bit kvar till där jag vill vara men nu har jag fått en grund att stå på och hoppas att den inte rycks från mig av någon anledning för det är kul att känna mig stark. Och återigen kan jag konstatera att det är ingen idé att stressa upp sig över något som svag form. Gör man grundjobbet innan så går det fort att pressa upp formen ordentligt om man är beredd att plåga sig lite.

2018-08-11-16-20-58.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

Dubbelmacka

Igår var det dags för något jag inte gjort på mycket länge, dubbla fartpass på en och samma dag. Det var egentligen inte meningen utan jag skulle bara springa fort till jobbet men så fick det bli. Tjockhult bjöd på mildväder under gårdagen och eftersom jag trappat upp lugnt nu i några veckor kändes det som att det var dags att börja springa snabbt. Eller i alla fall ta i lite.

Det var bara ett litet problem med min planering med att springa snabbt. Det blåste en del från sydväst och jag skulle springa i just den riktningen så det där snabba blev omvandlat till att just ta i lite. När man inte sprungit fort på ett tag så är det en utmaning i sig vill jag lova. Fan vad jobbigt det var. Och det kändes så otroligt orättvist med motvinden. När man tar i men inte får något för det. Att jag hade kört ett gäng benövningar på gymmet 34 timmar innan underlättade nog inte heller. Men jag travade på bäst jag kunde och när jag var framme bestämde jag mig för att köra en klassisk dubbelmacka. Jag brukar liksom ha en del fart kvar i benen till eftermiddagen när kroppen ännu inte riktigt fattat att den är trött. Dessutom ville jag utnyttja medvinden.

Det var bara ett litet problem. Det hade mojnat. Men vindstilla är ändå flera klasser trevligare än motvind. Så jag satte fart och tog en lite annan väg hem. En väg som telefonen tyckte var en kilometer längre men som jag själv nog snarare skulle säga är ett par hundra meter längre. Lika grinigt jobbigt på vägen hem men mungiporna gick upp lite av kommentaren jag fick av två tonårskillar som reagerade på mina splitshorts.

”Är det inte väldigt kallt?” Jag förklarade i farten att nej absolut inte, det är ju plusgrader! Inte lika många som på morgonen men plusgrader var det och då värmer ansträngningen. Och fram kom jag. Halvminuten långsammare än på morgonkvisten men så var det lite längre också. Jag är skitnöjd över att jag kan ta i två gånger samma dag. Formen är usel men va fan, det är november. Är det någon gång under året man kan vara ur form så är det just i november och december. Den här tidens tempo är tämligen ointressant. Så här under silly season känns allt möjligt inför nästa säsong!

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Den härliga besattheten

Jag måste erkänna en sak och det är att jag älskar att bli besatt av saker. Helst ska det vara utmaningar som känns lite lagom knepiga att uppnå. Det ska kunna gå men det ska verkligen inte gå att höfta in det. Just därför var det så otroligt bra att få den här härliga trestegsraketen av utmaningar i år.

  1. Fixa att springa någorlunda värdigt i England i maj.
  2. Springa bra uppför Skåla.
  3. Springa bra i Frankfurt.

Dåliga mål ur ett SMART-perspektiv men bra mål ur ett motivationsperspektiv. Eller jo, det andra och tredje målet kommer att konkretiseras till smarta mål men inte förrän jag har en känsla för vad som är realistiskt.

Någorlunda värdigt i England då? Den är knepigare och realismen i att nå upp till den form jag hade 2012 och 2013 när jag sprang där senast är obefintlig. Men jag vill i alla fall kunna trycka på och springa mig trött och det vore jädrigt kul att kunna tvåla till El G eller Dino på någon av tävlingarna. Det är fyra veckor kvar till England och det enda jag kan påverka är att försöka komma upp i en form som ger mig en teoretisk möjlighet att tvåla till dom. Ni vet bra och dåliga dagar som sammanfaller. Det är besattheten av att springa värdigt i England som håller mig sysselsatt nu. Jag vet liksom precis vad jag behöver jobba på men ställs inför att tiden är knapp. Allt jag skulle behöva göra hinns helt enkelt inte med. Däremot vet jag exakt hur jag ligger till för jag har gjort i ordning ett excelblad med alla intervalltider på mina terrängvarv över de senaste sju åren.

Besatthet

Dessutom vet jag att Dino är i sitt livs form och att El G inte bara är lättränad utan tyvärr relativt sett väldigt mycket bättre än mig uppför. Så har vi samma form springer han ifrån mig uppför. Jag måste vara i bättre form än den gubben eller vara bättre på platten och utför. Kan jag bli det? Vet inte. Men jag håller mig sysselsatt och längtar så in i helvete efter att dra på mig tävlingslinnet i Buxton den 17/5. Den dagen finns i tankarna under varenda pass jag springer just nu. Det är det som får mig att pressa mig för jag vet att den banan är direkt vidrig och det måste skallen klara. Fan vad kul det ska bli, oavsett om jag tvålar till gubbarna eller kommer in några minuter senare.

EngWeb045

Ha det,

Mackan

Att ta ut sig på rätt sätt

Jag ska försöka mig på att sätta ord på något som jag tycker är oerhört svårt att förklara. Det här med att ta ut sig på rätt sätt. För många år sedan hörde jag frågan om det blir lättare att springa maraton när man blir snabbare. Svaret var att på ett sätt blir det egentligen tuffare och tuffare. Jag är benägen att hålla med. För tillfället är jag i rätt dassig form och det blir väldigt tydligt att det är samma mekanismer som är inblandade nu. Jag blir trött men på fel sätt. Jag kan ta ut mig men inte på rätt sätt och med rätt känsla.

När jag startade om min löpning hade jag fortfarande ett svagt minne om rätt sätt att ta ut sig. Det innebar att jag tidigt kunde känna trötthetskänslorna men ändå bara mata på. Jag var trött men på ett bra sätt. En sorts kontrollerad trötthet som gick att kontrollera med skallen. Man tror att man är trött men det är långt kvar till utmattning och den fullständiga utmattningen kommer inte förrän vid målgång. Det tog några år innan jag hittade tillbaka till den känslan för det är en känsla som för mig innebär att jag måste vara genomtränad. De maror när jag sprungit bäst har det varit jävligt jobbigt redan tidigt i loppet men det har ändå känts som om det varit under kontroll. Tanken har slagit mig vid 5-10 km att oj vad jobbigt det här men den har ändå inte fått mig att sänka farten. När jag sprang min första maraton däremot var det inte alls jobbigt första halvan och sen blev jag trött på helt fel sätt. Jag var helt enkelt inte tränad för distansen. Jag kunde inte ta ut mig på rätt sätt för musklerna var inte tränade för det.

När jag är i form kan jag springa 15×1000 meter med kort vila och efter varje repetition känna att jag orkar nog inte en till och sen ändå springa lite snabbare om jag vill och bli ännu lite tröttare. Det är som att det inte finns några gränser för hur mycket jag kan ta ut mig om jag är genomtränad och i form. Är jag inte fullt tränad och ur form så innebär taktiken att ta ut mig så hårt på varje repetition att kroppen börjar protestera och det går långsammare och långsammare. Jag blir trött då också men en okontrollerbar trötthet som gör att jag inte kan ta ut mig fullt. Musklerna börjar protestera innan helheten protesterar. Dålig form innebär att jag medvetet måste hålla igen första halvan på ett sånt pass för att det inte ska bli pannkaka.

Har man aldrig varit i toppform så blir det här antagligen lite abstrakt men har man väl varit där så vet man mycket väl vad man jagar. Att ta ut sig på rätt sätt, det är en helt underbar känsla i all sin vidrighet. Att bara bli jättetrött är inte lika roligt utan mer en känsla av frustration. Min kompis Lars, han kan ta ut sig han!

DSC_0167

Ha det,

Mackan

I mörkret kan ingen höra dig sjunga

Precis som jag gjorde förra veckan valde jag i går att lägga ett återhämtningspass i elljusspåret men vilken skillnad mot förra veckan. Då roade jag mig med att räkna antalet löpare jag återhämtade mig om och landade på i snitt två per varv. Jag tycker ofta att det blir lite roligare om man ser någon en bit fram i spåret och kan glida ikapp och om. Och nej, jag ökar inte farten utan håller den ansträngningsnivå jag vill ha. Är syftet med passet återhämtning så tänker jag inte sabba det med någon löjlig jakt på andra löpare. Två stora skillnader mot förra veckan var att det var kallt och det var vitt. Parkeringen var oroväckande tom men det bor ju tusentals människor i närområdet så jag tänkte att det är nog en del folk i spåret ändå. Icke. Jag sprang inte om en enda löpare och såg bara ett par hundägare. Det var bara att inse att jag var rätt ensam där ute i mörkret och fick roa mig med att sjunga högt i stället.

Hopes may rise on the Grasmere
But Honey Pie, you’re not safe here
So you run down
To the safety of the town

Det var nästan roligare än att springa om folk och jag blev på ett ypperligt humör. Ett så gott humör att jag var på väg att ta ett par varv till när jag avverkat min mil. Syfte var det. I omklädningsrummet och bastun fick jag i alla fall sällskap. Det blev en hel del löparsnack och det visade sig att en av snubbarna hade sprungit LL halvsnabbt. Vi kom in på framtida mål och sånt och då kom det bästa av allt. Den ene tjommen var jämngammal med mig och hasplar ur sig:

– Hur gammal är du då, 30?

– Typ 30, svarade jag skrattandes.

När jag berättade min ålder började han också garva. Kalla det fåfänga men jag blir glad när jag ser ut att vara i bättre form än mina jämnåriga. Glädjen satt i över natten och jag sjöng mig genom morronpasset också!

MackanoJim

Ha det,

Mackan

Årets första äkta tusingar

Vecka 15. Så lång tid in på året tog det innan jag körde ett pass med äkta tusingar. Med äkta tusingar menar jag att det ska vara minst åtta stycken för mig och inte mer än 60 sekunder av vila. Det känns liksom inte rätt annars. Jag har velat göra det tidigare men det har liksom inte blivit av. Hade inte vaden bråkat hade jag antagligen gjort det redan för ett par veckor sen men nu blev det inte så. Jag har överhuvudtaget kört rätt få kortare pass med fart eftersom jag inte haft några tävlingsambitioner för snabblöpning under våren. Pollensäsongen känns begränsat motiverad att satsa på när det är ett stort lotteri för mig hur det går  och då kan jag lika gärna bygga upp lite styrka till att tåla träning.

Ja, hur gick det då?

Man får vad man förtjänar kan det väl sammanfattas som. Baddaren tyckte att jag var snabb men jag kan inte påstå att jag håller med. Rent objektivt sett var farten usel. Direkt usel. Jag tyckte att jag hade värmt upp noggrant men det blåste upp och jag var väldigt defensiv under de två första. Jag hade svårt att slappna av och hitta rätt fart. Jag hade en växel till i kroppen men ville inte riktigt nyttja den. På den tredje blev det ändå ett fall framåt med både avslappning och därmed fart och sen gick det ytterligare lite bättre på slutet. På de snabbaste hade jag fart som jag normalt skulle accepterat som de långsammaste.  Det säger väl egentligen allt. Eller inte. För subjektivt sett var det inte uselt. Jag har stegrat träningsmängden de senaste sex veckorna och jag är inte van vid att springa fort på ben som är trötta från start. Så jag ger mig själv godkänt trots att jag inte skulle skrämma någon på tävlingsbanan nu. Jag hade teknik och fart för att växla upp men benen var för trötta under hela passet och farten var nog hög för att ge en bra träningseffekt. Det får vara bra så och nu blir det bara bättre för varje dag som går. Grisen på bilden har inget med författaren att göra annat än att han blir på gott humör av att titta på den. Och ett gott humör gör allt mycket lättare.

piggy

Trevlig helg,

Mackan

Vi kanske ses

Vi kanske ses, det finns en chans, att formen finns där någonstans. Under vintern händer det saker med min kropp. Inte en utan flera saker. Det som påverkar löpningen mest är att det kommer tendenser till chipstuttar och mage. Att det händer nästan alla vintrar är för att det är mörkt, kallt och allmänt obehagligt och då sjunker min allmänna aktivitetsnivå. Enda året det inte hände var den mer eller mindre snöfria vintern 2008-2009 för då kompenserades obehaget med riktigt bra träning inför Boston Marathon. Hur man än vänder och vrider på det är det inte alls bra för löphastigheten med chipstuttar. Den sjunker. Med eller utan chipstuttar, den här veckan har jag upptäckt att det är inte riktigt lika illa som jag trodde. Beaktat vikt, underlag och temperatur är den inte alls så illa. Jag och formen kanske kan ses rätt snart.

Jag brukar köra med raka puckar när det handlar om min form. Ibland tycker jag att den är riktig bra och då säger jag det och är den dålig säger jag det. Vad jag tror alltså. Nuläget är att jag är inte ett dugg nyfiken exakt hur dålig eller bra den är. Jag är nyfiken på hur bra den kan bli på ett par månader. För med ett par månader av bra träning tappar jag snabbt några kg och då går det per automatik snabbare för mig. Steget blir bättre och backarna tas lättare. Efter att ha tränat med extravikt en hel vinter som jag sen (förhoppningsvis) tappar blir det som naturlig doping. Att tappa 4-5 kg ger för mig mer effekt än att bomba upp HB till 200 men för tillfället vågar jag inte springa så mycket som jag skulle vilja av den simpla anledningen att jag vill vara skadefri. Det får ta den tid det tar och ibland hinner jag lösa viktdopningen under vårsäsongen, dock inte den vår som den här bilden kommer från. Det brukar inte hindra mig från att genomföra passen klädd så här. Frånvaron av kläder kompenserar jag med att springa snabbt och skratta mycket.

Bild 008

Gabba gabba hey,

Mackan